Nu vill jag bli rädd igen

Det fanns en tid när jag tyckte Samuraj Cities var dåliga. Jag fick utstå mycket spott för det, kanske till och med någon knuff. Nu har jag kommit på vad det var jag tyckte var dåligt, jag var helt enkelt rädd för bandet. Det utstrålade någon slags galenpanna-jag-skall.slå-dig-med-en-hammre energi som jag inte gillade. Så uppfattade jag att de bara slarvade sig igenom spelningar.
Numera är jag inte det minsta rädd för SC. De har närmat sig ett av de mest oförargliga banden i Sverige, Shout Out Louds, och det är ju trots allt bra. Eller bättre. SC är bättre än SOL.



Här kommer rädslan tillbaka. SC svänger till med bra pop men det finns ett mörker. Små droppar cyanid i champagnen, några reverbtyngda gitarrslingar som tar oss bort från ytliga drinkar botoxläpparna. I musiken finns skevheten, freaken med håret på svaj. SC lockar fram krökta ryggar mitt i det stundtals kvitterlätta.



Men ändå, det lossar inte så där hela tiden. Det är när, det är det verkligen, men fastnar i skyddsnätet. Tänk er ett lite små borgligt monster, som inte riktigt vågar skrämmas…



Ja, då står jag där och vill bli skrämd igen. Bandet är mycket bättre nu, men ni kan ju fortfarande skämma mig. Det var ju inte där det ligger, det dåliga i slarvet är borta.
Skrik på med de där gitarrerna, stirra med ögonen och hoppa loss! Slå sönder oss!

Att musik skall vara så jävla veligt. Kan det inte bara vara samma känsla hela tiden så man kan bli nöjd någon gång.
Alltså, jag gillade det jag såg och hörde i fredags på Pustervik. Verkligen. Men ändå.

Tillsist:
På lördag går alla som bor i Stockholm med mig till Klubb King Kong och kollar på Makthaverskan. Bara de spelar German Boy så är hela helgen gjord! Det är allvar nu!
(Nu får gärna någon som vet var den där klubben ligger, Sjöhästen, dra i väg ett brev till mig så jag hittar)

Jerry Boman

Ring 112!

NYHET: Yvonne spelar på Sticky Fingers på nationaldagen! Jag är där! Du också!
Läs om hur det var när de spelade på Debaser för ett halvår sedan. Större än livet.

Killen till vänster, han i vita linnet, brinner. Han har inte en inre glöd som man brukar säga utan han verkligen brinner. Alex Bengtsson brinner, elden slår upp och lukten av bränt kött fyller rummet. Jag vet inte när denna spontana självantänding började bara att det numera är en fullskalig eld därinne. Förmodligen skulle brandkåren få ta hjälp av närliggande kommuner för att släcka. Men jag skulle stoppa dem alla, för Alex eld är bra. För djävla bra.

För er som inte vet det är Alex samme kille skrev boken ”Sverigedemokraterna har fel”, han jobbar med Expo och han är hallänskmästare i poetryslam. Nog så, den här kvällen är det släppkalas för nya boken "Det här är mitt Hiroshima", en bok som bara med sin titel borde vinna allas hjärtan. Hårt men ändå uppgivet, utlämnade och trasigt, precis som Bengtssons poesi.

Ta exemplet med dikten som direkt från första sekund griper tag, den börjar något i still med:

Hon hade ett helt Balkankrig inom sig

Jag hade bara gått igenom en skilsmässa

(med reservation för att orden inte faller precis så)

Redan på två meningar har han fångat mig. Satt en stämning, det finns folk som har det värre, sluta gnäll. Och de som haft det värre, det är inte alltid det syns på dem som haft det som er.

Alex driver på, han nästa studsar på stället när han kastar ur sig orden. Ibland ser han oss inte, det viktiga är att få berätta. Det är bra. Berättelserna är trots allt mycket viktigare än oss, jag känner mig liten och oviktig när Alex berättar. Och faktiskt, för första gången nedanför en scen känns det helt okej.

Under den här kvällen händer det en massa mer, Kapten Hurricane spelar. Dessa antihjältar som vinner större publik för varje gång. Sångare Christian tar mer och mer plats, likaså där, han har så många oneliners i fickorna att han kan funka som författare till de där trevliga ordstäven som står i min kalender.

Nu kommer allt i fel ordning men först på kvällen kommer Fakesnake… smart band, de har snott minst tre låtar från Kents första skiva... Inget mer om dem.

Kvällens märkligaste består dock av ”Den Hemliga Gästen”. För upp på scen kommer… håll i dig: Gula Gubben!

Alla som någonsin satt sin fot på en festival i Sverige har sett honom, den tjocka mannen med den gula overallen. Han som spelar hellre än bra, han som är rolig när man är festivaltrött/full som en kastrull/16 år. Han är inte speciellt kul på en scen. Det handlar mest om att där kan han inte improvisera, som faktiskt är Getas (som han heter) största talang. Han kan göra låtar om allt.

Men tillbaka till det viktiga, Alex Bengtsson på större scen, köp boken och ge killen en kram. Då blir världen rättvis. Tack.

Jerry Boman

Sömniga söndagar saknas inte.

Det brukar vara vilodagen. Uppstoppad tid flyter knappt redbart fram genom solens gång. Söndagar. Ett täcke är ens bästa vän, något att somna om till på tv. En film man redan sett. Söndagar. En tappad dag, ett fall för prövning, skall den finnas. Är den till nytta. Söndagar.

Eller.

Dapony Bros ger sig aldrig, likt en superboxare reser de sig på nio och hittar på nya saker. Utvecklar låtarna de redan har eller spelar in en ny video. Det sistnämnda hände i söndags i ett garage mitt i stan. Vi var runt 20-30 pers som skulle spela "vi har vuxit upp"-folk och en sak hade vi tydligen gemensamt. Alla vet att folk som har vuxit upp har backslick:


Jurusåatt...


Videoinspelning är kul men mycket tråkig väntan.


Regissören visar en hund hur man äter tårta på rätt sätt.


Som sagt, det handlar om att växa upp eller att inte göra det. Välj själv.

Jag hojtar till när videon är klar, och jag hoppas att de inte klipper bort mig. Så att mina förfrusna tår var värda något i alla fall...



Direkt från videoinspelingen, efter att jag kammat ur tre kilo spray ur håret, åkte vi till Svenska Grammofonstudion för P3s livesessions. Anna Järvinen blev chockad, ingen hade sagt att det skulle vara publik... Men det löste sig, vi var trots allt inte så många och det blev väldigt fin stämning inne i studion. Anna körde mycket nya låtar, och de är luftigare än de gamla. Skivan släpps i dag faktiskt och ja, den är minst lika bra som den förra. Samtidigt har den likheten att man inte riktigt fattar storheten förrän man ser det hela live. Järvinen har en makalös närvaro, går upp det allt helt.

De nya låtarna är mer pop. Men melodier, mer visslingsbara melodier. Man skulle kunna säga att det är mer grönt. Förra skivan var typ orange, gränsen till brunt. Den nya är verkligen grön, frisk och fuktig. Minimalistiskt möblerade rum i vårsol, strilande ljus genom fönstret. Bäst är "Låt det dö". Uppåt fast väldigt neråt. Smart. Stylat utan att vara uttänkt på det där jobbiga viset.



Den här lite ovanliga situationen av spelning är väldigt rolig, det är som att sitta med när bandet repar. De börjar om några gånger, de skrattar och verkar ha det skoj. Allvar och trams på samma gång. Det gör att låtarna faktiskt låter väldigt mycket bättre än på skivan. "Boulevarden" spritter, hoppar över oss, är konfetti, inte alls så jazzig som jag hört den. Som sagt, allt är mer pop just nu.

Det är en nervös spelning, allt skall ju sättas på band, och så var det ju det här med publiken. Men det går bra, väldigt bra. På slutet bjuder bandet på ett extranummer, Beatles "Ticket to Ride", i en långsam svepande version. Mycket mycket vackert. Och precis som Järvinen påpekar, man bör lyssna mer på The Carpenters version.



Ibland tror jag knappt Järvinen är medveten om att vi är där, hon är inne i musiken. Att hon då kommer fram efteråt är ännu finare, hon säger: - Jag var så nervös, men du satt där långt bak och jag såg att du log och det gjorde mig lugn. Tack för att du log".

Ja, Anna, jag log. För du är väldigt väldigt bra. Då ler jag.

Efter avslutad konsert åkte vi till Gamlestan och åt veganpizza. Så kan man också tillbringa en söndag.

Tillsist:
Ni missar väl inte allt bra som händer på The tram sessions?

Jerry Boman

För oss som sveks i slowmotion.

Vi tar det med en gång, kan du höra skillnad? Är det viktigt? Jag skulle inte tro det, men okej då om du så tvunget vill ha något att hänga upp det på så är det väl bra. Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Att Jonathan Johansson är kristen hör liksom inte hit. Det är som om det skulle vara viktigt att snacka om han var snickare eller sjöman. Jag hittar fler religiösa referenser i en massa annan musik, så det kan ju inte vara det. Men det är ju klart, som PR trick är det ju oslagbart. Annars hade jag ju inte tagit upp det, inte heller jesussiten.se.



Det var länge sedan det var så mycket folk på Svanen, i alla fall om man ser till hur trångt det är framför scen när Johansson går upp i snygg pälsmössa. Mannen med den vassaste hakan sedan 60-talets superhjältar har fått våra ögon spetsiga. I låten ”Aldrig Ensam” hör vi en ny tid, en smygande obehagskänsla. För er som sett ”Låt den rätte komma in” förstår precis att detta är soundtracket till din mardröm. Om att vi är själva men ändå bevakade, iakttagna. Vi som också bevakar tillbaka, evigt tjuvtittade bakom stängda fönster.

Sen har vi slowsamban ”En hand i himlen”, inget som lyfter taket men lokalen fylls med luft. Just luft är annars en återkommande tanke, det är luftiga symfonier har framför. Här finns plats för tankarna, plats för alla om har känt kylan mot huden. Johanssons nattpoesi slingrar sig fram genom blått ljus. Då och då stöter den , likt en flipperkula, mot takten och omformas.
Live är ”En hand i himmelen” mycket mer levande än på fil. Bandet gör sitt och det är roligt när det flesta spelas live, jag ser en av personerna jobba frenetiskt med att spela ett enda ljud på sin klaviatur. Det är roligt!

Sist. Psalm Noll Noll. Din nya knarklåt, din nya repeatvaggvisa du aldrig kommer ifrån. Hemvägen efter förfallet och sveket. Knyt handen i fickan, sparka burkarna framför dig så de träffar fina gatans suv:ar. Hjälp är på väg om du bara ber om det.
En mycket mycket vacker låt. Storslagen. I vissa stunder snuddar den vid Kents 747 till upplevelsen. Den perfekta låten att sakta ta sig ut med. Den finaste tanken som bär en enda hem.

Jonathan Johansson är de långsammas hjälte. Satt på piedestal av oss som aldrig får nog av den saktfärdiga uppgörelsen, av det smygande crescendot. En hjälte för oss som sveks i slowmotion. Som aldrig såg förnedringen komma.

Tillsist:

Det var en stund sedan, känns som ett annat liv, men Måns berättade att han hade saker på gång på svenska. En kväll på Star of India. Kanske vad det just det här han menade?
Leopold på svenska. Så är det, samma band men med annat språk. Och en låt som är så geografisk att det svämmar över, vem har någonsin sjungit om Ödeshög? En rak berättelse om en resa från väst till öst, samtidigt om en inre resa, bort och hem. Vackert.
Så en låt om hur bandet började. Rak på här också. Det är det svåraste, att vara så direkt berättande, så hårdkokt. Ljungs reder ut det, stundtals lika elegant som Håkan i Tro & Tvivel. Den ödesmättade berättelsen ger mig känslor av saker som hänt som man inte vill glömma.
Vad kommer vi ha kvar…

Tillsist2:

Photoshop – nu även på flaska.

Jerry Boman

Med punk på armen.

-Du gillar väl egentligen inte punk.

Peter Sjöholm har sin analys klar några timmar innan han skall upp på Kontikis minimala scen för Syster Ingrids första spelning.
Okej, det står pop på min arm men jag kan lyssna på annat också. Jag skulle aldrig yttra orden ”Jag lyssnar på allt”, för det gör jag absolut inte. Men jag försöker ge allt en chans, och hur skall man veta att handklapp och tamburiner är det bästa om man inte vet vad det andra är? Jag lärde mig massor på Front 242, jag lärde mig en del på Gorillakillarna och jag tänkte att man lär sig något om man går på en punkspelning.



Först kommer söndagen och det är den perfekta dagen för konserter på Rösska. Jag smiter in bakvägen med Raketmaskinen-Amanda (dörrarna var stängda den vanliga vägen, fullt var ord som viskades…). Väl inne har hon redan börjat bygga musik. Det är det enda sättet man kan beskriva Midori Hiranos musik. Hon bygger sakta upp sina låtar, samplar sig själv och sina instrument. Lager för lager. Det tar tid men blir oändligt vackert i slutet.

Japanskan jobbar med piano, en dator och diverse pedaler. Det är teknisk fulländning, inga fel.

Det är där det blir tråkigt, varje låt bygger på samma teknik. Hon lägger en slinga, och en slinga ovanpå det. In med spastiska trummljud, bas och så någon slinga till. Sen sjunger hon till det. Förenklat går det till precis så. Hela tiden. Det blir tråkigt i längden, hur vackert det än är.

Men på det stora hela är det en underbar söndagsaktivitet. När jag går ut har våren kommit…



Så är det då tisdag och Syster Ingrid skall ha sin första spelning. Bandet består av några vänner med synthlegendaren Peter Sjöholm i spetsen. Bandet verkar ha börjat som ploj men efter att de fått fyra fyrar i GP (på en demo de spelat in i replokalen) så verkar de ha tagit fart. Vi snackar alltså punk här…

Det första jag slås av är Peters texter, som vanligt är de vardagsarealism med en finurlig tvist. De kan verka ytliga men faktiskt, här finns ett visst mått av samhällskritik. Inte den stora som många tråkiga punkband fortfarande kör med, nä Syster Ingrid är smartare än så. Ta öppningslåten ”Jag behöver ingen stereo jag har Myspace”. Man skulle kunna byta ut det mot Spotify eller liknade. Man kan spåra en liten uppgivenhet att de pojkrum och de flickrum som bandmedlemmarna besökte i sin ungdom inte längre finns. Att man inte längre kan veta vad folk har för musiksmak genom att komma hem till dem, alla har ju tillgång till allt och kan således anpassa sitt lyssnade till den som är på besök. Rätt bedrägligt faktiskt.

Sen har man roliga låtar som handlar om absurda drömmar om att man spelar bas i Kent, en 50 sekunder kort flåslåt som handlar om Göteborgs varvet och någon låt om hur man blir av med dörrförsäljare. (man tar en megafon och skriker NEJ högt).

Ja du Peter, jag kanske inte gillar punk men det här var en väldigt bra upplevelse! Syster Ingrid är bra! Jag är helt övertygad om att de här låtarna kan spridas, de kommer finnas en publik. Den där publiken som gillar småknasighet, snabba trummor och smarta texter. Se bara på ur landet låg i början av 90-talet. När DLK, Strebers och Radioaktiva Räker var överallt.

Nu är ju inte Syster Ingrid ensamma om att göra det här, men de gör det väldigt bra. I Peter har de en stor underhållare vid micen. Han kan själv få ett tisdagssegt Kontiki upp på benen och faktiskt le. För det är de man gör efter en stund, man ler. Syster Ingrid är gladpunk, underhållning som ändå vill berätta.



Ger efterbandet Fred på jorden några minuter, storbands reggae är verkligen inte min grej. Men det var ju inte precis som jag pinades…

Stor applåd till Eddie Wheeler som håller i klubben. Hans små avslappnade intervjuer med banden är underbara! Mer!

Tillsist:
Ni missar inte Compute på Storan på fredag! Och ni missar inte Jonathan Johansson på torsdag på Svanen.

Jerry Boman

Framåt och avslöjat.

Jag säger det igen, Pustervik är mitt vardagsrum. Alltid trevligt. Och i fredags tog de en ytterligare ett kliv framåt. Jag fick den finaste stämpel jag någonsin fått. Alltså, kolla på bilden ovan! Vackert. Stilfullt. Nu undrar jag när resten av klubbar/konserter/ställen tar efter. Vem gör 2009 års snyggaste stämpel? Här är finns ett utrymme för stans konstnärer som är i det närmaste outforskat! Fram med bläcket och börja skära gummi.



Vi brukar med kärlek i blicken kalla dem för "Koloniband"*). Banden som tänjer gränserna, som böjer ljud och ibland till och med ljuset. De som omformar verkligheten en smula. Det är verkligen inget skällsord, det är en hyllning till kreativiteten och känslan. De här banden tar steg, hoppar till höger och vänster, vänder sig om. Jag är så glad att de finns, de utmanar mitt huvud.

Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt.

Humorgrunge. Där andra går ner sig, förlorar sig i själadöd ställer sig EH rakt upp och fiskar på efter känslan. Jag ler, för det är roligt det här. Inte lika mycket buskis som Quit your dayjob men nu fattar, stor underhållning som ändå ger huvudet saker.

Kommer mest ihåg "From the desk of AK". Kanske för att de fått in Burkina Faso, kanske för sköna sången, kanske för Pontus slit bakom trummorna. Låten ett gammalt tvspel intryckt i en emulator som är på tok för snabb. Allt blir hetsigt och svamparna nästan omöjliga att se.

27 mars spelar de på Röda sten och då tycker jag då går dit. Det finns två lägen, anting håller du dig nykter eller så bängar du ner dig totalt. Det går inte att fega med EH.

*) Vad som händer på Koloni hittar du här.

Tillsist:
Magiskt men tragiskt:

Här har vi vinnaren av Stora journalistpriset 2009! Jag snackar alltså om personen som dolt filmar, en storslagen gärning. Det här är bara ytterligare en anledning till varför ingen normal människa vill betala tvlicensen. Fy fan! Lägg ner Rea era idioter! Jag tycker så synd och flickan, hon vill ju som så många andra vara med i tv. När då ett produktionsbolag, och indirekt SVT, utnyttjar det är det fan värre än att packa in en bunt alkoholister med skev självbild i ett hus och kasta spritbomber på dem. Fy fan! Jag hoppas ni alla sitter och filar på ert hatbrev till SVT.
Och faktiskt, jag fick upp känslan för Frej här. Han styr det hela. Underbart. De verkar inte fatta att han driver med dem. Att Simon var en skön snubbe visste jag redan.

Sen kan det ju vara fake alltihopa...

Tillsist2:
Ja, det var ju bara en tidfråga i depressionstider: Ultima Thule jobbar på en ny skiva. Hej Ian och Bert!
(nä, jag tänker inte länka till dem)

Jerry Boman