Morgon i synthrike

Kort och gott: Landet är fortfarande nästan det härligaste stället i stan. Skönt att hänga där.

Klubben Rah! Rah! Replica är döpt efter en Bikini Kill-sång, de spelar bara kvinnor i högtalarna, det är kvinnor i djbåset och det är kvinnor på scen. Ja, just det, det är mest kvinnor i publiken också. Exakt som det är på andra klubbar, fast tvärt om. För på killklubbarna går det bara killar… eller nä, så går det inte till. Men det är ett verkligt märkligt fenomen, jag gillar den här typen av klubbar, det är fortfarande för jävla mycket slentriansnubbar på klubbar och på scener. Jag tycker alla klubbsnubbs borde gå på Rah! Rah! Replica minst två tre gånger per år.
Men nu lämnar vi politiken.

Stalking Marcel är fyra unga människor som gör musik. De har inte riktigt hittat hem än, det låter New Order på bas, Broder Daniel på gitarr och punk på trummorna. I sångerskan Alva har de en gudabenådad röst, när hon tar i och använder hela rösten står tiden still. Herregud, jag blir rädd på riktigt! Mycket mycket bra!
Jag tror att de här fyra kommer hitta sitt musikaliska hem, det är väldigt nära ibland och då kommer vi stå där med hakan nere. Nu pekar det lite åt alla håll. Men som sagt, har man en sångerska som Alva kan va fan som helst hända!

Den mesta synthmusik bygger på att maskinerna regerar, oscillatorerna får jobba och det är därifrån man bygger sitt kungarike. Me and Skinny Joon har gjort tvärt om och resultatet är häpnadsväckande vackert. Evelina Hägglund och Ida Lindberg är nästan en akustisk synthduo, för trots att all musik bygger på maskinerna så är det rösterna som står i fokus. När de i nästan alla låtarna låter deras perfekt synkade röster ta över blir det himlastormande stämsång!

Det är litet och sprött, ett lätt papper som viftar runt i vårvindarna över Telefonplan. Me and Skinny Joon är morgonen. En stilla stund för sig själv, du hör dig själv andas och fan i mig, det kommer bli en grym dag. Långsamt, försiktigt lättar diset, figurer blir tydligare och du ser vykort från Island. Ta några steg och vinterns grus är borta. Tunnelbanan har inte börjat gå, du hör spärrens tickande klocka, en påminnelse om att någon övervakar dig. Bländas av solen, kastas hårt mot stålet. Mjuka sulor mot hård klinkers. Du är ensam. Det är vackert.

Me and Skinny Joon kommer vara med mig när jag tidiga sommarmorgnar cyklar alldeles för fort genom ett sovande Stockholm. De kommer vara med mig ner för Katarinavägen, när jag rundar huset vid Södermalmstorg och hela Strömmen reser sig till höger, som för att berätta att det är en jävla fin stad.

Jerry Boman