Ett plus ett är fem.

Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg