Inget för mig.

Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.

Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.

Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.

Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet.
Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt.
Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.

Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...

Tillsist:
Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.

Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now.
Så kan det gå.

Samtidigt vaknar jag till Petra Engdahl.

Tillsist2:
Snart kommer det komma upp en exklusiv akustisk låt med Peter Sjöholm här på bloggen. Håll pekaren på uppdatera...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg