Att välja andras låtar.

Ett band eller en artist säger mycket med sitt val av coverlåt. Och de flesta vill ju ändå göra någon cover då och då. Gör den där låten som inspirerat, som legat och gnagt i huvudet under hela kreativa processen. Eller kanske sätta sitt avtryck på den där låten som man så gärna själv hade velat komponerat. Man vill helt enkelt berätta en massa med hjälp av någon annans verk.

Om vi då tar och kollar vad de två artisterna på onsdagens The Eddie Wheeler Late night Show på Kontiki, Lars Wallin & The TribeLars samt Peter Sjöholm, valde för cover:

Lars: Hoola Bandoola Band och låten "Stoppa matchen"
Peter: Telex och låten "Eurovision"

Här ser man direkt vad det handlar om, och låtarna beskriver väldigt väl både Lars och Peter.
Lars väljer alltså en gammal politisk låt, som han framför på sin didgeridoo. Bara där är det så PK att det rinner över, politik och gammalt minoritetsinstrument. Även om det är med tappad haka jag för första gången hör någon spela på det där långa röret under en konsert...
Men tillbaka till saken, låten gjordes för första gången till en Davids Cup match mot Chile 1975. Budskapet framgår av texten kan man säga, inte speciellt alls. Förmodligen var den här låten roligare när det begav sig, nu känns den lika aktuell som utgången mjölk även om texten är uppdaterad inför tennismatchen mot Israel 6-8 mars... Alltså, jag vet inte. Förlåt men det känns så mossigt med kampsånger. Gå ut och GÖR något om det nu är så viktigt.

Vad säger då det här valet om Lars? Ja, det passar rätt bra till hans andra låtar, det är rättframma politiska budskap som inte kan misstolkas. Och så förstås det där magiska instrumentet. Känns tyvärr lite för mycket Världskulturmuseets workshop för att jag skall gilla det.

Om vi då vänder ögonen mot Peter Sjöholm. Han väljer en låt från Eurovision Song Contest år 1980. Låten framförs då av Belgiska bandet Telex, som hejdlös flirtar med hela arrangemanget, låten heter Eurovision. Den gången går det inte alls, låten får några fjuttiga poäng och hamnar bara snäppet före Finland och Marocko.
Men det är en kul låt! Mycket humor och märkliga synthljud. För att inte tala om texten!

Den här låten gillar jag! Det är humor och det är schlager. Det vill säga total underhållning. Ett fint val av cover som lyfter fram ett bortglömt band i en tävling för länge länge sedan. Väldigt bra. Låten passar Peter perfekt, speciellt med så mycket humor och hjärta.
Peter Sjöholm douze heures points!

Lars Wallin bjuder för övrigt på ölstuge rock och som sagt didgeridoo. Jag är som besatt av det där instrumentet! Även om inte musiken är så fantastiskt kul så blir jag imponerad av "långa röret".
Men sen finns det inget mer, Lars har säker jättekul och det här var säker kul en annan gång i en annan tid men nu...Nä.

Peter Sjöholm vet ni att jag gillar, senast på Storan stod jag och skrek. Den här gången är det betydligt mindre folk men Peter sparar inte på fyrverkerierna, till och med "spela-synth-liggades-bakvänt-på-golvet" är med. Och mjölkpaketet, och karateslagen.

Peter gör alltså synthpop på svenska. Jag vill kalla det vardagssynth, eller kanske ännu bättre: tvättstugesynth. Borta är det svarta, det glittriga och kvar finns vardagen. Men det är en vacker vardag. Peter vet att uppskatta det fina i att vara Svensson. Även Sjöholm blir då och då en smula politisk, men ofta med glimten i ögat.

Jag gillar Peter mycket. Han borde få mer plats än han får. Jag tror att det kommer skapas en legend kring Peter, vi som såg honom kommer minnas det alltid. För han räddade till viss del våra liv. Han fick oss att inse att synthpopen inte tar slut när lamporna tänds, den slutar inte fascinera bara för att man blir lärare och renoverar badrummet. Det är storsint och mycket mycket vackert.

Så en ett stort tack till Eddie Wheeler, grejjen med att köra ett inledande snack om artisten vi skall få se, eller som i fallet med Sjöholm en liten intervju, är helt underbart! Så avslappnat och ja, talkshowigt. Nu vill jag se Erik intervjua Sömnen-Stefan på Svanen på torsdag, jag vill se Frasse och Patrik snacka med alla band som passerar Pustervik!

TIllsist:
Så här lär det 1980 för övrigt:



Tillsist2:
Nästa vecka händer det en grej som kommer få er att smälla av! Typ på måndag.

Tillsist3:
Lyssna på Peters nya band Syster Ingrid... jag förtår inte riktigt.

Jerry Boman

Skall det vara så skall det vara ordentligt

Att kolla konsert på Alla Hjärtans Dag kan vara en pina, eller det kan vara rätt ostigt om man säger så. Musik skall ju väcka känslor och då blir det liksom lite för mycket om man gör det på Hjärtas dag. Men sen kan man ju gå på band som tar i ända från tårna med det här med kärlek, som bränner allt de någonsin känt på en och samma gång.
Jag tänkte faktiskt inte på det fören jag stod där på Sticky, både I´m from Barcelona och Hammarin & Robin har någon form av kärleksbudskap att berätta. Två bra band att se denna årets rödaste men också mest sliskiga dag. Skall det vara så skall det vara ordentligt, skall det bli kärleksbudskap kan det gärna svälla över alla vallar.
(ja, det var ju Orkideerna också men dem missade jag, de började lite för tidigt…)



Hammarin & Robin har den här kvällen helt band med sig, det är gitarr och munspel som bakar upp. Jag vet faktiskt inte om det blev så mycket bättre, H&R är i alla sin enkelhet storslagna när de är en duo. Rent ut av överbra. Visst, gitarren tillför något likaså munspelet. Det sistnämnda får ta plats i ett underbart solo mot slutet. Väldigt roligt och fint.

Men annars är det något som fattas denna kväll, den där riktiga glöden vill inte riktigt infinna sig hos Hammarin. Han tar i för alla och en var men … nja. Kanske är den stora scenen just för stor, kanske beror det på det faktum att förband alltid får lite lägre ljud på Sticky. H&R musik måste man kräma på, det skall vara tjockt och fluffigt. Nu blir det mer bakplåtspapper av hela spelningen. Så synd så synd. Jag vet ju att det här är underbart, senast på Pustervik smälte jag totalt.



När det är över känner jag en tomhet. Snuvad på konfekten, ett uppbrott och en separation. Inte goa känslor den 14 februari.



I´m from Barcelona är precis som ni vet bandet som är många. De bygger hela sin uppenbarelse på att vara så där runt 25 pers på scen. Låtarna är enkla körverk, med hög sjunga-med-faktor och inga krussiduller.
Det märkliga händer när nu bandet bytt ut detta framgångsrecept och villat bort sig i sig själva.

Även om 16 pers på scen är ett stort band så är det i det här sammanhanget ett litet band. IFB bygger på att alla tar i för president och fosterland annars faller det likt ett korthus. Först fyra fem låtarna är enormt sega, alla från nya plattan ”Who Killed Harry Houdini?”. IFB har förvandlats till ett vanligt band om än med något fler medlemmar än normalt.



Sen kommer låten Mingus och fördämningarna släpper, lokalen fylls av röda ballonger och röda pappershjärtan. Plötsligt är det där gamla kärleksfulla mötet mellan mig och gänget från Jönköping tillbaka där vi en gång var, vi faller igen! Mer pop än försök till rock. Låten smiter över i kvällens bästa ”This Boy” och då stämmer plötsligt allt. Sångare Emanuel Lundgren blir lekledare och lånar ut miken till en underbar men väldigt blyg kille i publiken. Blyga killen sjunger dock ”But there's always gonna be this little boy inside of me” och får stora välförtjänta applåder. Det är kärlek i luften, ballongerna fortsätter fara runt oss och fler hjärtan fyller luften. Under den närmaste stunden hinner mycket hända, musiker faller på varandra, Emanuel klättrar upp på balkongen och Emanuel seglar runt på publikens uppsträckta armar…

Men sen faller de tillbaka igen. Blir segt. Klicken avtar, romansen är över. IFB måste ta ifrån tårna för att funka, det går inte att köra på halvfart när materialet är fotbollskörer. Då måste man visa vem man håller på, i detta fall kärleken, och visa det jävligt ordentligt.

När jag tänker efter kanske båda banden blev spaka inför det faktum att det var just den 14 februari. Kanske kände de att varför stå här och predika kärlek när varenda köpcentrum gör samma sak just idag.

Bra att de höll igen.

Jerry Boman

MDY, TS, TV och MDF.

Först: My Darling You! My dear dear dear Darling You!
Sitter och lyssnar på deras nya platta ”A.K ART”, ett stycke samtidspoesi som bara väntar på allt. Om du inte blir berörd av detta är du iskall och lik. Bara Klas Hermansson kan förklara relationsångest på 28 sekunder. Ingen kan bättre beskriva det gnagande obehaget i nyförälskelsen på under 30 sekunder. Silent all the time är storslagen lyrik.
I´m supposed to feel är inte lämplig att lyssna på bland folk om man inte gillar att gråta offentligt och Prepare är själva nerven i MDY!-poppen. De finns de som säger att det här är världens bästa band, de finns de som inte fattar det. Båda har egentligen rätt.

Den här killen kommer ni antingen älska eller hata…kanske inte hata men inte fatta. Tim Schmidt vann nyligen pris för bästa osajnade akt på Manifestgalan. Bra så, för det här kommer nog ingen vilja ge ut. Inte för att det inte är bra, tvärt om! Här sitter en kille och låter som han gått den långa vägen, han har uppfunnit hjulet på nått. Stängt sin dörr, eldat upp sina skivor och börjat om från början. Ibland låter det som språket är nytt också, och gitarren behandlar han som ett vapen, redo att skjuta ner influenserna.

Så just därför kommer inte någon våga ge ut det. Hur skall man liksom förhålla sig till ett nytt språk? Hur skall man förklara hur en gitarr låter när den låter som inget annat man hört? Fingrarna ömsom smeker ömsom slår strängarna rätt. Han vrider ur sina stämband på Kontiki, omformar hur vi vet att det skall låta. Det gäller att vara uppmärksam vänner.

Lyssna på Crows Cracks Them Skies, i vissa stycken är han nära parodi, men det är så eget och fint att ja jag gillar den här snubben! Jag menar hur enkelt är det att göra om en genre som är lika urvattnad och vanlig som snor på vintern. Jag tycker Tim lyckas väldigt bra, han låter som sagt precis så där instängt som s/s eftersöker, de vill vara ensamvargar, alena i rum utan vänner. Tim träffar rätt.

En liten törn dock, han spelar lite för längre. Det är svårt att hålla koncentrationen uppe i över 45 minuter. För det gäller att vara uppmärksam vänner.

Tillsist:
Här är årets obehagligaste intervju:


Om du inte pallar med hela, kolla från runt 1:50…
Jag skäms verkligen just nu. För att jobba på samma tvkanal som de där två! Alltså kom igen, skryta med hur många nya artister du intervjuat, när det bara handlar om att du inte kan finna dig i ärliga svar. Svar som inte rinner av skivbolagssvett och smutsiga framgångar. Jag tycker fler artister skulle göra som Pelle, ställ upp på att spela i studion, men skit i intervjun. Speciellt när programledarna är så obehagliga översittare som dessa två. Nä, jag skäms verkligen. Jag är på din sida Pelle!
Njut av låten istället, från samma program:






Tillsist2:

Missa inte Schlattas fotoutställning på Café Hängmattan (Musikenshus i Majorna). Bilderna kommer hänga där under våren, han kommer byta ut dem med jämna mellanrum, och de kommer från hans kommande fotobok. I boken blir det 500 (!!!) bilder från 15 år och urvalet var på över 100.000… Inte bara det att det är en rolig bok att ha, överskottet går till cancerforskningen.

Riktigt fina bilder är det hursomhelst!
Mer om bilderna och boken här.

Tillsist3:
Rolig filmfestival på ingång den 2-5 april:

(klicka på bilden för mer info)
Redan på söndag är det dags, då blir det smygfestivalpremiär på Hagabion. 17.00 är det picnicbio med Wild combination – A portrait of Arthur Russell. Man tar med sig egen mat och kollar på musikfilm tillsammans. En utmärkt söndagsyssla!


Bland annat figuerar Jens Lekman i söndagsfilmen.

Jerry Boman

Samtidigt en massa frågor.

Vad är Samtidigt Som? Ett band, ja det är rätt uppenbart. Men är det något mer? En rörelse som för oss framåt, en knuff i ryggen när vi behöver det? Finns det något mer grundläggande mål bakom bandets framträdanden? Finns det något vi missat?
Svaret är nej. Samtidigt Som är ett band som är precis just det. Och det är kanske därför jag gillar det så mycket. De har inga pekpinnar, inga piskor och inga tårtor att kasta på någon. De gör musik som får mig att höja armen och må bra.

Vad mer kan man egentligen begära, att man mår för jävla bra framför Frasse, Erik, Erik och Göran. (den här kvällen även med Powerblade-Alex och Almedal-Adam som slinker in på en låt) Det är rakt och ärligt, historier som vänskap som aldrig kommer ta slut. Är det grabbig musik? Jag tycker faktiskt inte det. Vad ingår i såfall i ditt begrepp av grabbighet? Att sjunga om sina vänner? Att gilla läget? Att försöka fly?



Det är många frågor. Och det enda svaret som finns är bandets känsla för enkla låtar som alla kan sjunga med i. Men samtidigt är det nystan av tankar som trasslar i texterna. Där är livet inte alltid så enkelt, man hittar mörker och stora delar rädsla. Skräcken över att allt bra en gång skall ta slut, när det bara rullar på och är enkelt kan man ibland sticka sig på taggtråden som hindrar en från att stiga ur bubblan. Det finns inget värre när man märker hur området innanför strängslet krymper. Om man då hoppar över de vassa trådarna, och märker att det faktiskt inte var så farligt, då kan man bli hur stor som helst. Då kan alla stadier av tillstånd bli eviga och ja, kanske blir man faktiskt lycklig. Det är där någonstans jag hittar Samtidigt Som, de är precis i hoppet. Under dem vasst, framför dem förmodat hårt och bakom dem mjukt.

Den där frusna bilden, en bildruta stannad för evigt, är vacker. Att svävande inte veta var det brakar hän är fint. Då gäller det bara att leva just nu. Som Samtidigt Som.


Klara Grape spelade för jävla bra grejjer där nere på Pustervik i lördags! Där uppe var det inte fullt lika kul...

Tillsist:
2 mars spelar jag skivor på Pingisklubben tillsammans med Vit Katt aka Border-Elin. Vi grunnar på inomhusfyrverkerier…Pingis, pyroteknik och plattor säger mig framgång!

Tillsist2:
Maja Gödicke har lagt ut ny musik. Det är ändlöst vackert och egensinnigt tolkning av Marianne Faithfulls ”As Tears Go By”. Och en massa annat.

Tillsist3:
Kavalleriet är bokat till Midsommarfestivalen! Nu åker vi alla dit eller hur?
De har också lagt upp en ny låt, Hoppet… Jo tack du, det här kommer braka rakt in i radion vänner! Upp på dina väggar, in i dina lurar och över kanalen! En låt till och de har en EP som spikas upp på husväggar.
In och kolla på ett tvinslag med Kavalleriet här.
Ja just det, duon kommer till Kräftskivefestivalen också!

Tillsist4:
Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga om dig. Men om er andra vet jag bara att jag skall säga tack, jag lyssnar mer på er.
Vet inte vad det är du, enskilda människa, har emot mig. Men något stort, svart, inom dig har byggt upp ett hat. Vet du vad? Du är svagare. Jag har varit med om värre saker, så nu gick du bet, dyngfulla människa. Jag försökte göra fred men du vill inte. Då håller vi där. Jag har inget emot dig det vet du.

Jerry Boman

Nyheter från popgöteborg.

Fira en svinbra skiva
Ingen har väl missat att Samtidigt Soms platta är senaste tidens bästa, kanske årets platta redan nu? En sak du inte missar är släppkalaset på fredag! Kommer smälla därinne! Ses längst fram!
Erik kommer spela synth (glöm inte att kolla in den snygga handen!), Powerblade-Alex kommer spela bas och inget kommer bli sig likt efter den där kvällen.



Att släppa sina skivor
Mikael Carlsson (Honeydrips/Dorotea) skall göra sig av med alla sina skivor. Han beskriver det som vemodigt men skönt. Jag har funderat på samma grej. Skulle nog bara känns skönt.



Släpper låtar innan de släpper skiva
Kusowsky har gjort en verkligt bra skiva! 25 februari släpps den, men redan nu kan man lyssna på Myspace. OCH så bör man titta in lite då och då på deras vanliga sida, det skall tydligen komma upp tolkningar av deras låtar som andra band gjort. Verkligen spännande! Covers redan innan skivan är ute!
Blekinge är väldigt bra just nu! Faktiskt är de ännu bättre live om ni missat dem.



Ingen skiva, inga namn, bara hemligheter
Imorgon fredag kommer man kunna se en intervju med Göteborgs hemligaste band just nu, Kavalleriet, på TV4. Det hela sker klockan 18.30, men redan nu kan man titta in på Tv4Nyheterna Göteborgs hemsida och se efter om man kan klura ut vilka som gömmer sig bakom namnet...



Daglig skiva gillar inte bra skiva
Okej, jag bryr mig inte om alla gillar samma saker som jag gör. Men det är så roligt att det börjar segla upp ett hat från många håll om att jag bara gillar musik från Göteborg. Eller hatet verkar ligga i att Göteborg totalt dominerar popscenen nu, klart folk retar ihjäl sig på det! Nu ligger det en viss sanning i att jag gillar band från västkusten, men egentligen vänner, vad är det för fel med det? Och att jag skulle tycka att Pats är dagsländor vet jag inte, men roligt är det!

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)

Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.

Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!

Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.

Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!

Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!

Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.

Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?

Jerry Boman