Tilde or die

Ibland kommer man i situationer då man inte vet om man skall påpeka saker för folk eller inte. Det kan vara när någon har mat mellan tänderna, personen kan bli väldigt stel när tankarna på hur länge den lilla dillkvisten suttigt där kommer. Det kan vara stunder när en bästa vän uppenbarligen har dåligt omdöme vad gäller pojkvän/flickvän, då kan man komma i cirkeltankar om att var och en gör sina egna val men som vän vet man att man kommer lida när allt går åt helvete. Ja, ni förstår saken, det finns många saker, skitsaker, som vi har lite svårt att berätta. Den här torsdagen var inget undantag, mer om det längre ner…

Tilde kom som en järnkula och räddade oss. Hon bröt muren vi byggt upp, som vi trodde på. Den med graffiti stort färglatt, berättade allt vi redan visste. Den muren blåstes sönder i torsdag på Pustervik. Vi trodde att vi visste, att inga nya saker kommer hända. Alla former på moln är redan gjorda, och de tar form av varandra. Vi tänkte att… eller nej, vi tänkte inte alls. Vi var inskränkta. Förlåt oss, vi glodde på den där muren och dess budskap, tillslut var vi så förljugna att vi trodde på våra egna känslomässiga lögner. Förlåt oss våra synder Tilde, du stod över det. Du har räddat en hel stad från undergången. Du visar att enkel talang finns precis framför ögonen. Med det menar vi att du är lite för stor för oss, vi skäms för att du får stå på Pusterviksscen, bevittnad av mestadels vänner, när du egentligen borde stå på Konserthusets stora scen, uppbackad av inte bara ditt band, utan även av den stora fina orkestern som brukar bo där.

Tilde har rösten. Ta exemplet ovan, hon sjunger att någon skall hålla hennes hand. Det kan man göra på många olika sätt, några bättre och många sämre. Tilde litar jag på, hon vill verkligen att den här personen som hon vill hålla i handen skall fatta att det är just så. Lyssna på klippet, typ 2:30 in i klippet, och försök att inte få gåshud. Herrejävlar! Där pratar vi sanning och desperation, håll min hand annars dör jag goooddamn!
Jag skrev en gång för länge sedan att en vän till mig hade en röst jag ville ligga med. Alltså, jag ville inte ligga honom utan med rösten. Jag vill ligga med Tildes röst. Den slår den andra med milslängder.

Tilde är inte Göteborg, Tilde är inte Mint Condition, Tilde är inte Svanen, Tilde är inte ett ämne att ens ta upp här i bloggen. För du är redan långt borta, större än allt. Att sedan inte alla har fattat det än är deras förlust. Jag säger tack för att jag fick chansen att höra dig , nästa gång är det inte säkert att jag kommer. Det kommer förmodligen bli fullt och jag kommer inte få någon biljett.

Så var det den här saken om att säga till eller inte säga till… De stora samtalsämnet efter Tilde var, förutom att alla var helt till sig hur bra det varit, var…gylfen. Ja, det är buskis och allt men gylfen var öppen Tilde. Ingen sa något, jag tror alla var lite rädda som jag, säger vi til kommer magin brytas. Vi kommer kastas ut på torget och allt kommer vara måndag hela veckan. Samt att det kommer regna. Jag ber om förlåtelse, att jag inget sa, det kanske var elakt… Men jag visste inte bättre.

Tillsist:
Stort pris till de personer som stod längst fram med vita tröjor där det stod "Tilde or die". Jag skriver under på det!

Tillsist2:
Det var sista Minten. Tobbe kommer man hitta på Badges på Ritz, Nils kommer man hitta bakom en sax och Gaston kommer man hitta överallt. Tack för alla bra kvällar!

Jerry Boman

Större ställe och små känslor

Kontiki är numera större, och alla som någongång varit där har förmodligen känt samma sak: Det här är ett grymt ställe men fan så trångt det är!
Nu är alltså den sista delen i framgångsagan om stället i utkanten klar, bambuhyddan är stor som ett slott! Det finns en riktig scen, det finns dansgolv och det går att röra sig när det är mer en 12 pers där inne. Underbart! Och scenen är numera vänd åt ”rätt” håll, vilket gör att man kan gå på dass utan att hamna mitt i bandet…
Jag tror det här kommer göra så att än fler söker sig ut till Ängården. För det är ju ett så snyggt ställe!



Det blev alltså Best Wishes som fick äran att inviga de nya lokalerna. Trevlig klubb som ni vet, så även denna kväll. Föst fram är Lilak, mjuk med fina långdragna elektriska toner. Två röster som passar bra ihop. Tyvärr är det inte mer än det. Jag har svårt att fokusera, det är inget som fastnar. Sångerna är teflon, halkar ut i kylan och försvinner lika fort som de kom. Men det finns något där ändå, det kan komma att ta sig. Om jag hade fått välja skulle jag höjt in den lilla Casiosynthen några snäpp, då hade det här snäppt upp sig många streck.



För någon vecka sedan var jag på Jazzhuset en torsdag, trots att det inte var Svanen. Stora bokningsbolaget hade hämtat in de flesta av festiavlfixarna från södra Sverige och det band spelade små snuttar av sina riktiga framträdanden. En av artisterna på plats var Adam Heldring. Den kvällen gjorde han inget större intryck på mig, det var lite små hittiga gitarrlåtar utan kraft eller närhet…

Nu är det annorlunda, jag vet inte om Adam kanske känner sig lite mer avslappnad här än framför massa folk som kan avgöra hans framtid. På Kontiki framstår han som en hyvvens kille och musik likas, det är mer akustiskt än på Jazzhuset och det är bra. Låten OK Goodbye är bra… men ändå, det här känns så där tillrättalagt. Det är snyggt, jag tänker på ett mjukt, haschigt Shoot Out Louds, tyvärr helt utan deras känsla för märkligheter. Nä, jag kommer förmodligen inte minnas dig Adam den här gången heller. Du är förmodligen en bokars dröm, snäll kille som levererar saker som ingen hänger upp sig på. Men det är ju precis då som ingen bryr sig heller. Jag vet inte, kommer du komma ihåg Adam om fem veckor? När dimman lättnar?

Tillsist:
Nu nås vi av nyheten att Spotify tvingas ta bort massa låtar för att den tydligen inte frågat artisten först… Märkligt. Det saknas ju redan massor. Hur skall det gå, hur skall det gå? Jag tror fortfarande på att livekonserten vinner som medium, i år också. Inga nedladdningar, inga olagligheter och inga som står i vägen.

Tillsist2:
Läs gärna kommentarerna på förra inlägget...

Jerry Boman

UPPDATERAT:Flykt, Kärlek och Broderskap

Stor dag idag. På många sätt.
Samtidigt Som släpper sin första skiva! Jag kan bara berätta att det är en helt fantastik skiva, den har snurrat runt i min lilla lägenhet ett tag nu, och fullkomligt tagit över. Det är den oförstörda kärleken mellan människor som är bäst. Känslan av att man litar på varandra vad fan som än händer. Fint att få ner det på skiva.
Jag tycker Frasse, Erik, erik och Göran fått med allt som de står för. De är fyra bra killar som bryr sig om, bryr sig om varandra men även alla oss andra.

Jag känner samma för Samtidigt Som nu som när jag fullkomligt smockades till golvet första gången jag så dem. Det är glädje och enkelhet, det är Swoschen i Nikeloggan på riktigt, svingen i Tigers bästa slag, texten i Obamas tal och det är framförallt näven i fucking luften! Lyssna på den bästa låten ”Erik & Francisco”… ojojoj…

6 februari är det släppkalas på Sticky. Det kommer bli ett slag! Ses längst fram!



Sak nummer två på listan denna stora dag är premiären på They Live By Nights nya video! Du hittar den här, och det är Rockfoto-Pauline som gjort den fina fina videon till ”Ctrl Alt Delete my heart”. Riktiga animeringar är det nya. Bort med 3D-renderingar! Jag gillar de visslade fåglarna bäst.
Som ni vet, förra videon vann grammis…

Tillsist:

Onsdag
Kontiki har byggt om och jag är toknyfiken på hur det ser ut! Best Wishes har fått äran att inviga. Jag går dit vid sju!

Torsdag
Tobbe och Nils fortsätter att pricka in de mest intressanta artisterna, den här kvällen får Minten besök av Tilde. Du missar inte denna kväll på Pustervik!

Fredag
SS-Frasse och Patrik H (han som typ bor på Pustervik, du vet precis vem han är) är tillbaka i full sving med Friday I´m in love på Pustervik. Den här kvällen blir det en go comeback i stan: Utah Rangers! De har rundat USA och smittat ner dem med sin stutsiga, smutsiga galenskaps pop. Alla kommer vara där, och alla kommer smittas!

Så här kan din agenda se ut några dagar framåt.

Tillsist2:
Okej, nu vet jag vilka Kavalleriet är! Jag kommer inte på några vägar avslöja det… Men ni kommer få höra mer av dem framåt, var så säkra!

UPPDATERAT
Tillsist3:
Det kom en kommentar här nedan ang Samtidigt Som. Killen har också länkat till en artikel han har skrivit på Pandamagazine…
Ja, vad skall man säga, han har nog inte fattat ett dyft. Han har uppenbarligen inte träffat Ralle, han har uppenbarligen inte varit på någon EDGE? fest med Jerka, Säffle och dom, han var inte på Svanen i mellandagarna när jag drog i väg 9st Broder Daniel låtar i rad och han såg förmodligen inte hur golvet verkligen kokade så mycket att folk slängde tröjorna i pur glädje.
Han skriver vidare att det enda som händer i Göteborg är att man lär folk att 95 var bättre än 09… Som sagt, vad är det du inte fattat?
Jag skulle vilja se lite exempel från huvudstaden om jag skall ta den där artikeln på allvar. Skejtpunken som du dribblar in har jag aldrig hört. Och du, det är faktiskt väldigt många kvinnor här. (jag kan ge honom en poäng för att han tar upp att det är mycket män hela tiden, för det är det) Men sist och inte minst, hur kommer det sig att en klubb med bara Göteborgsmusik kan funka i Stockholm men det omvända aldrig någonsin skulle funka i Göteborg?
Ja, vi gillar vårt Göteborg så in i helvete mycket att vi vill dela med oss till er i Stockholm. Varsågoda!

Jerry Boman

Trevlig fest ändå.

Vad är Filmfestivalens invigningsfest? Trevligt, javisst. Musikfest, nä inte va? Men egentligen gör det inget, jag hade en svinbra kväll även om förkylningen satt i. Det är galet vad mycket trevligt folk det finns i den här stan! Och det är sällskapet som gör festen.
Jag såg sista låten med José, sista låten med Kleerup, typ hela Cesars, missade Ram Di Dam (varför i herransnamn fick de spela martinétidigt?) lite Looptroop Rockers, lite Dunger, en del Midaircondo... Men det viktiga var ändå Ida Redig.



Någon säger att de inte har det så lätt, singer/songwriters. Det är helt sant, om man gå på myten om hur det skall funka. Att det räcker med en snubbe (jo 98% är nog fan män), en gitarr och sen lite låtar som egentligen inte säger ett dugg. Då tror de flesta att det duger, och eftersom publiken ofta är så Indoktrinerad i att det skall vara så att de gillar det på ren reflex.

Ida Redig är inte sån. Ida är ljuset, uppåt vinden, där alla vänder sig inåt går hon ut. Ger oss lätthet. Det är tradition på nya sätt. Lyssna på Alone och ta in hela historien, känn arvet men känn framförallt framtiden. För den där låten betyder något och är förslagen nog att inte berätta det rakt ut. Det är en intim låt, samtidigt inbjudande. Det är Ida men det är också du och det är jag. Precis som riktigt bra stora låtar är.

Resten är i samma klass, jag blir som vanlig paralyserad av Idas musik. Inget mer med det, men det är inte svårt för singer/songwriters. Det är bara svårt för de som är kassa.


Nackdelen med att spela i foajen och inför publik som inte bryr sig ett skit... Bra jobbat gubbe.

Btw, varför är inte Trädgårn så där superfin alla kvällar?! Riktigt snyggt inrett, roligt med klass.

Tillsist:
Först sov jag 10 timmar torsdag till fredag. Sen sov jag typ 10 timmar till på fredagen. Det är bra att sova, förkylningar går över då.

Jerry Boman

Från hemlig lokal

Smak är något väldigt eget. Ja, det kanske inte var världens bästa inledning eftersom det är så vida känt. Jag vet tex folk som med glädje dricker vinäger blandat med vatten, en dryck som gör att min tunga krullar ihop sig och liknar ett russin. Jag vet andra som tvunget skall ha salt i kaffet, marmelad och kaviar på samma macka och sen finns det folk som lyssnar på The Rasmus. Men det är ju allt sånt där som gör det så roligt att lyssna på musik och höra helt olika saker.

Det är onsdag kväll och runt en byggnad stryker små grupper av människor runt. I det svaga skenet som några få lampor ger och med tågen mullande förbi söker dessa människor en lokal. Vi är bara några få som är inbjudna, lokalen svår att hitta men när väl dörren öppnas är allt perfekt. Det är fina väggprojektioner, en liten liten skivaffär och så det lilla lilla rummet där all magi skapas.

Jag är alltså på en småhemlig tillställning, jag kommer inte säga var det är eftersom arrangörerna inte vill det. Men det spelar ingen roll egentligen. Det viktiga är musiken. Först ut är Diego...

Det larmar, det rundar och det skriks. Många trycker in öronpropparna i början av bandets första spelning, de håller sig för öronen likt 60+:are på Håkan Hellström. Diego höjer ljudet ett snäpp ändå, det rundar än mer och sedan lägger de en matta av bröl ovanpå hela skiten.

Och det är här det märkliga händer, för när de sedan börjar spela framträder ett mönster, små snirkliga popmelodier. Om öronen kunde kisa så skulle det här vara underbar pop. Nu skrämmer den folk till vansinne. Och det är såklart väldigt uträknat, för precis som hela eventet vill vara småskaligt och unik, så vill också Diego att bara någar få skall höra storheten.

För stort är det. Väldigt vackert till och med. Om bara folk kunde höra det. Nu sprids småsura miner i lilla lilla rummet, det känns som att vara på Partillerocken med ett gäng bönder som bara gillar Miss Spears. Det klagas på ljudet, fysikt och med kroppsspråket.

Men låt det vara då, du kanske inte är öppen nog. För Diego är under allt slammer en strålade popjuvel. Att klaga på det är som att förringa solens existens bakom moln av gifter. Att inte se skogen för alla bilar, att inte uppleva nuet för framtiden ter sig mörk.



Mudboy live är att kliva rakt in i en film. Att bli en del av konserten, vara varje gen och varje darrande ton. Det är inte en konsert, det är en lofi-teater. En skräckinjagnade föreställning som är barnförbjuden. Den äter upp dig.
Mudboy går inte att beskriva men jag ger er några stödord:

Syrsor.
Vatten.
Blå lysdioder.
Massa rök.
Värme.
Uthuggna ord.

Jag tröttnar efter en stund. Kanske är jag inte öppen nog efter Diego. Det blir för mycket. Alla intryck tar så mycket plats, jag hör inget, jag ser inget.
Men det jag såg var roligt men inte mer.

Och som ni ser så tog jag sedan plats utanför det lilla lilla rummet. (om det inte ändras så ligger en liten film med mig på Mudboys hemsida)

Jerry Boman

Mystisk och lite svår

Kavalleriet är hela tiden som varit, det är körerna som bär dig vägen hem enskilda nätter, det är rusningen längs Andra Lång med flickan i handen, det ekot av skriken som studsar mot torrdockan på andra sidan älven, det är soluppgången efter en underbar natt på utsikten, det är Folkets hus rödaögon som varma bokstäver över Järntorget, det är ljudet av sista dansen på Pustervik, det är snabba trappan upp och ner på Jazzhuset, det virvlande tonerna mellan röda väggar, storslagna tankar om ensamheten och det är det första andetaget liggandes på golvet när ingen längre kliver på dig.

Mörkret är ljuset. Det är snart vår, det sprack just upp. Fäll ditt paraply, krama din vän och låt lungorna fyllas. Här kommer den nya vågen. Det är torrt på gatan nedanför och du är kär igen. Kom med till parken, vi sitter där tills de kör bort oss. Då är vi fler än i går och vi är bättre än dem där.

Med små ord: Kavelleriet har en ny låt uppe. Mörkret heter den och är fan i mig underbar! Spela högt och rys. Du blir aldrig ensam igen. Jag lovar.

Nu kan ni väl säga vilka ni är! Vi gissar och gissar men hör inget.

Men det är väl som vanligt, när någon är svår och mystisk gillar man dem mer. Vi är ju ändå popfolk in love.

Tillsist:
Still Flyin´ på Pustervik i morgon torsdag. Missa INTE! Läs hur jag flög en gång för länge sedan till samma band, en av de bästa kvällarna.

Tillsist2:

Nu går du in på Samtidigt Soms sida och lyssnar på Erik & Francisco. Jag håller med alla föregånde talare och alla kungadömen, den där låten är helt fantastisk!

Köp skivan, gå på spelningen men framför allt: Ge Erik, Erik, Frasse och Göran många kramar när du ser dem på stan. Vilken skiva de har fått ihop.

Nu kräver jag att det sätts ett datum för släppkalas i Göteborg!

Jerry Boman