En kväll som gick utför.

Jag är besviken.
Mina tankar är knäckta.
Huvudet surrar av ålderdom och Statoilplattor, billiga sådana. De har sålt sig till gubbrockdjävelen, de har supigt bort sig till den bredbenta rocken. Den där präktiga rock´n´rollen som vill vara soul, som vill vara känsla men misslyckas i ett enda darrigt riff. De känns som Hundarna har växt upp snabbare än en muterad bakterie i ett bastuaggregat...
Jag är så besviken.



Det börjar med Anton Mattsson, ni vet snubben som jag skrivigt om tidigare, när han gjorde pianoversion av Björks Hyperballad så vackert.
Han kallar sig Euphoria and the lazy boy och startar den här kvällen med en annan Björkcover: Army of me.
Jag blir helt bunden. Det är så tunt och spröt.
Sen kommer det in ett band och hjälper honom. Det fortsätter helt fantastiskt med om en låt om varför alla visslar och slutar med Open Channel, en i vissa drag humoristisk låt. Tänk Lekman med ljus röst, med något öppet i rösten.

Euphoria and the lazy boy är en stillsam lunch utomhus. Trottoaren fylls av flanörer och livet pågår. Själv är man på paus, ett tillfälligt hold som man vill skall vara för evigt. Känslan är den som nyförälskelse ger, den kick som solen kan ge. När det bubblar igen. Allt utan att sjunga ett ord om kärlek. Det är bara samma känsla.
En väldigt bra känsla.



Om Anton är stillsam är Pär Hagström & Cirkus Transmopol det motsatta. Här stormar tretiotusen män och kvinnor på scen och bildar Balkans The Ark. Det är rätt pretto fast de vill klä sig i det skojfriska. Jag skrattar inte.
Överlag så har jag svårt för band som flörtar med romernas kultur, förutom band som verkligen är romer. Det är som med Räfven. Även om nu det djuret kanske flörtar med Balkan ännu mer så lirar de någonstans i samma liga, det är svettiga circusloger och baksidan av fria teatergruppers små scener.

Jag gillar inte den konstnärsromantiken. Det blir så sökt, jag tror inte på det. Ett skådespel som aldrig tar slut förren man uppfyller sin egen spegelbild.
Men jag kan säga att Sing and Dance live är en jäkligt bra låt.



Sen var det då dags för bandet som jag lyssnat sönder under så många år, bandet som jag missat så många gånger. Att säga att förväntningarna var höga är i underkant.

Alltså…

Hundarna har gubbat till sig. De tar mig med till en liten skitig scen på en kinakrog, där stammisalkisarna skriker ”Tyst!” när bandet spelar för högt. Samma alkisar som fem minuter senare dansar som galna och minns sin ungdom.
Med andra ord: Jag är besviken.

Jag har lyssnat på ett Hundarna som lät pop, desperationspop på svenska. Småstadsångest.
Nu låter det som gamla gubbar som försöker göra samma musik som kidzen.
Eldkvarn goes Bonnie and Clyde. Eller försöker. De kör till och med en Eldkvarn cover...suck.

Jag lider. Det här lyssnar min fars generation på, gammal rock som blir präktig. Soulen är som bortblåst, de som eventuellt liknande Hundarna vid Håkan ser inte många liknelser numera.

Det roliga i det här är att Hundarna var Håkan nästan innan Håkan var Håkan. Håkanhyllarna i Almedal, detta underbara band, hette Hundarna innan de bytte namn till en stadsdel.
Men allt det där är historia. Så även Hundarna i min Ipod…eller jag kommer ju fortsätta lyssna på deras gamla alster. På tiden när Hundarna rörde om min värld.

Aron, hur blev det så här?

Tillsist:
Lördag 7 april spelar jag ännu en gång skivor på Join our Club. Herregud, vad det skall bli skoj! Både för mig och förmodligen också för dig!
JOC har annars börjat med dagens låt på deras blogg, tre dagar ännu så länge och tre bra låtar. Hoppas det håller i sig.

Jerry Boman