För det var på Bråddgatan det hela började för 40 år sedan. Carla, Plura och Tony bildade det som sedan skulle bli Eldkvarn. Platsen mer exakt var Tonys sovrum, och från början hette de Piska mig hårt. Vi ska kanske vara tacksamma för deras ingivelse att byta namn...
Men allt det där känner ni ju till, nu hoppar jag snabbt fram till gårdagen på Lasse i Parken. Scenen är en av Stockholms minsta, liknar en miniatyrdansbana utan dansgolv och publiken, får man ändå säga, börjar bli till åren. Här trängs mestadels frisyrerna från 80-talet med stabbiga män.
Det är min första livespelning med Eldkvarn. En enormt speciell upplevelse. På många plan. För trots att jag aldrig rusat mig svettig till deras spelningar så har de ju alltid funnits där. På indieklubbar, i coverversioner, i blinkningar på små skivor med band från Trollhättan och på Håkan Hellström-plattor. Tidigare på dagen lyssnar jag i timmar på deras enorma material, och jag förvånas över hur många låtar jag kan sjunga med i. Eldkvarn är en del av Sverige.
Mitt sällskap har förmodligen sett bandet fler gånger än någon annan på plats, hon har bokstavligen växt upp på turné med Eldkvarn. Att stå där bredvid henne, jag som förstagångsbesökare och hon som barn av bandet är helt överväldigande. Kanske är det därför jag upplever ett enormt rus under hela kvällen. Musiken binder oss samman. Enormt.
Trots att 40 år gått sedan kvällarna i sovrummet på Bråddgatan så brinner det i ögonen på Eldkvarn. (att skriva "brinner" i text om Eldkvarn måste vara något av det mest uttjatade man kan göra, men det passade här) Till och med en låt som Kärlekens tunga bankas in med tyngd. Plura är gemytlig, snäll, på vår sida. Han guidar oss varsamt genom kvällen, håller oss i handen. Det är tryggt men samtidigt finns något farligt kvar i det där bandet. En känsla av att det när som helst kan explodera och likt en minutiöst planerad rymdfärd plötsligt gå upp i moln av eld på bråkdelen av en sekund.
Kungarna från Broadway brakar loss i kvällens största stund, historiens vingslag känns och vi sjunger alla med. Inte bara för att sjunga utan för att hylla. Fira bandet som tagit sig längre än de flesta och som fortfarande brinner. Kärleken har fört mig till Eldkvarn, och igår förde Eldkvarn mig närmare kärleken.
När jag senare sitter backstage, tyst och enormt blyg, känner jag tacksamhet. Inför livet som på slingriga vägar från min egen Bråddgata kört mig i krock med en enormt fin människa och samtidigt ger mig bra musik. Tack till livet som fortsätter förvåna mig och utmana mig, för både hon och musiken har ju funnit, vi hade bara aldrig mötts. Och Plura, Carla, Tony och hela gänget, ni gjorde mer för mig igår än någon annan gjort. Ni vet bara inte om det. Än.
Så tillbaka till den 20 augusti i Norrköping. Då kommer en bronsplatta sättas upp på huset där allt började för Eldkvarn. Det måste om något vara en av de största sakerna som kan hända ett band, få sin födelseplats utmärkt. Gå dit och hylla kungarna av Bråddway på lördag om du är i krokarna!
Liten bonusinfo: En av gårdagens gästartister var Adrian Modiggård, son till trumslagare Werner. Adrian spelade tidigare i år på Peace & Love och jag tycker du ska gå in och lyssna på honom här!
Tillsist:
Eldkvarn spelar på Lasse i parken även i kväll och på lördag. Till lördagens spelning finns det några fåtal biljetter kvar. Här hittar du dem.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar