Avståndet mellan 031 och 08

Musiker som inte är från Stockholm pratar om den. Stockholmskorridoren. Det avstånd som uppstår mellan första publikraden och andra när ett band som inte är superkänt spelar i huvudstaden. Jag vet inte vad det beror på, men folk här gillar mest att på avstånd se bandet, lite lagom avmätt. Som om de redan sett allt.
De är en trist utveckling. Släpp stolpen tack. För vet ni vad, om vi alla står där fram så blir bandet bättre, alla gillar uppmärksamheten. Du behöver inte dansa. Så, inför skatt på Stockholmskorridoren!





Almedal är hjältar i Göteborg. Hela vägen från första skivan våren 2006 har de varit älskade av många. En spelning med Almedal i Göteborg brukar sluta med dans på scen, dans på golv och dans i tak.
Inget av detta händer när de nu spelar i Stockholm på klubben Falling & Laughing, ett släppkalas för nya skivan (3 februari). Inget händer. Och då blir det som det blir, Adam kämpar som bara den i de första låtarna men sedan inser han nog att det aldrig kommer funka. Det blir ingen jättedans. För första gången gillar jag inte att bo i Stockholm. De blev med ens stelt, ogästvänligt och insnöat.
För det kan väl inte vara så att det är sådan skillnad på Göteborgare och Stockholmare? Det vore ju rent förskräckligt om det var så. Stackars band från resten av landet, och stackars alla 08-or som missar så mycket bra musik. Jag vill inte att det ska bli så. Nästa gång bjuder ni fan till!

>
Bilden blir bättre snart, Youtube är lite trötta idag...

Almedal gör annars en bra spelning, inte deras bästa, men nya låtarna är riktigt bra. Det är ett nytt Almedal vi hör, texterna är bättre än någonsin och gitarrmelodierna upplyftande. Men det är inte en rättvis bild som visas den här lördagen på Debaser. Inte på långa vägar. Och det är publikens fel. Punkt.


Band två var Trummor & Orgel… Jag lämnar dem där. Kolla bara på bilden nedan:



Nu kommer väl alla säga att jag inte fattat ett skit, hur det är meningen att det skall låta gammalt. Jag säger så här:

Först var det Hansson & Karlsson som spelade den här formen av psykadelisk jazzrock på 60-talet. 2001 tog Sagor & Swing upp tråden, de köpte till och med Hansson:s gamla orgel. Det blev väl ingen jättegrej av det hela. Enligt mig gjorde de några riktigt bra spelningar på Emmaboda. Men det verkade som de flesta inte brydde sig.
När sedan Trummor & Orgel 2003 började sitt projekt, med i typ samma musik, blev de plötsligt väldigt uppmärksammade. Förklaringen var enkel, de hängde med Ebbot. Ja, och Ebbot är alltid Ebbot, så plötsligt började alla snacka.
Ni förstår vad jag vill komma till, det är trist att allt handlar om kontakter…

Trummor & Orgel gästades den här kvällen av Magnus Carlson. Så nu kommer snacket att fortsätta, Magnus Carlson är ju ändå Magnus Carlson.

Det riktigt roliga i den här historien är att Sagor & Swing också brukade ha en gästartist. Hans namn var Bo Hansson. Ja, precis DEN Hansson.

Jerry Boman

Uppe i det blå!

Här händer det saker hela tiden!

Tisdag:

Som ni har sett, jag var på Guldgossen när han spelade på Obaren. (se förra inlägget) För jävla bra alltså! Den killen vet hur man lägger upp en spelning! Slutet, när hela bandet går genom publiken och spelar melodin till Gillar, Gillar Inte på dragspel, samtidigt som hela publiken högljutt nynnar med var helt fantastisk! Får inte Guldgossen stort genombrott snart ska jag bada i havet innan februari är över!

Jag gillar människor med skön hybris! Underbart!

Onsdag:

Sidechild firade nya skivan med släppkalas på Södra Teatern. Hej Stockholm! spelade skivor en stund… och som vanligt, när Guldgossens Gillar, Gillar Inte spelades, ja då kom det såklart fram någon och frågade vad det var för fantastisk låt!

Torsdag:

Där har ni en bildruta ur en musikvideo för Anna Hamilton som jag spelade in igår. Kommer bli helt kanon!

Lördag:
En resa till Norrköping blir det och musikvideo för Zackarias. Kommer också bli hur bra som helst tror jag!

Lördag kväll:
Almedal firar sin nya skiva! Debaser Slussen!

Tillsist:
Hör bara av er om ni vill ha hjälp med musikvideo och videoprojektioner (se exempel från Debaser Medis här).

Jerry Boman

Guldgossen!

Jerry Boman

Hej Stockholm liksom. På riktigt!

Vilken lördag, vilken lördag. Göteborg la sig i bakhåll och tog över hela Debaser Medis! På scen hittades Love & Happiness och Daniel Gilbert. I djbåset i baren hittade man mig och Anna aka Hej Stockholm!. Vilken fest! Mer om det senare.
(Nu spelade även Erik och Sandra, som just är Send in the clowns, på stora golvet. Det gjorde också Gustav Gelin och Jonas Markbäck. Men de spelar hela tiden så jag tar och kallar detta Göteborgskvällen i mitt minne…)










Foto: Erik Dellgren, Send in the Clowns

Jag gjorde mer än spelade skivor denna natt. Ni som var där kanske såg de fina projektionerna under Love and Happiness spelning? Ja men visst, det var er dubbeljobbande Jerry som fixade till dem live! Där och då, jag stod till vänster om scenen och försökte tolka musiken rent visuellt. Om jag lyckades… Kolla på klippen nedan, speciellt vid 00.22 i det första klippet är det i mitt tycke rätt gött!





Där sattes projektionsribban för alla förband i stan!

(Om du är ett band/artist i Stockholm, hör gärna av dig om du vill ha fina projektioner, så ska vi se vad för något roligt jag kan hitta på! jerry@jerryboman.se)

Jag tyckte så klart L and H gjorde en dunderspelning, men jag är också part i målet…

Lite senare ställer sig Daniel Gilbert på scen, och jag gillar det som fan! Han är rutinerad som få, men får det ändå att kännas vibrerade nytt när han nu går solo… ja, om någon nu missat eller inte riktigt fattat så är det alltså Hurricane Gilbert vi snackar om, den samme som var med och startade Broder Daniel, samme kille som var med i Siesta och som du numera kan se i Augustifamiljen som underhåller i På spåret. Det är alltså denna överrutinerade kille som fortfarande inte verkar ha tröttnat på nya utmaningar. Som fortfarande verkar ny utarmad från replokalen, med hela den nya sköna världen framför sig.

Det finns andra från samma "gäng" som inte klarat åldern lika bra… jag hoppar att nämna namn.

Bäst är Bordeline. En svepande, dovt dämpad historia som biter tag i min nacke. En riktad berättelse, där man aldrig riktigt får veta om den berättas i jag-form eller som en uppmaning till någon annan. Mycket fint.

Överlag har Gilbert en ton som verkar… åh nej, nu kommer odet: ärlig. Han verkar inte ha tänkt så mycket, nu ska det låta si eller så, han har bara gjort. Då blir det också överlägset bäst.

Med sig på scen har förresten Daniel ett riktigt fint ställ, bla hittar man två härliga killar från Division of Laura Lee och Nils Dahl från bla Steget. Mycket härligt samspel, de har roligt tillsammans det märks! Och ännu en gång kommer det, Daniel sprider bara bra känslor kring sig, som om han plötsligt har upptäckt något nytt. Något nytt som han ändå bemästrar. Som att gå på en riktigt bra företags kickoff, något som verkligen skjuter en framåt. Tack Daniel!


Efter det var det så dags för kvällens riktiga fest att komma igång i baren. Jag och Anna, dvs djduon Hej Stockholm!, brakade på med höga och låga låtar. Vi spelade mycket Håkan, en del BD, en massa göttigt nytt med The Local Natives med mera med mera. Åh herrejävlar vad baren exploderade stundtals! När jag i min iver, strax efter Tapetklister med Jumper fått de flesta att skrika rakt ut, slänger på Håkans Ramlar är det armarna i taket från höger till vänster, bartendern tar sig för pannan i ren glädje och beundrar galenskapen! Vi får till ett riktigt bra golv, detta är alltså i baren på Debaser Medis! Ja jävlar vilken kväll!

Något annat som var riktigt riktigt roligt var när Anna smäcker på Gillar Gillar Inte med Guldgossen och ett sällskap 10 meter bort ställer sig upp och skriker. Det visar sig att ingen mindre än självaste Guldgossen himself, med band, är i stan! Upp på golvet, tokhopp, dans och armar. Efteråt kommer många fram och frågar vad det är för fantastisk låt som Anna spelat! Riktigt kul!
Guldgossen spelar för övrigt på Obaren på tisdag!

Andra höjdpunkter under kvällen:

* Blümchens Heut' Ist Mein Tag får en kille bakom baren att fullständigt flippa av glädje. Han älskar låten med själ och hjärta!

* Min remix av Håkans Gullbergs kaj paradis, med extra långt sambaintro, genererar ytterligare skrik!

* Stunden då några killar önskar sig "Vad som helst med Kavalleriet" och sedan får fart på halva stället med sin glädje!

* Love and Happiness-Niklas sjunger, lutad mot en pelare, innerligt med i hela David & the Citizens Now She Sleeps in a Box in the Good Soil of Denmark.

* Och, som vanligt, när man spelar Carl Carlssons Slangbacken börjar alla dansa. Utan att ha en susning om vad det är. Carl, du MÅSTE göra fler danslåtar!


Tack för en underbar kväll vänner! Jag vet inte, det låg något i luften, jag vill inte säga att det var Göteborgsluft, men nu vet jag att det går att få Debaser Medis bara att dansa!
Hör av er till er favoritklubb och önska att Hej Stockholm! får spela skivor. Ni kommer ha så jävla kul!

Tillsist:


Ska ni lyssna på ETT band just nu är är det Circus Circus Casino! Jag vet inte, men att de har lyckats hamna under radarn hos de flesta är mycket märkligt. Förklaringen kanske stavas deras hemstad, Amsterdam. De flesta kollar bara på England när de letar ny musik.
Jag spelade två låtar med dem i lördag, Did they become carnvores? och Bez, båda gångerna var folk framme direkt och skulle ha bandets namn…

Vilken klubbbokare fixar flygbiljetter?

Jerry Boman

Odrömmen slår in och jag gillar det

Rysskylan har inte gått ur jorden. Det är en onsdag i januari, fattigaste onsdagen på hela året. Jag förstår att de flesta stannar hemma, men det är trots allt helt gratis och på scen står bandet som gett oss alla myror i huvudet.

Om det finns en amerikansk dröm så borde det rimligtvis finnas en svensk. Det är inget vi pratar om så mycket, man ska vara prydlig och hålla drömmen levande men inte tala om den. Inga storslagna planer på frihet. Framgångs drömmar ska inte yppas. Var tyst och håll dig i ledstången. Drömmen, den svenska drömmen, finns. I allra högsta grad. Hos dig. Hos mig. Hos din frisör. Den sitter på en pinne långt inne, rör förstrött på vingarna, sjunger sin sång. Ljudet låter dämpat, genom en filt. Kämpar för att slå in. Drömmen om att en gång uppleva allt.

Pascal är den svenska mardrömmen. Verkligheten som blev en overklighet, sagor om stängda dörrar, om tjurrusningar längs motorvägar som aldrig tar slut. Hammarslagen mot dina revben, drömmen har klaustrofobi. Ska det aldrig ta slut-tankar när strömmen går. Pascal är livet utan semester, utan söta små kattungar, utan slapstick, utan helger, utan… sakerna vi kommer ihåg. Minnet samlar på det bästa, svåra händelser har en kraften att ta sig bort. Kanske är det för att organismen ska överleva som det händer. Allt ter sig bra i minnets bakspegel. Pascal sjunger om allt det där vi raderar. De visar hur livet skulle te sig om det var reverserat, om minnet behöll endast det dåliga bitarna. Pascal förklarar helt vettigt antiupplevelsen. Sakerna som sker utan att någon kan bestämma om dem.

Det är mer nedtonat nu. Skriken är utbytta mot eftertänksamhet. De vet att vi inte bryr om skrik längre, vi har slutat lyssna eftersom alla skriker. Pascal backar hem, viskar, drar ner på tempot. Och vi kan bara häpet inse att vår nyfikenhet vaknar igen.

Pascal trycker långsamt sin kropp mot vår, knuffar i slowmotion med fullkraft. Pascal kör vår knäskål rakt in i ribbstolen, tusen små blodkärl spricker, huden spricker, drömmen spricker Någon ringer 112, ambulansen kommer, skakar på huvudet. "Han är tappad till Glädjen, vi kan inget göra". Får nya knuffar, nu mot golvet. Pannan träffar, huvudet studsar, ögonen svider. Pascal stryper oss sakta med uppriktighet. Virar handduken runt vår hals, drar åt och kastar oss till gamarna.

Drömmen finns. Men odrömmen som Pascal levererar är fan så mycket intressantare att lyssna på.

På vägen hem haltar jag.



Jerry Boman

Handen som föder

Åkte ut till Handen igen. Eller om det heter Haninge. Så säger de att det är Göteborg som är humorhuvudstaden, jag tror det är namnberedningen i Stockholm. Handen eller Haninge? Vem vet vad som är vad. Förvirring. Det är kul. Det är också kul när man ser de där två rullatorerna, gamlingarna släpps ut till våren. Det som göms på ålderdomshem kommer upp i tö. Jag är blyg som vanligt, men trivs ändå. Kirfest. Bra musik. Cosy Den-Mattias spelar The Just Joans två gånger på tjugo minuter. Bra.



Tre band. New Commuting Low gör sin första spelning.
Inom mig-inget. Blankt.



Band två är bättre. Mycket bättre. Korova Station. Effektiv punk. Nere bland rulltrapporna. Upp ner. Stötigt. Robottakterna. Fyrkantsvåg. Otroligt underhållande trummis. Sliter för tolv. Musik att vakna till. Rusnings frustration.



Jap Adaptors. Vackert. "Haningerösten". Långsamt. Tänk glasbruk, den upphettade glasmassan är trögflytande. Rött, varmt.



Sist. Det som några avfärdar. Det fina i inlevelse. En flykt från vardagen. Korova Stations trummis på ovanvåningen. Tio minuter känsla. Inre bilder.

Tillsist:

Cosy Den-Mattias bjuder på årets vits:

Har ni hört att Haga Badet åkte fast för innehav?


Jerry Boman