Musik enligt Jerry: Regn på sista dagen.

Efter dagar av fint väder och sol visste man ju att straffet snart skulle komma.
Lördag klockan 08.00 öppnades alla fördämningar däruppe och ett skyfall utan dess like väckte oss.. Jag tog på mig flytväst och somnade om.
Tyvärr höll regnet i sig mer eller mindre hela dagen.
Speciellt tråkigt var det när They Live By Night skulle spela. Regnet la in överväxlen och ett tag såg det ut som det bara skulle bli jag och BT-Kalle i publiken.
Men som tur är hindrar inte lite (läs tokmycket) regn riktiga musiköron.

Joel och grabbarna gjorde bra i från sig. Som ni vet vill jag inte skriva för mycket eftersom jag är jävig, men jag säger så mycket som att ni kommer få höra mer av det här bandet. Skiva kommer i höst. Den kommer bli ....... bra! (fyll i valfritt superlativ på den streckade linjen, så var det ni som sa det inte jag)
En stor eloge till Ljudtekniker-Anna som fixade superljud på TLBN! Emmaboda 2006 lyckades annars slarva bort allt vad bra ljud hette. De flesta konserter började med rent katastrofalt ljud för att ta sig mot slutet. Ungefär som man rattade in ljudet samtidigt som spelningen fortsatte.
Tur då att det finns lite kompetenta ljudmänniskor som Anna!

Jag gick över till Ängen efter Joel var klar och kollade in toprankade i Cats on Fire.
Nä men OJ! Ett band som är väldigt fina på skiva och som var ÄNNU bättre live!
Musiken håller sig i engelskt 80-tal, tänk Smiths. Mattias Björkas och hans finska mannar slirar runt melodierna. Allt blir väldigt självklart.
Lika självklart som att den unge Moz nog sitter poster i killarnas replokal.

Regnet fortsatte och jag tog mig tillbaka till husvagnen. Försökte spela någon egen låt för sällskapet men det slutade bara i en Broder Daniel cover. Som Joel kommenterade "Du lyckades fan missa ännu mer toner än Henrik själv".
Jag gillar att han är ärlig...

Efter lite "vila" och ännu mer tråkigt regn så var det dax för ordtrollkaren Navid Modiri.
Han börjar med att ursäkta sig för att Navid och Gudarna inte är pop.
Kanske är de inte det, men publiken har tagit Navid till sitt hjärta. För det finns ju inget annat att göra när killen bara sprutar av ord. Han till och med ändrar i texterna så där på frihand för att det skall passa med platsen.
Varje gång jag ser bandet och Navid blir jag helt betagen, det är humor och allvar blandat med lightreggae. Väldigt dansant och alltid från hjärtat.
Och så gillar jag att han sjunger väldigt mycket om sig själv, det blir ännu mer på riktigt.
Så Navid, du kanske inte är pop men du är en av Göteborgs största.

En av förhandsfavoriterna bland många på årets festival var Camera Obscura. Hela vårt camp pratade om dem och även de flesta gästerna som släntrade förbi.
Tyvärr infriades inget av peppen.
CO är ett riktigt tråkigt band. Skall jag jämföra med något i Sverige är det The Concretes. Eller TC när de är som sämst. Förmodligen var väl CO först ut på den banan men de gör det inte bättre för det. Oengagerat och löjigt svalt. Den värsta sorten av indiepop. När bandet tror att de vet allt. Skulle inte förvåna mig om en låt handlade om naveludd.

Men sen kom en liten del av festivalens höjdpunkt.
När jag såg att Tralala skulle komma till skogen i Småland höll jag på att spricka!
För det första är det ju det bästa bandnamnet what so ever. Att sedan köra på med trallvänlig handklappspop sjungen av fyra flickor längst fram får mig att smälta med en gång.
Brooklynbandet har gjort en av årets bästa skivor. Live lever de upp till plattan på ett väldigt, ja vad skall jag säga, avslappnat sätt. De dricker öl och tjoar om att publiken är underbar. Alla fyra flickorna sjunger i munnen på varandra, samtidigt som de ler och viftar med armarna. De ser ut som några polare som precis upptäckt att de kan göra musik tillsammans. Den där stunden man vill skall vara för evigt.
Det är spontant och thight på samma gång. Bäst blir "All Fired Up", som också är den bästa hoppa/studsa/skakapåhuvudet låten sen Song 2.

Varje festival har sin idiot. Den där personen som tar ner stämningen. En partybroms.
Titeln går i år till kvinnan som slängde bort mig från fotodiket på C.Aarmé efter tretio sekunder. Det var väldigt konstigt eftersom hon var vänlig när hon visade in mig, samt att det är en oskriven regel att man brukar få ta bilder under de tre första låtarna om inget sagt något annat.
Men bort åkte jag efter bara några korta ögonblick med motiveringen att "Jag inte var riktigt fotograf med så liten kamera och att jag ju bara satt där".

Ja, jag har en liten pocket kamera med mig när jag kollar på musik. Anledningen är enkel, detta är ingen fotoblogg och det finns så många fler som tar bättre bilder.
Satt ner gjorde jag för att störa så lite som möjligt eftersom jag ibland kan bli väldigt irriterad på fotografer som tar en massa plats när jag har kommit för att se ett band.
Och kommentaren om att jag inte är riktigt fotograf tänker jag inte ens bemöda mig att kommentera, är jag inte det efter 12 år som fotograf på Sveriges största tvkanal så vet jag inte vem som är det. Inte lätt för henne att veta men det var bara dumt sagt.
Fick senare höra att det som både är "riktiga" fotografer och som har "stor" kamera även de åkte ut ur diket efter tretio sekunder. Jag vet inte, men det kännes ju lite bättre att det inte bara var mig som hon var dum emot...

Sista bandet jag såg var mina älsklingar i Hemstad.
Det känns som vi har en relation grabbarna och jag. Jag har sett dem växa upp och nu kom de alltså till min favoritfestival.
Det finns inget som är bättre än att dela något bra med den/dem man älskar. Så såklart vinner Hemstad priset för Årets bästa på Emmaboda!

Deras datorbefriade instrumentalpop får mig att le från öra till öra. Chris talar till oss med sin orgel och tamburinerna hamrar händer röda. Om jag skulle beskriva vad som gör en bra poplåt så skulle jag direkt spela upp "Speedway på Arendal" med Hemstad. Den låten har allt jag vill ha! Handklapp, tamburiner, sprittade orgel och så fina människor på scen.
Varje låt med Hemstad kan alla sjunga med i från första stund. Det är råpop utan tanke. Utan minsta antydan till förfining.
Jag tror att de flesta drömmer om att låta så här. Att få med sig hela publiken rakt in i natten.
Under den knappa timmen som Göteborgarna håller på så glömmer jag totalt bort regnet. Jag dansar mig galen! Min blöta lugg far runt som ett Concorde i nerförsbacke.

Efter den urladdningen går jag dungsur och ensam hem till husvagnen. De andra har redan somnat. Det var synd, för jag hade velat dela mitt sista band med dem jag älskar.

Emmaboda 2006 är över och så även sommaren. Jag är väldigt nöjd med båda.

Jag avslutar med Rockfoto-Paulines visdomsord från igår:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart.

Tillsist:
Bilder för er att gotta er i när regnet faller ner och hösten kommer.