Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk.
Jag känner mig så sjukt off.
Vad gör jag där?
Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.
Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide.
Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.
The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.
Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.
Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.
Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.
Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!
Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?
Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.
Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna.
Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…
Tillsist:
Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar