Om ett band blir snördominerade i en genre kan man lätt få för sig att alla inom samma genre låter likadant. Att det där stora bandet får monopol på smak. Alla andra försöker härma utan att det märks. Ofta blir det platt fall ändå och det stora bandet blir ännu större.
Tur då att någon går sin egen väg och försöker skapa nytt.
Det börjar helt magiskt charmigt med att Tim och Gustav ställer fram sin dricka bredvid syntharna och går i väg...direkt in på Kellystoa utan att passera gå. Kanske var det bara ett utslag av nervositet men jag började fnissa. Jäkligt skönt att se att folk faktiskt kan vara lite nervösa nuförtiden, även om de skall vara roliga spexiga.
Hej Anita! spelar alltså i klassen kulsynth och är hela skolans charmputte. Ni kan ju tänka er vem som är störst i den klassen, det börjar på S och slutar på MK.
Hur kommer det då sig att det här inte låter precis som alla andra band i genren läs 047?
Till att börja med verkar Tim och Gustav ha en större musikalisk talang. De har inte bara hittat en massa tokroliga ljudmaskier som de lirar på, de hänger hellre upp musiken på melodier. Och ljuden som de gör verkar vara genomtänkta, det låter större och...snyggare.
Och fan tro´t: Mitt i all bitpop uppstuds hittar man lite svärta. Det är inga ständigt vevande armar utan jag hör eftertanke.
Det är där det blir så mycket bättre, det finns ett djup i det här. Kanske vet snubbarna inte om det själva men sättet de framför sin musik på ger mig mer än SMK och 047. Inte för att de andra är dåliga så men Hej Anita! har mer. Något djupare mitt i tokerierna.
Tillsist1:
Appråpå förra inlägget. Det efterfrågades var det var som någon skrev hårda saker om mig. Här var det. Bläddra ner en bit.
Tillsist2:
Tordag: Klubb Cody. Jag kanske var för snabb att döma...
Fredag: SAMA. (haha de har ändå adressen sama.MU!)
Lördag: Jag lirar skivor på Join our Club. Det blir låtar att hoppa och hångla till, dock ej samtidigt...
Hela veckan: Läs min krönika i tidningen Zero...och kolla in min lista i torsdagens GP.
Jerry Boman
3 kommentarer:
jag håller med dig förutom på den punkten då du jämför smk och 047 då de är alldeles totalt olika. säkerligen lika hemskt som att någon skulle säga till dig att hej anita och smk låter likadant, fast det är värre med smk och 047...
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Alltså, heerregud. Detta kan seriöst ha varit bland det mest sannings- och substansbefriande utlägget jag någonsin läst. Jag vet knappt vart jag ska börja. Snacka om att inte veta vad man pratar om. Att ens jämföra Slagsmålsklubben med HEJ ANITA! är ju faktiskt lite av en skymf mot all form av musikestetisk uppfattningsförmåga (vilket du tydligen inte bestitter).. och då är inte ens min tanke att på något sätt glorifiera Slagsmålsklubben eller försvara deras namn i frågan. Min poäng är snarare att det här enbart kan ha halkat ur nån lite lätt billig-kellys-öl-berusad, småbandsromantisk fish out of water som du själv, då du alldeles uppenbarligen saknar alla möjliga former av referensramar för att sinsemellan jämföra musik av den här typen och i någon möjlig kontext utkristallisera eventuella för- och nackdelar med diverse falanger inom bitmusik och lowtechelectro. Eller vad fan man nu ska kalla det audiovisuellt farsliknande hopkoket till musik som Hej Anita! lyckats latja ihop, där deras imaginära djup och påstådda musikaliska suveränitet bara är resultatet av slumpartat chanstagande med gratisnedladdad programvara, ytterst våghalsigt bollande mellan oharmoniserandse tonarter, otajthet, bristande scennärvaro och för genren helt jävla sanslöst oinspirerande låtar, något man kanske vetat om man lyssnat på artister av högre rang istället för att onanera till bilder av sig själv, på en vardagsrumsfotölj av självgodhet, med Hits of the Bliblopspex 2006-2007 spelandes i bakgrunden, skitnöjd med att man hittat nåt coolt och underground som ingen annan vet om. Sluta skriva om musik, snälla, det börjar bli lite för mycket nu. Puss och kram från Ödlan
Okej, Okej Okej en sak har jag lärt mig: Att inte ge sig på SMK. De är Gud.
"lätt billig-kellys-öl-berusad, småbandsromantisk fish out of water"
Ja, det var en väldigt bra beskrivning av mig. 1 - 0 till Ödlan!
Men tyvärr Ödlan, jag kommer nog inte sluta skriva om musik. Och jag kommer nog fortsätta vara en sucker för nya ljud och band. Jag är helt enkelt för rastlös för att lyssna på samma musik år ut och år in. Cred till dem som orkar göra det. Som pallar dycka ner i ett band och utforska allt.
Jerry Boman
Skicka en kommentar