Du måste läsa mer om bandet på bilden längst ner
Efter några nervösa dagar, min dator lämnade in, så är jag nu tillbaka. Allt material räddat och snabbare än någonsin.
Jag vet att ni längtat efter en uppdatering. Och till glädje för alla och envar så har jag en hel bunt med saker att berätta!
Onsdag:
Premiär för URs program "Hemlös" med offentlig visning på Debaser Medis. En väldigt fin tanke, och jag tror att det var flera som inte skulle sett programmet som nu faktiskt tittade.
För att locka folk var det ju såklart lite band:
Max Peezay
När man… eller när jag, normalt blir rädd för denne snubbe med sina hårda ljudbilder och sitt uppfostrade smattrande så blir jag den här kvällen mjuk i hjärtat. Max Peezay har anpassat sig och kör fluffiga versioner, med ett vadderat backtrack och rent piano på scen. Och faktiskt, det hårda är kvar men jag har lättare att ta det till mig. Erkännade: jag har inte riktigt lyssnat på vad han har att säga. Jag har som sagt varit rädd. Men nu lyssnar jag och det är bra grejer.
Roligt att upptäcka nytt, även om det krävs att hårda killar mjuknar.
Theodor Jensen feat Titiyo
Det finns en låt med Broder Daniel som heater "Old in just one day". Egentligen behöver jag inte säga mer, för med illasittande kavaj spelade Theo sig just här och då, med bara en låt, sig långt långt bort från mitt medvetande. Det kan vara fint med människor som faktiskt lever i den ålder de är, som skriver musik som passar dem och som inte försöker jaga den eviga ungdomen. Men här blev det bara trist. Synd, jag hade en del förväntningar.
Familjen
Johan T Karlsson och Andreas Tilliander är två väldigt trevliga pojkar. Jordnära och fina. Även den här kvällen visar de stor ödmjukhet, för trots att salen är i det närmaste tom så bjuder de till. Ger allt. Det ger utdelning, till slut får de fart på publiken. Fast det är ändå så att Familjen för mig är som bäst på en trång liten scen, där Johan når taket och electropopen får trängas med svettiga kroppar. Det är först där som orden hamrar mitt hjärta.
Florence Valentin
Jag har en lång historia med Florence Valentin. Det började i ett tält på Hultsfred för en jävla massa år sedan, på stora scen återförenades Union Carbide Corporation och Ebbot visade magen. Alla skulle dit.
Jag gick till lilla Rookie tältet, för jag hade gått ner mig i Florence Valentin-träsket. "Allt ni bygger upp ska vi meja ner" lyfte en hel sommar… Sedan blev Florence Valentin storband, tappade bort sig i klichéskogen och gled bort från mig.
Men via några youtubeklipp, där Love Antell spelar med avskalat band, ibland helt själv, hittade vi tillbaka till varandra. Love är ju trots allt den artist som säger viktigast saker och som säger dem med eftertryck.
Det är just i det avskalade som uttrycket kommer igen, den är bara tre på scen och då är det mer uppror än någonsin. Jag menar, med ett storband blir det så självklart att man drar ner hela världen, är man bara tre måste man slipa sina svärd bättre. Love äger publiken och han blir precis den där protestsångaren som han drömde om att bli. Viktig spelning.
Fredag:
Jag älskar att titta på konsertbilder om de är bra. Dåliga bilder kan förstöra en hel kväll. Så när Rockfoto har vernissage på nya bilder på Debaser Slussen och kör upp några bilder i flera meter stora projektioner, kan det inte bli annat än perfekt. Vilken samling überduktiga fotografer! Men det där vet ju alla redan.
Några band spelar under kvällen, jag ser ett:
Name the pet
Från början fann jag faktiskt en del intressant i modebloggarna, när de drevs av människor som med stort hjärta ville berätta om kläder de köpte eller såg. Personer som utan tänka på kändisskap eller Bloggpriser berättade för mig, kunnigt och insatt, om kläder. Den tiden känns väldigt långt borta nu. En modeblogg kan idag innehålla lite av vad fan som helst, bara man gör det i MQs nyaste kläder.
Från början fann jag faktiskt en del intressant i bloggelectrons uttryck, musik gjord av människor som ville sammanföra elektronisk dansmusik och pop. Människor som med stora hjärtan tog sig an indiepubliken och ville få dem att dansa sina taniga ben. Musiker utan tanke på framgång eller mingelbilder spred sin musik likt humlorna sprider pollen. Den tiden känns väldigt långt borta.
Jag gillar det jag hört av Name the pet…verkligen. Men på scen skapar Hanna Brandén en ny musikstil. Tillsammans med Nöjesguidens klubbredaktör (bara en sådan grej)/klubbarrangören/dj:en Cristian Dinamarca skapar Hanna soundtracket till just modebloggarna av idag. Och det mina vänner är fan inget smicker! För det där var bland det märkligaste jag sett på en scen, ett fnittrade, micfumlande och ett sökande efter en sexualitet som bara mynnade ut i en femtonårings folkölsfylla spanandes efter en Klick-kändis.
Men hey, det är en ny musikgenre: Mogielectron! Pör-deeeey! *Fniss*
Lördag:
Relesefest eller släppkalas som jag gillar att kalla dem är de bästa spelningarna. Ofta är bandets alla vänner där, inklusive föräldrar och alla andra som gillar bandet.
Igår var jag med om något helt fantastiskt, jag fick gåshud på armarna. Det händer inte ofta numera. Men MOA gav mig gåshud. Kolla på klippet nedan, tyvärr missade jag första refrängens helt galna allsång och Moa Holmstens glädjetårar:
MOA är rock, en burlesk häxblandning av punk och soul och det är med skräckblandad förtjusning jag upplever en helt galen halvtimme. MOA går ut i mina vener, skär om, vrider till. Som fan! Det här är den riktiga vinjettlåten till True Blood. "I want to do bad things with you".
Moa Holmsten sjunger på liv och död. Den musikaliska punkdunken spetsas med speedkolsyra. Likt en shaman, en voodoopräst från viddarena i norr, tar hon upp hela rummet. Hon må stå på ett podium men det är helt irrelevant, den här kyliga höstnatten i ett industriområde i Liljeholmen ställer sig alla världens öron i givakt. Tillsammans med bandet ger Moa mig en resa in i djävulskapen. Jag har nästa aldrig känt så stor energi från ett band, både glädjefull inför det faktum att det är den roligaste spelning de verkar ha gjort, till den avgrundsdjupa svarta energin som bara utanförskap kan uppbringa. Det är svett och det är kåda. Onenightstands passerar i revy, rökande på balkonger och sprit. Ett liv på gränsen. På riktigt. Till och med Per "Ruskträsk" Johansson på saxofonen framstår farlig i den här sättningen.
För att avsluta, MOA kommer få ditt liv att te sig harmlöst. Dina utsvävningar och blöj-edge-low-life kommer omfamnas av alla från svärmor till stadsministern. Du kommer efter en konsert känna dig jäkligt mesig helt enkelt.
Och det är en storslagen känsla.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar