Nytt: Mary-Anne och Kalla Handen - Genom fingrarna

En av de finaste sakerna jag äger förutom mitt hjärta, är en cd-r med The Kid. Skivan är helt blank, i guld, med handgjort sprejtryck i rosa: THE KID. Inget mer. Jag var så glad när jag fick skivan och jag är lika glad nu, The Kid har påverkat mig mer än jag vill erkänna och de gjorde det redan från start. Det djupt mörka, det hårda anslaget och energin, den oförminskade energin som pulserade ut från bandet. För trots att bandet skapade en egen bubbla där de verkade sträckte sig energin långt utanför den lilla gruppen. The Kid är det närmaste Joy Division landet har kommit, någonsin. Länge tänkte jag att medlemmarna kommer förbränna sig själva, gå bort, brinna upp och så skulle vi sitta där med skammen av att inte sagt hur mycket vi tyckte om dem.

Som tur är hände det inte, The Kid fortsatte finnas och medlemmarna var ju egentligen helt vanliga människor. Och nu har sångerskan Mary-Anne Norberg släppt nytt tillsammans med David Sundqvist.

Jag kan inte sluta lyssna. Känslan är där igen. Jag ler och ryser.



Mary-Anne och Kalla Handen – Genom fingrarna

Det är alltså Mary-Anne Norberg (The Kid) och David Sundqvist (The Kick) som skapat detta underverk på svenska. Redan under de första 10 sekunderna in är jag fast. Sen kommer det, en helt galen inledning:

Innan jag träffade dig fick alla göra vad dem ville med mig

Genom fingrarna by Mary-Anne & Kalla Handen

Lägg till uppmanande respons-kör, en skev poprefräng, stråkar från Manchester och ett spikpiano över statiska trummor. Mary-Anne är precis så undergångsdesperat som tiden kräver. Stor konst, stor musik och stor integritet. Väldigt komplext och samtidigt naivt enkelt, man lyssnar en gång, man lyssnar flera gånger.

Och jag gick i dina spår men jag gick om efter några år
Men du kommer alltid vara hon som lärde mig se till andra sidan regnbågen

Genom fingrarna är uppgörelsen med världen utanför, ett riktat tack till en värld som kanske inte riktigt förstår eller hänger med. På ytan kan det verka främmande, man lever i sin bubbla och stänger ute. Men man ser vad som sker runt omkring, att sedan responsen inte är samma som förväntat gör att världen stänger dörren än mer. Genom fingrarna är uppkopplingen mellan dessa världar, de som figurerat samtidigt men aldrig riktigt mötts. Ett tack, en hälsning och ett uppvaknade.Kopplingen till The Kids, och Mary-Annes, uppmaning "Skit ska skit ha, åt helvete med allt" är tydlig. Nu står allt klart, det var ingen pose. Det var på riktigt. Det är på riktigt.

Utanförskap finns inte. För fanns det så skulle det per automatik betyda att det fanns något samhälle där verkligen alla är välkomna och accepterade. Alla är med andra ord utanför. Sen har vissa storheten att länka mellan och tacka. Mary-Anne och Kalla Handen gör precis det.

Död åt alienation! Leve alienation!

Jerry Boman