Ideal festivalen (fredag)
Nefertiti Göteborg
11 mars 2005
Man fasas och man gläds
Det är en återhållsam spänning i lokalen när jag kommer dit. Ideal festivalens andra dag. Kanske beror det på att andelen män med grånade tinningar faktiskt är rätt många. Kanske beror det på att den här typen av musik lockar en annan publik än den vanliga krog publiken.
Först ut är Kaffe Matthews. En anspråkslös kvinna som tar plats mitt på golvet med en laptop och ett mixerbord.
Sen vet i fan vad det är som händer. Ärligt killar och tjejer, jag hoppas verkligen inte ni lyssnar på det här i er stereo och i era mp3-spelare!
Jag kan beskriva hur det låter: Whitenoise, Blacknoise, Testbild, Whitenoise, Blacknoise, Testbild.... För er som är lite bevandrade i ljud så förstår ni hur det låter. Det låter mer som en dålig telefonlinje från Uralbergen än musik.
Jag kan bara inte förstå det här. Jag försöker verkligen men nej nej, det här är inte musik. På något sätt känns den är sortens "musik" som den mest fördummande och faktiskt mest kommersiellt jag hört. För om man kan kränga sina alster genom att bara skapa lite rundgång och brus så måste man väl ändå vara electronicans Bert Karlsson? "Skit skall skit ha, åt helvete med allt" som The Kid-Maja brukar säga.
Efter persen med telefonljuden kommer det upp en enkel kille på scen. Iförd en röd fleccejacka (de finns de som hävdar att flecce är det nya...). Han heter Phil men kallar sig The Microphones. Han säger sig varken ha några cdskivor, t-shirts eller annat med sig till publiken. Bara några sånger.
Hursomhelst är har charmig som få! Små korta låtar om ett ensamt liv. Det ligger närmare spoken word än singer /songwriter.
Han får oss alla att sjunga med i några av sina skruvade alster. Jag blir varm och känner en enorm sympati för den här killen. Han gör bara det han måste för att inte explodera.
Det blir sånger om hur vackert det är när bergen och himlen möts, om mänskligheten som inte vet sitt eget bästa och sånger om det där som får en att dö en smula. Det hela ramar han in genom att använda sin gitarr som ja mer än en gitarr. Stundtals är det riktigt, riktigt vackert.
Efter den mysiga stunden är det dax för kvällens höjdpunkt: Khonnor. En liten kille på sjutton år som med sin fjuniga moppe mustasch har tagit världen med storm. Det är elektronisk pop med melodier direkt från Gud. Inte alltid så mycket till sång men allt är bara vackert. Lite svårt att beskriva hur det låter, Khooner har till vis del hittat sitt eget uttryckssätt. Det är iallafall hyfsat lätt att ta till sig.
Att dömma på publikreaktionerna så älskar alla den lille killen i för stor kavaj.
Det sista jag ser innan jag ramlar hem är Whitehouse.
Tänk er bandet på Volvo. Två spexiga killar får för sig att göra lite små dansant musik. De lever för sina jobb. Var hittar man då ljud och annat om inte på jobbet. Eftersom de känner att de inte riktigt syns, där i massan vid bandet, så börjar de skrika.
Så låter Whitehouse. Får erkänna att det är rätt mycket energi, men energi utan riktigt innehåll ekar mest tomt.
Idealfestivalen är över för min del och faktiskt så känner jag en liten saknad redan.
Nästa år slår jag nog till på alla tre dagarna, om festivalen finns kvar.
Bara jag slipper de äldre snubbarna som försöker diskutera med flickorna "-Ah det där va! Det gjorde jag redan 1985."
Om det nu är så att de gjorde "det där" redan 1985, varför lyssnar de på det nu?
Eller är det kanske så att den mest konstiga musiken inte kan bli konstigare? Att allt redan var klart från början och inte går att få mer konstigare?
Jag hoppas att det inte är så. För den här musiken behövs!
Jerry Boman
Moneybrother
Moneybrother
Akustiskt på Bengans Göteborg
3 mars 2005
En man med gitarr
Man kan nog inte kalla det för en riktig konsert. Snarare ett smakprov. En liten förrätt.
När Moneybrother, Anders Wendin, ställer sig på skivaffärens scen är han inte stor på jorden. De enorma bilderna längs med väggarna förpliktigar. De kollar ner på lille Anders och tänker nog "-Jaja hur skall du klara dig ur det här?"
Men det gör han ju. Han har ju den fina vanan Anders att alltid bjuda på minnesvärda konserter (minns Hultsfred....).
Även om han nu är helt ensam, förutom två ljudkillar som han lovprisar, så är han stor i orden. Det är de rejäla känslorna som kommer fram. Rakt på bara. Pang rätt ut från hjärtat in i oss. Det går liksom inte att värja sig.
Synd att det är så kort, men som sagt det var bara en aptitretare. Konserterna runt om i landet i vår lär riva murar och tak. Om den första skivan fick oss att gråta, både av sorg och av glädje, så kan ni tänka er hur det här slutar.
Jag brukar alldrig citera andra som skriver om musik men nu gör jag det: Per Bjurman: -Vad har de andra för ursäkt för att inte vara lika bra". Ja det kan man undra för Moneybrother gör ingen svår musik, han gör det bara "fördjäva" bra!
Jerry Boman
Akustiskt på Bengans Göteborg
3 mars 2005
En man med gitarr
Man kan nog inte kalla det för en riktig konsert. Snarare ett smakprov. En liten förrätt.
När Moneybrother, Anders Wendin, ställer sig på skivaffärens scen är han inte stor på jorden. De enorma bilderna längs med väggarna förpliktigar. De kollar ner på lille Anders och tänker nog "-Jaja hur skall du klara dig ur det här?"
Men det gör han ju. Han har ju den fina vanan Anders att alltid bjuda på minnesvärda konserter (minns Hultsfred....).
Även om han nu är helt ensam, förutom två ljudkillar som han lovprisar, så är han stor i orden. Det är de rejäla känslorna som kommer fram. Rakt på bara. Pang rätt ut från hjärtat in i oss. Det går liksom inte att värja sig.
Synd att det är så kort, men som sagt det var bara en aptitretare. Konserterna runt om i landet i vår lär riva murar och tak. Om den första skivan fick oss att gråta, både av sorg och av glädje, så kan ni tänka er hur det här slutar.
Jag brukar alldrig citera andra som skriver om musik men nu gör jag det: Per Bjurman: -Vad har de andra för ursäkt för att inte vara lika bra". Ja det kan man undra för Moneybrother gör ingen svår musik, han gör det bara "fördjäva" bra!
Jerry Boman
Florence Valentin / Johan Borgert
Florence Valentin / Johan Borgert
Pustervik Göteborg
11 februari 2005
Det fanns en tid för inte allt för längesedan när vi små popsnören sprang benen av oss för en demo-inspelning med Florence Valentin. Vi njöt av den där Love med band. Han som fångade allt som Håkan missat. Han som flåsade ur sig ord och spelade sin gitarr med hjärtattacks frenesi.
Men det var då. Nu är nu.
Nu är det ingen som kommer att springa mer. Möjligtvis springa på toaletten.
FV har helt enkelt bytt riktning totalt och bytt till något i min smak sämre. Det låter som svensk soul. Men utan "soul". Platt och tillrättalagt. Var är flåset och "slå upptåt" attityden? Var är punken, Love?
En riktigt rejäl besvikelse.
Johan Borgert släppte en singel 2003. En otroligt PK sak som hette Smal. En finurlig liten poplåt. Sedan glömde jag bort honom.
Nu har han slagit sig ihop med bandet Holy Madre och gett ut en skiva. Eller skivan kom ju för ett tag sedan.
Johan ser ut som en riktig gubbrockare. Kepsen sitter där den ska och benen håller till lite för långt i från vandra.
Men musiken och texterna är så långt i från gubbrock man kan komma. Riktigt finurligt intelligent och trallvänligt. Den lille killens revacne på de tuffa killarna.
Bäst är nog "Jag tror jag heter Daniel ikväll ". Bandet är glada och uppspelta, lite som kor på grönbete efter en lång väntan i ladugården.
Kanske blir det lite smetigt på slutet, låtarna flyter in i varandra.
Men summan av kardemumman (ack du sköna ord!) är en riktigt riktigt bra konsert! Med bra låtar och en Johan på topp!
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
11 februari 2005
Det fanns en tid för inte allt för längesedan när vi små popsnören sprang benen av oss för en demo-inspelning med Florence Valentin. Vi njöt av den där Love med band. Han som fångade allt som Håkan missat. Han som flåsade ur sig ord och spelade sin gitarr med hjärtattacks frenesi.
Men det var då. Nu är nu.
Nu är det ingen som kommer att springa mer. Möjligtvis springa på toaletten.
FV har helt enkelt bytt riktning totalt och bytt till något i min smak sämre. Det låter som svensk soul. Men utan "soul". Platt och tillrättalagt. Var är flåset och "slå upptåt" attityden? Var är punken, Love?
En riktigt rejäl besvikelse.
Johan Borgert släppte en singel 2003. En otroligt PK sak som hette Smal. En finurlig liten poplåt. Sedan glömde jag bort honom.
Nu har han slagit sig ihop med bandet Holy Madre och gett ut en skiva. Eller skivan kom ju för ett tag sedan.
Johan ser ut som en riktig gubbrockare. Kepsen sitter där den ska och benen håller till lite för långt i från vandra.
Men musiken och texterna är så långt i från gubbrock man kan komma. Riktigt finurligt intelligent och trallvänligt. Den lille killens revacne på de tuffa killarna.
Bäst är nog "Jag tror jag heter Daniel ikväll ". Bandet är glada och uppspelta, lite som kor på grönbete efter en lång väntan i ladugården.
Kanske blir det lite smetigt på slutet, låtarna flyter in i varandra.
Men summan av kardemumman (ack du sköna ord!) är en riktigt riktigt bra konsert! Med bra låtar och en Johan på topp!
Jerry Boman
Kommentera gärna!
Vad tycker du?
Håller du med mig? Kanske tycker du tvärt om?
Kanske har du svaret på allt?
Kommentera gärna artiklarna, längst ner efter varje artikel trycker du på "Comments"
Jerry Boman
Håller du med mig? Kanske tycker du tvärt om?
Kanske har du svaret på allt?
Kommentera gärna artiklarna, längst ner efter varje artikel trycker du på "Comments"
Jerry Boman
Anna Ternheim
Anna Ternheim
Stenhammarsalen Göteborg
30 januari 2005
En svart ängel som försöker bli en vit.
Den gamle tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe (har ritat bland annat Nya national galleriet i Berlin) myntade uttrycket "Less is more" och försökte bygga hus med en "ärlighet i materialet och strukturel integritet". Hans byggnader och idéer blev verk som gick tillbaka till de ursprungliga och skalade av det som inte behövdes.
Om nu sagde Mr van der Rohe lyssnat på Anna Ternheims första EP och kanske även sett henne som uppvärmare åt Olle Ljungström kanske han ikväll skulle blivit besviken. För Ternheim lägger på och lägger på till det blir....ja sämre.
EPen och Olle turnén var avskalade saker, där låtarna (materialet) fick ta plats. Ofta endast sång och gitarr. När jag såg Ternheim på Bommes Salonger (salig i minne) förra våren så gick hon bara upp och drog av några sånger. Pang på bara. Inget onödigt snack eller meninslösa gester. En ärlighet för materialet. Det blev efter första låten helt tyst i lokalen. Sedan lyssnade alla mycket koncentrerat.
Den här söndagskvällen (i pampiga Stenhammarsalen) har hon med sig både trummor, ståbas och en kille på elgitarr (mer om honom snart...). Nog för att folk lyssnar koncentrerat, fast det verkar mer bero på omgivningen än på tillökningen på scen. Musikerna är duktiga, men alla som kommerihåg sin skolmatte (allt datalektionerna) och den Booleska algebran kan ju tänka på att ett plus ett blir... ett. Då kan man ju lika bra låta det vara ett och strunta i den andra ettan eller? Det vill säga: Anna struntar i "den andra ettan", bandet. Hon själv blir ju ändå en etta...
Visst, det blir mer tryck med ett band och det svänger på rejält (sitter jag och lyssnar på gubbrock?) ibland men... Nu riktar jag mig direkt till Anna: - Varför låter du inte ditt material ta plats, lita på dig själv. Lita på att vi har kommit för att se den där blyga tjejen stå där med sin gitarr och trollbinda oss. Det är ju det som gör dig så bra. Det gör inget att du inte är mellansnackets världsmästare. Finns ingen just nu som kan få mig att bli lika stum. Få mig att häpna över hur mycket känslor man kan locka ur en enkel gitarr.
Trots en stor påse fantastiska låtar om utanförskap och tjejer som försöker sno åt sig pojkvännen, så är ändå Ternheims cover på Broder Daniel låten "Shoreline" (finns med på hennes skiva) som är kvällen höjdpunkt för mig. På plats vid elpianot, och med endast en episk ståbas som backar upp, tar hon Henrik Berggrens mästerverk ytterligare ett steg närmare min ryggrad. Jag ryser och kan inte riktigt bestämma mig om det är bättre än originalet, skillnaden i hur det framförs är milsvidd. Den låten handlar om Anna Ternheim, så övertygande gör hon det!
Över till den förskräcklige gitarrisen! Tydligen var han snabbt inkallad för några dagar sedan (om man får tro Annas dagbok på nätet) och det märktes sannerligen. Total okänsla för materialet, han lyckades förstöra låt på låt med sitt gitarrhals smekande! Nepp in med honom i studion igen där han hör hemma. Låt killen spendera resten av sitt liv med att lägga fejkade rockslingor på Tomas Ledin låtar!
Arkitekten Ludwig Mies van der Rohe sa fler klokta saker.
"God is in the details", Gud är i detaljerna.
Om Anna Ternheim skulle förstå vad han menade skulle hon ta bort bandet och låta detaljerna i hennes musik komma fram igen. Då kanske Gud hade uppenbarat sig där i Stennhammarsalen. Nu var det möjligtvis en svart ängel som någon skivbolags-snubbe försökt göra till en vit (storsäljande) ängel.
Jerry Boman
Stenhammarsalen Göteborg
30 januari 2005
En svart ängel som försöker bli en vit.
Den gamle tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe (har ritat bland annat Nya national galleriet i Berlin) myntade uttrycket "Less is more" och försökte bygga hus med en "ärlighet i materialet och strukturel integritet". Hans byggnader och idéer blev verk som gick tillbaka till de ursprungliga och skalade av det som inte behövdes.
Om nu sagde Mr van der Rohe lyssnat på Anna Ternheims första EP och kanske även sett henne som uppvärmare åt Olle Ljungström kanske han ikväll skulle blivit besviken. För Ternheim lägger på och lägger på till det blir....ja sämre.
EPen och Olle turnén var avskalade saker, där låtarna (materialet) fick ta plats. Ofta endast sång och gitarr. När jag såg Ternheim på Bommes Salonger (salig i minne) förra våren så gick hon bara upp och drog av några sånger. Pang på bara. Inget onödigt snack eller meninslösa gester. En ärlighet för materialet. Det blev efter första låten helt tyst i lokalen. Sedan lyssnade alla mycket koncentrerat.
Den här söndagskvällen (i pampiga Stenhammarsalen) har hon med sig både trummor, ståbas och en kille på elgitarr (mer om honom snart...). Nog för att folk lyssnar koncentrerat, fast det verkar mer bero på omgivningen än på tillökningen på scen. Musikerna är duktiga, men alla som kommerihåg sin skolmatte (allt datalektionerna) och den Booleska algebran kan ju tänka på att ett plus ett blir... ett. Då kan man ju lika bra låta det vara ett och strunta i den andra ettan eller? Det vill säga: Anna struntar i "den andra ettan", bandet. Hon själv blir ju ändå en etta...
Visst, det blir mer tryck med ett band och det svänger på rejält (sitter jag och lyssnar på gubbrock?) ibland men... Nu riktar jag mig direkt till Anna: - Varför låter du inte ditt material ta plats, lita på dig själv. Lita på att vi har kommit för att se den där blyga tjejen stå där med sin gitarr och trollbinda oss. Det är ju det som gör dig så bra. Det gör inget att du inte är mellansnackets världsmästare. Finns ingen just nu som kan få mig att bli lika stum. Få mig att häpna över hur mycket känslor man kan locka ur en enkel gitarr.
Trots en stor påse fantastiska låtar om utanförskap och tjejer som försöker sno åt sig pojkvännen, så är ändå Ternheims cover på Broder Daniel låten "Shoreline" (finns med på hennes skiva) som är kvällen höjdpunkt för mig. På plats vid elpianot, och med endast en episk ståbas som backar upp, tar hon Henrik Berggrens mästerverk ytterligare ett steg närmare min ryggrad. Jag ryser och kan inte riktigt bestämma mig om det är bättre än originalet, skillnaden i hur det framförs är milsvidd. Den låten handlar om Anna Ternheim, så övertygande gör hon det!
Över till den förskräcklige gitarrisen! Tydligen var han snabbt inkallad för några dagar sedan (om man får tro Annas dagbok på nätet) och det märktes sannerligen. Total okänsla för materialet, han lyckades förstöra låt på låt med sitt gitarrhals smekande! Nepp in med honom i studion igen där han hör hemma. Låt killen spendera resten av sitt liv med att lägga fejkade rockslingor på Tomas Ledin låtar!
Arkitekten Ludwig Mies van der Rohe sa fler klokta saker.
"God is in the details", Gud är i detaljerna.
Om Anna Ternheim skulle förstå vad han menade skulle hon ta bort bandet och låta detaljerna i hennes musik komma fram igen. Då kanske Gud hade uppenbarat sig där i Stennhammarsalen. Nu var det möjligtvis en svart ängel som någon skivbolags-snubbe försökt göra till en vit (storsäljande) ängel.
Jerry Boman
Compute
Compute
Röda Rummet/Hot topic
15 januari 2005
Samma sak fast ändå inte.
Någonstans på nittiotalet stod jag på en äng i en smålandsskog. Det var sensommar och rätt sent. Jag hade nog tappat hoppet om att den lilla festivalen skulle ge mig något mer. Så började Robot från Göteborg spela. Genast var jag på fötter och värmen i hjärtat kom tillbaka.
Nu i lördag hände samma sak.
Någonstans i närheten av filmfestivalens huvudkontor stod jag. Mitt i vintern och rätt sent. Jag hade tappat hoppet om att någonsin få uppleva samma musik som Robots. Så började Compute spela.
Genast var jag på fötter och värmen i hjärtat kom tillbaka.
Det finns mer likheter mellan Ulrika Milds (som figurerat med bla Jens Lekman) enmansprojektet Compute och Robot än Göteborg. Båda verkar utgå från att dans är det viktigaste som finns. Dansar ingen är det inte bra. Då skall det vara den där lyckliga spontandansen.
Vidare tycker de båda nog hyfsat mycket om tv spel. Det låter så i alla fall. Dans och tv spel.
Även om Ulrika ursäktar sig med att hon den här kvällen är förkyld, så är sanningen den att hon har en stark röst. Den skär genom stål, samtidigt som den kan klappa små små kattungar utan minsta skråma. Hon är cool där hon står. Självklar men ändå så naiv. Rakt in i mitt pophjärta !
Precis som Robot en gång gjorde.
Frågan är om inte Compute lyckas ännu bättre?
Kanske är det bara jag som tröttnat på att höra Robot var och varannan dag.
Ulrika Mild med sina maskiner kommer att bli minst lika utnött i min cd spelare, var så säker.
Jerry Boman
Röda Rummet/Hot topic
15 januari 2005
Samma sak fast ändå inte.
Någonstans på nittiotalet stod jag på en äng i en smålandsskog. Det var sensommar och rätt sent. Jag hade nog tappat hoppet om att den lilla festivalen skulle ge mig något mer. Så började Robot från Göteborg spela. Genast var jag på fötter och värmen i hjärtat kom tillbaka.
Nu i lördag hände samma sak.
Någonstans i närheten av filmfestivalens huvudkontor stod jag. Mitt i vintern och rätt sent. Jag hade tappat hoppet om att någonsin få uppleva samma musik som Robots. Så började Compute spela.
Genast var jag på fötter och värmen i hjärtat kom tillbaka.
Det finns mer likheter mellan Ulrika Milds (som figurerat med bla Jens Lekman) enmansprojektet Compute och Robot än Göteborg. Båda verkar utgå från att dans är det viktigaste som finns. Dansar ingen är det inte bra. Då skall det vara den där lyckliga spontandansen.
Vidare tycker de båda nog hyfsat mycket om tv spel. Det låter så i alla fall. Dans och tv spel.
Även om Ulrika ursäktar sig med att hon den här kvällen är förkyld, så är sanningen den att hon har en stark röst. Den skär genom stål, samtidigt som den kan klappa små små kattungar utan minsta skråma. Hon är cool där hon står. Självklar men ändå så naiv. Rakt in i mitt pophjärta !
Precis som Robot en gång gjorde.
Frågan är om inte Compute lyckas ännu bättre?
Kanske är det bara jag som tröttnat på att höra Robot var och varannan dag.
Ulrika Mild med sina maskiner kommer att bli minst lika utnött i min cd spelare, var så säker.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)