Okej då tar vi det från början:
Torsdag:
Raketmaskinen. Du måste lägga in det namnet i ett skåp, låsa nog och alltid ha det där. För det är viktigt att du minns det här. Amanda Werne står i stora universum, rör sig knappt, har låtar som viskar sig fram genom rymden. Små korrigeringar men i det övriga perfekt. På sidan står Henning Sernhede och lägger ner hela sin själ mot gitarren, han glömmer förmodligen att andas. Jag glömmer det ibland, speciellt den här kvällen.
Med hjälp av resten av bandet skapas ett hål i tiden. Jag blir totalt uppslukad. Det är så vackert men samtidigt farligt. Jag får för mig att det skulle vara den bästa av dödar att få släppa taget om rymdfärjan, sväva i väg och vara totalt fri. Samtidigt vet man att det bara kommer leda till döden. Men i just det ögonblicket skulle en enorm frid sänka sig över mig. Högt där ovan jorden blev allt så obetydligt. Tiden blev irrelevant, om en meteorit träffade mig nu eller sen spelade ingen roll, nuet är viktigast.
I lurarna bakom den guldspegelglas beströdda hjälmen skulle Raketmaskinen ta över helt. Så här i nuet. Musiken är snabb och långsam på en gång, breder ut sig. Det perfekta ljudet till den stillsamma resan mot utplånandet. Fridfullheten som kommer bytas mot katastrof. Amandas röst innehåller så mycket ursinne, men hon är smart nog hålla inne på det. Det är den romantiska delan av sorg vi får höra. Samt väldigt vackert. Den fridfull resa mot raseriet.
Djuret gör låtar som är för bra för att vara sanna. Jag menar va fan kommer det ifrån! Inte en tendens till svaj, kan bara bottna i ett enormt självförtroende. Och det där självförtroendet har de gjort sig förtjänta av. Det här är bandet som tar dig till mitt in i din skivsamling, som kopplar ihop popen med visan. På ett tjusigt fint sätt.
Så här är det, Skansros talar alla om just nu. Det är okej med mig men fler borde prata om Djuret. För sant är att det här är bättre, de spelar till vissa delar på samma plan. Men där Skansros totoalt saknar självdistans har Djuret allt. Djuret får hamnromantiken att figurera i bakgrunden. Man anar endast kranarna, packhusen och det svarta havet. Det är väldigt finurligt gjort.
Samtidigt tror och hoppas jag att Skansros bara driver med oss. Hoppas det. Men förmodligen kommer Skansros slå allt live...
Johan Hedberg, ja det är han i SKWBN, sprängde sig in i våra huvuden våren 2007. Han är ursprunget till att jag hittade på nya genren "strutpop", och han tar samplingen till storslagna nivåer.
I Johans värld kan allt bli musik, allt kan bli rytm. Man kan höra skator, avhuggna fioler och förmodligen ljudet av lille killen som gör kaffekokaren på simskolan. Över detta mattor av ord, staplade tillsynes huller om buller. Fram träder en uppviglare, som retar en. Men han gör det vackert, precis som man kan åka på spö bara för att man under den spända tystnaden innan revolverduellen säger "Din mamma ringde, hon vill ha tillbaka sina trosor".
Tyvärr missar allt för många den här mannens känsla för text, hans briljanta samplingar och hans sköna uppenbarelse. Efter Djuret gick typ alla. Det var väldigt märklig. Men samtidigt blev det en väldigt bra stämning, för alla som var kvar var det just för Johan. Hoppas han kände det, och inte tänkte så mycket på att alla drog.
Se videoklipp i förra inlägget.
Fredag:
Först en runda på Ny klubbs händelse neråt hamnen. Var inte på humör, skrattade dock mycket åt min nya epitet "Göteborgs Perez Hilton". Tack du som kom på det. Skrattade också åt följande konversation:
Väldigt kort tjej: "HEJ! Vi typ känner varan!"
Jag: "Jaha?"
Väldigt kort tjej:"-Ja, alltså du gillar ju Samtidigt Som så mycket! Jag med!"
Jag "Jaha?"
Väldigt kort tjej:"Och jag har legat med Frasse så då är det ju ungefär som att du och jag känner varan!"
Jag "Jaha..."
Missförstod Irene/Mint-Tobbe och drog till Pustervik. Där var det stökigt, någon slängde sten in genom rutan... hamnade en stund på efterfester (ja i plural) men kände bara, nej.
Lördag:
Ibland räcker det med att plocka in någon som är "fel". Alltså någon man inte förväntar sig skall stå där på scen. Som vänder till musiken på sitt väldigt personliga sätt.
Kolla på klippet nedan, killen heter Stefan Holmberg och ja, han gjorde hela Björn Kleinhenzs konserten på Konstepidemin i lördags.
Ja, du fattar. Plötsligt var annars rätt stillsamme Björn på tårna, energin sprutade ut från scen och allt var tack vare Stefans gitarrspel. Makalöst! Han adderade storslagna ljud till Kleinhenz musik. Han gav sig själv gånger två. Han gav sig till oss som stod nedanför.
Nu låter det som musiken normalt inte är så intressant, men det är den. Björn har gjort väldigt fina låtar. Dock är det inga röjar precis, och det tror jag inte är meningen heller. Därför blir överraskningen så stor med Stefan på scen. Plötsligt var allt på allvar, liv eller död. Svart eller vit. Stefan tog emon till Björn, och det var det finaste en gitarrist kan göra tycker jag.
Kleinhenz gick den här kvällen från lilla scen till stora arenan. Från dammiga bord, ölpaket och nötter till ståplats, flasköl och rejäla mackor. Mäktigt! Tack Stefan för den resan!
Bra fest annars på Konstepidemin, jävla massa dans och jag hoppas ingen slog sig. Hur mycket folk som helst. Trevligt.
Dock gör jag som jag brukar, när Jerry blir för full sätter roboten in och jag cyklar hem. Kan inte riktigt kontrollera det där, men det har också räddat mig från jävla massa jobbiga situationer tror jag.
Just det ja, Holmes spelade oxå den här kvällen. Inte så kul.
Jag håller med deras Myspaceadress: Holmezzz.
Tillsist:
Djuret spelar så fingrarna blöder.
Tillsist2:
Det här är bara för roligt!
Frågan är ju om själva Dolly var tillräckligt bra eller inte. Men men vissa lever ju fortfarande i den tror att musikupplevelser handlar om teknik.
Snart kommer väl någon att klaga på att verkligheten har för dålig upplösning, att ljudet från träden är för brusigt, att färgerna på höstlöven är för blaskiga och kräva pengarna tillbaka från Gud eller Stadsministern.
Skall man köra med det någongång på Underjorden? "Jag vill ha inträdet tillbaka för det var så dåligt ljud ikväll! Och vi ju inte snacka om hur dåligt ljudet var! Sen blev jag helt snefull av den billiga ölen!"
Tillsist3:
Den här veckan ser jag fram emot:
Skansros. Har på känn att det är tiotusen gånger bättre live.
Dapony Bros släpper ÄNTLIGEN en skiva! Herregud vilken tid det tog! Det är sånt som får en att undra om "skivbolagsdeal" verkligen är det enda här i livet.
Den stora sömnen/Samtidigt Som. Kom kom innestadsbarn, kom så river vi Pustervik! Det kommer bli ett slag på fredag!
Tillsist4:
Höstens modeikon: Adam Joleby.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar