Det stundar nya tider. Allt är i omgörning. Nu tar jag och seglar bort från Sverige en stund:
Nadie se dará cuenta betyder Ingen kommer att märka. Men nog fan kommer du märka den här låten! En riktigt fin fin poplåt! Subtilt handklapp och jag börjar vissla! Det kommer bli dans! Mycket härligt!
Jag tror det betyder Digitala Män och Finland spottar som vanligt ur sig bra grejer. Eller så kanske är det så att de alltid finns där men vi märker dem inte? Känns i allafall skönt att bo lite närmare det där mystiska landet.
Större än någonsin. Extra allt. En pärla väl värd en hel film, väl värd ett helt universum eller en hel storslagen solnedgång. Joel Alme lyckades ta det ett varv till och är ännu bättre.
Bingo Lyssna BARA på låten Gammal. De andra är totalt förvirrade.
Sist men inte minst:
Kommun har en hemsida. Där kan man mysa runt och lyssna på alla låtarna, plugga texterna och bara invänta nästa helg då de spelar på Debaser.
Tillsist: Missa inte mina små tips på låtar i högerspalten!
Fyra scener, fyra väldigt olika band. Det är en glädje att glida runt i den här stan! Längst ner hittar du rörliga bilder på allt!
Fredag Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!
The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt. På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.
Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång. Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.
Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen: Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar. (personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist: Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2: Jag filmade lite på helgens inblandade:
Onsdagar betyder att Fanny Bergne flyttar ner på Pet Sounds Bar och spelar fin musik. Igår spelade också You Say France & I Whistle och jag passade på att filma det hela. Så här kommer låten Second thoughts, live på klubb "Hemma hos Fanny":
Ibland är det bra att följa den här bloggen eller hur?
Låter solens tidiga hemgång visa vägen mot mörkret. Släcker ner. Så lyser endast cdspelares röda display upp mot väggen. En klarröd strimma och svaga skuggor från lcdsiffrorna tecknar mönster. Två små röda lampor på förstärkaren mäktar inte med något alls, de blir endast svaga referenspunkter i det kompakta mörkret. Det är mörkret, jag och de röda skuggorna.
27 minuter senare sitter jag här. Överväldigad. Musiken har slagit mig sönder och samman. En stark upplevelse. Det trycker för bröstet, mattan av enkla ljud har sådan energi. Rösten skär stål. Sådan uppgivenhet. Avgrundsdjup. Sådan ärlighet. Det är allvar nu.
Makthaverskans debutskiva är helt förtrollade. Det är en ny era av uppriktighet. I det kompakta mörkret vågar vi, du är dig själv närmast. Många har varit kallade men ingen, ingen, har ens varit i närheten av den här intensiteten. Däremot framstår många andra band just nu som känsloknarkare utan innehåll, blöjromantiker som med vackra ord gav oss bilden av kärleken. I Makthaverskan hör jag fyra personers själar genom nio låtar. På ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det är allvar nu.
Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.
Så skrev jag i början av juli och det gäller än. Det här är bandet som tar oss över gränsen, från lallandet, från hattarna, blåset och lekfullheten. Från euroforin, tramset och hitta-på-ledsamheten. Leken är över nu vänner. Stå upp. Du är den du är och var det meningen att du skulle ha tvångströja är det bara att bita ihop. Du styr inget. Försök inte samla poäng på falska känslor. Du är inget och allt på en gång, men bara om du är ärlig.
Makthaverskan är det viktigaste bandet i Sverige, för de berättar om kärleken på det bästa sätt jag vet. Enkelt. Det finns inga gråskalor. Det är antingen av eller på. Du måste ge för att få. Hänge dig till vad du vill, ingen bestämmer. Samtidigt kan du inget bestämma, du har ingen makt. Makten är outsourcad och du har inte tillgång till koderna.
Det kommer bli en lång resa mot gryningen. Det kommer bli mörkare. Du kommer lida. Vi kommer gråta. Men vi ska göra det med värdighet.
Life is mad Life is sad You love me I don´t love you
Rakt i ansiket.
Det är lätt att få uppfattningen att skivan är misär. Men det är en kärleksskiva, en hyllning till den starkaste av krafter, den som både har makten att stärka oss och att förgöra oss totalt. Är man naken inför den makten finns inte så mycket att göra. Du kommer lida. Du kommer älska. Du kommer bli stor. Du kommer bli liten. Framför allt kommer du leva. Du kommer leva av bara helvete.
Ny vecka, nya saker. Jag ska ta och börja med en ny ruta till höger här i bloggen: "Just nu enligt Jerry". Det blir en uppdatering om det jag lyssnar på just nu. Hoppas ni gillar det!
Så här slutade förra veckan:
Torsdag: Hej Stockholm! spelar skivor på Nada. Eller nja, jag har börjat gå över till att spela från datorn istället. Känns så larvigt att bränna ut saker på en cd, man har ju ändå allt där i burken. Funkar bra. Kvällen var kul, några dansade en smula och Nada har ändå sinnessjukt god risotto! Avslutade i vanlig ordning med Göteborgs symfonikernas samarbete med Håkan, den magnifika versionen av Bara dårar rusar in. Dessa stråkar!
Fredag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis afterwork. Kul som FAN! Bäst under kvällen går nog Guldgossen, vi drar i väg hela två låtar med denna fantastiska artist, Gillar Gillar inte och CP-fingret. Båda gångerna stegar folk fram och frågar vad det är. Några dansar också till låtarna. Det är det bästa betyg en artist kan få! Heja Guldgossen! Tydligen hade gästerna lika roligt som vi, egentligen skulle vi slutat spela 21 men ingen ville gå ner så det blev att spela en timme extra. Tackar!
Jag säger det så här: Det kan bli något, men just nu känns det lite ofärdigt. Spretigt. Den stora behållningen är Jon på trummorna. Undergångstrummor är alltid rätt! Jag tror det handlar om att bandet inte kändes på tå, det verkade inte viktigt. Någon solade på gitarren, någon sjöng och någon spelade bas. Inga stora grejer, bara att göra det. Jag vill se jävlarannama! På död eller på liv! För låtarna finns där!
Efter afterworken gick jag ner till stora salongen, i samma sekund gick Boris & The Jeltsins på.
Jag gillar Boris och gänget. Mycket. För varje gång jag ser dem blir de lite bättre, de slipar argumenten. Större under hållning. Den här kvällen hända något, de tog steget. Fyllade upp större, blev ett större band. Framför allt blev de en enhet, alla är med. Låtarna börja sätta sig i publiken hjärnor också, detta hjälper till. På många sätt känns deras släppkalasspelning på Strand för någon månad sedan väldigt långt borta. Nu är det absolut de större scenerna som gäller.
Boris & The Jeltsins vill säga något viktigt och de gör de med en öppenhet och ärlighet som inte många andra mäktar med. Om de inte gillar en politik så låter de personen som står bakom politiken hänga ut genom fönstret för allmän smädelse. De går inte omvägar för att berätta budskapet. Det är väldigt skönt! Elias är en självlysande stjärna, en predikant mitt uppe bland nyhetsflöden och Twitterbladder.
Framtiden kommer hålla Boris & The Jeltsins högt. För att de tog bladet från munnen.
Jag har skrivit det förr, jag gillar Florence Valentin bättre när de inte är så många på scen. Även om det är roligt och kul att se stora band så verkar de tappa fokus en smula när de är många. Några låtar verkar gå på förvånansvärt mycket rutin. Det kanske blir så efter en miljon spelningar och mycket folk. Som vanligt är det Love själv som räddar upp det hela, hans mellansnack (man känner sig som 100 år när man börjar påpeka mellansnacken…) är bra. Han utnyttjar tiden i ljuset till att framföra personliga åsikter från hjärtat.
Det är här jag tydligast ser utvecklingen, för man kan dra små halvtransparenta likhetstecken mellan Florence Valentin och Boris & The Jeltsins. Men de senare är mer barn av sin tid, de vet att rakt-på mentaliteten är viktig. Ingen orkar längre, i sorlet av uppdateringar och Google Wave floder, tänka längre. Vi vill bara ha det skrivet på näsan. Det gäller att vara precis så rakt på sak som Love är i sina snack. Som band snurrar FV numera ofta upp sig i snygga formuleringar. Synd.
Jag längtar till nytt med FV, om de lyckas översätta Loves prat till låtar kommer de bli fantastiskt.
Det är märkligt vad tiden går fort.
Lördag: Ingen musik alls…eller jo, jag gick förbi Pet Sounds Bar. Happy endings heter klubben och det är Pontus De Wolfe & Daniel Odelstad i båset. Man skulle kunna kalla det för en guilty pleasure-klubb, låtarna vi gillar man ibland är för pretto för att säga att vi gillar. Mycket bra!
Och vad är grejen med kortet i taket på Pelikan?
Måndag:
Ikonen Gustav Gelin har totalt lagt beslag på måndagarna. Fint. Numera håller Lyckliga Måndagar till på Tranan. Bra musik och trevligt på alla sätt. Det blev en del allsång mot slutet! Den 30 november spelar jag och flickan i grönt, Åsa Hjalmarsson, den bästa musiken på just Lyckliga Måndagar! Mycket roligt!
Tillsist: Här kommer då alltså den uppdaterade listan över när man kan se mig i ett djbås:
Hej Stockholm! (Anna och Jerry) Söndag 6 dec: Nada (vi letar julpop redan nu!) Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt: Någon form av konstfest) Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns (Makthaverskan och Pintandwefall spelar… kommer bli en galen kväll!) Söndag 20 dec: Nada (så mycket julpop att du smälter!)
Jerry Måndag 30 november: Lyckliga Måndagar på Tranan med Åsa Hjalmarsson (jag tror vi kan utlova en del allsång till västkustklassiker! Gamla som nya!)
Tillsist2: Stort tack till den vakt som eskorterade in Anna Hamilton på Debaser Medis. Hon kom med en skiva till mig och den är såklart väldigt bra! Jag har skrivit om henne tidigare så in och lyssna på Walk Of Shame!
