Nepotism

Jag glömmer ge mina vänner glada tillrop. Jag glömmer att Francisco är med och gör den bästa poppunken, jag glömmer hur befriande det är när Adam vänder ut och in på sig själv och glömmer hur storslagna stycken Joel, Biffen och Martin gör. Istället hånar jag dem för deras misstag och vingliga steg. Att se när de gör något bra så att inte vänskapen tas given är viktigt och man ska inte trycka ner folk. Men det är ju så, det anses som fult att hylla en annan människa. Speciellt om du känner personen. Det är ju överlag mycket mer utbrett och accepterat att hissa upp helt okända människor i framgångsflaggstången än att hala upp sina vänner på samma stång. Jag struntar i den oskrivna regeln nu. För jag hade glömt hur bra Irene var. För jag hade glömt hur makalöst fina låtar Tobbe skriver.

Vi börjar med ett burop:
Stor varning är utfärdad över Plankan i Majorna. De bruna väggarna, den idiotiska personalen och stekoset är den perfekta sinnebilden av ett dåligt ställe. Jag vet inte varför jag hamnade där, men jag tänker inte hamna där igen. Det mest intressanta var ändå paren som satt och åt där inne. Med levande ljus och fina skjortan på... Herregud! Till och med ölen var kass, varm och blaskig. Då tog jag ändå "den dyra sorten i kranen".
Det finns sunkhak som har sin charm. Det fins fina ställen som är trevliga. Plankan var värre än att sitta på ett sopberg och dricka solvarm öl.



Så står jag där. Ser mina vänner gå upp på scen. Hade gått ditt för att stödja tror jag. Det fanns så mycket att välja på, men jag ville hänga med folk jag kände igår. Jag gick alltså till Henriksberg, stödfest för Europas Sociala Forum i Malmö om någon vecka. Ett bra initiativ helt enkelt. Även om jag inte är helt på det klara vad som skall ändras här i världen, men något skall göras och jag lägger med varm hand över det på någon annan att sköta.

Det var ena delen. Den andra var att Irene skulle spela. Det var länge sedan jag såg dem nu. Skulle stötta mina vänner, få en bra kväll och lite fin musik på det. Inga stora utsvävningar, inga fyrverkerier.

De kliver över staketet, kör ett saxintro och väntar in publiken. Alla hasar sig in från uteterrassen.
Jag hade glömt hur bra låtar Irene gör! Nästan pinsamt, men jag har inte lyssnat på skivorna på länge. Har rusat vidare mot nya band, men nu inser jag att här står moderskeppet. Irene gör låtarna som alla de andra vill göra, Tobbes texter är banala och tillsynes lättskrivna men ingen annan gör det lika bra. Inte något band kommer i närheten av den här soliga poppen, med överdrivet kärleksfulla blinkningar hit och dit. Musiken rinner fram, likt såpa på en marmorskiva. Man halkar än in på det ena än in på det andra.



Jag har hängt med sångare Tobbe rätt mycket i sommar, det har varit fester, det har varit båtar och det har varit barer. På något underligt vis har jag helt förträngt att den där snubben skriver musik. Kanske rätt nyttigt ändå, kan bli en märklig relation annars, men jag skall erkänna att jag ser upp till honom. Han gör ändå pop precis som jag vill ha det, med handklapp och tamburiner. Pop som samtidigt är helt oviktig, samtidigt världens viktigaste musik.

Nu är ju Irene så många fler, och även där har jag glömt. Suddat bort bilden av dem på en scen, leende och spelandes undersköna låtar. Extra frisk och kry var kören den här kvällen. Likt en halstablett när man behöver den rensade de bort allt murr från Henriksberg.

Jag skall inte glömma bort musiken den här gången, jag lovar.



Förband ja... Per Hagström & Cirkus Transmopol. Jag håller fast vid mina tankar från förra titten: Det här är rödvinsprosa, poethyllningar och gammal rutten författarromantik. Det röda vinet kommer dock från en billig Bag in box, poeten är snorfull och författaren har aldrig gett ut en bok. Musik för esteter i första ring. Nej tack säger jag.
Tyvärr, du klubbägare som lovade lägga ner klubben om jag inte gillade Per Hagström, jag kommer sakna din klubb.



Däremot bör de här två starta klubb! Nu!

Jerry Boman