Härlig kväll på Trädgården under broarna vid Skanstull. Tidningen Novell firade nytt nummer.
Jag tar dem i kronologisk ordning:
Ludwig Bell
 |
| Klicka på bilden, det är den värd! |
En riktigt bra låt är en tydlig låt. Ludwig Bell gör tydliga låtar. De finns nästan inget utrymme för tolkningar och det är skönt, han berättar det med Twitterprosans direkta hammarslag. för även om han ger en alla orden så ger han mig så fina ord att jag är mer än nöjd. Inte många sätter relationernas innebonde knepighet på samma lätta sätt. Det är enkla melodier om komplexa saker, Ludwig ger sin syn med en ständigt närvarande glimt i ögat. Det är låtarna till varje "rätt" par på Söder, de som köper lila plastjesus på hörnet, käkar indiskt varje söndag och som har små familjeråd om hurvida killen ska skaffa skägg eller inte. Ludwig berättar om hur det ser ut bakom de vackert bohempatinerade dörrarna runt Nytorget, där fasaderna rämnar när alla vännerna gått hem och de vaniljdoftande värmeljusen brunnit ut. Det är moderna låtar om det livet som vi själva valt, vi som trodde att man kunde rationalisera bort känslorna bara man har det trevligt och 5000 vänner på Facebook. Bell berättar att vi inte är så jävla häftiga när allt kommer kring.
Om han fortsätter så här blir Ludwig Bell vår nye Olle Ljungström.
Johannes Vidén
Nu blir det till att prata emot sig själv, för näste man upp på den lilla scenen i betongkyrkan gör allt annat än tydliga texter. Johannes Vidén gör stor poesi och han gör det på svenska. I sovrummsets lofi version av soul hittar han rätt så tillsvida att han aldrig blir bredbent. Vilket annars borde vara väldigt lätt i den genren. Det är storslaget så att brons pelare viker sig när Johannes röst ekar däremellan. Men det är samtidigt litet att inte den minsta fyrklöver bryts av. Johannes musik är mentalt taktil, han föröver känslorna via upplevd beröring, små lätta tryck på precis rätt ställe. Vidén är varsam soulakupunktur istället för helkroppssmockor. Båda lika effektiva.
Ida Redig
Några börjar nynna med direkt. Andra faller in lite här och där. Någon frågar: "Vem är hon?" samtidigt som de kan sjunga med. Ida Redig är på något sätt väldigt anonym men sätter djupa spår i människor uppenbarligen. Låten de flesta känner igen är Ialone, en klassikt låt som skulle kunna komma från en helt annan tid. Det finns inget där som berättar om hon rör sig mellan varma hus i södra USA på 50-talet eller om hon sitter i ett miljonprogramskluster 2010, ämnet är universellt/tidlöst, ensamheten i att vara två. Samma sak händer med Always on the run, med en röst som stannar bilarna och tågen ovan. Och folket nynnar med.
Det fanns en artist till som körde denna fina försomamrnatt på Trädgården… lyssnade en stund. Låter som snubbarna i
Alexis Weak umgås för mycket i en källare. Med bara snubbar. Och ännu mer snubbar. Det borde fan i mig införas körkort för autotune. Tack men ajö.
Tillsist:
Ikväll blir det bra musik på Debaser Slussens bakficka under Le Plus. Hej Stockholm! aka jag och Anna hoppar in i djbåset mellan 00 och 03! Vi spelar goa grejer och du kommer dit!
Läs om allt här!
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar