Popadelica andra gången.

Ta en titt på bilden ovan.
SÅ gör en stad som förstår att hjälpa engagerade människor!
Har faktiskt aldrig sett någon annan popfestival som fått ta så mycket plats i det offentliga rummet. All heder åt Jönköping/Huskvarna!
Resten av stan var tapetserad med planscher om festivalen, inte fåniga små som festivalarbetare får klistra upp själv utan stora saker inom glas och ram. Tänk busskurer.
Det här är något för Sveriges andra städer som har smakfulla festivaler att ta efter, inte bara stora skyltar för den obligatoriska "Stadsfestivalen".

Förra året var jag väldigt glad att jag tog mig till Popadelica. Festivalen firade sin födelse och ordande upp allting väldigt bra. Läs mer om det här.
I år hade man överträffat sig själv!
Trevligare ölservering (utomhus i solen!), smartare uppställning av den "stora" scenen och ännu bättre pyntat. Mycket bra jobbat! Till och med vakterna in i ölserveringen verkade trevligare.
Det enda "hur tänkte ni här då" var maten...att ta 60 svettiga riksdaler för en dåligt stekt veggoburgare i bröd med två blaskiga salladsblad, en liten stimma rödlök och en skrovlig tomat är i saftigaste laget. Riktigt riktigt dålig att inte ha bättre alternativ, Popadelica är även om det är en endagsfestival en tillställning som håller på i drygt tolv timmar...



Nu var det ju inte maten jag var där för, utan musiken.
Först fram blev Klassresan.
Det kan ju sägas med en gång: Klassresan är INTE Jönköpings svar på Vapnet. Även om nu alla verkar tagit fasta på likheterna. Men det är bara elakt, mod alla inblandade.
Klassresan live är inte en speciellt bra upplevelse. Uttrycket "allt överallt" passar fint, det grötar ihop sig och sången, som för det här bandet är viktigt, hörs typ inte alls. Det beror inte på dåligt ljud utan brist på luft. Bandet saknar live helt känsla för luft mellan ljuden, det slutar med en svajade vägg av ljud.
Märkligt. På deras Myspacesida är det riktigt njutbart att hänga. Fan, det borde vara förbjudet att spela in sina första låtar på något annat sätt än live i studion!



Alla talar om Koop. Jag vet inte hur många jag stött på som skall dilla om bandet förträfflighet. Om att allt är så snyggt, så vackert och slickt.
Om ni läser mellan raderna i meningarna ovan så fattar ni vad jag tycker...Koop var väldigt tråkiga. Alltså, vad har de gjort egentligen? Jag kanske bara inte fattar men det där gick inte hem hos mig. Koop är inte mycket roligare än en bananprovsmakning på Coop Backaplan. Bara en massa improvisationsjazz style, typ det som gamla gubbar håller på med på Jazzå.
Gäsp.
Men ett pris vinner Koop: Mest felaktiga känsla i bandfotot.
Fast det är ju klart, utan den roliga bilden hade det varit HELT tomt framför scen. Makrknadsföring är de i allafall duktiga på.



Någon gång under förhösten sprang jag på Miss Li på Myspace. Fastande direkt!
Lyckan blev stor när jag såg att vakna Popadelica bokade in henne som första akt till festivalen. Härligt!
Efter det har mycket hänt, Miss Li har exploderat runt om i Sverige. Varit på en herrans massa platser, jag har alltid lyckats missa henne.
När jag nu står där i en folkpark i Huskvarna ångar jag att jag inte sett henne hundra gånger, det är som att få vitamin rakt in i hjärnan! Linda Carlssons pianospel släpper alla fördämningar och trots att hon är mer än lovligt hes sjunger hon helt saligt bra! Det blir inte mer pianorock än så här! Ett maniskt sväng, som en hissdörr på speed. Som en fallskärm i okontrollerad spinn, rakt ner mot avgrunden.
De "tidiga" låtarna funkar bäst, det är burleskt och vasst. Senare alster når inte riktigt lika långt. Kanske har man bara vant sig vid det spretiga. Visst, det är inte något unikt med hennes musik. Inte alls. Men just nu är det fantastiskt, och det är det som räknas. Så fortsätt att tjata om att hon bara kopierar andra kvinnor vid pianon. Jag levde där och då, i en folkpark. Inte igår utan idag.



Det band som kreti och pleti surrat om mest innan fastivalen var I was a cub scout. Mer tjat än om Koop.
Två små snubbar från England som spelar sig runt Europa, popmusik från hjärtat.
Allt infriades! Tänk dig My darling You! med lite mer elektroniska ljud, pang på bara. Rakt på ögat och in i huvudet. Likt en bil i 200 knyck utan ratt! Tjohoo!
Det är inte snyggt någonstans, sten mot sten i grovt slipade melodier. Gitarr, spiktrummor och en åbäke till elapparatrigg skapar mer än man kan ana. Trots att det larmar på blir det drömskt, svävar fram med släggor. Det är klubb, det är svettigt och det är förbannat bra.



Ibland glömmer man bort vad man har när man har det. För att komma på hur bra det var när det är borta och dyker upp i annat sammanhang. Jag snackar om Martin Elissons röst.
Killen som varit en del av Göteborgs uteliv sedan han gick på dagis, mannen som sägs vara stor del i Jazzhusets omsättning och killen som alltid sjungit låtar som fått mig att knyta näven, höja armen och skrika "Ahhhaaaa!"

Det här med rösten är både Family Romance fördel och nakdel. Fördelen är uppenbar, det är svinbra. Martin lyfter hela skeppet långt ovan vågorna. Det är desperation och gå mot strömmen.
Nackdelen är att men förknippar det väldigt mycket med Bad Cash Quartet. FR är egentligen inte så mycket annat än BCQ med annat kompband. Nu låter det där ju dumt och elakt mot de båda banden, men jag fattar plötsligt hur mycket Martins röst är förknippat med en viss musik. Det är ungefär som man alltid förknippar Michael Richards med Kramer. Han har svårt att spela andra roller, och Martin kommer ha svårt att spela annan musik. Speciellt när FR ibland låter som ett trött BCQ. Ett band som saknar gnista. Må vara att alla är bra musiker och hela den biten, men det enda som hindrar mig från att gå är Martins röst och person.
Men jag är väldigt nöjd ändå, Martin får göra väldigt mycket fel om jag inte skall gilla.

Efter det blev det tragik. Stor tragik. Barbara Morgenstern åkte från Berlin med sina datorer och synthar...bara för att upptäcka att de inte alls ville funka. Den lilla låt jag lyckas höra blir därför mer eller mindre "akustisk".
Synd, så synd. Jag orkade inte vänta längre så jag vet faktiskt inte om hon fick igång sina apparater.



Hur vet man att man gillar ett speciellt band? Hur vet man att de ändrar en liv och uppfattning?
Kårar på ryggen, vänner. Kårar på ryggen.
Laakso ger mig kårar på ryggen, behagliga illningar av lycka över att det är så enkelt att vara så bra!
Till att börja med, gör man en duett med Peter Jöback är men ta mig fan det största popgeni Sverige skådat! Det är en allt igenom underbar gränsöverskridande handling och visar precis på den känslan som jag önskar att fler artister skulle ha.
Med det sagt kan man ju konstatera att konserten var helt underbar. Alltså, varenda låt vibbrerar, Marcus Krunegård slirar runt, är ärlig med humor och hela härligheten har känsla för pop. Det kan vara vårens topp fem det här!

Rösten går högt, lågt. Det spelas snabbt, sakta. Det trycker på alla sinnen, glädje, sorg, melankoli, nostalgi och ren tokotur. Trots att bandet blandar behåller de råvararna sin krispighet. Det här är matlagning med känsla!
Vi får följa med i hisnade historier och där ligger mycket av Laaksos styrka, de kan berätta en historia bra. När andra krånglar till det berättar Marcus precis hur det var. Inget märkvärdigt språk utan bara en vilja att nå fram.
Kårarna på ryggen blev fler och fler.

Ja just det: Eftersom Peter Jöback inte kunde komma fick Adam Olenius (Shout out louds) hoppa in. En galet otacksam uppgift men han fixade det, även om den riktiga känslan och glöden saknades.

Sen var det då meningen att vi skulle se Ida Maria... Men nehepp, istället står numera tråkiga Mixtapes & Cellmates på scen...Ridå.

Popadelica är en alltigenom underbar festival som jag tror och hoppas lever länge. De verkar ha den så viktiga "staden" bakom sig, och folkparken är helt perfekt.
Nu längtar jag till nästa år...om ni fixar till maten.

Tillsist:
I Piteå sitter de tydligen och trycker på underbar musik! Jag vill dansa!
Tjonga in på den här sidan så fattar du.

Tillsist2:
Det här var inlägg 300! Hoppas ni följer med på de följande 300 inläggen...

Jerry Boman