Hösten är en jävla massa död, förgänglighet och regn. En tegelsten till frukost, olika neonskyltar kommer göra mig blind och virrig. Slafsar runt i minnena av... jag vet inte ens vad jag minns längre. Jag känner på mig att den här hösten kommer bli ett enda stort svart hål. Vinden kommer slå sönder alla tankar på värme. Havet kommer dränka mig, solen reta mig bakom molnen och sist men absolut inte minst, Göteborgs San Francisco kommer med sina backar kännas jobbigare än någonsin att bestiga i november natten. Och du har ingen aning om vad det beror på.
Jag hittar lite hopp i banden nedan:
Newspeak 84 De har inte varit inloggade sedan i sommras men det spelar ingen roll, Help me or shoot me är bra bra bra. Pontus hittar ni annars i Oh Jollity
Stuttgart Impossible lämnar mig med en skön känsla i magen. Om att det finns en vår ändå, först skall vi bara genom vintern...
Greta & The One Night Stands Varför skall band spexa bort bra grejjer egentligen? Ett kul namn och skojiga kläder... men jag struntar i det nu. Universumstort och mikroskoplitet på en och samma gång. Ett lillfinger vink i symbios med stora fanor som vajar i vinden.
Frida Sundemo Ja, ni som hänger här i tid och otid känner igen namnet. Nu är Frida ännu bättre! Lyssna på Plastic Garden och säg till mig att inte någon kommer ringa henne snart och sätta henne på piedestal? Så underligt vackert. Så underligt mästerligt. Det här är glädje för musik!
För er som inte mår bättre efter den genomblåsningen kommer här några danser att utföra:
Förutom musiken skulle jag bara vilja hamna i en loop som innefattade den gångna fredagen och lördagen. En evighetsrunda som inte gör en snurrig.
Tillsist: När ni sedan bara vill få rysningar över hela kroppen, då susar ni in här, spolar fram till de sista minuterna och njuter av Håkan Hellström. Han sitter med en banjo i knät, platsen är MUG på Kasserntorget och bandet består av några goa äldre gentlemän. Och de spelar skjortan av För Sent För Edelweiss! Så makalöst vackert!
Tillsist2: Så avslutar vi med ett par väldigt passade ord från Henrik:
Man är inte imbecill bara för att man är asocial Henrik Berggren, 1997
Tänk på det vänner. Tänk på det.
Tillsist3: För er som inte förstod: Irene/Mint Condition-Tobbe är INTE en gubbe. Han kommer förmodligen spela den yngsta musiken du hört på Pustervik på torsdag.
Vilken allsång! Vilka kläder! Vilken musik! Saturn körde BD-kväll i lördags och säga vad man vill om Haket, olika åldrar och Saturn men Broder Daniel går över alla gränser. Så bländade vackert! Så skön stämning hela kvällen, BD drinkar med fina namn som Cadillac och Lemon och personalen hade klätt sig i sina finaste kläder med stjärnor på kinden och allt. Jag hörde rykten om att folk åkt från både Trollhättan och Emmaboda för den här kvällen. Lätt värt! 5 timmar konstant med BD låtar är precis lagom…
Jag ger mig inte ens in på att försöka förklara varför det är just Broder Daniel som skapar så bra kvällar. Ni fattar eller så gör ni det inte. De är större än allt.
Tillsist: Det finns en chans att Stockholm kommer få smaka på den bästa musiken. Mer än så säger jag inte, ni lär bli varse, ni i huvudstaden.
Tillsist2:
Ni som missat min gäst Åsas fina musik: Hatis Romans. Gör inte det. Landets trevligaste matrissa (den kvinnliga varianten av matros) skriver så sköna texter. Nu tycker jag alla skriver brev till henne och tvingar fram nya låtar!
Pustervik har nu på allvar övertygat mig om att det är den perfekta fritidsgården. Inget annat ställe i stan kan på en och samma vecka (rättare sagt inom loppet av 24 timmar) så totalt byta skepnad. Precis som en riktig fritidsgård där den ena dagen är scrapbookmöte i "stora rummet" för att nästa timme förvandlas till replokal för traktens band. Och lyckas klämma in ett riktigt gott parti straffbiljard (någon som vill veta reglerna så hör av er) i mitten. Hela stormen utspelar sig i små händigt dekorerade lokaler där masonitskivan är inredningsdesignerns viktigaste krydda. Lofi-snickarglädje skulle man kunna säga. Ja, ni fattar, Pustervik har allt det här fast i annan form. Men lofi-snickarglädjen är som tur är precis samma.
24 timmars racet börjar med gratis öl och plockmat, betalad av Finska staten. Ja, du läser rätt, Finlandskonsulat aka Finska staten bjöd på öl (man fick ta hur mycket man vill ur kranarna under typ 1,5 timmar. Jag älskar Finland!) och god mat. Litet tal av ambassadören och så var kalaset igång. Jag spelade skivor, det var väldigt kul som vanligt! Kvällen innehöll två band från Finland, Astrid Swan och Cats On Fire.
Astrid Svan gör musik som tar tid. Det krävs några lysningar för att förstå storheten. Men live är det mer direkt, pop kärv som isande vindar. Det är musiken när du är utslängd på balkongen, maten är slut och så kommer regnet. Det svänger på att avigt sätt. Ta ett "standardsväng" och klipp av slutet. Sy ihop med valfritt "annat sväng" och du har ett "nytt sväng". Som du fattar, man får vara jävligt uppmärksam.
Tyvärr känns det lite för producerat, radioanpassat ibland. En kille som spelar gitarr, eller nä han tittar mer på sin gitarr, står helt stelt och bara levererar. På det där tråkiga sättet.
Nej, Astrid, du kommer inte igenom väggen. Du kunde supa till det lite, slänga killen med gitarren överbord och skrika mer. Då får du komma tillbaka.
Band två är härliga favoriter, Cats On Fire. Jag har sett dem så många gånger att jag vet vad som väntar... eller nej inte då. För mot slutet händer det som jag inte har sett innan, sångare Mattias Björkas tar av sig gitarren! Det kanske ser konstigt ut att skriva utropstecken där men precis så stort var det. Jag har aldrig ett Mattias så... skall man kalla det spontan förr. Han ställer sig upp och blir spasmisk.
But you know it's a shameless piece of shit Still you love yourself in many different ways tonight Because you know they can't really get you You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it
The Smell of an Artist med Mattias på bästa humör i Göteborg är och förblir en storslagen låt! Allsången, allskriken, sitter där de ska och faktiskt, Cats On Fire har aldrig varit bättre än där och då. Borta är de i ärlighetens namn inövade maneren, borta är himlandet med ögonen. Fram kryper, ålar sig en hårdare Mattias. Iskall blick och våld tänker jag på.
Det var stunden när Cats On Fire gick från pop till rock för en stund. Jag vill inte att de skall vara där hela tiden, men det var uppfriskade att överraskas.
Snabbt hopp till fredag och det börjar med gubbhäng hos Irene/Mint-Tobbe. Med gubbhäng menar jag väldigt mycket gubbmusik... Men han bjöd på en riktig pärla: Hammarin & Robin. De där är så bra att jag kan hoppa ut ur fönstret! Las Vegas möter ful-Elvis som möter gubben som står på stormarknaden och sjunger till förinspelade Casiokomp. Tjohoo!!!
Nåväl, mot Pustervik igen och Frasses/Patriks Friday I'm in Love. Bra så. Bra så. Det är en fredagsklubb, inget speciellt tema och det är skönt.
Som sagt jag gillar överraskningar! Den här fredagen heter det Backslick. Ja men visst, från ingenstans dyker detta älskade band upp och river av tre greatest hits. Som vanligt är C´mon Sveriges mest underskattade låt, jag tror jag har spelat den varje gång jag spelat skivor ute. Det är upphackad pop, finmalen rock och jag skulle vilja att den där låten spelades när jag kommer till jobbet på måndagarna. Som en sorts utmaning, en låt likt en studsade Paulo Roberto, retades med orden, lalandes om att göra upp. En utmaning man måste ta. C´mon är en utmaning, riktad mot alla andra att skärpa till sig. Kan de så borde ju också ni kunna! Upp med nävarna, nu skall det slåss...
På tal om slåss, jag fick en knytnäve på ögat igår.
Punch and Judy är estetik. Utan att vara helt medvetna om det (eller är det just precis så det är) är de bland det snyggaste du kan se på scen just nu. Alla bildar en enhet. Inte bara kläder utan tillsammans med musiken. Poppunk med en underbart skön attityd... just precis den attiyden som retar folk till vansinne. För det är bra grejjer de håller på med, om man då utstrålar "vi vet att ni gillar oss" ja då har man ett upplopp.
Punch and Judy är du när gruset når munnen, när du faller och spottar. De är ljudet av krossade smalben men med hämnden klar redan innan slaget. Punch and Judy är din trevliga mardröm, ditt bästa ögonblick av makt. Punch and Judy är precis vad du behöver för att resa dig på nio, slå hårt tillbaka, kräva seger och gå därifrån helt oberörd. Punch and Judy är helt enkelt känslan av "ingen rör mig".
Det är precis så här många vill vara. Men felet de andra gör att de tror att yttre attribut kan släppa dem genvägen fram. Det gäller att vara som man är, och det är först då som smällen kommer. Bra våld börjar inifrån.
Stort plus till ljusteknikern! Kan vara första gången någon kommit på att man kan blinka med lamporna under en konsert på Pustervik! Bra!
Resten av kvällen vid Järntorget liknade en finlandsbåt, ett krig, ett slagfält. Golvet var täckt av glasskross och i ett hör satt en flicka avsvimmad (hennes kompisar satt med henne). Magisk märklig kväll ändå.
Torsdag kväll spelar jag skivor på Pustervik. Cats on fire spelar och Astrid Swan. Alla är från Finland utom jag. KOM! Jag skall typ spela skivor HELA kvällen, gillar ni det så gillar ni det. Kan gå hur som helst.
Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne. Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.
För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik. Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.
Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!
Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.
När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.
Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.
Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!
Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...
Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!
Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps? Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det. Det enda jag vet är att jag gillar det!
Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".
Men det är nog bara jag.
13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!
Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens. Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.
De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.
11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.
Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!
Tillsist: Hittat på Stockholmscentral. (Klicka på bilden)
Jag har aldrig tänkt på det förr men Håkan hade såklart en anledning till varför han sjunger så fort i textpassagen om Jazzhuset i "Kom igen Lena". Det var inte bara ett infall, han visste såklart precis vad det handlade om. Jazzhuset är stället med de snabba kickarna. Så har det alltid varit. De band som publiken tagit till sig mest mellan de röda väggarna har varit de som levererat snabbt. De band som gått mot refrängen har vunnit.
Här kommer då Love & Happiness in. De bygger upp, tar fina slingriga vägar mot crescendot. Jag älskar det, men det märkliga är det inte funkar på just Jazzhuset. Alltså, nu får ni inte missförstå mig, L&H var väldigt bra (inte lika bra på på Pustervik senast, men då var det också överjävligt bra). Det är bara något som sitter i lokalen som gör att deras i många stycken egenartade musik inte går hem hos de kicksökade.
Men på andra platser är L&H helt fantastiska. Ta Anders, stans intensivaste röst. Han liksom hela tiden skakar av frustration över allt. Han vill ha ut maximalt hela tiden. Det gäller även när det går lite lugnare till. Så otroligt rastlös. Brinner av energi. Sen har vi det faktum att vi rör oss bland multiinstrumentalister, nästa alla medlemmar byter plats med varandra fram och tillbaka. Mycket imponerade!
Jag är, och har hela tiden varit, övertygad om att L&H kommer ställa sig på torget bland dem som blir riktigt stora. Jo, så är det. Här hittar man ett band som hela tiden söker något, som skakar får att få vissa det, ett band som visst snor saker men som verkligen försöker skapa nytt. Och ja, det är en storhet i det. L&H är som det perfekta ägget, vissa gillar hårdkokt, andra löskokt. Någonstans i mitten kan de båda mötas, det perfekta ägget som alla gillar.
Låten som ni hör överst var helt ny. En till viss del ny inriktning visar sig. Me like det också! Och där kommer vi till det igen, ni hör folk klappar med för nu så går L&H direkt på kärnan. Om de fortsätter kombinera sin känsla för uppbyggande låter med låtar som är mer direkta, ja då kommer alla att gilla dem och fatta vad som händer. Alla från Pustervik, via Henriksberg, Gamlestan och till Jazzhuset. Det perfekta ägget. Hepp!
Tillsist: I morgon bär det av till Stockholm för det som kan bli höstens höjdare: They live by night har sin första "officiella" spelning på flera år, med ny underbar skiva i ryggen. Som om inte det var nog, Nordpolen, Parken och klubben Send in the clowns firar två år. Jesus vänner! Ni som bor i Stockholm, kom fram och hälsa när vi ses på Debaser Medis i morgon kväll!
