2006 enligt Jerry.

Hello Saferide skrev en låt om det.
Dreams End skrev en låt om det.
Jens Lekman tryckte tröjor med det.

2006.

Smaka på det. Tjugohundrasex.
Nu är det snart över, bort, väck och kommer aldrig igen.

För min egen del var 06 året när det hände en massa roliga saker:
Jag lyckades anordna en konsert.
Jag fick spela skivor på en klubb.
Jag fick en låt.
Jag tog bilder som hamnade i ett skivomslag.
Jag fick vara med i tidningen.
Jag blev utskälld i tv.
Jag blev citerad i GP.
Jag slog sönder mitt knä.
Jag fick se räkneverket på bloggen springa över 100.000 besök.

Så då var det tid att summera ihop det här året, knyta samman säcken.
Efter runt 120 konserter ser det ut såhär:
(typ alla länkar går till konsertrecensioner eller annat jag skrivit om bandet/artisten. Klicka gärna på alla)

Årets Band: Almedal.
Ibland är det så enkelt. Du behöver bara läsa här.

Årets Konsert: Jens och Erlend på Pustervik.
Antingen var man där eller så finns man inte.

Årets Pop: Kusowsky
Vissa saker tar en sekund att förstå. Läs mer här.

Årets Synthpop: Universal Poplab.
När allt plötsligt blev lite mer personligt, lite mer allvar. Intervju med Christer här, och lite mer om UP här.

Årets Nya: Bonnie & Clyde
Intervju här.

Årets Röst (manliga): Irene-Bobby
Hur han gör vet jag inte...Han säger själv att han fuskar.

Årets Röst (kvinnliga): We are soldiers we have guns-Malin
Mer här.
Hon och Irene-Bobby borde göra något ihop...Hahaha!

Årets Kille med gitarr: Henrik Berggren.
A.k.a GUD.

Årets Tjej med gitarr: Karin My aka Synth-Karin
Det är något med svarta akustiska gitarrer....

Årets Trummor: TLBN-Biffen
Jag ger mig inte: Du är bäst!

Årets Piano: Regina Spector delar det med Miss Li.
Trenden med kvinnor och piano håller i sig...

Årets Låttitel: Internet poker ruined my life med Big strong union.
Helt rätt i tiden.

Årets Livelåt: Still flyin´
Vi har inte slutat sjunga än!!!

Året Gråtlåt: Annika Norlin och Martin Hamberg i Summer is going to take the pain away.
Hello Saferide fick lite hjälp på Popadelica av Östersunds vackraste röst. Magiskt!

Årets Vissling: Dansa med Kusowsky (jag är sååå trött på alla som säger Young Folks med Peter, Bjorn and John)

Årets mörker: Dimbodius
Ibland behöver man mer mörker än man anar.

Årets Land: Finland
...och det berodde fan inte på Lordi...

Årets Video: The Embassy - Lurking (whit a distance)

Så stilsäkert!

Årets Skivtitel: Bra enligt Peter 5jöholm
Han blinkade lite finurligt den där Peter...


Årets Danslåt:


Årets Mest oväntade cover: Magnus Carlson goes Nu kan du få mig så lätt.
Soundtracket till Göteborg.

Årets Poet: Emil Jensen. Men det är litet litet steg till tvåan Navid Modiri, som faktiskt var Året Poet förra året.

Årets Längsta: Kön till Debaser Medis invigning.
Detta Stockholm!

Årets Kortaste: Irenes skiva.
Kaffet! Kaffet!

Årets Underskattade: Dreams End
Kom igen nu hela Göteborg!

Årets Cover: Maher Shalal Hash Baz "Black cab"
Även om Computes "Some days are made for smoking" ligger väldigt bra till.

Årets Klubb: Cosy den.
Tack alla som fixar med den, ni är underbara och jag älskar er! Jag har skrivit in er i mitt testamente...

Årets Inredning: GS2H
Silver är det nya guld.

Årets Lokal: Underjorden.
Bara jag får komma tillbaka...

Årets Flyer:

Vackert!

Årets Bild:

Säger mer än tusen ord.

Årets Låt på väg till jobbet: Cathrine - Fibi Frap.
Får mig på bra humör. Alltid!

Årets Hyllning: Almedal.
Håkan borde vara stolt. Klicka här för intervju.

Årets The Knife: Zeigeist.
Lite ljusare än originalet och galet roligare live.

Årets Soundcheck: I´m from Bracelona på Popadelica.
Nära på en hel timme!

Årets Vattendelare: CAarmé
Konserten på Emmaboda var bra! Hör ni det!

Årets Diss: Uppåt framåt.
-Hej tjäna! ...jo jag har ju skrivit om er på min blogg...kan jag få en gratis öl?

Årets Samtal:
Jerrys frisör: -Jaha vad skall du hitta på i helgen?
Jerry: -Ja... jag tänkte gå på Morrissey.
Jerrys frisör efter lång paus: -Jaha....vad ligger det?

Årets Citat: Rockfoto-Pauline (numera Fotohögskolan-Pauline) på Emmaboda:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart!

Jodusåatt...

Årets Händelse: Jens och Erlend på Gamlestans gator!
Le grande minne för livet!

Årets Debatt: Fildelning.
Att stjäla eller icke stjäla det är frågan..

Årets Tåg: Roslagsbanan.
Smalt, ljusblått och med konduktör! Like back in the days...

Årets Turnébuss: Deltahead ambulansen.

Så fin!

Årets resa: Hem från Emmaboda.
Ni som var med vet vad jag snackar om... tack för tålamodet.

Årets "Alla på samma scen": Avslutningen på Baddaren.
Oh-My-Sweet-Lord!

Årets Förvirring: Magnus eller Magnus?
Carl skriver det vill egentligen vill läsa.

Årets Intervju: Pascal är bakfulla.
Allt är OK på festival.

Årets Hopp: Refusedhoppet. Bläddra ner här så hittar du en illustration.

Årets Egotripp: Till mig, om mig och för mig.

Årets Kock: TLBN-Joel. Din svampstuvning smakar bra än! Bläddra ner här för bilder

Årets Sidekick: Edda Magnason. Man blir lite kär i Emil Jensens musikaliska hjälpreda.

Årets arm:

Tack för hjälpen Christer!


Årets NEJ!: Parvanten.


2007 ser jag fram emot:
Moa på scen i Göteborg.
Nu får du ta och komma hit, din bror vet vägen!

Annika Norlin på scen, på svenska.
Inga ordvitsar om att det Säkert blir bra...

They Live By Nights skiva.
Vet ni att jag skrev samma sak på listan inför 2006? Nu får ni fanimej släppa den där skivan!

Popadelica del 2.
Kanske bo på Sveriges konstigaste hotell igen någon?

2006 tackar jag:

Alla band och alla artister som gett mig minnen för livet! Jag glömmer er aldrig.

Alla klubbarrangörer, ni är de verkliga hjältarna! Hellre fattig och glad än rik och ledsen. Speciellt tack till Johan och Jens som lät mig spela skivor...

Alla som kom och lyssnade på Irenes spelning vid min husvagn på Emmaboda. Fantastiskt! Till och med folk från Tyskland...

Alla medlemmarna i Irene som spelade vid husvagen...

Alla som läser min blogg! Jag älskar er alla! Jag kommer fortsätta utsätta er för mina tankar.

Alla som kommit med uppmuntrande ord under året! Det värmer.

Alla taxichaufförer som inte hittar rätt så jag får se nya delar av stan...

Tillsist:
Komihåg att det är dina känslor som är viktiga. Inte vad jag eller någon annan tycker.
Take no heroes, only inspiration.

Tillsist2:
På förekommen anledning: Alla stillbilder är tagna av mig. Du får gärna låna dem om du ber om lov först. Det tycker jag är hyggligt...
Vill du ha dem i högre upplösning så posta iväg ett ebrev.

Jerry Boman

Reta och provocera.

När The Though Alliance vevade runt som mest för något år sedan blev folk väldigt upprörda. Rent av svinförbannade.
Efter några konserter var jag en av dem. Visst det var underhållande men lite tråkigt i längden. Ge mig nått nytt!
Det roliga var hur detta lilla band kunde uppröra så många människor samtidigt som det skapade grupper av människor som skulle kunna dö för bandet.
Någon skrev att TTA var det sista riktiga rockbandet, ett band som provocerade på allvar och inte bara ägnade sig åt luftslott.
Om det är sant är Pistoldisco Göteborgs sista, sista rockband och jag älskar dem!

Till att börja med, ja det var jag som stod och tryckte i ett hörn på Ambassaden igår. Det handlade om att jag faktiskt bara ville se bandet, den andra musiken berör mig inte. Därmed inte sagt att det var dåligt, alla verkade ha hur kul som helst! Inget problem i det, det är bara inte min påse. Har aldrig varit och kommer aldrig bli, men som sagt jag tror de som lirade skivor var hur grymma som helst för jäklar vad det dansades! Med rätt sällskap så hade jag också dansat. Men du får det vara rätt sällskap...

Nåväl, efter typ 2 och en halv timme kom så då äntligen Pistoldisco upp på scen. Vid den punken var dansen som mest intensiv...

En sökning på nätet efter de här två männen ger inte mycket, jag hittar ett franskt garagerockband och en nerstängd Myspacesida. En liten film hittar man och så ett namn: Alexander Palmestål. Vad den andra killen heter har jag ingen aning om men han spelar synthtrummor.

Pistoldisco har lugnat ner sig, det är inte lika mycket mortorsåg länge. Den här kvällen betår mest av vassa synthcymbaler och monotona noisemattor. Ibland sjunger Alexander något. Tyvärr hör man inte vad han sjunger...eller förresten tyvärr och tyvärr, Pistoldisco är helheten av det är. Av ljud och tystnad.
Det är meditation. Man försvinner för en stund.

Och det är just det publiken också gör. De blir provocerade av den här musiken, de vill ha dans och lättillgänglighet. Någon kastar en plastpåse på trummorna, någon buar och resten går helt enkelt ut och röker. Det verkar som bandet tillslut ger upp, efter tre låtar skakar de på huvudet och går. Pang bom bara.
Så då är det då sant: Pistoldisco är Göteborgs sista rockgrupp, det här är punk på riktigt! Shit vad folk kan gå igång! Antingen hatar man det eller älskar man det.

Jag älskar det! Förmodligen bara för att det retar någon annan...

Tillsist:
Nä, just nu är det inte mycket som händer...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Pistoldisco, Ambassaden, Hyml, Göteborg, Musik

Familjen gav mig allt.

Jag förstår egentligen inte varför poesi och musik har gått skilda vägar. Den ena genren får locka och slita i människor för att få uppmärksamhet. Sällan är det uppskattat att dra en dikt på förfesten, att sedan försöka dra samma dikt på efterfesten är socialt självmord. Men med en gitarr i näven kan du göra hur du vill, även om du inte har så mycket att säga eller kan uttrycka. Kan du några ackord får du garanterat röra främmande hud.
Något som sällan händer poeten, denne skriver mest om bristen på just kärlekrörelser.

Igår spelade Klubb Populärs snälla killar bakom skivspelarna väldigt bra musik. Inte en kotte lämnade dansgolvet...kan i och för sig bero på att nästan ingen äntrade dansgolvet. Sällan har den fina lokalen känts så tom, var det 50 personer där? Men som sagt de spelade väldigt bra musik.

Bland annat fick jag höra Peter 5jöholms underbara hyllningslåt till Populär-Anders, "Varför blir jag så glad när jag träffar Anders". Väldigt varmt gjort! Anders själv var klädsamt ödmjuk som vanligt men jag vet hur han känner, att få en egen låt är bland det finaste som kan hända. De sjunger om mig alltså finns jag!



Tillmans var i somras bandet som räddade en av mina kvällar på Rosenlundsbåten. Ian Curtis ala 2006 tog sig ner i kajutan och förmörkade våra sinnen totalt. Den gången försvann jag i tanken ner i kanalen. Av lycka.

Nu är inte Tillmans lika roliga, men det är bra som vanligt. Nämda Joy Division hörs, och så även New Order. Det är iallafall bra att de lämnat den strängslitade basen hemma. Annars hade det varit lite för likt. Nu bygger det fram stora stråkar och dunkla ljud med eko raserade sånginsatser.

Jag gillar Tillmans...ibland. Måste vara i rätt läge, igår var jag nog på för bra humör. Man måste vara lite förbannad för att njuta, det måste se hopplöst ut runt omkring en. Då är Tillmans stort.
Igår var det för mycket trevliga människor runt mig för att det skulle gå.
Kanske var scen för stor också.



Familjen är en stor poet i en rastlös kropp. Inte att han sätter sig ner och drar historier, dikter eller bränner av prosa framför oss. Språket finns där, det är mer än dialekten som smakar Emil Jensen. Men där Emil bygger varma täcken av piano hamrar Familjen fram dansanta melodier. Korsa Detektivbyrås organiska nostalgi med Kalle J.

Som ni vet gillar jag människor som vågar på svenska. Skruvar till orden och öppnar mina ögon för andra vinklar, blåser bort dammet och polerar fram en ny språkyta. Nya förståelser med vanliga ord. Inget larvigt överspråk tagit direkt ur uppslagsverken, Familjen använder talspråk med tvist.

Han skruvar på sin lilla låda, vi får pausa i dansen när datorn laddar och det är inte speciellt märkvärdigt alls. Ut ur det där kommer faktiskt en av höstens bästa konserter! Jag dansar väldigt mycket i slutet! Samtidigt som hjärnan fylls med viktiga ord.

Tillsist:
Även om jag inte är så mycket för jul, jag menar soundtracket till den här högtiden kan vara det sämsta man hört, så är det ändå den där stora aftonen i morgon. Jag önskar er alla en fin dag.
Så ses vi den 25 på Ambassaden eller kanske på Sticky.

Tillsist2:
Min jakt på något uteställe med klass i Stockholm under nyår ger knappt något alls. Märkligt, Göteborg ställer ju upp i guldklass den där sista dagen på året. Konstigt att inte stora stora staden kan bjuda på mer. Nu lutar det åt Debaser Medis och Service-Olas dansparty. Ironin kan inte bli större: Även om Ola nu kanske bor i Stockholm så känns det som de får ta hjälp av västkusten för att få ihop något... Indiestockholm var är ni!?!

Jerry Boman

What a world, what a lovely world we live in baby!

Alla som är över 25 räcker upp en hand!
Anna och Fridas (Rough Bunnies) fråga genererar i alla fall en bunt armar i luften. En rätt stor bunt faktiskt. Skall jag vara ärlig hade jag inte räknat med det, jag trodde möjligtvis som max på 6-7 armar i luften.
Att det nu höjdes fler armar tyder på en sund inställning. Att det är mer än OK att hänga på Cosyden, där medelåldern kanske är 19 år, fast man enligt vissa borde stanna hemma och kolla in På spåret eller nått.
Det är bra människor! Jag tror på er, ni kommer segra. Den goda smaken kommer segra.

Cosyden har flyttat. Eller jag vet inte riktigt, för Cosy har ju inget riktigt ett hem sådär. En vildhare som skuttat från lägenheten i Bergsjön, via katakomberna under Kortedala torg och nu senast på Underjorden i Gamlestan.

Nu är då frågan om jag skall säga var vi var igår. Alltså, jag vill inte förstora mig själv och min lilla blogg, men anledningen till flytten från det härliga Underjorden berodde tydligen på att det klagats, någonstans ifrån, på ölförsäljningen. Detta som en följd av att fler och fler fick reda på stället. Kanske via min blogg som tydligen några läser. Men mer sant är kanske ryktet om den bra musiken. Sånt har ju en tendens att gå från mun till mun.
Kanske också myndigheterna läser och lyssnar, och som då sände ut sina spioner.
A.K.A Glädjedödare.

Nu var det ju inte så att det precis var hemligt, men jag struntar i att spä på risken att Cosyden försvinner genom att hoppa över platsen igår. Det är ju egentligen inte så viktigt, även om jag kan säga att det var ett väldigt fint ställe.

Hursomhelst bjussades det på fyra band igår. I ärlighetens namn hade jag faktiskt inte så mycket koll på de första, var tvungen att fråga Cosyden-Mattias om vilka som var vilka…

Först ut var Goof.
Ok, nu till en sanning: Man blir inte bra ”bara” för att man sjunger snällt, snabbt och ängsligt. Inte per automatik. Till och med jag har en gräns för ”hur indie” det får bli. Gottfrid har annars alla delarna för att lyckas på varenda lägenhetsfest du kan hitta. Det vill säga lägenhets fester med bra människor som har god smak. Det här kanske ingen kommer jubla sönder halsen över, men allt är bättre än radion.
Men jag berörs inte speciellt. Sorry.

Nummer två ut: Rastlös.
Här blev jag väldigt konfunderad, jag fattade inte riktigt vem som spelade. På nätet låter Rastlös inte så här. Charmen var borta, så när som på en väldigt fin, helt underbar liten pianolåt på slutet.
Det var synd att allt försvann i den filt som lagts över diskanten. Nu blev det otydligt och suddigt. Men som sagt på nätet är det väldigt bra! Jag kommer tillbaka!

Bare Knees passerar rätt obemärkt, trots att jag står still och koncentrerar mig. Jag vet inte vad det är, men även här saknas den där lilla egenheten som gör att man fastnar rejält. Precis som Goof så har bandet allt, trallvänlighet, lofi, enkla melodier och ett skönt sätt. Men det blir mest dekor.

Sen kommer det som gör den här kvällen till ett superminne! Rough Bunnies är helt underbara! Precis som de andra har de allt men egentligen behöver, en svajig gitarr en distad mic och ett litet piano. Men de har en grej till: En känsla av att bara gå ut och köra på. Att fånga sången i luften och låta saker ramla på.
Jag smälter direkt!



Så gör även resten av publiken, applåderna stegras för varje låt. Det kommer mitt i allt en liten raplåt som snurrar till allt.
När vi är framme vid What a world.

What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Då händer det som jag vill alltid skall hända, låten får eget liv tillsammans med publiken. Vi skriker, sjunger och vill aldrig sluta. Spelar ingen roll att bandet slutar, vi maler på med det underbart vackra mantrat:

What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Jag skall börja varje dag så.
Jag gå genom hela dagen sjungandes på de där raderna.
Jag skall somna till minnet av den där allsången.

Jag ska sjunga så varje gång saker inte går min väg.
Jag skall nynna så på väg hem, bort, förbi och framför allt i livet.
Det är så vackert, så vackert. Precis den sköna naiviteten jag vill att allas uppenbarelse skall vara.



What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Sannerligen!



Tillsist:
Ikväll blir vi mörka på Storan. Tillmans ger oss ljud till natten.
Och det är ju helt sant när jag säger att även tryckande musik kan lyfta dig uppåt.

Jerry Boman

Ibland måste man sova lite extra.

Nej, vänner jag är inte död, inte ens en smula.
Ibland måste man sova lite extra och ta hand om sina kära.

Ikväll ses vi på Cosy den, imorgon ses vi på Storan framför Tillmans.
Och den 25 ses vi antingen framför Dapony bros på Sticky eller framför Pistoldisko på Ambassaden.

…och i mellandagarna kommer listan ni väntat på…

Jerry Boman

Allt har sin tid.

Ofta kan jag känna en enorm lycka över att Ian Curtis hängde sig. Att Joy Division dog, att allt bara hann flamma upp för att likt ett förkort tomtebloss upplösas i intet.
Det är såklart en stor tragedi för hans nära och kära men betydelsen för musiken kan inte nog underskattas. Vad hade hänt om han inte avslutat sitt liv? Turnén i USA var bara början. Bandet hade varit mer än överallt...

Welt-Klang hade sin stora period för 25 år sedan. Så beskrivs det iallafall. Jag har faktiskt inte en susning, inte ens internet hjälper mig mycket. På nätet är Weltklang ett svenskt balkansvängade band som mest lirar på bröllop...

"På riktigt" är det tyska Welt-Klang anno 2006 kass. Helt värdelösa.
Jag kan nästan inte minnas att jag hört eller sett något värre. De har ingenting.
En raspig gubbe, elektroniska ljud helt i fel takt och en synnerligen dåligt känsla om man vill att musiken skall skava.

Nu kan man avfärda mig som tyckare i den här frågan genom att refferera till att jag inte gillar den här sortens synth. Och det är förstås sant.
Men i fredags var jag inte ensam på Sticky, det var en handfull andra personer där. Bland annat satt det några på balkongen som i mitt tycke såg ut att vara nere i musiken.
De buade åt Welt-Klang. När bandet kom in för "extranummer" skrek en av de på balkongen "Jag hoppas de här låtarna är bättre än de andra ni spelade!". Han skrek det på engelska så att bandet kanske skulle förstå.

Men ärligt tror jag inte budskapet gick fram, Welt-Klang är självupptagna och introverta. Musiken är bedrövlig. Det luktar nerknarkad föredetting.

Jag är som sagt rätt lycklig över att Joy Division dog. Hemska tanke: Det kunde varit Ian vi stått och tittat på! De hade kunnat gått lika illa.
Allt har sin tid. Joy Division hade sin.
Welt-Klang hade sin tid. Tror jag.

Men kvällen i övrigt var lyckad, det är så mycket trevliga människor i den här stan! Jag gillar er alla!
Även om jag vid ett tillfälle kanske avspisade en väldigt vänlig person...

Tillsist:

Citat ur Ondskan # 3, Stefan Zachrisson skriver:

Tre sanningar:

1) Ibland, när allt känns så futtigt och instängt, räcker det att lyfta blicken för att piggna till och ta sig framåt och iväg. Vid vissa tillfällen räcker inte ens det.
2) Skall man diskutera musikjournalistik är det löjligt begränsande att göra det ifrån ett lokalt, svenskt perspektiv.
3) Jag är möjligtvis orättvis nu men: den svenska bloggsvären har varit ett skämt, i stil med pruttkuddar och halka-på-bananskal, jämfört med den internationella. Ett par undantag ihågkomna och noterade med guldstjärna.

Jorusåatt... Gräset är grönare på andra sidan eller?

Det fortsätter:

Två förhållningssätt:

1) Det som i själva verket är det mest naiva affekterande teoretiska förhållningssättet till popmusik, särskilt hos den genomsnittlige musikskribenten, är att låtsas att den, och man själv som uttolkare, är en ständigt busig 17-åring. Upplevelsen av musik som något rent, oförstört.
2) Det mest otvungna sättet att förhålla sig till popmusik, eller precis vad som helst man är seriöst intresserad av, är snarare att samla på sig mer kunskap, större referensregister, fler bottnar; det som brukar kallas ett mer intellektuellt förhållningssätt.

Alltså, jag är hellre den naivt busige 17-åringen än den djuptänkande och "drar paralleller till Proust"-gubben.
Jag menar att pop bara kan berusa på riktigt om man i varje situation ser sig som en intellektuell oskuld. När varken gårdagen eller morgondagen finns.
Hur kommer sig det annars att de flesta på frågan "Ditt bästa konsertminne?" tar upp något som hände dem i, låt säga, just 17-årsåldern?
Själv hoppas jag att mitt bästa konsertminne ligger framför mig. Alltid.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Welt-Klang, Joy Division, Göteborg, Musik

Ett välkomnade och ett adjö.

Igår föddes en ny tradition i Göteborg. En väldigt fin tradition. Indiejulkonserten.
För även om man inte precis vill att det skall behövas samlas in pengar till hemlösa, det borde inte finns några hemlösa alls i Sverige, så tror jag nog att det kommer fortsätta behövas. Det är sorgligt men sant.

Vad bättre är att det då finns folk som viker sig dubbla för att samla in pengar och anordna saker. Tex Sebastian på Wonderlandrecords som fixat söndagar på Jord, kvällar fyllda med musik och mycket folk som ger pengar för att de hemlösa skall få en möjlighet att känna sig som människor, om än för en kort stund.
Och igår hade det alltså fixats en julkonsert i Hagakyrkan, där alla pengarna gick till de hemlösa. Aldrig har Guds hus varit så välbesökt!



När man hör ordet julkonsert tänker man på någon glassig artist som kör sin senaste hit och dillar något om sitt stora hjärta.
Händelsen i Hagakyrkan igår var precis tvärt om, helt chosefrit och väldigt bra. Några indefavoriter körde lite jullåtar och allt var helt fantastiskt. Bland andra spelade Hello Saferide, Vapnet, We are soldiers We have guns, Winter took his life, Lisa Nordström (Midaircondo), New Moscow med flera.



Det går liksom inte att säga något negativt om ett sånt här arrangemang. Allt är jättebra och vänligt. Jag menar det. Den som ens försöker har inget hjärta.
För om människor med någon form talang vill använda den till att dela med sig till de som inte har det så bra kan jag inte annat än applådera. Det finns inte det minsta dåligt i det här.



Lyssna här, igår samlade vi in 21.000 kronor till de hemslösa. 21.000 spänn!
En man från Stadsmisionen var väldigt bra och förklarade att de exakt vad pengarna skulle användas till: De hemlösa kommer på julafton bli ordentligt ompysslade på det röda natt härbärget som ligger precis vid Göta Älvbronsfot. De slipper gå därifrån efter en natt i en säng, de får stanna hela dagen om de vill. De kommer få äta ett ordentligt julbord och sedan ha människor att umgås med under hela julafton.

De hemlösa och mest utsatta i Göteborg kommer för en dag få känna sig som människor. Vara helt vanliga människor som har ett hem, som har mat på ett bord i ett kök och som har ett socialt liv i rum med tak.





Allt var som sagt väldigt fint men några små saker vill jag lyfta fram:



Malin Dahlberg, som är We are soldiers We have guns, sjunger som vanligt som en ängel. Personligt, svart och svalt. Med sig på scen har hon sin mamma med cello. Alltså Mamma på scen!



Väldigt vackert blir det!



Lisa Nordström från Midaircondo är ett geni. Skapar ljudlandskap med sin samplade röst och sjunger likt Björk. Det låter väldigt nordiskt, mycket vinter och melakoli.



Sen körde New Moscow-David John Prines bedårade Christmas In Prison och överraskade oss alla med Mariah Careys All I want for chrismas is you. Det var både vackert och med humor!

Men som sagt ALLT var fint, till och med jag kände lite jul i kroppen.

STORT tack till alla som var med och fixade detta, både på scen och utanför. Jag kommer tillbaka nästa år.
Även om jag då skulle vilja att vi inte behövde samla in pengar till hemlösa.

Nu kunde ju kvällen varit slut i och med det…Men nej nej, Beat Agency hade ajökalas på Respekt. med några väldigt bra artister på scen. Att Jerry skulle missa det fanns liksom inte på kartan!



Zeigeist från Göteborg är något man skall uppleva live. Fast jag sett dem två gånger nu är det två helt olika saker jag sett. Bandet lägger ner enormt med tid och tanke på att skapa en visuell show. Det funkar tackvare att musiken är bra, det är riktigt bra. Ta det mörka men popiga i The Knife och blanda in mer hjärtfrekvens beat. Riktigt snyggt.

Bäst är Tar Heart. Outstanding!
Men det är trots allt det visuella som tar över, bandet går från den ena till den andra scenografin. Allt är genomtänkt och vackert. Eller ibland får man obehagskänslor, som när de sveper in en människa helt i plast dvs även över mun och näsa.

Egentligen är det helt meningslöst att försöka förklara hur det såg ut, nästa gång kommer det vara helt annorlunda. Det enda jag vet är du skall springa och se Zeigeist. Du kommer få en upplevelse att ta med sig i hjärtat. Något ögonen kommer komma ihåg när den stora lampan släcks.



En gång i formtiden…eller ja på sommarens Hultsfredsfestival sa Beat Agency-Emil, med eftertryck, till TLNB-Joel att han borde gå och se Hey Willpower.
Joel frågade hur det lät. Emil svarade:

”-Det är lite gay. ”

Och det var absolut inget negativt i uttalet, bara positivt.
Joel drog med mig till den lilla scenen med tak…Hallå! Varför hade ingen förvarnat om hur makalöst bra Hey Willpower va! Herregud, en av festivalens bästa konserter. (Nu säger det inte så jättemycket, eftersom Hultsfred-06 var en rätt beige företelse.)

Nu var det alltså dags igen att kolla in Will Schwartz igen. Och ja, det är ”lite gay”. Det är rätt mycket gay faktiskt. Med en stor glimt i ögat och ett ständigt leende på läpparna.
Will och hans sidekick, en amazon, bjuder på den mest glittrande popen du kan få den här sidan Scissor Sisters. Det är Jackson på Pride, Madonna på Underjorden och aldrig att det är ironi. Också klämmer de in Annies Chewing gum! Du kan faktiskt hitta en duett mellan Annie och Will här. Så skön!
Men musiken ter sig blek om man missar dansen, här är det snorthight koreografi och nyhittade rörelser. Bröderna Herryes goes San Francisco!

Bäst är uppiggande dansgolvsfavoriten "Uh-Uh-Uh", där vi får hoppa och göra rörelser. Charmiga rörelser som känns underbara att göra tillsammans med Hey Willpower.
Överhuvudtaget vill man göra allt för den där Will, han är så charmig och bryter ut i fina små fnitter attacker mellan låtarna.

Tänk att en torsdag i december kan bli helt magiskt fin. Bara sådär.
Inga märkvärdigheter…eller så var det precis så det var, märkvärdigt.
Tack alla som gjorde det möjligt! Jag gillar er alla, även ni killar som i pissoaren började pressa mig på vilka som var bäst, Bonnie and Clyde eller Zeigeist...

Tillsist:
Eftersom pianoballaden får för lite utrymme i vårt samhälle kommer jag ikväll kolla in Leopold på Byns Bistro (ja, ni läste rätt ställe...).

Jerry Boman

Tråkig nyhet som öppnar för överraskning.

Magnus Carlson kommer INTE gästa Klubb Baddaren på Jazzhuset nästa onsdag.
Killen med rösten har fått förhinder, något band vid namn Weeping Willows skulle tydligen ha honom...Ett band som förövrigt släpper nytt på Alla Hjärtans dag nästa år, bara en sån grej!
Skivan heter "Fear & Love" och första låten från den ploppar fram precis efter att du återhämtat dig från nyårskalaset dvs den 3 januari.

Istället för Magnus blir det Nicolai Dunger som tar trappan upp från Erik Dahlbergsgatan. Kvällen kan nu bli hur spännande som helst!

Och vi fick ju faktiskt ha Magnus på Baddaren i sommras så sluta lipa.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlson, Weeping Willows, Nicoli Dunger, Baddaren, Göteborg, Musik

Märkliga saker och Tokiga Torsdagen.

Det här var konstigt. Väldigt märkligt.
Alltså, när jag lyssnar på Anna Andersson på Myspacesidan kan jag gilla det. Speciellt Darkman.
Men när hon står på scen gillar jag det inte alls.
Märkligt.
Det är som två helt olika människor, två olika saker.

Hon kallar sig Salvadori Fantastico när hon kör solo och spelar annars i bandet med katten, Misto.
Hon har ett väldigt mjuk uttryck. Jordnära men ändå hård. Detta tillsammans med en svart/vit Flying V blir en skön krock.
Men nej. Från scen ger det mig inget alls.
Mina vänner gillar det. Mycket. Det kommer meningar som:
"-Hon är den bästa osignade artist jag vet".
Jag skulle kanske hålla med om jag bara lyssnade på Myspace.

Äh, jag är nog orättvis nu. Anna är bra, jag hör ju det. Kanske berodde det hela på att hon var nervös. Och det faktum att den där gitarren inte passade så bra. Än en gång, det låter bättre på nätet. Lyssna där.

En sak som är intressant och som gör det spännande: Sättet hon sjunger "Day" på.
"Daiy".
Anledningen till att jag påpekar denna lilla lilla detalj är att jag gillar den sjungna engelskan som Anna har. Den liknar ibland Anna Ternheims och Harriet Ohlssons (Hellsongs). De har alla fångat upp något svenskt där. Det är något med de där "Daiy":sen. Det är fint. Sållar agnarna från vetet. Vi andra säger ju mest "Deej".

Tillsist:
Tokiga Torsdagen är här:

En konsert för de hemlösa i Hagakyrkan.
Fina Hello Saferide, vackra Vapnet, magiska We are soldiers We have guns m.m tolkar julenssånger klockan 19.00 och alla pengar går till de hemlösa. Kommer bli så vackert så vackert! En lisa för själen.

Beat Agency vinkar ajö på Respekt.
Sevärda, underbara, uttrycksfulla Zeigeist och superhärliga Hey Willpower spelar och vi andra lyssnar samtidigt som vi önskar Emil lycka till på nya jobbet.
Hoppas vi får någon ny som fixar bra konserter...

Alkberg på Sticky.
Så kommer han då hit igen, den där smarte norrlänningen och lillguden Mattias Alkberg. Punken är på uppväxt.

Ja, men se på den där kvällen! De som säger att det är kasst i Göteborgs konsertliv kan dra en säck över huvudet och flytta...
Något av alla sakerna skall jag se, kanske till och med två.
Lloyd, I'm ready to be jättetrött på fredag.

Tillsist2:
Imorgon torsdag (denna dag!) kan du kolla in Ida Olsson på TV4 Göteborg. Kvart över nio börjar vi, Ida kommer spela runt fem över halv tio.

Tillsist3:


Eftersom folk undrade: Jo, såklart är de lika kära i varandra som vanligt. Den där videoinstallationen som Pauline gjorde (läs förra inlägget) fångade nog ett väldigt väldigt ovanligt ögonblick i hennes och Joels liv.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Salvadori Fantastico, Misto, Musik, Göteborg

Friends getting old.

Theodor Jensen var alltid Broder Daniels propre kille. Alla de andra var man lite rädd för, när som helst kunde de flyga upp från scen och klippa till en i ett drogdränkt ögonblick. Teo verkade inte syssla med sånt. Han stod över dem, kontrollerad frustration.

The Plan krymper, först var de tre sen två och nu är bara Teo kvar. Visst, live är de ett helt band men det är Teo som så att säga är "bandet". Han bestämmer.
Det märks. Livemusikerna, med bland annat Jari Haapalainen, är skuggor. Egentligen bryr man sig inte om dem. Jag tycker det är elakt. "Allt ljus på mig" kan ju vara bra men i The Plan finns ingen gruppdynamik alls.
Nu vet jag inte om det skulle blivit bättre eller sämre om de spelade lite mer tillsammans, om de var ett riktigt band. Men han är elak.



Jag gillar The Plan. Att det utvecklas hela tiden, inte en platta som är lik den andra. Händer saker hela tiden. Tyvärr funkar inte det nya materialet speciellt bra på scen, det är lite för...långsamt. Blir grötigt och onyanserat. Plötslig verkar det som idéerna är slut. Att Teo återvänder samma gamla bredbenta rasp för att utrycka sig. Äldre låtar som Mon Amour och kvällens höjdpunkt Embrace me beauty funkar mycket bättre. Det finns en energi i dem. Annars verkar just energin saknas hos Teo den här kvällen. Kanske är det så att den propre killen just är bara...proper. Lite väl kontrollerad frustration.



I stumbled and crawled these streets
With the people passing by
I never knew how to act
I never knew how to meet their eyes
And I couldn't tell you the reason why
I just wanna light up the sky

Även om nu Embrace me beauty var kvällens topp så är jag lite tveksam, jag hade trott på dig mer för tio år sedan Teo.

Tillsist:



Det här gjorde ont.
Min vän Joels flickvän Pauline (ja, hon är min vän också, gillar inte när någon bara degraderas till att vara bihang till någon annan) går på Fotohögskolan och de hade igår vernissage på Galleri Monitor.

Temat var Offentligt/Privat och Pauline hade gjort en videoinstallation där två kameror filmat henne och Joel. Meningen var att de skulle prata om "vad som helst" framför kameran... Det som sen händer på videon är riktigt obehagligt, Pauline och Joel börjar bråka och är sura på varandra. På riktigt. Klump i magen är bara förnamnet.
Jag vill ju att de skall vara glada och lyckliga hela tiden.
Naiva tanke.
Kanske har det att göra med att jag hatar att bråka.

Faktiskt var Paulines verk den enda grejen som riktigt grep tag i mig. Fast fotografierna som var uppsatta i trapphuset, som visade diverse män under rubriken "Okända män i mammas fotoalbum", var väldigt roliga. Även lite obehagliga när man tänker efter...

Kolla in utsällningen tycker jag du skall göra iallafall. All info här.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Plan, Fotohögskolan, Göteborg, Musik

Bra snedstreck Bra!

Från Wikipedia:
"Tecknet " / " anger alternativ i vissa kortare texter där utrymmet är begränsat, till exempel i blanketter, och ersätter då ordet "eller". I löpande text bör man inte använda snedstreck på detta vis."

Okej... men så är inte Surplus People ett vanligt band heller.



Brus / Tystnad
Högt / Lågt
Bas / Dist
Genomblåst / Igentäppt
Stilla / Dans
Megafon / Mikrofon
Kommers / Inbundet
Metalliskt / Organiskt
Likt / Olikt
Uppskattat / Hånskrattat

Magdalena Ågren sjunger, skriker och låter. Ibland i en megafon.
Petra Kiiskinen gör brus, melodier och spelar orgel.
Helena Engarås spelar bas, ibland tokdistad brus bas.
Ut ur det här kommer oftast dansant musik. Helt genialisk musik!



Det är en jävla cirkus när SP spelar. Inte så att de likt SMK-Frej tvunget skall hoppa runt och veva, utan mer små rörelser. Mimspel. De förför och förgör. Som tar oss med till den elektroniska skogen, dit mormor aldrig skulle släppt oss. Träd likt stålverksskorstenar tillverkade av träpanel.
Det är skrämmande samtidigt som det vaggar oss i trygghet. Man blir inte speciellt rädd, kanske blir man tveksam. Aldrig rädd. För SP är helt genialiska!



Musikaliskt är det skäggiga damen samtidigt med högklackat och diamanter. Glamor möter smörjgrop och stad möter land den här tisdagen på Kellys. Jag kan se M, P och H likväl i en lada som i en mörk lokal nära Röda sten. Hemma och borta.



Jag blir hypnotiserad av deras monotona rytmer och omskakad av alla vridningar. Än är det trombon, än är det en orgel som är kusin med Deltaheads "Aset" eller än är det ett snörpt trumpet. Vid ett tillfälle sjunger Magdalena med så pipig röst att jag tar skydd...tänker att stämband i pannan gör ont.



SPs trummmaskin låter väldigt snäll, ett musikaliskt mysdjur att somna med. Ryggraden i tre spretiga figurer, någon som håller ihop det hela och ger liv. Trots sin binära tankebana är den där maskinen det mest mänskliga. För de andra tre gör rent övermänskliga saker, som vi kanske är för små för att förstå.

Jag fattar bara att jag älskar det.

Älskar / Älskar



Tillsist:
Det här är ju gulligt så det gör ont:

P.a.r.v.a.n.t.e.n.

Alltså, kom igen!!!
Ser jag några med den där på händerna kommer jag säga ifrån. På skarpen!
Ge er!

Tillsist2:
Här hittar ni vilka låtar jag spelade på Join our club. Rulla några inlägg ner...
Hoppas jag får göra det igen! (blink, blink till alla...)
Galet roligt var det iallafall...

Tillsist3:
Det här är lika roligt som det jag skrivit om tidigare, nämligen det här.
Alltså, vad är det hela på väg? Var det inte meningen att musik skulle vara kul? Tror inte Ledin skulle lida så mycket om någon råkade ta en bild på´n. Tror inte heller att Yran skulle gå i KK om de släppte in Vapnet lite oftare.
Det hela vittnar bara om distanseringen till själva kärnan: Musik skall vara roligt.


Jerry Boman

Andra bloggar om: Surpluspeople, Kellys, Joinourclub, Göteborg, Musik

Så var det då plötsligt tvärtom.

Nu är det helt klart: Jag kan inte lita på mig själv mer.
Hur skall jag kunna göra det när jag ena kvällen inte gillar ett band...så plötsligt ser jag dem igen, lite mindre ställe lite mer folk och jag gillar det jag hör! Förklara det den som kan...

Tänk om jag nu bara struntat i Love Kills efter den där tråkiga gången på Trädgårn, då hade ju Daniel, Jonas och Oscar föraltid förpassats till ett tråkigt gubbrockigt hörn i min hjärna dit jag aldrig öppnar dörren.
Nu sitter de istället på pidestal och "göttar sig" över min nyvunna kärlek.

Som vanligt handlar det känslor, igår var jag upplagd för lite svart. Lite ontgörande svart och ballader om smärta. Det var en sådan kväll.
Så nu gillar jag Love kills, som fan! Mycket märkligt...

Egentligen borde jag kanske gjort det förra gången också, de är ju tre duktiga snubbar som spelar. Meritlistan går ju från både Broder Daniel, Håkan och Her Majesty. Men den där gången var det inte riktigt läge.

Nu var det som sagt annat läge, plötsligt var låten som jag tror heter Cuts like a knife en stor bra låt. Som gjorde ont. Inte det minsta skitnödig. Och Herr Giberts Ebow spelade värmde i december natten.
Jonas Kernells pianoballader var inget annat är superbra!

Det hela är väldigt märkligt. Vad tänkte jag på förra gången? Lita aldrig på mig igen när det gäller duktiga snubbar utan trummor.



Kvällen på Pustervik var ett samarbete mellan en bunt klubbar i stan. Pengarna från kvällen skall förhoppningsvis gå till att bygga en ny scen på stället, man vill helt enkelt byta plats på scen och bar. Jag tror det kommer bli super! Då kanske man utan problem kan ta sig från trappan, till baren och SEDAN kolla på musiken. Nu kan det vara lite knepigt. Och ingen blir gladare än jag om man slipper den illa placerade "Pelaren"...

Det stod på diverse ställen att det skulle vara "Hemlig gäst" och nog var han helig alltid. För plötsligt så ploppade José González upp. Tre låtar körde han och försvann lika fort... Det hela kändes som en storm en stilla dag. Pang bom bara.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka, det var inte hans bästa låtar som spelades. Kanske var de nya. Kändes lite snopet faktiskt.



Sista bandet jag såg var Samurai cities.Och det var ju väntat: Fulgrungen är tillbaka i elektronisk form. Mörkt och skrikigt med rutig skjorta. Jäkligt tråkigt, tappade sugen helt. Det hela verkar vara någon form försök till att spexa till det. Att vara lustig utan att vara kul, bara för att kunna säga "men ni tog det väl inte på allvar?". Ett enkelt sätt att skjuta saker från sig.
Sen gick jag hem.

Just det, Woody-Kim spelade fantastisk musik på övervåningen under hela kvällen! tack för det!

Tillsist:
Baddaren är tillbaka! 14 december och 20 december bränner det till på Jazzhuset. Jag kommer i allafall inte missa den 20 då Magnus Carlsson (Weeping Willows) gästar bandet.
I sommras var det nästan alltid fantastiskt! Läs här, här och här.

På pluskontot:
Universal Poplabs nya skiva "Uprising" är helt makalös!

På minuskontot:
Herr bussförare på 60-bussen, han går även under namnet "Onskan" och har gjort sig känd för att vara sur på allt, tyckte vi behövde mer regn inomhus och öppnade takluckan under en blöt färd mot berget idag. När någon påpekade detta skrek han i högtalaren att "bussen skulle överhettas om han stängde luckan!"
Jag hoppas "Onskan" aldrig kör buss mer!

Och ja just det: I dagarna fyllde den här bloggen två år!! Fyrverkeri!!
Tack alla som bryr sig och som läser. Det är jättekul, och jag lovar att fortsätta springa på konserter och skriva om den bra musiken. För stan är proppfull av bra musik!
Även om jag då ibland ändrar mig i om vad som är bra musik...

Jerry Boman
-som snart skall ha "kalla det inte parmiddag för då klipper jag till dig" fest.-

Andra bloggar om: Love kills, Samurai cities, Jozé Gonzales, Göteborg, Musik

Hårdare tag.

Som musiker och artist har man en oändlig arena att föra ut sina tankar på. Det går att säga precis det man vill och få människor in på andra spår. Omvänder man en människa är det något väldigt stort.
Vissa förvaltar det här bättre än andra, ärligt talat så borde man efter ett liv i poppen vara en jäkel på kärlek. Jag borde ju faktiskt, rent teoretiskt, veta precis hur det INTE skall vara…
Nu finns det ju andra ämnen än förlorad, kass kärlek. Det finns veganism.

Jag tänker inte tjata på om att Christer Lundberg har ett radioprogram, att Hans Olsson brukar spela med Timo eller att Paul Lachenardiére svänger med mina favvisar Dapony Bros.
Det är ju inte viktigt just nu. De tre är Universal Poplab och de har en ny, magiskt bra platta och har släppkalas.

Om man blandar de här genierna kan det ju faktiskt inte bli så mycket fel. Christer skriver texter som berör mig, texter som är väldigt smarta och personliga utan att bli obehagligt privata. Paul gör det hela dansant och Hans adderar pop har jag för mig. Summan blir ett stycke glittrande synthpop som jag bara vill ha mer av!



På scen är UP sköna att se. De har inte mycket till manér, inga inövade poser. Känns som de bara går och ställer sig där. Säger: ”Kom alla vänner, vi har något att säga och vi hoppas ni gillar oss. Nu kör vi!” Väldigt avslappnat och självklart.

Om man lyssnar fort så är det väldigt luftiga, lätta melodier som sätter sig PANG. Men den lättviktigheten blir fantastisk med Christers texter.
Ok, jag säger så här: Man kan se Vamprie In You som humor. Man kan vifta bort den och hoppas att det är Slagsmålsklubben som hittat på något hyss. Inte så att den är lika skojfrisk rent musikalisk utan mer känslan.
Men det är allvar vänner. Det är stenhård politik i glimrande guldpapper.

Slice it up and let dig in
Let the funeral begin
From the cage to the plate
Their blood on your hands

Tack Christer för de orden! Nu talar du i och för sig redan till en som inte äter kött men jag hoppas någon verkligen tar till sig de orden. Det borde du, du och du göra! Ja, även du där bakom pelaren på McD!
Universal Poplab har fattat det där som jag dillar om i början av den här texten, att musik är en oändlig scen, som bara ligger där och väntar. Att man kan föra ut saker man tror på och förändra världen på ett vackert sätt.




UP hösten 2006 är ett hårdare band än våren 2004 (när förra plattan kom ut). Det är mer självförtroende, mer djup och rejälare tag. Det är mer uppläxning än mjuka ord om att alla är OK.

I Soma Generation ger sig UP på ett generationsproblem som breder ut sig, med människor som försoffar sig och inte får saker gjorda. Att man bygger upp mentala spärrar och litar mer till andra än sig själv.

T-shirt slogans are as close
As we get to revolution

Soma är en påhittad drog som figurerar i Brave New Word, en bok från 1932 som beskriver en mörk framtid. På ytan kan det se ut som det perfekta samhället med dekades och bekymmersfrihet. Men så klart mår folk kass i allt detta underbara.

Soma är ”drogen för massorna”, något man tar för att slippa allt dåligt. Man kan dra vissa paradeller med nutida användande av Prozac, det antidepressiva undermedlet som gör alla glada.

Det hela skapar ju såklart ett samhälle där mer droger behövs för att döva nya obehagliga känslor, där alla jagar det perfekta livet. Tillslut sitter alla och är inbillat lycklig utan egna tankar.
Inbillat lyckliga människor som inte får mycket uträttat. Förslavade av syntetiska medel.

Då är det fint att UP vill ge kärlek till den här mängden människor som håller på att gå förlorade. En kram är ju trots allt det som alla behöver, inte piller.

Och mitt i allt det här uppläxandet lyckas Paul, Hans och Christer peta in studsiga, handklappsvänliga synthmelodier! Jag ler mest hela tiden och dansar…




Förlåt Emmon, aka Emma Nylén som är med i utmärkta Paris, din musik skall man lyssna på i mörka lokaler där man kan dansa tills solen går upp. Nu blev det i och för sig väldigt fina och estetiskt tilltalande videokonst stycken men inte så mycket mer.



Jag återkommer när du spelar på mindre scen och i skymningsljus. Det var orättvist att vara förband till UP den här kvällen. Jäkligt orättvist.



Tillsist1:

Jag var bara tvungen! Tack Christer för den insatsen på min arm.
I guldbokstäver och allt!

Tillsist2:
Jag har tänkt på det sedan i söndags: Varför stod vakten på Storan och lekte med en fjäderbatong? På en söndag? Och är inte dessa olagliga på allmänplats?
Jag har en olustig känsla över hela grejen, jag menar NÄR behöver en vakt på en klubb som Storan en FJÄDERBATONG?
Obehagligt och löjligt macho.

Tillsist3:
På tal om Dapony bros, den 25 december smäller det Sticky! Nu är det lika stor jultradition som barmark!

Jerry Boman

Söndag (uttalas Svart).

De flesta dagar i veckan har sin musik. På måndagar behöver man något att starta igång på, typ Las Palmas. Lagom distanserat så man tar sig igenom dagen. Tisdag och onsdag kör man på med musik man inte behöver anstränga sig så mycket för, som någon gammal indiehit med Wannadies (fatta att det är snart 17 år sedan fösta fullängdaren!). Fram på torsdagens kväll är man helt slut, då passar det med några dansanta synthsteg från Thermostatic. Sen kommer då helgen och bjuder en på massa ny musik... förhoppningsvis. Sista dagen i veckan kräver musik för de sista stunderna. Som Dimbodius.

Jag tycker om musiker och band som viker sig dubbla inför sin publik. Som gör en massa extra för att alla skall må bra.
När jag kom in på Storan igår kväll möttes jag av värme. Som en stor mjuk famn, omslutande och inbjudande. Levande ljus och fina saker på scen.
Scenen liknade förresten mer ett mysigt vardagsrum än en spelplats. Tydligen hade det tagit en stund att fixa, bandet hade fått be om att bli insläppta i lokalen tidigare så de kunde fixa allt.
Det var väldigt fint gjort. Tack Dimbodius! (då menar jag hela bandet och alla som hjälpte till på klubben) Precis vad man vill ha en söndag.

På den fina scenen placerade sig några sköna människor. Bassisten satte sig djupt ner i en stor fåtölj, en kille satte sig framför en väldigt vacker vit tramporgel och en kille stoppade ett "ägg" i strumpan och tog plats ovanpå en låda. Den där siste snubben var trummis och körde helt enkelt ett akustiskt trumset med hela kroppen. Makalöst!



Sist upp på scen kommer Marcus Dimbodius. Han ger ett ödmjukt intryck, tar av sig sina glasögon...
Med ens blir det väldigt svart. Mörka dimmor väller in, känslor går på grund och förhoppningar förliser. Vemod och ensamhet inför det stora livet. Desorienterande sånger på ett allt för stort hav.
Det pampiga från skivan finns kvar även denna kväll fast bandet kör på med en mer akustisk, varm sättning.



Det är i texterna det sitter, Marcus kapslar in alt det där onda som vi andra inte vill möta och han sänder ut det med känslor i retur.

nobody stays - nobody waits no one ever knows the way your feeling nobody stays - nobody waits no one really cares and then you're gone

Från fantastiska From a Stone. Det var den låten som fastnade mest förra gången med. Det här är den långsamma Henrik Berggren, den lågmälde, en outcast från kylan. Som inte skrika och vifta för att synas.

the greater the promise the greater the loss

Fy fan. Det gör ont. Jag vet att jag sårat folk på det där sättet. Att andra sårat mig på det där sättet.
Det börjar snurra.

once this heart was so much younger and the looks you gave so bright now your eyes have lost their colour yeah the light is almost out can't you tell it from the way

this madness grows the more you say it's nothing the more I know it's time I let you go

Från låten Exit.
Det blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag hör honom.

Alla de här orden serveras med en röst som inte är den bästa, han sjunger som han måste. Det här måste ut, då har man inte tid för tävlingar och pedagoger.



Föråkare den här vackra söndagen var Johan Heltne.
Det sägs att killen lärde sig spela gitarr vid 21 års ålder, att han bara gjorde det. I skenet av det, detta skulle då ha varit runt år 2000, så gör han väldigt fin musik. Lite väl fin.
Som så ofta krånglar människor till det, staplar vackra ord och vändningar på varandra. Bygger mot taket till hela korthuset rasar.

Heltne är en duktig artist. Präktig och sann. Han sjunger säkert också direkt ur hjärtat.
Men jag tror honom inte, sånger känns inte som hans språk. Mer något som är lånat och måste lämnas tillbaka innan 18 imorgon.

Jag tror att Johan skulle vinna i mina öron om han bara började sjunga. Inte tänkte så mycket, han sjunger ju fint och det är härlig mysstämning så bara han började sjunga så blev detta något underbart.

Låt orden flöda, lita på att du kan Johan! Strunta i de vackra meningarna och snygga orden. Du har något att säga, du kan förmodligen säga det snyggt men just nu döljs det bakom murar vad tankeverksamhet.


Tillsist:
Bästa initiativet just nu: Rabatt på konserter för folk mellan 16 - 20! Bra grej ni som fixade det! Mer sånt!

Nästa lika vackert som Cosyden-Mattias solidariska: - Är du pank kan du betala tio kronor istället för 60 spänn.

Ju fler vi är där framför scen desto bättre för alla. Det handlar ju ändå om gemensamma känslor och upplevelser i grupp.

Tillsist2:
Nu är frågan om jag hittar till den där platsen, under ett torg, i Guldheden i morgon?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Dimbodius, Johan Heltne, Storan, Göteborg, Musik