Jag skall erkänna, jag var länge tveksam till Skansros. Det hela kändes skapat. Uträknat av den onde för att vi skulle älska det. Geografiska låtar om vår stad, en gnutta västkustromantik för dig utgjuten. Här, ta en del av Morrissey kropp och dela den med dina lärjungar. Besjung hatkärleken och längtan härifrån.
Det här var 1000 år FL. Tusen år före jag såg Skansros live. Före Live. Nu är det hela en annan skola. Det beror på en enda man, Felix Andersson. Resten av bandet ser man inte så mycket av. Men Felix står där mitt i regnet och väller ut sina ord. Då blir allt så mycket bättre, för när orden blir kött och blod förstår jag att ja, vad skall denna kille annars sjunga om än sitt liv? Han kan ju gärna inte sjunga om något annat, och att han tagit smak av sin omgivning kan han inte hjälpa.
Denna Göteborgskväll föddes en stjärna, en kille som folk kommer att referera till. Det kommer att viskas på spårvagnshållplatserna på fredagskvällar att "man borde gå dit Felix går". Han kommer bli stadens stora. För efter fem sex låtar känner vi Felix och det känns som han känner oss. Förmodligen har han 1200 vänner eller mer på Facebook, förmodligen börjar det i dagarna nålas upp bilder av honom i diverse lokaliteter. Om något år skall du inte bli förvånad om vagnen kommer ner för backen från Stigbergstorget och blänkande förkunnar att den minsann heter "Felix Andersson". Sen rullar det på, snart får Felix ett eget litet vitrinskåp inne på Evertmuseet och sen blir han en stjärna i betongen på Erik Dahlbergsgatan.
Men som sagt, resten av bandet minns jag inte alls.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar