Ja så var det här året slut och kommer aldrig mer igen. 2005 var verkligen ett bra år!
Nu så här på årets sista dag så har jag sammanställt en liten lista på årets viktigaste händelser. Jag vet att ni är många som haft muspekaren på "Uppdatera" senaste dagarna.
Så, nu äntligen är listan här!
Håll till godo!
Årets band: Dapony bros
Årets skiva: CosyDen-skivan från Bergsjön.
Årets samlingsskiva: Brainpool
Årets nykomling: Pet Politics
Årets tjej: Hello Saferide a.k.a Annika Norlin
Årets pojke: Kristian Anttila
Årets syskon: Hanna och Johan Källs.
Årets poet: Navid Modiri
Årets pop: Thehelpmeplease
Årets synth: Peter Sjöholm
Årets rock: QYDJ
Årets kärlek med stort K: The Polyphonic Spree
Årets gladaste kväll: Billie the vision & The dancers
Årets scenshow i det lilla: Caribou
Årets maskerad: Connor Kirby-Long
Årets melodier: Hemstad
Årets livelåt: "Ignorant boy, beautiful girl" med Loney, Dear.
Årets låttitel: Salty Pirates ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle”
Årets danslåt: Compute "Dance With Me"
Årets geografiskalåt: Agent Simple "Make a right at Jordfallsmotet"
Årets gycklarlåt: Las Palmas ”Missbruk beivras”
Årets fyllesång: The Arks ”Clamour for glamour”
Citat ur bloggen:
"Jag undrar om Ola Salo, när han skrev ” Clamour for glamour”, kunde föreställa sig den i munnarna på ett killgäng på väg hem från krogen 04.55 en torsdag?
Claim to fame, Clamour for glamour!!! Oh padeo oh pa padeo!!!
Claim to fame, Clamour for glamour!!!
Glam i fotbollshuligan-version! Stor humor! "
Årets citat: "Det där jä-la TT-fyllot hade sönder min stol!" - Johan Källs
Årets fullaste: Sångaren i B** O****.
Årets synkade dans: The Pipetts.
Årets kör: I´m from Barcelona
Årets "Ensam kille med gitarr": Erik Halldén
Årets piano: Frida Hyvönen
Årets kontrast: Måns Jälevik
Årets sorgligaste besked: Jens Lekman skriver på sin hemsida att han skall sluta med musiken för en lång tid framöver.
Årets vackraste lik: Klubb Killing Music
Årets lugg: "My darling You!" - Klas
Årets combo: Sibiria/Vapnet
Årets inhopp: Jens Lekman i The Hidden Cameras
Årets försäljning: Jens Lekman säljer sina fina instrument på sin hemsida.
Årets försäljare: Irene-Tobias
Årets bilhandlartyp: Den boråsare som lyckades sälja ett flak öl med 90 kronor i förtjänst.
Årets "Va i h-vete!": TTA
Årets svin: Snoop Dogg
Årets tält: Kent
Årets boende: Förtält
Årets festival: Emmaboda.
Årets Malmöfestival: The Ark...igen
Årets "Jag skall fan-i-mej visa den där Jerry": Timo Räisänen
Årets "Han gör det igen!": Håkan Hellström
Årets minne:
"Lunkandes i sakta mak kommer en av stadens spårvagnsförare. En äldre man runt 50 som stolt bär upp Spårvägens illasittade uniform.
Han slår sig ner bredvid alla oss som sitter längs den slingrade blåa ormen.
Han skall såklart lyssna på stadens son. "Ta me fan" ge killen en chans. Även om de så bara är i pausen mellan två slitande pass längst fram i förarcellen.
Redan innan han satt sig ser jag att han ler. Från första stund när han hör Hellström genom träden.
Jag tror den där gubben kan identifiera sig med Håkan. Han känner "Om den där killen, från Göteborg, kan lyckas så kan jag det med. Jag kan lyckas i det jag är bra på".
Efter tio minuter går spårvagnsföraren iväg igen. Nu med ett extra stort leende på läpparna. Och vet i tusan inte om han sträcker lite extra på ryggen."
Från tjuvlyssningen av Håkan Hellströms konsert i Trädgårn.
Årets dummaste alla kategorier:
Att en av The Hives killarna inte fick ta med sig sitt 1,5 år gamla barn i barnvagn i på backstage i Hultsfred pga det rådde 18-års gräns.
Årets "Nästa år väntar jag på":
Irenes skiva.
Dapony bros skiva.
They live by nights skiva.
”Vin, kvinnor och sång”-projektet.
Fontainebleau
"Dreijer" på radion.
Vapnet/Sibiria-Martins avslöjande fotoblogg om hur det ser ut i bakom scen runt om i Sverige och vad folkkära artister skriver i gästböckerna.
Tack alla jag mött under 2005, hoppas vi ses igen 2006! Jag känner på mig att jag kommer att få höra en hellsikes massa bra musik under nästa år.
Ikväll skall jag gå ut.
Till Pustervik och fira in det nya.
Det finns ingen morgondag.
Tillsist:
4 januari kan ni se och höra mig i Tv4 Göteborgs kulturpanel (fint värre..).
09.15 på morgonen i TV4 sammanfattar vi 2005.
Jag tror jag kommer prata en del om musik...
Gott nytt år!
Jerry Boman
Röda ögon, ljusgitarrer och skamgrepp.
Det glöder om hästens öga.
Röd glöd.
Jag tror det glöder om mina ögon...och öron.
Dapony Bros ! Aaaaaa!
Hästen med ögat sitter på ponny brödernas nya backdrop. Den är stor som en halv fotbollsplan och väldigt fin. Ja, sånt kan man kosta på sig när ett av Sveriges största skivbolag just plockat ner bandet från demohimlen och satt dem i sitt stall. (förlåt...ponnyn i stallet....jag kunde inte undvika det!)
Men den här kvällen bevisar tiomana truppen Dapony att de är värda bara det bästa och största. Pop-ska på svenska/götebååska blir inte bättre än så här. Inget blod men flera liter svett.
Det går helt "revolution" i hemmaeposet "Högsbohöjd"! Efter det ökar temperaturen och vi steks till tonerna av numera gamla "Erik Barr".Sångaren Max krumbuktar och vi hänger på. Hepp hepp hepp! Denna Erik borde vara stolt som en tupp!
Men bäst är ändå kommande sommarhiten "Dreijer" (japp den handlar om Olof Dreijer i The Knife). Jag har hård fakta som tyder på att den låten kommer Sverige att nynna på sommaren 2006! Du kommer aldrig kunna värja dig!
Förmodligen blir det ringsignal och hela klabbet oxå.
"Så jag säger ,har du glömt Dreijer gamle vän?"
Ljusgitarr.
Lite senare blir det väldigt vackert, det är ju trots allt jul.
"Jul jul strålande jul" och kläddesigner Brånes gitarr är vackert smyckad med en ljusslinga. Allt är svart utom gitarren.
Jag ryser.
Det är humor och allvar. Fint och överdådigt på en gång.
Och det är bara Dapony Bros som kan ro hem en sån grej.
Olle Bråne ryser av helt andra orsaker. Det ser ut som han obehagsryser. Närgångna fans sträcker nämligen upp sina händer och tar ett rejält tag om...ja vi kan kalla det skrevet. Det ser faktiskt ut att göra ont.
Hela kvällen är över på en ögonblink.
När jag går hem snöar det och är helt tyst.
Fast i öronen ringer "Så jag säger har du glömt...."
Sommaren 06 kommer vi alla hoppa jämnfota.
När jag sluter ögonen ser jag den där ljusgitarren...frågan är vad de närgångna fansen ser?
Tillsist:
Är det humor att det nedre dansgolvet på Sticky spelar samma låtar som för fyra år sedan? Finns det en indiepop/rock mainstrem?
Vidare under jag vad f-n killen ville som stod tjugo centimeter från mig och stirrade noga när jag pratade med Emil i DPB. Killen hade någon form av problem, helt klart. För SÅ fantastisk snygg är inte ens jag.
Jerry Boman
De bästa klapparna ger man sig själv.
Tomten började tidigt i år. Han har redan varit här. Med en klapp från mig själv.
Thehelpmeplease:s julskiva "Hear the bells ring". En helt bedårade poppärla med bjällerklang och 12 sekunder in i låten kommer vinterns vackraste melodi.
Smälter.
Inte nog med det: har han stämsång med sig själv.
Ojojoj.
Fast det allra finaste med skivan är omslaget. Handgjort i röd juteväv.
Allt är så vackert och så väldigt precis som Jonas är som person.
Jerry Boman
Min nya familj.
Jag hatar julfester. Både privata och jobbets.
Det är så ”gulligt” och fejkad ”myspys” stämning. Alla måste vara glada och mjuka.
Värst är nog släktens julfester. Då är det allt det ovanstående plus skrikiga, julhajpade barn med för mycket spring i benen. Som tur är har jag lyckats hålla mig borta från släkthappenings i flera år nu.
Det bästa med att vara helt fristående är att man faktiskt kan byta släkt. Japp det är var man och kvinnas rättighet.
Jag byter till Woody West familjen. Pronto!
På Pustervik igår höll min nya familj julfest. Det var innerligt trevligt. Det till och med luktade gott. Alla var äkta glada och jag blev helt varm. Som att komma hem och svepas in i en fin, mjuk filt.
Vid runt några minuter i tolv kom så mannen med hatten.
Lars Bygdén.
Känslan av ”hemma” blev ännu starkare.
Lars har en återhållsam intensitet, han berättar sina historier som en farfar borde göra det på en julfest. Man kan inte undgå att dras med.
Nu är kanske Lars historier lite svartare än farfars, men poängen är den samma. Att få folk att lyssna.
En man, en hatt och en gitarr.
Efter ett tag smyger ”kusinerna” Piano och Bas fram ur mörkret.
Då blir scenen en värmande brasa. Det är rogivande, även om man vet att det när som helst kan ta eld.
Och Herr Bygdén tar eld ibland. Om man lyssnar noga. Då brinner det riktigt ordentligt. Värmer upp hela huset, det hade nog räckt för att få fin temperatur i Folkets hus också.
Nästa år får jag inte glömma att skicka ett julkort till Woody West familjen. Nu är det för sent.
Men jag kommer att köpa ett medlemskort i alla fall.
Då har jag äntligen fått min alldeles egna, fina familj.
Vars julfester jag längtar till redan nu.
För er som vill snylta in lite på julfest stämningen så spelar Lars Bygdén på Storan idag, söndag.
Tillsist:
Det var ju inte utan att man blev avundsjuk på tjejen som vann ett livstids ”gratis inträde på Woody”-kort i lördags. Det enda i sitt slag.
Hon vann det på lotteri.
För som alla perfekta julfester har man lotterier.
Med vinster som värmer. Med vinster från hjärtat.
De ni, Liseberg!
Jerry Boman
Det är så ”gulligt” och fejkad ”myspys” stämning. Alla måste vara glada och mjuka.
Värst är nog släktens julfester. Då är det allt det ovanstående plus skrikiga, julhajpade barn med för mycket spring i benen. Som tur är har jag lyckats hålla mig borta från släkthappenings i flera år nu.
Det bästa med att vara helt fristående är att man faktiskt kan byta släkt. Japp det är var man och kvinnas rättighet.
Jag byter till Woody West familjen. Pronto!
På Pustervik igår höll min nya familj julfest. Det var innerligt trevligt. Det till och med luktade gott. Alla var äkta glada och jag blev helt varm. Som att komma hem och svepas in i en fin, mjuk filt.
Vid runt några minuter i tolv kom så mannen med hatten.
Lars Bygdén.
Känslan av ”hemma” blev ännu starkare.
Lars har en återhållsam intensitet, han berättar sina historier som en farfar borde göra det på en julfest. Man kan inte undgå att dras med.
Nu är kanske Lars historier lite svartare än farfars, men poängen är den samma. Att få folk att lyssna.
En man, en hatt och en gitarr.
Efter ett tag smyger ”kusinerna” Piano och Bas fram ur mörkret.
Då blir scenen en värmande brasa. Det är rogivande, även om man vet att det när som helst kan ta eld.
Och Herr Bygdén tar eld ibland. Om man lyssnar noga. Då brinner det riktigt ordentligt. Värmer upp hela huset, det hade nog räckt för att få fin temperatur i Folkets hus också.
Nästa år får jag inte glömma att skicka ett julkort till Woody West familjen. Nu är det för sent.
Men jag kommer att köpa ett medlemskort i alla fall.
Då har jag äntligen fått min alldeles egna, fina familj.
Vars julfester jag längtar till redan nu.
För er som vill snylta in lite på julfest stämningen så spelar Lars Bygdén på Storan idag, söndag.
Tillsist:
Det var ju inte utan att man blev avundsjuk på tjejen som vann ett livstids ”gratis inträde på Woody”-kort i lördags. Det enda i sitt slag.
Hon vann det på lotteri.
För som alla perfekta julfester har man lotterier.
Med vinster som värmer. Med vinster från hjärtat.
De ni, Liseberg!
Jerry Boman
Peter, Irene och jag.
Göteborgs klubbar är ohälsosamt segregerade. Popsnörena på sitt ställe, rockers på sitt och så syntfolket på övervåningen. Klubben Killing Music har hela tiden försökt sudda ut de här gränserna. Ibland har man blivigt serverad tillbakalutad pop, ibland hård men glad maskinmusik. Anders och Co har verkligen kämpat för att få oss att må bra.
Det har lyckats. Jag har varit glad.
Men tyvärr har publiken skiftat beroende på band. Det är synd och väldigt tråkigt. Jag tror många skulle upptäckt nya världar om de bara vågade.
Igår var det tydligen sista Killing Music. Man kanske inte skall ta till ord som ”en epok går i graven”, men något i den divisionen är det.
Just denna sista självande klubbkväll blev det mycket maskinmusik. Och såklart inte ett popsnöre i publiken. Eller i alla fall inte fler än fem.
Jag kan då berätta vad ni missade:
Peter Sjöholm.
Las Palmas känner de flesta till numera. De skojjiga killarna som gör hiphop med båda fötterna i komedin.
När Las Palmas först började göra sig hörda visste man inte riktigt hur man skulle ställa sig.
-E dom på riktigt?
-Driver dom med oss?
-Äh dom bara larmar och gör sig till…
Sen gick det ett tag och man förstod att Simon och Calle ville säga något, att de förmodligen var smartare än oss med gapande munnar i publiken.
Peter Sjöholm gör samma sak med syntmusiken. Det är tillspetsat och med en skön självdistans. Han dricker mjölk på scen och gör taffliga robotdanser.
Han gör synten folklig. En, och detta säger jag på det bra sättet, mogen synt.
Det hade kunnat bli buskis, men Peter är för stilsäker. Han vet vad han driver med. Allvarliga män med stora luggar och svarta hängslen. Som kanske kunde slappna av lite ibland.
Och han charmar brallorna av oss allihopa! Det är Peter Sjöholm som får kvällen största aplåder, kvällens högsta allsång.
När han går in för extranummer blir det Sabrinas ”Boys (Summertime Love)”. Den såg man aldrig komma! Men vi tar, på Peters uppmaning, i så det hörs ända till pastor Åke Green.
Bäst är nog ändå ”Kärlek”. Om att försöka få till det. Om drömmar i blyga pojkars hjärnor.
Jag lyckas komma över en skiva med Peter. För tjugolappen får man tio sånger serverade ur en plastkasse som sångaren själv går runt med efteråt.
Sapporo.
Disco Digitale försöker göra om Peters bravader. Man försöker med självdistans. Glad syntpop. Det går sådär. Som Thermostatic utan kryddor. Det hoppas runt med glada tillrop och leende munnar. Men landar bara i sina egna klichéer. Även publiken börjar tröttna efter en stund och går och dricker öl.
Men kvällen blir värre. Mycket värre vänner.
Sapporo 72 är på skiva slickat, thight och vackert. Minns ”Space Age Baby Jane”.
På scen är det uppenbarelsen av aluminium.
Förädlat och bortskalat. Ett superämne utan skavanker.
Det blir så in i h-vete tråkigt. Golvet töms fort på folk som dricker ännu mera öl borta i baren. Bandet får panik. Blir ännu coolare och stämningen är lite ”lyssna på oss, annars…”. Man kan likna det vid Kent 95. Men skillnaden är att Kent kämpade och gjorde bra musik. De slet på scen, trots den svala attityden.
Det slutar med att Sapporo 72 verkar strunta i extranumret. De ge helt enkelt upp.
Så kan det gå om man fått hybris.
Att få med sig en publik kräver hårt arbete. Att aldrig, aldrig, ta något förgivet.
Även om du har vissa delar om musikkritikerkåren på knä.
Kvällens bästa händelse är ändå att Tobias (Klubb Mono, Laurel Music) lyckas prångla på mig Irenes nya singel. Det kan vara den bästa popen på mycket, mycket länge! I början av januari släpper Labrodor bomben och då finns den för dig, dig och du där borta. Och ni skall skaffa den allihopa! Det är en order! Vintern blir så mycket lättare med soldränkt 60tals pop på stereon!
Hoppas nu bara ingen i bandet blev sur för att jag fick ”deras” förhandsex…eller det där var kanske bara smart marknadsföring av Tobias…
Jerry Boman
Hit me hard!
Nu har det gått snart sju dygn utan en enda bra konsert. Hela stan är nerisad av julshower, blått idiotljus och dålig smak.
Alltså... USCB Allstars... hur roligt är det? Hey det är snart 2006!
Alltså... Quit your dayjob... är ju rätt roliga men förra gången kom 15 personer. Och jag hoppas att inte Electric Eel Shock drar fler. Roligt, men bara en gång.
Nej, vad jag behöver är en fet jävla elektronisk musiksmäll! Rakt i nyllet och spotta på mig efteråt. Se för allt i världen till så att jag inte har en chans att försvara mig. Dela gärna ut smockan när det är 150 personer på 90 kvadrat.
KAWPOFF!
Medan jag väntar på under sliter jag ut Laaksos "Someone Somewhere".
It´s the feeling you get while looking at backs
turned on you never coming back
The feeling that says "fuck them, go walk alone"
Jerry Boman
Alltså... USCB Allstars... hur roligt är det? Hey det är snart 2006!
Alltså... Quit your dayjob... är ju rätt roliga men förra gången kom 15 personer. Och jag hoppas att inte Electric Eel Shock drar fler. Roligt, men bara en gång.
Nej, vad jag behöver är en fet jävla elektronisk musiksmäll! Rakt i nyllet och spotta på mig efteråt. Se för allt i världen till så att jag inte har en chans att försvara mig. Dela gärna ut smockan när det är 150 personer på 90 kvadrat.
KAWPOFF!
Medan jag väntar på under sliter jag ut Laaksos "Someone Somewhere".
It´s the feeling you get while looking at backs
turned on you never coming back
The feeling that says "fuck them, go walk alone"
Jerry Boman
Flipprigt kär.
Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!
Musik enligt Jerrys ett års kalas fick en helt formidabel avslutning! Kör-hippie-pop är musiken för 2006!
27 personer. Svårare än så är det inte att göra bästa poppen just nu. 27 personer.
När Embassy snackar om att duon är det nya så är de helt ute i kylan. Storbandet är ju så mycket roligare. Kolla på Hemstad. Kolla på Dapony Bros.
Ju fler desto bättre! Pop extra allt!
Igår var det dax för I´m from Barcelonas (minns Manuell i "Pang i bygget") tredje spelning. Wish hade på något konstigt sätt upphävt alla tredimensionella rymdlagar och lyckas trycka in alla 27 på scen. Alltså jag tror de var 27 på scen. Det kan ha varit fler. När det är såpass trångt som igår så är det inte lätt att räkna.
Publiken och bandet blev ett. Vi var IFBs extra delux kör. IFB var vår publik och vi deras.
Det är någon form av sekt det här, hur kan jag annars fortfarande le? De har hjärntvättat mig totalt med sin ny-gospel!
Konstigaste låten heter "Bältros". Jag tror inte jag behöver säga mer.
"Tree House" är bäst. Enkel och helt oemotståndlig! Det är allsång redan på första reffrängen.
Liseberg och Skansen ni får ursäkta men jag vet att i källaren på Kungsgatan igår sjöngs det med mer glädje än det någonsin har gjort hos er. Var enda pojke eller flicka med lugg och karaoke drömmar tog i från tårna.
Då är det väldigt skönt att ha någon att krama på. IFB gör mig flipprigt kär. I flickan, i kvällen och på livet.
Att sedan min låsas bror är kär upp över öronen gör 2 december till en en dagarna jag kommer att rödmarkera i framtida kalendrar.
Tack än en gång! Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!
Jerry Boman
Ett år !
Det är med stor glädje som jag ser att Dapony Bros har fått skivkontrakt!
Inte en dag för tidigt.
Det är med värme, och en del suddiga tankar om svett, jag minns spelningar på Nef och Pustervik. Jag skrev bland annat ” Dapony Bros får Håkan Hellström att låta som en stockholmare” och ”När jag kämpar mig hem genom motvinden i den sena natten vet jag att jag kommer att överleva den här hösten med. Om Dapony Bros får ge ut en skiva”
När jag träffade en stor del av medlemmarna i deras replokal på Hisingen för drygt ett och ett halvt år sedan så tyckte jag att ”det här bör alla lyssna på, det går inte att stå emot”.
Nu slår min önska in. Nu kan alla lyssna på ryttarna från Göteborg!
Stort grattis från mig till Ponybröderna!
Ikväll är det jubileum för ”Musik enligt Jerry”. Ett år på nätet. Tiden går fort när man har skoj. Aldrig kunde jag tro att folk skulle läsa det här, än mindre reagera.
Vad gäller själva jubileumet så är en samlingsskiva är fixad, lägenheten "pimpad", vänner inbjudna och kvällen räddad i och med Måns Jälevik och I´m from Barcelona på Wish.
Låtlistan på "Musik enligt Jerry blandbandet" skojar man inte bort:
Nu fortsätter jag rakt in i solen med spröda vaxindievingar!
Jerry Boman
Inte en dag för tidigt.
Det är med värme, och en del suddiga tankar om svett, jag minns spelningar på Nef och Pustervik. Jag skrev bland annat ” Dapony Bros får Håkan Hellström att låta som en stockholmare” och ”När jag kämpar mig hem genom motvinden i den sena natten vet jag att jag kommer att överleva den här hösten med. Om Dapony Bros får ge ut en skiva”
När jag träffade en stor del av medlemmarna i deras replokal på Hisingen för drygt ett och ett halvt år sedan så tyckte jag att ”det här bör alla lyssna på, det går inte att stå emot”.
Nu slår min önska in. Nu kan alla lyssna på ryttarna från Göteborg!
Stort grattis från mig till Ponybröderna!
Ikväll är det jubileum för ”Musik enligt Jerry”. Ett år på nätet. Tiden går fort när man har skoj. Aldrig kunde jag tro att folk skulle läsa det här, än mindre reagera.
Vad gäller själva jubileumet så är en samlingsskiva är fixad, lägenheten "pimpad", vänner inbjudna och kvällen räddad i och med Måns Jälevik och I´m from Barcelona på Wish.
Låtlistan på "Musik enligt Jerry blandbandet" skojar man inte bort:
Nu fortsätter jag rakt in i solen med spröda vaxindievingar!
Jerry Boman
Stulna, missade och dåliga saker.
Jag börjar med det tråkiga.
Natten till söndag hade svängduon S.U.M.O inbrott och blev av med saker värda upp emot 100.000. Nog så tråkigt men det värsta är att allt deras nya material också är borta. Ett halvårs arbete rak ner i ån typ.
Jag sörjer med dem och hoppas innerligt att tjuvarna åker fast och får hårda straff.
Och att killarnas saker kommer tillrätta.
Helgen vecka 47 (om de bara varit ”Helgen vecka 48” så hade man ju kunnat skratta åt det) blev inte någonstans som jag tänkt mig.
Fredag och SKWBN stod på schemat. Tyvärr var det inte så planerat och när jag rör mig mot den röda punkten på Järntorget så ser jag en utomjordisk stor kö. Det var helt fullt.
I efterhand får man höra att det varit en helt fantastisk spelning. Johan och Peter till och med log på sina ställen!
Gick till Klara och fick lyssna på worldmusic kungen DJ Baba… då längtar till och med jag efter rock.
Lördag och Honeydrips. Men icke då, Wish var fullt av små brats som jag inte orkar umgås med. Jag och J gick till Radio London istället.
Där nere under valven stod Alex Face på scen.
Det är konstigt att killarna kan vara så unga och ändå spela så…ja gubbigt. Som Rolling Stones under sina tråkigare stunder. Ingen sexappeal där inte. Lite sjunga i hopprepet framför spegeln till farsans plattor.
Radio London är annars rätt spännande, som nyårsafton. Alla är så uppklädda och piffade. Det är verkligen roligt. Mer sånt!
Fast ragg faktorn är likamed Finlandsbåt. ”-Super du mig snygg, så super jag dig snygg”.
Just nu lyssnar jag på Montt Mardiés vackra Håkan Hellström-cover "Come On Eileen" och funderar på om "okynnes dricka öl" är ett problem för mig, eller om jag håller mig på rätt sida?
Jerry Boman
Natten till söndag hade svängduon S.U.M.O inbrott och blev av med saker värda upp emot 100.000. Nog så tråkigt men det värsta är att allt deras nya material också är borta. Ett halvårs arbete rak ner i ån typ.
Jag sörjer med dem och hoppas innerligt att tjuvarna åker fast och får hårda straff.
Och att killarnas saker kommer tillrätta.
Helgen vecka 47 (om de bara varit ”Helgen vecka 48” så hade man ju kunnat skratta åt det) blev inte någonstans som jag tänkt mig.
Fredag och SKWBN stod på schemat. Tyvärr var det inte så planerat och när jag rör mig mot den röda punkten på Järntorget så ser jag en utomjordisk stor kö. Det var helt fullt.
I efterhand får man höra att det varit en helt fantastisk spelning. Johan och Peter till och med log på sina ställen!
Gick till Klara och fick lyssna på worldmusic kungen DJ Baba… då längtar till och med jag efter rock.
Lördag och Honeydrips. Men icke då, Wish var fullt av små brats som jag inte orkar umgås med. Jag och J gick till Radio London istället.
Där nere under valven stod Alex Face på scen.
Det är konstigt att killarna kan vara så unga och ändå spela så…ja gubbigt. Som Rolling Stones under sina tråkigare stunder. Ingen sexappeal där inte. Lite sjunga i hopprepet framför spegeln till farsans plattor.
Radio London är annars rätt spännande, som nyårsafton. Alla är så uppklädda och piffade. Det är verkligen roligt. Mer sånt!
Fast ragg faktorn är likamed Finlandsbåt. ”-Super du mig snygg, så super jag dig snygg”.
Just nu lyssnar jag på Montt Mardiés vackra Håkan Hellström-cover "Come On Eileen" och funderar på om "okynnes dricka öl" är ett problem för mig, eller om jag håller mig på rätt sida?
Jerry Boman
The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio.
Det blev en kväll av högt, lågt och lite mittemellan på Pustervik igår.
Tre akter på lika många timmar kan bli för mycket.
Först ut är Gisela, en multikonstnär från Malmö.
Vid första anblicken en stenhård tjej som skär sig och skall vara mot hela världen.
Det är fel.
Gisela verkar vara en väldigt timid person med en återhållsam frustration. Hon levererar sorgsna berättelser som känns. Speciellt ”The worst is yet to come”. En vacker låt som kunnat avsluta vilken magisk Broder Daniel kväll som helst. Stenhård med en fantastisk stämma, för hon sjunger väldigt vackert.
Tyvärr håller hon på alldeles för länge. Mot slutat klarar hon knappt av att överösta alla tisdagsfulla människor. Synd, för det finns där inne någonstans. Om hon bara skippar hälften av låtarna, och inte bara spelar igenom vissa låtar utan fokuserar sig på några få till att börja med, så kommer jag tillbaka nästa gång.
Billie the vision & The dancers
Band nummer två är en samling helt osannolika människor. Typ orkan på Myrorna. Vi hittar en indier i högtidskläder, en tjej med röd bas och röda byxor med rakbladsvassa pressveck, en vagabond wannabee, en spanjor i rödslips och ”Bo Kasper hatt” och så har vi Lars Lindqvist. Lars är sån där kille som tjejerna älskar för han är totalt ofarlig. En kille som killarna önskar att de var, innerst inne. En kille man vill ha som kompis, som man vill ha med på tråkiga möten med folk i pullover.
Han klär sig som en tjej (och får det att se ut som det mest naturliga i världen) men sjunger som det mesta mannliga du kan komma på. En sån röst! Yehaaa!
Tillsammans kallar de sig Billie the vision & The dancers.
Ett så jäkla skönt namn! Som på något sätt passar precis.
Musikaliskt så är det popeurofori med känsla av gatufest i Mexiko. Fast med fiol.
Första ”Ask for more” är dock lite lugnare.
Hela baren stannar upp när Lars och manskap drar igång. Han blir en bankrånare som skriker ”Freeezz!” och vi lyder. Rösten skapar ett hål i tiden och man vet att man kommer komma ihåg den här stunden.
Stunden när jag hörde Lars röst för första gången..
Sen rumlar hela hallen runt i ett glädjerus som ökar och ökar…
Det är The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio! Go go GO!
Det sjungs om män från Argentina och om Paulo.
Det är fullt av referenser till musikhistoria och musiknutid. Det sjungs om Budukan och Miss Universum och så någon vacker rad om Nobeltorget i Malmö.
Hela grejen är en orgasm i glädje och musik!
Tjohooo!!!
Billie the vision & The dancers jag har en order till er: Kom tillbaka till Göteborg! Snabbt!
The Pipettes.
Tillslut så var det dags för The Pipettes. Jag hade längtat ungefär sedan den sista låten ekat bort i den småländska natten på årets Emmabodafestival. (ett ord som mitt Word faktiskt kan stava till…de ni!)
Då var jag helt betagen.
Tyvärr så var mina förväntningar för höga, de tre sockersöta riot grrrl flickorna är faktiskt inte roliga längre. Tråkigt tråkigt. De har en packe låtar som verkligen skulle kunna bli bra, men just nu känns det bara sökt och yta.
Att de sedan, trots flera rop från publiken vid olika tillfällen, inte kör sin bästa låt ” I Like A Boy In Uniform (School Uniform)” fick mig på dåligt humör.
Vid tillfällen som det känns det skönt att man har en låt i sin mp3 spelare som får en på bra humör igen.
Den här veckan är det Kristian Anttilas ”Ingenting, ingenting... INGENTING!!!”.
Tack för bra popmusik om svåra saker från smarta människor!
Så en hälsing till Kristian: Tack, tack…TACK!!!
Jerry Boman
Tre akter på lika många timmar kan bli för mycket.
Först ut är Gisela, en multikonstnär från Malmö.
Vid första anblicken en stenhård tjej som skär sig och skall vara mot hela världen.
Det är fel.
Gisela verkar vara en väldigt timid person med en återhållsam frustration. Hon levererar sorgsna berättelser som känns. Speciellt ”The worst is yet to come”. En vacker låt som kunnat avsluta vilken magisk Broder Daniel kväll som helst. Stenhård med en fantastisk stämma, för hon sjunger väldigt vackert.
Tyvärr håller hon på alldeles för länge. Mot slutat klarar hon knappt av att överösta alla tisdagsfulla människor. Synd, för det finns där inne någonstans. Om hon bara skippar hälften av låtarna, och inte bara spelar igenom vissa låtar utan fokuserar sig på några få till att börja med, så kommer jag tillbaka nästa gång.
Billie the vision & The dancers
Band nummer två är en samling helt osannolika människor. Typ orkan på Myrorna. Vi hittar en indier i högtidskläder, en tjej med röd bas och röda byxor med rakbladsvassa pressveck, en vagabond wannabee, en spanjor i rödslips och ”Bo Kasper hatt” och så har vi Lars Lindqvist. Lars är sån där kille som tjejerna älskar för han är totalt ofarlig. En kille som killarna önskar att de var, innerst inne. En kille man vill ha som kompis, som man vill ha med på tråkiga möten med folk i pullover.
Han klär sig som en tjej (och får det att se ut som det mest naturliga i världen) men sjunger som det mesta mannliga du kan komma på. En sån röst! Yehaaa!
Tillsammans kallar de sig Billie the vision & The dancers.
Ett så jäkla skönt namn! Som på något sätt passar precis.
Musikaliskt så är det popeurofori med känsla av gatufest i Mexiko. Fast med fiol.
Första ”Ask for more” är dock lite lugnare.
Hela baren stannar upp när Lars och manskap drar igång. Han blir en bankrånare som skriker ”Freeezz!” och vi lyder. Rösten skapar ett hål i tiden och man vet att man kommer komma ihåg den här stunden.
Stunden när jag hörde Lars röst för första gången..
Sen rumlar hela hallen runt i ett glädjerus som ökar och ökar…
Det är The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio! Go go GO!
Det sjungs om män från Argentina och om Paulo.
Det är fullt av referenser till musikhistoria och musiknutid. Det sjungs om Budukan och Miss Universum och så någon vacker rad om Nobeltorget i Malmö.
Hela grejen är en orgasm i glädje och musik!
Tjohooo!!!
Billie the vision & The dancers jag har en order till er: Kom tillbaka till Göteborg! Snabbt!
The Pipettes.
Tillslut så var det dags för The Pipettes. Jag hade längtat ungefär sedan den sista låten ekat bort i den småländska natten på årets Emmabodafestival. (ett ord som mitt Word faktiskt kan stava till…de ni!)
Då var jag helt betagen.
Tyvärr så var mina förväntningar för höga, de tre sockersöta riot grrrl flickorna är faktiskt inte roliga längre. Tråkigt tråkigt. De har en packe låtar som verkligen skulle kunna bli bra, men just nu känns det bara sökt och yta.
Att de sedan, trots flera rop från publiken vid olika tillfällen, inte kör sin bästa låt ” I Like A Boy In Uniform (School Uniform)” fick mig på dåligt humör.
Vid tillfällen som det känns det skönt att man har en låt i sin mp3 spelare som får en på bra humör igen.
Den här veckan är det Kristian Anttilas ”Ingenting, ingenting... INGENTING!!!”.
Tack för bra popmusik om svåra saker från smarta människor!
Så en hälsing till Kristian: Tack, tack…TACK!!!
Jerry Boman
Likheter och olikheter.
Ibland tar slumpen över och styr mig rätt.
Igår var en sådan magisk natt.
Nya varma skor och vinterns första kalla, klara natt.
Var på väg till The Legends men av olika anledningar (för tråkiga för att ta upp här) så blev det Pustervik istället.
Det som sedan hände kan beskrivas som känslan när du möter någon som du inte träffat förr men allt stämmer från början.
Nyförälskelsens första ljuva sekunder.
De få minuter då du känner dig odödlig och morgondagen inte finns.
Stunden när alla är ett.
Loney, Dear är Emil Svanängens enmansband. Han är från Jönköping (tack till Christofer för den nya uppgiften...jag fick för mig att Emil var från Bromma..) och med sig på scen har han en hel bunt med folk. När han spelar in skivor är han ensam.
Det blir såklart att man tänker på David & the Citizens. Inte bara när det gäller musiken, det är stundtals glatt och klappvänligt, utan även de fysika personerna på scen. Killen som spelar trumpet är väldigt lik D&TCs Conny Fridh. På vänster sida om Emil hittar vi vidare den enda kvinnan på scen, som då såklart är lik David Fridlunds Sara Culler. Hon till och med låter som Sara ibland.
"Motsatts-principen" häver sig fram och det är i de lite mer lugna låtarna som man verkligen hittar Loney, Dear.
I en av dem börjar jag sväva. Redan under låtens första sekunder. Jag känner inte golvet mer, väggarna försvinner. Hela den kalla, klara Göteborgs himmelen uppslukar mig och jag blir ett med stjärnorna.
Nammmanamma nammanamma.
Det är den vackraste sång jag hört.
En vaggvisa för vuxna betongsjälar.
En tröst för alla som missat vagnen hem.
För alla som får gå själva på bio.
Sången som en flicka på Hisingen skulle behöva höra just nu.
Nammmanamma nammanamma.
"Ignorant boy, beautiful girl" är slutet på Armageddon , scenen när Liv Tylers rollfigur "Grace Stamper" tar farväl av sin far "Harry S Stamper" (Bruce Willis). Jag brukar gråta då.
Jag grät igår med under "Ignorant boy, beautiful girl".
För jag vet att jag måste ta farväl av den stunden. Allt annat kommer annars att upphöra, jag kommer inte att få ro. Jag måste släppa den låten.
Men det går inte.
Nammmanamma nammanamma.
Inget kommer mer att bli sig likt.
På vägen hem mot berget kommer det obligatoriska nattstoppet Creperiet.
Alla tomma magars Messias.
Den här kvällen händer något helt makalöst, den lille mannen i den lilla creps lådan börjar prata med mig. Han frågar om jag känner till någon bra gymnasieskola i Göteborg.
Det hela är till en början helt surrealistiskt men sansar sig snart när han förklarar att en släktings dotter skall börja gymnasiet och att han bara kolla lite vilka som är bra. Resultatet skriver han ner på en servett. Fredag kväll runt två står det ungefär sex, sju olika förslag på den lilla servetten.
Eftersom jag inte gått på gymnasiet i Göteborg kan jag inte lägga någon trovärdig röst. Han får nöja sig med att jag blir glad för hanns goda crepps.
Som vanligt.
Det mesta är sig likt även magiska nätter.
Jerry Boman
Jens skrev ett brev.
De första raderna betyder inte så mycket.
Något man kan slå bort. Alla behöver en paus.
Sedan blir det värre.
Mycket värre.
Jens Lekman skrev en text igår på sin hemsida.
Jag vet inte riktigt hur jag skall ta det här. Jag är verkligen berörd. Hur skall jag och en massa andra med mig göra nu?
Jag vill på inget sätt få Jens att känna sig dum eller så men det här var inte vad jag behövde just nu. Jag trodde att det skulle komma nya fantastiska låtar som skulle glädja mig. Och inspirera andra band. Att allt skulle vara så för en tid framöver.
Om nu allt som han skriver blir sant, så kommer detta att vara långt mycket värre än Jakob Hellmans uppgång och försvinnande.
Mycket värre.
Nu får man vara glad åt de musikstunder man verkligen fick, de konserter med dig som man verkligen var på.
Allt i från de stapplade stegen och påskliljorna på Pustervik, den totala hänförelsen på Jazzhuset, via Flusåsparkens Ukelefestival och minnet om magiska nätter i Emmaboda. Man får vårda sin skivor ömt och glädjas åt minnena när man hörde "Black cab" för första gången. Tänka på att den låten är lika fantastisk nu som då.
Vi kommer att färdas i svartmålade vagnar till Kortedala ikväll och alla andra regniga nätter. Vi kommer tända facklor utanför din dörr, där i det höga huset som du bodde.
Vi kommer prata minnen.
Frågan är om vi kommer att le.
Om allt blir sant så känns det som en vän gått bort.
Jag vet att du inte gillar alla journalister, men jag är verkligen på din sida Jens. Jag vill, och kommer alltid vilja, dig väl.
Och jag hoppas att du någon gång kommer tillbaka, till Sverige, till Göteborg och till en scen nära mig.
Jerry Boman
Något man kan slå bort. Alla behöver en paus.
Sedan blir det värre.
Mycket värre.
Jens Lekman skrev en text igår på sin hemsida.
Jag vet inte riktigt hur jag skall ta det här. Jag är verkligen berörd. Hur skall jag och en massa andra med mig göra nu?
Jag vill på inget sätt få Jens att känna sig dum eller så men det här var inte vad jag behövde just nu. Jag trodde att det skulle komma nya fantastiska låtar som skulle glädja mig. Och inspirera andra band. Att allt skulle vara så för en tid framöver.
Om nu allt som han skriver blir sant, så kommer detta att vara långt mycket värre än Jakob Hellmans uppgång och försvinnande.
Mycket värre.
Nu får man vara glad åt de musikstunder man verkligen fick, de konserter med dig som man verkligen var på.
Allt i från de stapplade stegen och påskliljorna på Pustervik, den totala hänförelsen på Jazzhuset, via Flusåsparkens Ukelefestival och minnet om magiska nätter i Emmaboda. Man får vårda sin skivor ömt och glädjas åt minnena när man hörde "Black cab" för första gången. Tänka på att den låten är lika fantastisk nu som då.
Vi kommer att färdas i svartmålade vagnar till Kortedala ikväll och alla andra regniga nätter. Vi kommer tända facklor utanför din dörr, där i det höga huset som du bodde.
Vi kommer prata minnen.
Frågan är om vi kommer att le.
Om allt blir sant så känns det som en vän gått bort.
Jag vet att du inte gillar alla journalister, men jag är verkligen på din sida Jens. Jag vill, och kommer alltid vilja, dig väl.
Och jag hoppas att du någon gång kommer tillbaka, till Sverige, till Göteborg och till en scen nära mig.
Jerry Boman
Multivitamin för dig och mig.
Navid Navid Navid Navid
hade jag ingen flicka skulle jag fråga om vi skulle sticka
men sanningen är den att även hon blev kär
i dig
i orden
i hela kvällen
allt som hände där
på jord en kväll som var vanlig i november
fast jag ljuger för inget var vanligt den kvällen
so can i remember
en av de bästa jag varit med om
Nej, jag lägger ner. Jag tror inte jag skall försöka skriva poesi mer. Men Navid Modiri får en på så gott humör, man blir så peppad. Jag vill försöka mer mer mer.
Fast jag vet att jag aldrig kommer komma nära. Det är inte många som gör.
Pop-regge-poesi-kulsprutan Modiri står över oss.
Frågan är om det inte är Navid och Gudarna som alla arbetströtta och höstdeprimerade i motvind behöver? Det sprider sig många många leenden på Jord den här alldeles speciella kvällen. Vi får lektioner i det mesta och blir på ett vänligt sätt uppläxade.
Navid och hans Gudar ("bara" Kristian och Kristofer den här kvällen) bjuder på rosa regge och turbofontäner till texter. Alla dessa poeter som brukar få för sig att ställa sig på en scen och köra slam, dunk och handklapp framför publiken brukar inte alltid kamma hem mina applåder.
Modiris texter går knappt att läsa, och det är en komplimang. De måste spruta rakt ur författarens mun. Hamna som en spottloska rakt i nyllet. Slå hål på våra vintermasker.
Då får man starka applåder från mina taniga pop händer.
Bäst är den fantastiskt smarta "Min ofödde bror", om hur allt egentligen kunde varit om....om....om. Då kan det te sig futtigt att gnälla på en vagn som är sex minuter sen.
Om man skulle ta sig till Gamlestan på lördag och få en multivitamindos ála grandiosa igen?
Jerry Boman
Tack för allvaret.
Hello Saferide a.k.a Annika Norlin har växt sedan senaste gången i Göteborg. Nu är hon ett helt band, med bla Andreas Söderlund (Niccokick) på gitarr.
Mer folk byter ju för det mesta mer ljud och mer av...ja allt.
Men det är när Annika i sista sången "Highschool stalker" ställer sig själv på scen som det blir helt magiskt. Ja, hon har lite sånghjälp vid sidan av men det enda man ser är Annika och hennes stora stora gitarr.
Det är ju trots allt en helt fantastik poplåt den där om tjejen som vet för mycket!
Knivskarp humor och omvända könsroller. Om små små händelser som leder helt fel. Om besatthet som egentligen bara är söt.
Men tillbaka till början.
Det här med att ta med sig ett band är ju såklart bra. Man får mer för pengarna och det är ju alltid kul.
Fast jag vet inte om det just hos Hello Saferide tillför så mycket. Söderlunds gitarr stör faktiskt mer än den blir "extra delux". Något tillförs iallafall när han sätter sig vi pianot, men annars kunde man varit utan honom.
Ungefär samma sak med batteristen och basisten.
Med såpass starka låtar som Annika hela tiden skämmer bort oss med så räcker det att man är en, högst två.
Krångla inte till det.
Kristian Anttila hoppade ner på oss runt 2003. En svartögd göteborgare som tog livet på allvar. En popandrogyn som satte texterna främst. Berättade hårda storstads historier med neonbelysta melodier.
En ny Thåström minus punkattityden.
Nu kommer platta två ut, Innan bomerna, och berättelserna är lika hårda som förut. Ingen pardon. Korta, hårdkokta låtar som känns som en simtur i cement.
Allt till slagkraftiga poptoner.
Jag gillar att det finns folk som tar det hela på allvar. Inget påklistrat postironiskt allvar utan "den riktiga sanningen". Kristian ger mig saker som jag är för feg att själv tänka. Det kan till en början låta som det inte finns någon finess alls, men mitt i det här avskalade berättande hittar man "den riktiga sanningen".
På samma sätt som Henrik Berggrens sanningar, kastar Anttila sakernas tillstånd rakt i ansiktet på oss. Då behövs det inte många ord.
----------------
EXTRA: Mellan ovan nämda artister smög sig Fontainebleau in. Några grabbar som knappt är torra bakom öronen men jag uppfattade det som större än brittsommar! På svenska med attityd! Multivitamin och Redbull för höstkvällar.
Nu tänker jag göra att i min makt för att få tag på deras debut EP. Den skall tydligen finnas där ute någonstans. Vet du var? Sänd iväg ett brev till mig: jerry.boman@tv4.se
Jag villa ha mer mer mer Fontainebleau!
-----------------
Jerry Boman
Stanna hemma.
Jag har kompisar som fortfarande håller på och springer ut slash in i studios, dyra som billiga, för att få till sitt livsverk till skiva. Man bokar tider och styr sin kreativitet till några timmar hos ett "proffs".
Det där känns väldigt, väldigt 1900-tal.
Ta bara en av årets bästa plattor, Sibirias "Norrlands inland".(Som med låten "Christan Olsson" ställer de frågor som sportjournalisterna aldrig vågat ställa) Inspelad på stans vackraste berg i en lägenhet på Mattsonliden. Ta They live by nights "True or dare" som är inspelad i ett lager utanför Borås. Eller för att ta ett lite äldre exempel, Lasse Lindhs fenomenala skiva "Bra" från 98 som mestadels spelades in av Lasse själv i en lägenhet i Gamla stan.
Visst, det är säkert jättebra med riktig studio. Det blir nog helt tekniskt rätt. Men jag har den bestämda känslan av att vi får så mycket mer, bättre musik nu när det är möjligt att sitta på kammaren och göra mästerverk. Producenter till höger och vänster är av ondo.
Många skulle nog aldrig våga lägga pengar på en dyr inspelning och världen skulle, om man gick efter det gamla sättet, aldrig få ta del av sångerna.
Jag tror att vi snart får höra en makalös, fantastisk skiva som endast är inspelad i Apples gratisprogram Garageband. För som vanligt handlar det om talang och inte om att ha de rätta prylarna.
Så ni som gått in i en studio för tredje gången, krossat spargrisen framför teknikern, och fortfarande inte fått till det: Lägg ner. Börja om från början. Sätt er i en skön hemmasoffa och börja spela in. Då kommer ni, och vi, få höra bättre musik. På hedersord.
Kalla det indiehjärta eller vad du vill.
Om ni undrar varför det varit lite svalt med uppdateringar här på Musik enligt Jerry så beror det på att vi, Tv4 Göteborg, har flyttat. Numera hittar ni oss, och även mig, på Kungstorget. Det vill säga rätt nära alla sköna musikupplevelser...
På fredag går du och jag till Pustervik. För den här gången tänker jag inte missa Hello Saferide. Som en total bonus så kommer även Göteborgs svartsynte popandrogyn Kristian Anttila att hålla relesekalas för sin nya/andra skiva "Innan bomberna".
En kväll att se fram emot vänner!
Jerry Boman
Det där känns väldigt, väldigt 1900-tal.
Ta bara en av årets bästa plattor, Sibirias "Norrlands inland".(Som med låten "Christan Olsson" ställer de frågor som sportjournalisterna aldrig vågat ställa) Inspelad på stans vackraste berg i en lägenhet på Mattsonliden. Ta They live by nights "True or dare" som är inspelad i ett lager utanför Borås. Eller för att ta ett lite äldre exempel, Lasse Lindhs fenomenala skiva "Bra" från 98 som mestadels spelades in av Lasse själv i en lägenhet i Gamla stan.
Visst, det är säkert jättebra med riktig studio. Det blir nog helt tekniskt rätt. Men jag har den bestämda känslan av att vi får så mycket mer, bättre musik nu när det är möjligt att sitta på kammaren och göra mästerverk. Producenter till höger och vänster är av ondo.
Många skulle nog aldrig våga lägga pengar på en dyr inspelning och världen skulle, om man gick efter det gamla sättet, aldrig få ta del av sångerna.
Jag tror att vi snart får höra en makalös, fantastisk skiva som endast är inspelad i Apples gratisprogram Garageband. För som vanligt handlar det om talang och inte om att ha de rätta prylarna.
Så ni som gått in i en studio för tredje gången, krossat spargrisen framför teknikern, och fortfarande inte fått till det: Lägg ner. Börja om från början. Sätt er i en skön hemmasoffa och börja spela in. Då kommer ni, och vi, få höra bättre musik. På hedersord.
Kalla det indiehjärta eller vad du vill.
Om ni undrar varför det varit lite svalt med uppdateringar här på Musik enligt Jerry så beror det på att vi, Tv4 Göteborg, har flyttat. Numera hittar ni oss, och även mig, på Kungstorget. Det vill säga rätt nära alla sköna musikupplevelser...
På fredag går du och jag till Pustervik. För den här gången tänker jag inte missa Hello Saferide. Som en total bonus så kommer även Göteborgs svartsynte popandrogyn Kristian Anttila att hålla relesekalas för sin nya/andra skiva "Innan bomberna".
En kväll att se fram emot vänner!
Jerry Boman
Bandet är dött!
När jag var mindre snackades det alltid om att "starta ett band". Vissa gjorde det och andra inte.
Jag gjorde det inte, tror det berodde på att jag inte riktigt förstod hur man fick ihop det.
Om en skriver texterna och musiken från sitt hjärta, hur skall då tre andra kunna komma med förslag om hur det skall låta? Hjärtat har ju alltid rätt.
Jag fick inte ihop det där alls.
Om nu hade varit då så hade det inte varit några problem, jag hade startat band själv. Alla gör det nuförtiden. Enmansorkestern, som förut var ett kufiskt inslag på någon kringresande cirkus, är nu helt legitim. I tider av datorer och Ipods är det lätt (nåja) att låta som fyra personer men bara vara en.
Firefox AK är Andrea Kellerman. Någon kanske känner igen efternamnet, från Tiger Lou som är Rasmus Kellerman. Rasmus är Anderas man, och hans syskon Jenny och Mårten kan man höra i bland annat Statemachine och Dexters Moon. De två makarna Kellerman spelar också ihop i punkbandet Las Puertas.
Men nu handlar det om Andrea, bara Andrea.
Om "avskalat" var en plats så låg den platsen på Pustervik igår, den var precis på scen. Firefox AK är en jättegitarrförstärkare, tre-fyra sladdar, en Ipod, en micstativ och så Andrea själv med en vacker vit Fender. Thats it!
Ur det här skapar Firefox AK genialiska sing-a-long låtar, en singer/songwriter som för en gång skull inte spelar akustiskt. Blundar man ser man gamla Popsicle-fans hand i hand med "Synthesizer-hits 32".
Det är väldigt vackert men samtidigt väldigt...förvånade. Man står liksom med lite halvöppen mun mest hela tiden och förstår inte riktigt hur det går till.
Det är som ett slag på käften med en påse bomull. Hello Saferide möter Thermostatic. Jag gillar det.
Trots att det mesta som sagt ligger på en liten Ipod så blir det aldrig stelt. Om det beror på Andrea själv, hennes återhållsamma utstrålning eller det faktum att det är väldigt organiska låtar vet jag inte.
Nästa gång (i december på Sticky Fingers) skall jag nog dansa till Firefox AK...
Nu till något som inte var så kul. Efter konserten skulle jag gå hem och hemgång börjar med "hämta-jackan-i-garderoben". Normalt brukar det gå rätt smidigt...
MEN igår undrar jag vad vad f-n snubbarna i garderoben hade för sig. Vi var några som skulle ha ut våra jackor och det fanns några som skulle ha in sina jackor. Ofta sköter man det enligt principen först i kön får först service.... igår gick men efter devisen "vi ignorerar de som vill hämta ut sin jacka totalt"!
Det kom folk som skulle hänga in sin jacka och de gick undantagslös före oss som väntade på vår jacka! Rättvist? Inte alls bara totalt idioti! Försökte vi påtala detta så skrattade de oss bara i ansiktet!
Mitt i allt det här så väljer den ena av de två garderobs snubbarna att lämna sitt jobb för att....gå och snacka lite med killen i baren!
Alltså antingen finner man sig i det jobb man har, som kanske inte är väldens roligaste, eller så kan man dra! Skärpning!
Tråkigt slut på en annars bra kväll.
För övrigt tror jag att BikerBoy har räddat min månad. "Morrissey lirar med Depech"-typ!
Nu är Musik enligt Jerry lite mer lättnavigerad, tror jag. Jag kör inte längre med alla artiklar på första sidan, utan om du vill läsa om något jag skrev för länge sedan så kan du hitta det under "Arkivet" i spalten till höger.
Detta kommer förmodligen att innebära att du slipper scrolla så mycket upp och ner när du vill läsa allt...för du vill ju såklart läsa allt!
Jerry Boman
När släppte du ut ditt freak senast?
Recept.
3 delar skojiga killar.
5 skopor roliga analoga synthljud.
7 matskedar lätta riff.
10 teskedar ekoeffekter.
7 pannor svettigt trummlir.
14 deciliter meningar som ljudrimmar av typen "Banzai Butterfly", "Sperms are germs", "Pissing on a Panda", "Brain in vain", "Erase my face" samt "Vlado Video"
Ner med allt i en Sodastremer. Bubbla på i en timme.
Krydda med roliga rörelser och stenåldersskrik.
Tada, Quit your Dayjob!
Qydj har varit så där på gränsen till buskis rätt länge nu, iallafall om man kollar spelschemat. Själv har jag blivit totalt uppjagad vid flera tillfällen, några gånger på Emmabodafestivalen, någon gång i Skåne.
Nu är det så att Qydj aldrig blir buskis, det är smarta killar ändå. De vill ju bara att vi alla skall släppa ut det lilla freak som bor inom oss. Att vi skall leva som vi egentligen vill. Som totala tokstollar i en värld som snurrar. Vill man det måste man föregå med gott exempel.
Jag tror det där är väldigt nyttigt faktiskt. Har man varit hunsad en hel arbetsvecka så kan man behöva lite tvättmaskinsrörelser i hjärnan. Jag vill vara tvättbollen för en timme.
I Jonass, Marcass och Andreass skruvade värld blir alla kungar. Slår man sig i lag med deras punk-surf-rock-fyllekaja-hejjarklacks musik får man vara precis hur dum i huvudet som helst. Det är otroligt skönt!
Tyvärr är folk rädda för "fria aktiviteter", jag räknar in typ 18 personer på Storans baksida.
Vad är det du ha, kära Göteborgare? Uträknade klubbar som bara lever på att hitta på "det rätta"? Små desigerband som är "såååå fina"? Tuffa kommentarer som "Håkan är ute!"
Oj sårade jag dig nu? Ja ja boys don´t cry och inte inneflickor heller.
Du skulle verkligen behöva bli lite dum i huvudet i bland.
Ny chans får du redan den 9 december, då kommer Qydj tillbaka till vår stad. Med sig har de Electric Eel Shock. Japansk freak rock.
Då tänker jag släppa ut "le freak" igen, för Electric Eel Shock ljudrimmar på Quit your Dayjob.
Jerry Boman
3 delar skojiga killar.
5 skopor roliga analoga synthljud.
7 matskedar lätta riff.
10 teskedar ekoeffekter.
7 pannor svettigt trummlir.
14 deciliter meningar som ljudrimmar av typen "Banzai Butterfly", "Sperms are germs", "Pissing on a Panda", "Brain in vain", "Erase my face" samt "Vlado Video"
Ner med allt i en Sodastremer. Bubbla på i en timme.
Krydda med roliga rörelser och stenåldersskrik.
Tada, Quit your Dayjob!
Qydj har varit så där på gränsen till buskis rätt länge nu, iallafall om man kollar spelschemat. Själv har jag blivit totalt uppjagad vid flera tillfällen, några gånger på Emmabodafestivalen, någon gång i Skåne.
Nu är det så att Qydj aldrig blir buskis, det är smarta killar ändå. De vill ju bara att vi alla skall släppa ut det lilla freak som bor inom oss. Att vi skall leva som vi egentligen vill. Som totala tokstollar i en värld som snurrar. Vill man det måste man föregå med gott exempel.
Jag tror det där är väldigt nyttigt faktiskt. Har man varit hunsad en hel arbetsvecka så kan man behöva lite tvättmaskinsrörelser i hjärnan. Jag vill vara tvättbollen för en timme.
I Jonass, Marcass och Andreass skruvade värld blir alla kungar. Slår man sig i lag med deras punk-surf-rock-fyllekaja-hejjarklacks musik får man vara precis hur dum i huvudet som helst. Det är otroligt skönt!
Tyvärr är folk rädda för "fria aktiviteter", jag räknar in typ 18 personer på Storans baksida.
Vad är det du ha, kära Göteborgare? Uträknade klubbar som bara lever på att hitta på "det rätta"? Små desigerband som är "såååå fina"? Tuffa kommentarer som "Håkan är ute!"
Oj sårade jag dig nu? Ja ja boys don´t cry och inte inneflickor heller.
Du skulle verkligen behöva bli lite dum i huvudet i bland.
Ny chans får du redan den 9 december, då kommer Qydj tillbaka till vår stad. Med sig har de Electric Eel Shock. Japansk freak rock.
Då tänker jag släppa ut "le freak" igen, för Electric Eel Shock ljudrimmar på Quit your Dayjob.
Jerry Boman
Vad mer finns att säga?
Ibland finns det en hel hög med ord och synonymer till hur musik är. Man radar upp den ena referensen efter den andra. Slår knut på sig sjäv för att försöka förmedla det där innersta av det man precis upplevt.
Just nu har jag tagit mig upp på berget från Järntorgets röda punkt och funderar på hur jag skall beskriva Måns Jäleviks (Her Majesty ,Sludge Nation) framträdande.
Jag hittar bara ett ord.
Vackert.
Måns ser ut att vara en stenhård kille. Tatuerad och allt. Ingen man vill möta på Tredje lång en mörk oktober natt.
Men nu är verkligheten bättre än dikten och Måns är en riktigt hygglo kille.
Skojjar och står i mellan låtarna, är rejält nervös i början och bjuder på sitt hjärta.
Som ni alla vet så har hygglokillar rejält med känslor.
Den här kvällen bjuds vi på sex små vackra låtar, med mycket känslor.
Och det är...det är....
Vackert.
Kanske är det kontrasten mellan det där uppenbart synliga och det subtila mjuka som gör det så fruktansvärt spännande.
Eller så är det bara det faktum att killen skriver bra texter och jag är väldigt svag för sånt. Måns är den svenska Morrissey, mycket snällare och inte tendenser till hybris.
Alltihop är bara så...så...så
Vackert.
Nog om det.
I morgon tar ni som gillar Göteborg och partaj er till Sticky Fingers. Då blir det ylande och dans till Hundarna.
På lördag har du ju såklart inget för dig så då går du till Storan och kollar in QuitYourDayJob. Dumrock för alla som gillar att göra bort sig!
Det behöver jag efter en vecka i gruvan...
Jerry Boman
Just nu har jag tagit mig upp på berget från Järntorgets röda punkt och funderar på hur jag skall beskriva Måns Jäleviks (Her Majesty ,Sludge Nation) framträdande.
Jag hittar bara ett ord.
Vackert.
Måns ser ut att vara en stenhård kille. Tatuerad och allt. Ingen man vill möta på Tredje lång en mörk oktober natt.
Men nu är verkligheten bättre än dikten och Måns är en riktigt hygglo kille.
Skojjar och står i mellan låtarna, är rejält nervös i början och bjuder på sitt hjärta.
Som ni alla vet så har hygglokillar rejält med känslor.
Den här kvällen bjuds vi på sex små vackra låtar, med mycket känslor.
Och det är...det är....
Vackert.
Kanske är det kontrasten mellan det där uppenbart synliga och det subtila mjuka som gör det så fruktansvärt spännande.
Eller så är det bara det faktum att killen skriver bra texter och jag är väldigt svag för sånt. Måns är den svenska Morrissey, mycket snällare och inte tendenser till hybris.
Alltihop är bara så...så...så
Vackert.
Nog om det.
I morgon tar ni som gillar Göteborg och partaj er till Sticky Fingers. Då blir det ylande och dans till Hundarna.
På lördag har du ju såklart inget för dig så då går du till Storan och kollar in QuitYourDayJob. Dumrock för alla som gillar att göra bort sig!
Det behöver jag efter en vecka i gruvan...
Jerry Boman
Skägg och värmeljus
Det var ju tänkt att bli en kväll på Storan med Hello Saferide. Men som så ofta förr ändrades planerna. Istället blev det av en slump Jord och Jarlsmark.
Det ångrar jag inte.
Jarlsmark är fyra välartade killar med kärlek för rock på svenska. Väldigt försiktig sådan. Det låter som en tidig Winnerbäck, innan Lars gubbade till sig helt. Någon kanske hör gamle Uffe…men nej så långt sjunker det aldrig på Jord.
Det är stundtals krispigt och vasst, ibland staplas tyvärr de intellektuella meningarna och metaforerna på varandra. Det blir trångt i ”budskaps-korvakinnet”.
Mestadels är det riktigt bra! Jag blir väldigt glad över att jag inte gick till Storan, Annika kommer ju tillbaka. Nu fick jag istället sköna låtar med sing-a-long refränger på modersmålet.
Jag börjar vid något tillfälle tänka på Per Gessle. Sångarens röst påminner ibland väldigt mycket om den då unge Halmstad sonen. En liten sökning på allas vår favvo sökmotor påvisar att jag kanske inte är helt fel ute.
Bandets sångare Johan Jarlsmark uppträde 1994 i Sikta mot stjärnorna med låten ”Flickorna på Tv2”. Det här skall ni inte ta som ett bevis på att Jarlsmark låter som Gyllene Tider. Inte alls. Alla går ju vidare som bekant.
Nästa gång du ser någon skylt som berättar om Jarlsmark, då sätter du dig på vagnen i din finaste gå-bort kostym och tar dig dit. Ta med några värmeljus också. Göteborgs mest kompakta skägg passar utmärkt till småljus och kalla öl.
Jerry Boman
Kommentarer och Hello Safeirde.
Nu har det hettat till lite här på bloggen, speciellt under artikeln om Shade Tree. Trevligt att folk faktiskt bryr sig! Kolla in kommentarerna och läs artikeln, kanske tycker du också något? Gör din röst hörd!
Ikväll tror jag faktiskt att jag styr stegen mot Storan. Hello Saferide kommer att hålla en ensamkonsert… Kan bli väldigt väldigt vackert.
För övrigt tycker jag att Aron Grape bör adlas eller något liknade!
Jerry Boman
Ikväll tror jag faktiskt att jag styr stegen mot Storan. Hello Saferide kommer att hålla en ensamkonsert… Kan bli väldigt väldigt vackert.
För övrigt tycker jag att Aron Grape bör adlas eller något liknade!
Jerry Boman
En halv konsert är inte en konsert.
Jag har stor, stor sorg idag. Har inte en aning om hur jag skall komma över det.
Las Palmas har typ ställt in i Bergsjön... Endast Simon skall köra, Calle är tydligen sjuk. Har bestämt mig att jag inte skall åka dit. 0,5 Las Palmas är inte hela Las Palmas.
Detta var det värsta som kunde hände just nu, jag skulle verkligen behövt en "lyfta-på-taket" konsert i regnet.
Hur skall jag ta mig igenom detta svarta hål?
Jerry Boman
Las Palmas har typ ställt in i Bergsjön... Endast Simon skall köra, Calle är tydligen sjuk. Har bestämt mig att jag inte skall åka dit. 0,5 Las Palmas är inte hela Las Palmas.
Detta var det värsta som kunde hände just nu, jag skulle verkligen behövt en "lyfta-på-taket" konsert i regnet.
Hur skall jag ta mig igenom detta svarta hål?
Jerry Boman
Duktigt, tråkigt samt en och annan supertrummis.
Du slår på tven. De skall visas en "så-gick-det-till-när-vi-gjorde" den nya svenska stor filmen. Verkar ju spännande att se.
Efter det radas det upp klipp efter klipp när skådespelare gör bortsig, när micen syns i bild och så alla dessa ändlösa intevjuver med skådisar som säger hur OTROLIGT roligt det var att spela in. Hur FANTASTISKT vädret var. Hur NÄRA alla i teamet kom varandra...
Allt är bara ljug och man vet att filmen förmodligen är kass men de gjorde det för pengarna.
Där någonstans hittar vi Shade Tree som spelade på Jord igår kväll. Kanske inte det med pengarna, det var ju som tur var gratis, men uppsynen "vi-har-det-så-trevligt-både-här-och-i-replokalen".
Det låter som Bo Kasper i en hiss på NK. Polerat och fint, men man glömmer det så fort man hört det. Som det perfekta soundtracket till en tråkig fest med kindpussar gäng i massor.
"Heeeeeeejjjj! Passar den här väskan till mina nya skor?"
Någon undrar om jag är likgiltig inför Shade Trees musik. Nej, det är jag inte. Jag kan aldrig vara likgiltig inför musik, det kan man aldrig.
Shade tree är tråkiga, men det berör mig. Jag bli förbannad.
Stan är full av talanger som tar musiken i i framtiden och så fick Shade tree en spelning. Är det rättvisa?
Nepp.
(Jag menar inte att ST är talanglösa, men de för inte musiken uppåt, framåt....)
I ärlighetens namn skall sägas att den sista låten i ordinarie set (tro det eller ej, bandet får komma in på extra nummer!) och första extranumret är faktiskt ändå rätt hyfsade. Fast det kan ju bero på att jag har genomlidit en bunt kassa låtar och inte har någon gard kvar.
Och så har ju sångaren Carl Jönsson en galet bra och spännande röst... som tyvärr inte används på bästa sätt. Synd.
Jag tar nu och gör en liten uppdatering av några grejer som hänt sedan jag skrev senast:
Torsdag: Sticky Fingers och They live by night. Jag upptäcker att bandet utvecklats enormt på några månader och att Biffen är en formidabel, super-le-cool trummis och att covers kan var makalösa. Folk sjöng med och det blev bara härligt... tyvärr brände bandet av alla publikfriande låtar med en gång så det segade till sig i publiken mot slutet.
Fredag: Pustervik och bandet Caribou. Tre snubbar från Kanada. Två trumset och en gitarrist samt en fantastiskt vacker rörlig backdrop. Tänk om alla band började köra med projektor och små filmer till ALLA låtar! Åh du sköna värld! Ett galet röj blev det iallafall....
Höstens platta just nu: "Joy Division - Unknown pleasures"... She´s lost control hooo
Höstens pepp: Några dagar kvar till Las Palmas och Compute i Bergsjön! Be aware you förortsbor, yeah!
Jerry Boman
Efter det radas det upp klipp efter klipp när skådespelare gör bortsig, när micen syns i bild och så alla dessa ändlösa intevjuver med skådisar som säger hur OTROLIGT roligt det var att spela in. Hur FANTASTISKT vädret var. Hur NÄRA alla i teamet kom varandra...
Allt är bara ljug och man vet att filmen förmodligen är kass men de gjorde det för pengarna.
Där någonstans hittar vi Shade Tree som spelade på Jord igår kväll. Kanske inte det med pengarna, det var ju som tur var gratis, men uppsynen "vi-har-det-så-trevligt-både-här-och-i-replokalen".
Det låter som Bo Kasper i en hiss på NK. Polerat och fint, men man glömmer det så fort man hört det. Som det perfekta soundtracket till en tråkig fest med kindpussar gäng i massor.
"Heeeeeeejjjj! Passar den här väskan till mina nya skor?"
Någon undrar om jag är likgiltig inför Shade Trees musik. Nej, det är jag inte. Jag kan aldrig vara likgiltig inför musik, det kan man aldrig.
Shade tree är tråkiga, men det berör mig. Jag bli förbannad.
Stan är full av talanger som tar musiken i i framtiden och så fick Shade tree en spelning. Är det rättvisa?
Nepp.
(Jag menar inte att ST är talanglösa, men de för inte musiken uppåt, framåt....)
I ärlighetens namn skall sägas att den sista låten i ordinarie set (tro det eller ej, bandet får komma in på extra nummer!) och första extranumret är faktiskt ändå rätt hyfsade. Fast det kan ju bero på att jag har genomlidit en bunt kassa låtar och inte har någon gard kvar.
Och så har ju sångaren Carl Jönsson en galet bra och spännande röst... som tyvärr inte används på bästa sätt. Synd.
Jag tar nu och gör en liten uppdatering av några grejer som hänt sedan jag skrev senast:
Torsdag: Sticky Fingers och They live by night. Jag upptäcker att bandet utvecklats enormt på några månader och att Biffen är en formidabel, super-le-cool trummis och att covers kan var makalösa. Folk sjöng med och det blev bara härligt... tyvärr brände bandet av alla publikfriande låtar med en gång så det segade till sig i publiken mot slutet.
Fredag: Pustervik och bandet Caribou. Tre snubbar från Kanada. Två trumset och en gitarrist samt en fantastiskt vacker rörlig backdrop. Tänk om alla band började köra med projektor och små filmer till ALLA låtar! Åh du sköna värld! Ett galet röj blev det iallafall....
Höstens platta just nu: "Joy Division - Unknown pleasures"... She´s lost control hooo
Höstens pepp: Några dagar kvar till Las Palmas och Compute i Bergsjön! Be aware you förortsbor, yeah!
Jerry Boman
Släpp hundarna lösa det är höst!
Jag hade faktiskt glömt bort dem.
Hundarna. Från Göteborg.
Men de är viktiga, kanske för att de satte dansen i Göteborg innan Håkan. Jo, lyssna själva på de äldre hundlåtarna.
"Måndag kväll och jag e kär igen
Känner mig DUM DUM DUM DOBADIDANDEJ
Tisdag natt mitt hjärta vrålar, ropar ditt namn
Åh Elvis låt mig somna till en Rock 'n' Roll-psalm"
Den 13 oktober på Sticky Fingers ylar vi hela natten lång!
Och på samma ställe, Club Stereo, ikväll: They live by night.
Ikväll med en helt färskt cover från en platta som kom igår.... Jag kan avslöja att det har med Norrbotten att göra....
Kom dit och lyssna själva!
Jerry Boman
Hundarna. Från Göteborg.
Men de är viktiga, kanske för att de satte dansen i Göteborg innan Håkan. Jo, lyssna själva på de äldre hundlåtarna.
"Måndag kväll och jag e kär igen
Känner mig DUM DUM DUM DOBADIDANDEJ
Tisdag natt mitt hjärta vrålar, ropar ditt namn
Åh Elvis låt mig somna till en Rock 'n' Roll-psalm"
Den 13 oktober på Sticky Fingers ylar vi hela natten lång!
Och på samma ställe, Club Stereo, ikväll: They live by night.
Ikväll med en helt färskt cover från en platta som kom igår.... Jag kan avslöja att det har med Norrbotten att göra....
Kom dit och lyssna själva!
Jerry Boman
Come´n you people: hångla i höst!
Foto: Mikael K Jansson
Det kom en liten skiva till mig. Hello Saferide.
Det har pratats en del om henne, Annika Norlin, om hennes fantasi att bli lesbisk och hennes stalker tendenser.
Det var ett tag sedan jag hörde "My best friend" och föll direkt. Skönt med en tjej som lirar som har lite humor.
Tyvärr har ju inte de flesta det, alla flickor vill vara duktiga och tar i från tårna.
Annika har både humor och är duktig. Skivan är full av små små fyrverkerier och handklapp. Och som ni alla vet: Jag älskar handklapp.
Förutom diverse personer på handklapp så har ett väderfenomen fått plats på skivan. Uppskrivet bland alla andra musiker. Det är humor det!
Bäst på skivan är "Highschool stalker", om tjejen som visste för mycket. Jag undrar ändå hur världen hade reagerat om en kille sjungit samma sak. Förmodligen med avsky. Är det är jämlikhet det ?
Vidare är "Loneliness is better when you´re not alone" är en väldigt vacker sak om det eviga sökandet efter folk att sova sked med. Det är så man vill krama någon att försäkra personen om allt kommer bli bra.
Nu när jag läser igenom det jag precis skrivet så känns det lite "lilla vän-klapp på huvudet" och det var ju inte alls meningen. Jag gillar verkligen skivan!
Jag noterar att första spåret "Nothing like you (When You´re gone)" har en del likheter med Simon & Garfunkels "Scarborough Fair".
Men det lägger jag åt sidan nu, för det är en helt fantastisk skiva. Det är bara löjligt att jämföra, Hello Saferide är just nu, S&G var då och nu är alltid bättre!
Det här är den bästa skivan att hångla till på hösten 2005.
So come on you people: hångla på och lyssna till Annikas helt lysande berättelser!
Skivan kommer ut 28 september och 5 oktober kommer Hello Saferide till Göteborg och Storan.
Jag kommer vara där, du då?
-----
EDIT: Nya bud från skivbolaget. Hello Saferide kommer att spela akustiskt på Storan den 5 OKTOBER OCH med hela bandet den 7 NOVEMBER på Pustervik...
Vilken dag skall man välja? Båda?
-----
Jerry Boman
Jag älskar den mannen igen!
Jag och Håkan är årsbarn.
Vi är lika gamla, födda i olika städer men under samma år.
Jag i en liten stad på västkusten, han i en storstad.
Jag vet inte varför jag skriver det här men jag kan känna likadant som Håkan. Eller det som jag tror att han känner.
Allt handlar om minnen. Om allt man borde gjort och allt man gjorde men som man ångrar att man gjort.
Skillnaden är den att Håkan kan sätta ord på de här minnen på det mest fantastiska sätt. Han skapar stämning med ord.
Herregud killen är ett geni. Jo det kan du inte säga emot. Gör du det så har du inga känslor.
Jag trodde det var slut med det här när man gick på en Håkan Hellström konsert. Att han var slut, passé och en lite äldre snubbe. Att det mest var skrikiga femtonåriga flickor som gick igång på det här.
Men inte då, han sätter mig i "håret-reser-sig"-mode. Kanske inte lika mycket som förr men det finns där och det är inte bara nostalgi.
Det är fan i mig nära till tårarna under den för kvällen helt magiska "Rocken Roll ,Blåa Ögon". Vilken låt! 15000 knäpp tysta människor som en stund senare exploderar! Yohooo! Jag älskar Håkan igen!
Tyvärr är konserten lite seg i mitten med ett lång parti där Håkan leker pantomimclown och härmar alla instrumenten. Det funkar inte så bra, plötsligt blir man varse om att det är höst och kallt.
Även "Tv-serie-på80-talet"-saxofonen är bara tråkig. Vad blev blåset av? Viktor kom tillbaka!
Annars tycker jag Håkan är en riktigt taskig person. Kvällen inleds med en ny sång, som han sjunger gömd (inspelat?). En vacker visa om första folkölen och första dansen. Att spela få höra den och sedan veta Håkan skall ta semester ett långt tag framöver är taskigt! Som att säga: Kolla här vad som komma skall....men nu går jag och ni får höra mer sen...
Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla Håkans semester. Han skall tydligen ha barn och allt.
Men jag kommer vänta här.
Håkan har en gång gett mig den bästa konsert jag varit på och jag vet att han kommer ge mig det igen.
Jerry Boman
Vi är lika gamla, födda i olika städer men under samma år.
Jag i en liten stad på västkusten, han i en storstad.
Jag vet inte varför jag skriver det här men jag kan känna likadant som Håkan. Eller det som jag tror att han känner.
Allt handlar om minnen. Om allt man borde gjort och allt man gjorde men som man ångrar att man gjort.
Skillnaden är den att Håkan kan sätta ord på de här minnen på det mest fantastiska sätt. Han skapar stämning med ord.
Herregud killen är ett geni. Jo det kan du inte säga emot. Gör du det så har du inga känslor.
Jag trodde det var slut med det här när man gick på en Håkan Hellström konsert. Att han var slut, passé och en lite äldre snubbe. Att det mest var skrikiga femtonåriga flickor som gick igång på det här.
Men inte då, han sätter mig i "håret-reser-sig"-mode. Kanske inte lika mycket som förr men det finns där och det är inte bara nostalgi.
Det är fan i mig nära till tårarna under den för kvällen helt magiska "Rocken Roll ,Blåa Ögon". Vilken låt! 15000 knäpp tysta människor som en stund senare exploderar! Yohooo! Jag älskar Håkan igen!
Tyvärr är konserten lite seg i mitten med ett lång parti där Håkan leker pantomimclown och härmar alla instrumenten. Det funkar inte så bra, plötsligt blir man varse om att det är höst och kallt.
Även "Tv-serie-på80-talet"-saxofonen är bara tråkig. Vad blev blåset av? Viktor kom tillbaka!
Annars tycker jag Håkan är en riktigt taskig person. Kvällen inleds med en ny sång, som han sjunger gömd (inspelat?). En vacker visa om första folkölen och första dansen. Att spela få höra den och sedan veta Håkan skall ta semester ett långt tag framöver är taskigt! Som att säga: Kolla här vad som komma skall....men nu går jag och ni får höra mer sen...
Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla Håkans semester. Han skall tydligen ha barn och allt.
Men jag kommer vänta här.
Håkan har en gång gett mig den bästa konsert jag varit på och jag vet att han kommer ge mig det igen.
Jerry Boman
Jag - ett ett musikaliskt pucko.
Jag vet, jag kan inte namedroppa lika mycket som er.
Jag vet faktiskt inte skivnummret på "Life on Mars".
Jag har inte den minsta relation till Stone Roses längre.
Jag skulle aldrig spela Orup på en fest bara för sakens skull, för att en tidning sagt att det faktiskt finns kvalliter hos honom som bara väntar på att komma fram.
Jag kan bara 5-6 ackord på min billiga gitarr.
Och jag undrar varför i helvete Popcicle återförenades ?
En sak vet jag iallafall, jag lever här och nu och lyssnar bara på musik med hjärtat. Jag stänger av hjärnan helt.
Jag känner en flicka som hela sitt liv tydligen lyssnat på musik med hjärnan. Hon analyserade och försökte sätta allt i en kontext berättade hon. Tänkte hela tiden hur allt hängde ihop. Tog till sig alla fakta och la in den i musiken, i upplevelsen.
Hon tappade bort sig helt.
En dag kom hon och sa att hon hade en sak att bekänna.
Hon hade verkligen försökt att lyssna på en platta med bara hjärtat. Skivan var Magnus Carlssons "Ett kungarike för en kram".
Hon var från den stunden helt såld. Hon fick lyssna om alla sina gamla plattor, den här gången med hjärnan bortkopplad, bara för att finna att hon missat en hel del.
Agent Simple gör enkel musik. Inte det minsta krånglig alls. Musiker tycker förmodligen att han är just "simple". På Pustervik den här aftonen verkar det finnas en och annan "hjärn-musiker". De är nog snälla människor de med, men det finnes en risk att det blir lite bittert i kanterna.
Till er säger jag, lyssna på Stefans små fyrverkeri vackra poplåtar.
Stäng av er intelligenta hjärna, bli ett pucko, och njut för fasiken !
Det finns saker ni missar annars.
Stefan själv är förmodligen inte något pucko alls, eller det vet jag inte att han är.
"Make a right at Jordfallsmotet" är låten som hälften av publiken skulle offra sin fot för att ha gjort, fast de kommer de aldrig att erkänna.
För att göra så stor pop så måste man nämligen koppla bort hjärnan. Öppna sig helt och bli ett pucko för en stund.
Skulle fler göra.
Punkt.
Jerry Boman
Som funderar på om Hemstad menar allvar på sin blogg
Folk som måste.
Jag blir alltid väldigt rörd när jag ser människor som gör saker, inte för att de skall skaffa sig en massa cred och ha fina poseringar. Utan de gör saker för att de måste. Människor som egentligen skiter i om någon bryr sig, men så klart är ohyggligt glada om någon vi titta på/lyssna på/läsa deras alster.
Mattias Alkberg verkar vara en sådan person. Han har lirat musik sedan tiderna begynelse och den där riktig, riktiga framgången har uteblivigt. Visst, visst i vissa kretsar är han Gud. Han och Bear Quartet har kämpat på, inte för att se snygga ut utan för att de måste.
Nu spelar Matti själv och sjunger på svenska. Han ser helt ovårdad ut när han kommer upp på scen, oklippt och ”jag-har-familj-och-äter-lite-för-mycket-gräddsås-på-fredagarna” looken. Han säger saker som ”Det är skönt att spela här, för det är precis lagom varmt. Sånt tänker vi äldre på….”.
Men, men MEN! Karlsloken gör underbar pop-punk! Texterna tar tillvara på den erfarenhet som ett liv ger, man kanske inte alltid har rätt i alla politiska debatter. Man kan erkänna att man har fel.
Men säger vän av ordning, är det punk då? Skall inte punken slå mot hela skiten och gärna rakt i pungen?
Visst fan är det punk! Matti slår ju mot hela skiten, mot all fördomar om hur en flerbarnsfar från Norrland skall vara. Han har tänkt igenom sin situation och gör bara sakerna han måste, och det, kära vänner, är mer punk än de flesta posörer kan trycka ur sig.
Att lira musik med polarna för att man inte kan något annat är stort. De skulla fler göra. Jag tror vi skulle få höra mycket bra musik då.
Bäst den här kvällen blir "Politix" med den helt självlysande refrängen:
Nej nej nej
Okej okej okej
Låten är bra på skiva men blir helt tokig live! Så även ”Fyllskalle” och ”Don Quixote”.
Sist får vi Liket lever-covern ”Levande Begravd”, och det passar ju såklart helt perfekt i Göteborg.
Hatten av för Matti och band, gammal är äldst.
Sveriges största Bear Quartet-fan ”Bergsjö-Mattias” sammanfattade konserten: ”Det är var den bästa konsert jag sett!”.
Enkelt och bra sammanfattat.
Jerry Boman
Italiens känsla för pop.
Ok man bör inte lyfta fram länder med ledare som Silvio Berlusconi, men nu har stövellandet i söder rykt upp sig. Alltså Berlusconi är kvar men det poppar upp indiepopbloggar från Italien likt finnar på en söndag. Att landet hade lite The Ark- mania för några år sedan kan man förstå....
Polaroid
Sidan verkar även ha någon form av radiokanal, jag kan ju inte språket så bra men det jag förstår är att de håller Sverige och popscenen här väldigt högt. Jens Lekman, Kung Kortedala, figurerar på massa ställen bland annat.
Ja det var bara ett tips så här på lördagen. Snart kommer det lite om Alkbergspelingen igår... Det var super!
Ha det bra
Jerry Boman
Polaroid
Sidan verkar även ha någon form av radiokanal, jag kan ju inte språket så bra men det jag förstår är att de håller Sverige och popscenen här väldigt högt. Jens Lekman, Kung Kortedala, figurerar på massa ställen bland annat.
Ja det var bara ett tips så här på lördagen. Snart kommer det lite om Alkbergspelingen igår... Det var super!
Ha det bra
Jerry Boman
Pop, pop, puff...Borta!
”-Det är vi som är Salta Katten och vi kommer från Laholm med omnejd”
Platsen är nya klubben "Thursday Im In Love" på Respekt och det är snubblande nära buskis när Salty Pirates från Halmstad/Göteborg ställer sig på scen.
Men piraterna reder ut det hela och jag kan gärna stå ut med lite buskis om den serveras av människor som gör bra pop. Jävla bra pop.
”Sjung-a-med” -texter och ett evigt sökande efter den perfekta ”la-la-la-laaa” refrängen premieras. Redan i inledningslåten, I lost my virginity to the voice of Per Gessle, är bandet uppe på tå.
Jag vet det är en recensions klyscha men här är det på riktigt, frontlinjen är verkligen uppe på tå. Ser egentligen skitlöjligt ut men….villjan är stor och det lönar sig.
Det är naivt , frustrerat och skönt avslappnat med ett ”gött” blås. Vi är tillbaka i popsånger från runt -94. Tyvärr är det lite ojämt, kanske beror det på för lite material eller jag vet inte. Men det kommer nog att ta sig! Piraterna är här för att stanna!
Oj jag känner att det här inte blev så bra skrivet… Vad jag vill ha sagt är att det var verkligt bra. Inga metaforer, bara popmusik som går sönder framför oss. Hur fasiken förklarar man det?
Pop-pop-puff-borta.
Hur de tre personer som satte sig på golvet framför scen tänkte förstår jag inte…..
Jag undrar om Ola Salo, när han skrev ” Clamour for glamour”, kunde föreställa sig den i munnarna på ett killgäng på väg hem från krogen 04.55 en torsdag?
Claim to fame,
Clamour for glamour!!!
Oh padeo oh pa padeo!!!
Claim to fame,
Clamour for glamour!!!
Glam i fotbollshuligan-version! Stor humor!
Ikväll blir det Matti Alkberg på Pustervik.
Killen har ju ändå gjort den första punkskivan där barn är med i tacklistan!
Ses där!
Jerry Boman
Ett "Aaaa-aa" betyder så mycket.
I somras så stod två av mina favoritartister på samma scen, The Hidden Cameras och Jens Lekman. Joel Gibbs ljusa röst blandades fint med Jens mjuka, mörka toner. Det var som himmeln besökte mig då.
Jag funderade på om det möjligtvis kunde finnas någon som slängde ner dessa två män i sin mixer och lät ny musik komma ut. Kanske kryddade med Beach Boys och Magnetic Fields.
Jag kom inte på någon som gjort det, men tyckte det var synd för det kunde blivit bra.
Nu har tydligen någon hört mina böner! Han kallar sig Pet Politics, men på dagarna så kan man ropa på honom med namnet Magnus Larsson.
Fantastiskt vackra poplåtar med "Aaaaa" körer från skyarna ovanför Göteborg.
Den första minuten på låten "The ghost Mary and her friends" är ren orgasm i mina öron. Herregud hur gick det till, Pet Politics har tagit över hela min mp3 spelare! Jag måste ha mer mer mer!
Lite låtar och annat hittar du på Pet Politics Fin hemsida.
Annars är det inte mycket med musiken just nu... En svacka typ. Men nu är hösten här och då tar jag nya tag.
Klart man vill krypa in i ett svart hål när det regnar utanför, så länge det spelas bra musik.
Jerry Boman
Jag funderade på om det möjligtvis kunde finnas någon som slängde ner dessa två män i sin mixer och lät ny musik komma ut. Kanske kryddade med Beach Boys och Magnetic Fields.
Jag kom inte på någon som gjort det, men tyckte det var synd för det kunde blivit bra.
Nu har tydligen någon hört mina böner! Han kallar sig Pet Politics, men på dagarna så kan man ropa på honom med namnet Magnus Larsson.
Fantastiskt vackra poplåtar med "Aaaaa" körer från skyarna ovanför Göteborg.
Den första minuten på låten "The ghost Mary and her friends" är ren orgasm i mina öron. Herregud hur gick det till, Pet Politics har tagit över hela min mp3 spelare! Jag måste ha mer mer mer!
Lite låtar och annat hittar du på Pet Politics Fin hemsida.
Annars är det inte mycket med musiken just nu... En svacka typ. Men nu är hösten här och då tar jag nya tag.
Klart man vill krypa in i ett svart hål när det regnar utanför, så länge det spelas bra musik.
Jerry Boman
Jag är en ny människa....igen!
Det var nog 2000. Jag satte mig, själv, i bilen en vardag efter jobbet och körde hela vägen från de mörka skogarna i Småland till ljuset i Malmö. Det var nämligen byggdens söner som blivigt stora och fått plats på Stor torget.
The Ark slog mig till marken den gången. Fast samtidigt flög jag. Ola Salo var världens sexigaste kille och jag var kär. Med endast en handfull låtar var The Ark reda att ta över hela mig. De förändrade verkligen något i mig då.
Den ensamma resan hem i den mörka natten gick med ett stort leende på läpparna.
Det är 2005. Jag har satt mig på tåget från Göteborg till Malmö. Den södra staden har fått nya söner och de är ännu större än förut. Platsen är den samma, det stora torget.
The Ark slår mig till marken den här gången med! Jag svävar! Fast Ola inte lockar lika mycket längre är han den sexigaste killen jag vet. Antalet låtar har utökats och nu mer än någonsin fattar jag.
The Ark har ändrat hela mitt liv och gör det varje gång.
Skall jag vara ärlig trodde jag faktiskt inte bandet skulle hålla så här länge men låtarna fortsätter att komma. De verkar inte finnas något slut på de där bombastiska, glittriga tonerna.
Poparmen åker upp i luften och det är eufori (jag gillar inte det ordet men här funkar det) utan blås. I alla fall fram till sista låten, Calleth you, cometh I, då det bli förstärkning av bland andra Stefan Sporsén. Ni vet han som lirar med allas vår Håkan.
Skönt är också att se Jepson. Han har tonat ner sina poseringar och på köpet blivigt en gitarrist av guds nåde. Kom igen! Hur gick det där till ? Mannen, myten och DJ Påskhare blev i ett sving stor. Härligt!
“It takes a fool to remain sane” är bland de finaste låtarna jag vet.
And if you think I´m corny
then it will not make me sorry
it´s your right to laugh at me
and in turn, that´s my oppurtunity
to feel brave
Så där förklarar man vad allt, ALLT, handlar om. Låt alla vara. Jag tror jag hade glömt det en stund. Ola påminde mig igår igen. Tack.
Efter konserten blir det kramkalas med de andra som var med. Fast det verkar som de inte riktigt förstår. Kanske för att de fegat och stått långt bak. Glam och nybarrock skall ju såklart upplevas in närheten av scenkanten!
Nu längtar jag hem så jag än en gång kan frossa i Arks skivor. Resan hem i morgon kommer att gå som en dans.
Jerry Boman
The Ark slog mig till marken den gången. Fast samtidigt flög jag. Ola Salo var världens sexigaste kille och jag var kär. Med endast en handfull låtar var The Ark reda att ta över hela mig. De förändrade verkligen något i mig då.
Den ensamma resan hem i den mörka natten gick med ett stort leende på läpparna.
Det är 2005. Jag har satt mig på tåget från Göteborg till Malmö. Den södra staden har fått nya söner och de är ännu större än förut. Platsen är den samma, det stora torget.
The Ark slår mig till marken den här gången med! Jag svävar! Fast Ola inte lockar lika mycket längre är han den sexigaste killen jag vet. Antalet låtar har utökats och nu mer än någonsin fattar jag.
The Ark har ändrat hela mitt liv och gör det varje gång.
Skall jag vara ärlig trodde jag faktiskt inte bandet skulle hålla så här länge men låtarna fortsätter att komma. De verkar inte finnas något slut på de där bombastiska, glittriga tonerna.
Poparmen åker upp i luften och det är eufori (jag gillar inte det ordet men här funkar det) utan blås. I alla fall fram till sista låten, Calleth you, cometh I, då det bli förstärkning av bland andra Stefan Sporsén. Ni vet han som lirar med allas vår Håkan.
Skönt är också att se Jepson. Han har tonat ner sina poseringar och på köpet blivigt en gitarrist av guds nåde. Kom igen! Hur gick det där till ? Mannen, myten och DJ Påskhare blev i ett sving stor. Härligt!
“It takes a fool to remain sane” är bland de finaste låtarna jag vet.
And if you think I´m corny
then it will not make me sorry
it´s your right to laugh at me
and in turn, that´s my oppurtunity
to feel brave
Så där förklarar man vad allt, ALLT, handlar om. Låt alla vara. Jag tror jag hade glömt det en stund. Ola påminde mig igår igen. Tack.
Efter konserten blir det kramkalas med de andra som var med. Fast det verkar som de inte riktigt förstår. Kanske för att de fegat och stått långt bak. Glam och nybarrock skall ju såklart upplevas in närheten av scenkanten!
Nu längtar jag hem så jag än en gång kan frossa i Arks skivor. Resan hem i morgon kommer att gå som en dans.
Jerry Boman
Dans, glädje och rosevin!
Det creddiga nöjestidningen har "smygläsing" vid Järntorget. Lokalen är fylld av killar i rakade skallar och tjejer med "helt rätt läppglans". På väggarna hänger tavlor med bilder på hundar.
Jag är rädd för hundar.
Jag är rädd för flickor med läppglans.
Jag är livrädd för killar med rakad skalle.
Men ändå står jag där. Hemstad skall spela och såna stora händelser får man bara inte missa.
Det finns en lång lång historia om hur Hemstad blev till. Jag vill höra den och lyckas samla killarna i bandet i en trång korridor bakom scenen på Respekt. Logen är proppfull med "andra" människor så där kan vi inte vara. Det är inte helt lätt att fösa ihop alla på ett och samma ställe.
Vi sätter oss ner utanför spritförrådet. Men eftersom vi alla är snälla killar så låter vi det vara, även om dörren är olåst.
Efter att några "konstflickor" stökat runt där vi sitter och samlat ihop sina svart/vita bilder och några lysrör så kan sagan om Hemstad berättas. Orgelfantomen Christian Magnusson börjar.
- Skall jag ta den långa versionen? Ok... Hemstad bildades 2002 tror jag det var...........
Ja historien är verkligen lång lång. Man kan sammanfatta det så här:
Först fanns Gypsies On Holiday i Kungälv. Några av medlemmarna gillade varandra så mycket att de stannade kvar extra länge i replokalen och spelade lite ihop. Det är alltså 2002 vi snackar om här.
Christian hittar en orgel hos Returvaruhuset i Stenungsund. Hans farmor sköter om stället så Christian kan efter en kort stund lämna lokalen 50 kronor fattigare och en orgel rikare.
Orgeln flyttas till ett kallt och fuktigt torp och blir ostämd. Man bestämmer sig för att flytta från torpet.
En hemastudio fixas samman och EPn "Det brinner i knutarna" spelas in och släpps på egna bolaget "Minipenis records". Christians "juveler" får bli logotyp.
Hemstad består vid det här laget av John Kärrbrink, Christian Magnusson , och Viktor Sultan. Stefan Strömberg (numera "Agent Simple-Stefan") är med och spelar live.
Skivan släpps på Elektriska midsommarfesten 2004 och säljer.... så där.
Vid den tidpunkten görs det numera klassiska "Pizzagiget" på Kungälvs pub & pizzeria. Det är en formidabel succé. Det går så bra att en kille vid namn **** (jag suddar ut hans namn får det är lite pinsamt ändå) får gå hem med en kvinnlig A-lagare vid namn *** som är 45 och stammis på pizzerian.
Christian: - **** gick på toaletten och när han kom ut hade alla gått hem. Kvar var bara ***. Killen hittar inte sina nycklar och börjar då limma på A-lagaren för att på så sätt få någonstans att sova.
John: - När de väl kom hem så låg tydligen A-lagarens man och sov i sovrummet...
Alla: - VAD HÄNDE SEN DÅ!
John: - Nu får vi nog fortsätta med sagan om Hemstad istället va ?
Alla: - NEJ!
Tillbaka till storyn. Inför en spelning på Sticky Fingers hösten 2004 värvas ca 6 nya medlemmar. Giget går så där, enligt bandmedlemmarna.
John: - Det var de sämsta spelning vi gjort!
Jonas Algården: - Äh den nyligen i Vänersborg var sämre.
John: - Nej där var vi bra men publiken dåliga. På Sticky var fan vi dåliga.
Christian: - Vi hade tolv minuter och ville så mycket. Vi låg mycket på golvet och så.
Efter det går det bättre och bättre med en spelning på Uppåt framåt och en på Storan.
Så landar vi i nutid. Bandet består numera av:
Christian Magnusson - Orgel
Emanuel Hallongren -Trummor
Karl Ander - Gitarr
Viktor Sultan - Gitarr
David Chocron - Trumpet
Jonas Algården - Sång och tamburin
John Kärrbrink - Sång och tamburin
Antonio Hallongren - Bas
(Jag tror det är alla. Det är väldigt mycket folk och inte helt lätta få kläm på vilka som är med och inte.)
Tänk nu på att det här var den korta versionen av sagan, svaret jag fick var minst dubbelt så långt. Sällan har en så kort bandhistoria varit så svår att berätta.
Hopp till Respekt och "smygläsningsfesten". Det är inte en lätt uppgift bandet har när de ställer sig på scen.
Men det blir en hel del glada miner när det hela eskalerar genom låten "Kasserntorgets charkdisco". John och Jonas tamburiner bildar en mur av glädje och oförvrängd framåtanda. Det här är soundtracket till den bästa dagen i ditt liv!
Det är ingen sång utan bandet talar genom Christians orgel. Emanuel Hallongren trummar på som en soldat för sitt land.
John: - Orgeln är vårt viktigaste instrument. Helt klart. Den är vår röst, vårt allt.
Jonas: -Jag tycker tamburinen är viktig....
David: -På plats två kommer iallfall trumpeten.
Frågan är ändå om Hemstad är på riktigt. Lyssnar man på dem så börjar tanken komma upp. När man ser dem så blir man lite undrande. Och träffar man dem så tror man sig veta helt säkert, det här är bara ploj och ett skämt. Ett slag i magen på alla som försöker.
John: - Vi är allvarliga, fast vi vill att alla skall ha skoj. Vi tänkte först bara vara skojiga och ha en dansshow till gigen. Men vi skippade det. Vi vill att alla skall ta oss på allvar men ändå ha skoj. Det skall vara dans, glädje och rosevin!
Jonas: - På Storan, när vi spelade innan Jeans Team, så blev det lite dans i publiken. Det var härligt att se! Hemstad är indiedans!
Christian: - Vi vill vara ett soundtrack till Göteborg! Till staden!
John: - Man skall i allafall se oss som seriösa. Det är viktigt!
Emanuel visar upp ett papper som på något sätt skall bevisa att Hemstad är seriösa.
Inför varje spelning så skriver Christian ner en lista på saker som är viktiga att tänka på. Varje medlem får var sitt ex. Där står bland annat:
"De flesta medlemmar måste vara snälla mot varandra så resan blir så trevlig som möjligt"
"Ren skjorta och rena kalsonger medtages att användas på resan hem."
Om detta bevisar någonting överhuvudtaget vet jag inte. Förmodligen inte.
Att vara runt tio personer i ett band ställer krav på disciplin när det gäller repandet. Alla verkar ha väldigt olika liv och olika dygnsrytm.
Christian: - Det brukar börja med att tre-fyra personer dyker upp i replokalen runt tre. Vi börjar dricka lite öl och kanske lirar lite. Efter några timmar, när vi är rätt fulla, så kommer de andra in. De har då jobbat hela dagen och inte ätit något. Så de är sura. Så börjar de dricka i fatt. Sen blidas bra musik!
Själva processen att skriva låtar beskriver Christian med att han "trycker på de vita tangenterna". Sen kommer det bara. Melodierna. Orgelns röst. Även om det låter spontant så ligger det en hel del jobb bakom varje låt. Mycket fixas i replokalen och alla hjälper till. Det är hela organismen som skall stå bakom varje låt och bidra på sitt sätt.
John: - Att repa med det här bandet är verkligen skitskoj. Jag skulle bli nöjd om vi bara gjorde det. Det vill säga om vi inte hade några gig.
Vi det här laget börjar intervjun spåra ur en del. Några i bandet verkar mer än måttligt fulla. Det sista vettiga som sägs handlar om att en cd-r kommer ut i höst. "Hemstad för nybörjare" skall den heta. Och så finns planerna om att växa ännu mer. Kanske bli så stora så bandet kan delas upp i två delar.
Christian: -Jag skulle gärna se att vi spelade både däruppe och där nere på Sticky samtidigt. Det vore coolt, Hemstad gånger två liksom!
Rosevinet är slut och någon har krossat ett glas. Jag säger hej då och går ut i lokalen igen. Där spelas det tråkig "storstads-klubb-musik". Flickorna med läppglans och killarna med rakade skallar dansar.
Själv tänker jag bara på att det här var en förbannat bra dag i mitt liv och jag är helt övertygad om att sagan om Hemstad bara har börjat.
Jerry Boman
Lita på Simon!
Ikväll bränner det till i Göteborg.
Vid Järntorget på Respekt.
En nöjestidning har någon form av förhandstitt i deras blad och samtidigt skall Hemstad spela.
Om jag vill vara tuff kan jag ju självklart säga saker som: Jag skiter väll i er tidning.
Men jag är inte tuff alls. Brukar läsa lite i den där tidningen ibland. Eller kolla på bilderna.
Men jag är såpass tuff att jag skriker: Kom och kolla på Hemstad med mig! Du kommer aldrig ångra dig!
I morgon kan du komma till Centralstationen och vinka av när jag åker till Malmö. Även denna gång blir det första klass. Tack SJ för era fantastiskt roligt satta priser på tågsäten! 1 klass är billigare än 2 klass! Visst, man får räkna med att sitta bland massa slips gubbar men det är gratis frukt.
I Skånes pärla skall jag nog faktiskt försöka se Håkan. Han skall tydligen vara på bettet igen. Och övertala mina polare att vi skall se South Ambulance. Hoppas de förstår.
För er som är kvar i stan kan jag rekommendera Thermostatic på Storan på lördag. Klubb Populär har premiär med tre Wonderland records band.
Nu blir det genast lite svårare här på bloggen. Hur förhåller man sig till en bra skiva fast men känner de som gjort den? Jag menar, ingen kommer ju att tro mig när jag säger att They Live By Nights nya EP är tokbra. Jag är ju "tjenis och hej" med sångaren och de andra. Så lyssna själv helt enkelt när den kommer ut den 14 september. Smakprov finns här
Simon i Silverbullit skall tydligen har uttryckt sin förälskelse i TLBN.
Om ni inte litar på mig, så lita i allafall på Simon för böveln!
Jerry Boman
-som tycker att den som satte svarta strån på min toaborste skall skall ha Nobelprisiet-
Vid Järntorget på Respekt.
En nöjestidning har någon form av förhandstitt i deras blad och samtidigt skall Hemstad spela.
Om jag vill vara tuff kan jag ju självklart säga saker som: Jag skiter väll i er tidning.
Men jag är inte tuff alls. Brukar läsa lite i den där tidningen ibland. Eller kolla på bilderna.
Men jag är såpass tuff att jag skriker: Kom och kolla på Hemstad med mig! Du kommer aldrig ångra dig!
I morgon kan du komma till Centralstationen och vinka av när jag åker till Malmö. Även denna gång blir det första klass. Tack SJ för era fantastiskt roligt satta priser på tågsäten! 1 klass är billigare än 2 klass! Visst, man får räkna med att sitta bland massa slips gubbar men det är gratis frukt.
I Skånes pärla skall jag nog faktiskt försöka se Håkan. Han skall tydligen vara på bettet igen. Och övertala mina polare att vi skall se South Ambulance. Hoppas de förstår.
För er som är kvar i stan kan jag rekommendera Thermostatic på Storan på lördag. Klubb Populär har premiär med tre Wonderland records band.
Nu blir det genast lite svårare här på bloggen. Hur förhåller man sig till en bra skiva fast men känner de som gjort den? Jag menar, ingen kommer ju att tro mig när jag säger att They Live By Nights nya EP är tokbra. Jag är ju "tjenis och hej" med sångaren och de andra. Så lyssna själv helt enkelt när den kommer ut den 14 september. Smakprov finns här
Simon i Silverbullit skall tydligen har uttryckt sin förälskelse i TLBN.
Om ni inte litar på mig, så lita i allafall på Simon för böveln!
Jerry Boman
-som tycker att den som satte svarta strån på min toaborste skall skall ha Nobelprisiet-
Rockfiol på en ö.
Har tagit det lite lugnt i några dagar, vilade upp mig lite efter Indieboda. Många intryck som måste smältas.
Det blev ön med muren som fick ett besök. Visby var fint men lite brat-ish på sina ställen. Folket bakom diskarna såg ut som 40+ surfers. Tragiskt.
Tur man inte var där typ vecka 29.
Hur som helst innehöll även "semestern" en del musik. Det var Polenvecka i Visby och det innebär en del kultur, skumma maträtter och spelmanslag från landet i söder. Jag gick förbi en konsert i Almedalen (japp det är där politikerna brukar hålla till) och fick se ett folk´n´roll band. Rena vansinnet och jag förstod inte ett ord om vad de sa men jävligt roligt!
Bandet heter Orkiestra Dni Naszych och är Polens största folkrock band. De har lirat i 15 år och gör 180 konserter per år som resulterat i en bunt skivor.
I Almedelen den här kvällen hängde typ 100 personer.... De var lite synd för bandet är underhållande.
En låt tror jag handlade om grisar.
Nästa om deras hemstad.
Så körde de en toksnabb cover på "Om jag var en rik man" från "Spelman på taket".
I den senare låten kliver bandets store stjärna fram och dominerar. Han heter Michał Jelonek och spelar fiol som du aldrig hört det förut! Det är iallafall första gången jag ser någon som behandlar fiolen som en elgitarr, första gången jag ser någon headbanga och lira fiol samtidigt! Publiken är med på noterna och börjar ställa sig upp. Det är så självaste ringmuren bågnar! Killen är galet skicklig och vickar på höfterna bättre än Elvis. Skönt att någon tog fiolen ur finrummet en gång för alla!
De andra i bandet är rätt bleka om man säger så. Ett Nordman som boffat lim.
Resten av "Polen i Visby" såg jag inte mycket av. Fast de tre självlysande rosa renarna i parken var sköna. De var tydligen arrangemangets logotyp. Bättre än att se tre rosa elefanter i allafall...
Såg en poster med några som kallade sig "Hårdraukarna". Det är humor.
Över till något helt annat. På torsdag klockan 20.30 smäller det: Hemstad spelar på Respekt vid Järntorget! Det var ju på tiden!
Hoppas ingen i baren kastar nötter på dem. Det där stället har ju skämt ut sig förr med sin totala brist på god smak.
Du kommer ju såklart hänga med mig dit! Okej!?
Då ses vi där!
Jerry Boman
Det blev ön med muren som fick ett besök. Visby var fint men lite brat-ish på sina ställen. Folket bakom diskarna såg ut som 40+ surfers. Tragiskt.
Tur man inte var där typ vecka 29.
Hur som helst innehöll även "semestern" en del musik. Det var Polenvecka i Visby och det innebär en del kultur, skumma maträtter och spelmanslag från landet i söder. Jag gick förbi en konsert i Almedalen (japp det är där politikerna brukar hålla till) och fick se ett folk´n´roll band. Rena vansinnet och jag förstod inte ett ord om vad de sa men jävligt roligt!
Bandet heter Orkiestra Dni Naszych och är Polens största folkrock band. De har lirat i 15 år och gör 180 konserter per år som resulterat i en bunt skivor.
I Almedelen den här kvällen hängde typ 100 personer.... De var lite synd för bandet är underhållande.
En låt tror jag handlade om grisar.
Nästa om deras hemstad.
Så körde de en toksnabb cover på "Om jag var en rik man" från "Spelman på taket".
I den senare låten kliver bandets store stjärna fram och dominerar. Han heter Michał Jelonek och spelar fiol som du aldrig hört det förut! Det är iallafall första gången jag ser någon som behandlar fiolen som en elgitarr, första gången jag ser någon headbanga och lira fiol samtidigt! Publiken är med på noterna och börjar ställa sig upp. Det är så självaste ringmuren bågnar! Killen är galet skicklig och vickar på höfterna bättre än Elvis. Skönt att någon tog fiolen ur finrummet en gång för alla!
De andra i bandet är rätt bleka om man säger så. Ett Nordman som boffat lim.
Resten av "Polen i Visby" såg jag inte mycket av. Fast de tre självlysande rosa renarna i parken var sköna. De var tydligen arrangemangets logotyp. Bättre än att se tre rosa elefanter i allafall...
Såg en poster med några som kallade sig "Hårdraukarna". Det är humor.
Över till något helt annat. På torsdag klockan 20.30 smäller det: Hemstad spelar på Respekt vid Järntorget! Det var ju på tiden!
Hoppas ingen i baren kastar nötter på dem. Det där stället har ju skämt ut sig förr med sin totala brist på god smak.
Du kommer ju såklart hänga med mig dit! Okej!?
Då ses vi där!
Jerry Boman
Glädje och sorg på den sista dagen.
Det är sista kvällen som gäller. Då skall all innestående ungdom som man har i kroppen ut
Ibland blir det magiskt, ibland tragiskt. Lördagskvällen på Emmabodafestivalen i år blev lite av varje.
Det första jag gick för att höra på var Three is a crowd. Tre snubbar i bruna träningsoveraller. Det var precis som jag förväntat mig, ett sämre TTA. Mycket sämre. Göteborgs killarna har anledning och vara dryga och kaxiga, de har låter som är riktigt bra, Det har inte TIAC. Det blir bara förprogrammerat, beräknade och dricka ur tetavin. Kanske skulle det varit bättre om det inte var mitt på dagen. Fast egentligen, knappast.
Bättre är thehelpmeplease. Den långa killen som helt själv gör låtar för alla korta. Spröda som en frukostflinga och angelägna som få. Jonas sa att han haft lite problem med ljudet men det var inget som märktes. De ”nya” låtarna kändes som flera steg i rätt riktning. Mot solen med vingar av vax. Så skall pop vara.
Så över till Salty Pirats. Från början boendes i Halmstad men nu Göteborg. De gör trallvänlig, avbeväpnade kustpop. De pressenterar sig med ”Vi snor från Gessle som Håkan snor från Morrissey”. (Popfolket skriker bara de hör ordet ”Morrissey”, det är lite sektvarning här i skogen.) En god melodi är bra för magen. Roligast är ”I lost my virginity to the voice of Per Gessle”. Mest kul hela tiden. Grabbarna och tjejen har roligt på scen och skön självdistans, det ser ut som de lirat tillsammans sedan de var fem. Skicka ut dem på turné genast!
En stund senare efter att jag tagit med mossiga kropp och vilat i ett hörn, sätter sig Frida Hyvönen bakom sin stora flygel. Hur den kom till Emmaboda är fortfarande ett under.
Jag har börjat tröttna på Frida. Hon måste förnya sig. En skiva håller inte att spela riket runt i flera månader. Dit dit dat dat-pianoslingorna är trevliga men inte hela tiden. Nu låter det bara trött.
Ännu tröttare blir jag till ”Allt är musik”. Trummisen i QYDJ spelar gittarr och sjunger om höghusfester. Inte kul alls. Som David Shutrik i ett maratonloppstempo. Somnar nästan stående.
Det är alltid trevligt när band också är andra band med samma folk. Ja det jag menar är att Vapnet är ju också till stora, viktiga, delar Sibiria. Det märks främst när publiken innan bandets spelning skapar allsång av ”Ljusdal”, även om det nu är Vapnet som skall spela. Roligt.
Vapnet har ni nog hört på radion med den inte så PK låten ”Kalla mig”. En skön popdänga som smygande slår till mot Kaahs ”Kalla mig”.Riktigt intelligent.
Martin gör riktigt smarta låtar. Och vackra. Bäst blir den här gången ”Ge dem våld”. Pop på svenska 2005 kommer vi att kalla de när vi kollar tillbaka om 50 år.
Martin nr 2s röst är det finaste asplövs vibratot denna sidan Roy.
Ny matpaus och en ny Smålandsrulle. Märker att de faktiskt sitter olika människor i den där vagnen varje gång jag är där men gubben som gör själva brödet är samma hela tiden. Han måste ha någon sorts hemlighet om hur brödet skall vara. Själv är bäste dräng.
Gott är det i allfall.
Tänk om någon bara kunde sno idéen till Göteborg och sätta en vagn på Järntorget. Kalla den för ”Spårvagnsrulle”. Ta gärna den idéen när du tröttnat på Volvokneget, Conny !
Instant succé är bara förnamnet.
Jens Lekman är kanske råmodellen för hur en artist med stor talang bör utvecklas. När han tog sina första staplande steg med sina melodier utanför lägenheten i Kortedala var han nervös. Men alla som hörde honom då förstod vad som skulle komma. Det var bara att hålla ut en stund.
Nu är Jens en charmerade underhållare, utan att bli utslätad. Han överraskar mig varje gång. Ett nytt instrument, en ny takt eller nya låtar. Hela tiden. Jag undrar bara när killen hinner med. Varje ny låt har indiehit potential Det sägs ju på stan att han fortfarande kör hemtjänstbilen…
Även den här kvällen poppar det upp ett nytt instrument. Från öst-Afrika. Låter som en pocket harpa och är väldigt vackert. När det hela är över är jag helt varm där inne där hjärtat sitter.
Sluta aldrig göra musik Jens!
Innan kvällen är slut hänger jag lite framför scen när QYDJ spelar. De är roliga och helt dumma i huvudet. Inte för jag vet om de är det på riktigt men musiken låter så. Slår man upp ”dumrock” i SAOL så lär man hitta en bild av bandet där. The Hives texter framstår som högtravande lyrik i sammanhanget. Den alldeles för dyra vegetariska tacos tallriken smakar till och med bra.
”Look a dollar!”
Under kvällens pauser vid vagnen har vi haft besök av diverse personer.
Killen som hävdar att man bara får spela gitarr i replokalen och på scen. En riktig idiot. Han var Stockholms dryg, fast efter en stund kom det fram att han var bonde som oss andra. Han var från Falun från början. Stort skratt.
Sedan hade vi besök redaktionen, valda delar, från den där lilla tidningen som kommer ut i Göteborg. Ni vet den som skriver om det som skall hända i Göteborgs nöjesliv och som har en guide på nätet. De var väll trevliga men ytliga. Typ som tidingen.
Kvällen slutar i katastrof och tandagnislan. K är full som ett ägg. Han får tag i en cykel och vinglar iväg. Kommer inte tillbaka och jag blir rädd att han cyklat in i ett träd eller nått.
G kommer hem och har blivigt knuffad i en hamburgerkö. Han har skadat knät. Fått två värktabletter av Röda korset. De meddelar honom att de inte kan göra mer, men att han förmodligen kommer att ha mycket svårt att gå på två dagar. Trots att han är fylld med öl och värktabletter har han ohyggligt ont. Knät ser ut som en röd fotboll. Ändå skall ha halta i väg och sova i bilen.
Nu skall jag vila mig lite mer och sedan bär det av hemåt igen. Frågan är om festivaler inte alltid är bäst i minnet.
Jerry Boman
Ibland blir det magiskt, ibland tragiskt. Lördagskvällen på Emmabodafestivalen i år blev lite av varje.
Det första jag gick för att höra på var Three is a crowd. Tre snubbar i bruna träningsoveraller. Det var precis som jag förväntat mig, ett sämre TTA. Mycket sämre. Göteborgs killarna har anledning och vara dryga och kaxiga, de har låter som är riktigt bra, Det har inte TIAC. Det blir bara förprogrammerat, beräknade och dricka ur tetavin. Kanske skulle det varit bättre om det inte var mitt på dagen. Fast egentligen, knappast.
Bättre är thehelpmeplease. Den långa killen som helt själv gör låtar för alla korta. Spröda som en frukostflinga och angelägna som få. Jonas sa att han haft lite problem med ljudet men det var inget som märktes. De ”nya” låtarna kändes som flera steg i rätt riktning. Mot solen med vingar av vax. Så skall pop vara.
Så över till Salty Pirats. Från början boendes i Halmstad men nu Göteborg. De gör trallvänlig, avbeväpnade kustpop. De pressenterar sig med ”Vi snor från Gessle som Håkan snor från Morrissey”. (Popfolket skriker bara de hör ordet ”Morrissey”, det är lite sektvarning här i skogen.) En god melodi är bra för magen. Roligast är ”I lost my virginity to the voice of Per Gessle”. Mest kul hela tiden. Grabbarna och tjejen har roligt på scen och skön självdistans, det ser ut som de lirat tillsammans sedan de var fem. Skicka ut dem på turné genast!
En stund senare efter att jag tagit med mossiga kropp och vilat i ett hörn, sätter sig Frida Hyvönen bakom sin stora flygel. Hur den kom till Emmaboda är fortfarande ett under.
Jag har börjat tröttna på Frida. Hon måste förnya sig. En skiva håller inte att spela riket runt i flera månader. Dit dit dat dat-pianoslingorna är trevliga men inte hela tiden. Nu låter det bara trött.
Ännu tröttare blir jag till ”Allt är musik”. Trummisen i QYDJ spelar gittarr och sjunger om höghusfester. Inte kul alls. Som David Shutrik i ett maratonloppstempo. Somnar nästan stående.
Det är alltid trevligt när band också är andra band med samma folk. Ja det jag menar är att Vapnet är ju också till stora, viktiga, delar Sibiria. Det märks främst när publiken innan bandets spelning skapar allsång av ”Ljusdal”, även om det nu är Vapnet som skall spela. Roligt.
Vapnet har ni nog hört på radion med den inte så PK låten ”Kalla mig”. En skön popdänga som smygande slår till mot Kaahs ”Kalla mig”.Riktigt intelligent.
Martin gör riktigt smarta låtar. Och vackra. Bäst blir den här gången ”Ge dem våld”. Pop på svenska 2005 kommer vi att kalla de när vi kollar tillbaka om 50 år.
Martin nr 2s röst är det finaste asplövs vibratot denna sidan Roy.
Ny matpaus och en ny Smålandsrulle. Märker att de faktiskt sitter olika människor i den där vagnen varje gång jag är där men gubben som gör själva brödet är samma hela tiden. Han måste ha någon sorts hemlighet om hur brödet skall vara. Själv är bäste dräng.
Gott är det i allfall.
Tänk om någon bara kunde sno idéen till Göteborg och sätta en vagn på Järntorget. Kalla den för ”Spårvagnsrulle”. Ta gärna den idéen när du tröttnat på Volvokneget, Conny !
Instant succé är bara förnamnet.
Jens Lekman är kanske råmodellen för hur en artist med stor talang bör utvecklas. När han tog sina första staplande steg med sina melodier utanför lägenheten i Kortedala var han nervös. Men alla som hörde honom då förstod vad som skulle komma. Det var bara att hålla ut en stund.
Nu är Jens en charmerade underhållare, utan att bli utslätad. Han överraskar mig varje gång. Ett nytt instrument, en ny takt eller nya låtar. Hela tiden. Jag undrar bara när killen hinner med. Varje ny låt har indiehit potential Det sägs ju på stan att han fortfarande kör hemtjänstbilen…
Även den här kvällen poppar det upp ett nytt instrument. Från öst-Afrika. Låter som en pocket harpa och är väldigt vackert. När det hela är över är jag helt varm där inne där hjärtat sitter.
Sluta aldrig göra musik Jens!
Innan kvällen är slut hänger jag lite framför scen när QYDJ spelar. De är roliga och helt dumma i huvudet. Inte för jag vet om de är det på riktigt men musiken låter så. Slår man upp ”dumrock” i SAOL så lär man hitta en bild av bandet där. The Hives texter framstår som högtravande lyrik i sammanhanget. Den alldeles för dyra vegetariska tacos tallriken smakar till och med bra.
”Look a dollar!”
Under kvällens pauser vid vagnen har vi haft besök av diverse personer.
Killen som hävdar att man bara får spela gitarr i replokalen och på scen. En riktig idiot. Han var Stockholms dryg, fast efter en stund kom det fram att han var bonde som oss andra. Han var från Falun från början. Stort skratt.
Sedan hade vi besök redaktionen, valda delar, från den där lilla tidningen som kommer ut i Göteborg. Ni vet den som skriver om det som skall hända i Göteborgs nöjesliv och som har en guide på nätet. De var väll trevliga men ytliga. Typ som tidingen.
Kvällen slutar i katastrof och tandagnislan. K är full som ett ägg. Han får tag i en cykel och vinglar iväg. Kommer inte tillbaka och jag blir rädd att han cyklat in i ett träd eller nått.
G kommer hem och har blivigt knuffad i en hamburgerkö. Han har skadat knät. Fått två värktabletter av Röda korset. De meddelar honom att de inte kan göra mer, men att han förmodligen kommer att ha mycket svårt att gå på två dagar. Trots att han är fylld med öl och värktabletter har han ohyggligt ont. Knät ser ut som en röd fotboll. Ändå skall ha halta i väg och sova i bilen.
Nu skall jag vila mig lite mer och sedan bär det av hemåt igen. Frågan är om festivaler inte alltid är bäst i minnet.
Jerry Boman
Kärlek för hela världen.
Det är egentligen helt värdelöst.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.
Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.
”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.
Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.
Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.
Somnade med ett leende på läpparna.
Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!
Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.
Att man vaknar klockan nio. Speciellt när kalaset tog slut vid tre.
Men det är vackert i Småland på morgnarna och helt tyst. Jag blir väldigt lugn av det här.
Klockan är halv tio nu, lokal tid, och det är bara jag uppe.
Man kanske skulle ha sig ett torp i skogen på äldre dar. Om inte annat så bara för att kunna ordna med festivaler i trädgården. Men jag tror att det är en massa annat meck med ett hus så jag håller mig i stan och lyssnar på skivor i stället.
Fredag brukar alltid vara bra på festivaler. Man har lagom kommit in i det och det har inne hunnit bli tråkigt att bo fyra snubbar i en aluminiumburk på hjul.
Igår anslöt även G till vår camp. En överenergisk person som är väldigt snäll men galet ”gå-på-ig”.
Vid elva tiden gick vi iväg för att lyssna på frukostpop. En festival i festivalen. Den utspelar sig bredvid Rasslebaren och alltså inte på någon av de två scenerna. Tyvärr var det så lågt ljud att jag gick därifrån. Tråkigt.
Första ”riktiga” bandet igår blev Lovekevins. Jag fick på något konstigt sätt för mig att de var från Peking. Men de var lika mycket från Kina som jag är från Borås. Inte det minsta.
På grund av det här blev det lite dålig stämning, främst från J och Ks håll. De lasstade liksom bandet för att jag läst fel.
De spelade vacker pop att vakna till i alla fall.
”Bring me the F---- Riot….Man!” är ett festival favorit band. Grapefruit & Bodybuilding håller sig I samma serie. Skojrock som det svänger om något fruktansvärt om. De skulle ju såklart fått en tid mitt i natten.
Efter den urladdningen blev vi hungriga och ställde oss i kön till Smålandsrullen. Jag gick för att pudra näsan och J fick stå i samma kö som sångaren i Polyphonic Spree. Det är skönt att den här lilla festivalen inte har något backstage område. Alla är vi människor, några skall spela andra skall lyssna, och vi är alla värda lika mycket.
Tänk om man skulle skippat backstage området på Hultsfred. Då skulle förmodligen Stockholms credeliten virrat omkring och haft svårt att hitta varandra.
Lisa Millberg i kön till Smålandsrullen. Skulle inte tro det va.
Efter lite vilande vid vagnen blev det dags för legenderna, fyllona och galenskapen i Slagsmålsklubben. Dans dans dans helt enkelt. Blipbopandet blir inte snällare och med mer kärlek än det här. Enligt bandet var det deras sista spelning på ett tag för att alla skulle flytta till Berlin. Jag är inte lika säker på om det där var helt sant. Man vet aldrig när Klubben dyker upp igen.
Ytterligare paus, för att vänta in en av festivalens höjdpunker. The Polyphonic Spree.
Ja, hur skall jag skriva nu. Det är verkligen svårt att förklara. Det är gosspel, det är sektvarning, det är storslagen pop med 25 man på scen. Allt blir med ens ljust och ens sinne fylls med kärlek för alla och en var. Som att ställa sig rakt i solen. Glädjetårar.
Det går verkligen inte att förklara hur man känner sig där i publiken. Jag önskar att min kärlek var här.
Efter den konserten var vi tvungna och krama varandra hela högen. Det kändes som den mest naturliga reaktionen någonsin. Det var som inget hat fanns någonstans i hela världen. Jag kan tänka mig att det kramades ännu mer i tält runt om på området den här natten. På det där vackra sättet.
Om någon inte tänkt på det än så borde man sända TPS till krigsdrabbade länder. Jag tror det skulle lugna ner sig betydligt då.
Vidare i natten. Men det var liksom inte läge för att ta in något annat band.
Tillbaka till vår lilla crib. Vi blev ett gäng som slöt upp och firade kärlekens seger över hatet.
Jag fick höra de två första låtarna som Pet Polictics spelat in. Strålande det också. En ensam kille som lirar in fin på kammaren. Visst det börjar bli uttjatat det konceptet men va fan så länge folk gör bra musik så får de bära sig åt hur de vill.
Pet Polictics lär jag kolla upp mer sen. Ni också.
Somnade med ett leende på läpparna.
Nu är det snart dags för thehelpmeplease- Jonas att gå upp på scenen i skogen. Jag önskar honom så mycket lycka till som jag bara kan!
Jerry Boman
Som funderar på om han skall säga hur full den där sångaren i det där enmansbandet från Småland egentligen var.
Vin, kvinnor och sång.
Okej jag kan ta att band ställer in på festivaler. Det kan hända alla.
MEN att förklara det med ”Ehee de kunde inte” håller inte. Vaddå hade ingen frågat Lo-Fi-Fnk innan de bokade in dem? Hoppades man bara att de skulle vara lediga?
Stor besvikelse som förstörde min kväll igår.
Dagen innehöll även en del riktigt roliga överraskningar. Först fram var Gäddan & Braxen. Glädjesprutande elektronica och låt namn som ”Tre små rätter” och ”Bingo”. Satt perfekt till en PET-flaska vin i gräset.
Kvällens riktiga höjdare var The Pipetts. Tre flickor från England som gör den bästa retropopen just nu! Med synkade rörelser hämtade från 60-talets tvshower. (Light Bulb Projekt från Göteborg försöker lite samma sak men landar bara i en aula i Svenljunga) Det här blir det som ni får springa benen av i höst. Det är snyggt, unisont och trallvänligt. De lovade att komma tillbaka till Sverige snart.
”I like boys in uniforms, schooluniforms. I like girl in uniforms, schooluniforms.”
Yohooo!
Skönt för övrigt att se att det inte bara är jag som har blivigt gammal och rädd för ungdomarna. Det blev att flytta thehelpmeplease-Jonas tält från den skrämmade tältcampingen till den lite lugnare artistcampen. Där träffade jag på Salty Pirats som försökte förklara vad låten ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle” egentligen handlade om. Jag trodde att det var uppenbart….
Kvällens skratt stod They live by night-Joel för. ”Vin, kvinnor och sång” projektet tillsammans med gamle The Shift sångaren Stenberg kan bli riktigt roligt. Sjömans romantik för 2000-talet. Fast allt är väl bara ett skämt.
Nu är det en ny dag och alla gamla besvikelser är lika borta ciggen.
Nya tag och nya band.
Väldigt hurtigt det där lät. Känner mig inte så hurtig. Har drömt om aktieaffärer i natt.
Jerry Boman
som fortfarande inte förstår hur han kan surfa bredband trådlöst mitt i skogen
MEN att förklara det med ”Ehee de kunde inte” håller inte. Vaddå hade ingen frågat Lo-Fi-Fnk innan de bokade in dem? Hoppades man bara att de skulle vara lediga?
Stor besvikelse som förstörde min kväll igår.
Dagen innehöll även en del riktigt roliga överraskningar. Först fram var Gäddan & Braxen. Glädjesprutande elektronica och låt namn som ”Tre små rätter” och ”Bingo”. Satt perfekt till en PET-flaska vin i gräset.
Kvällens riktiga höjdare var The Pipetts. Tre flickor från England som gör den bästa retropopen just nu! Med synkade rörelser hämtade från 60-talets tvshower. (Light Bulb Projekt från Göteborg försöker lite samma sak men landar bara i en aula i Svenljunga) Det här blir det som ni får springa benen av i höst. Det är snyggt, unisont och trallvänligt. De lovade att komma tillbaka till Sverige snart.
”I like boys in uniforms, schooluniforms. I like girl in uniforms, schooluniforms.”
Yohooo!
Skönt för övrigt att se att det inte bara är jag som har blivigt gammal och rädd för ungdomarna. Det blev att flytta thehelpmeplease-Jonas tält från den skrämmade tältcampingen till den lite lugnare artistcampen. Där träffade jag på Salty Pirats som försökte förklara vad låten ”I lost my virginty to the voice of Per Gessle” egentligen handlade om. Jag trodde att det var uppenbart….
Kvällens skratt stod They live by night-Joel för. ”Vin, kvinnor och sång” projektet tillsammans med gamle The Shift sångaren Stenberg kan bli riktigt roligt. Sjömans romantik för 2000-talet. Fast allt är väl bara ett skämt.
Nu är det en ny dag och alla gamla besvikelser är lika borta ciggen.
Nya tag och nya band.
Väldigt hurtigt det där lät. Känner mig inte så hurtig. Har drömt om aktieaffärer i natt.
Jerry Boman
som fortfarande inte förstår hur han kan surfa bredband trådlöst mitt i skogen
Vatten, förnedring och mjukost.
Så var man på plats.
På södra Sveriges suraste åker.
Vi höll på att fastna med bilen.
Vi höll på att halka.
Grannarna sitter helt fast med sin buss.
Grannarna har halkat.
Men vad gör väl sånt när förtältet och syskonen Källs vackra isblå tält sattes upp med Carro-fart. Fantastiskt, det måste betyda att vi lärt oss något.
Natten innehåll en del förnedring, främst jag som trots att jag vet att jag inte kan spela gitarr ändå skall försöka efter några öl. Men folk klappade. Förmodligen för att vara snälla.
Jag lovar här och nu att aldrig göra om det…inte tidigare än 22.00 i natt.
Skönt i alla fall att ingen i det här gänget är inne på hokuspokus-cigg. Vi håller oss till de vanliga, med mentol i. Jag tror att det betyder att man slipper borsta tänderna om man tar sig en fest-kvälls-cigg. Mentol är ju bra för andedräkten har jag hört.
Ännu är det bara jag som är uppe i vårt camp. Även om de andra har ränt ut och in ur vagnen sedan sex i dag på morgonen. Den som hittade på vår kropp tog inte hänsyn till att man vill sova på morgonen och INTE gå på toaletten då.
Gäddan & Braxen, dessa sköna bandnamn, tar min Emmaboda oskuld i år.
Nu blir det fullkornsbröd och mjukost.
Jerry Boman
På södra Sveriges suraste åker.
Vi höll på att fastna med bilen.
Vi höll på att halka.
Grannarna sitter helt fast med sin buss.
Grannarna har halkat.
Men vad gör väl sånt när förtältet och syskonen Källs vackra isblå tält sattes upp med Carro-fart. Fantastiskt, det måste betyda att vi lärt oss något.
Natten innehåll en del förnedring, främst jag som trots att jag vet att jag inte kan spela gitarr ändå skall försöka efter några öl. Men folk klappade. Förmodligen för att vara snälla.
Jag lovar här och nu att aldrig göra om det…inte tidigare än 22.00 i natt.
Skönt i alla fall att ingen i det här gänget är inne på hokuspokus-cigg. Vi håller oss till de vanliga, med mentol i. Jag tror att det betyder att man slipper borsta tänderna om man tar sig en fest-kvälls-cigg. Mentol är ju bra för andedräkten har jag hört.
Ännu är det bara jag som är uppe i vårt camp. Även om de andra har ränt ut och in ur vagnen sedan sex i dag på morgonen. Den som hittade på vår kropp tog inte hänsyn till att man vill sova på morgonen och INTE gå på toaletten då.
Gäddan & Braxen, dessa sköna bandnamn, tar min Emmaboda oskuld i år.
Nu blir det fullkornsbröd och mjukost.
Jerry Boman
Namedropping deluxe-festival.
Först måste jag bara tillkännage att jag numera är en bättre och mycket mer komplettare människa än igår.
Jag har efter ungefär 4,5 år letade hittat Lasse Lindhs skiva "Bra". I mitt tycke en av de bästa svenska skivor som gjorts. "Hon är bättre" är så smart, fin och bra att ingen kommer i närheten.
Mitt förra exemplar av skivan stals helt fräckt av mitt ex och sedan dess har jag letat efter en ny. Har ringt hit och dit, letat i reabackar på Åhlens, grävt i soptunnor, tvingat skivbolagsfolk att uppsöka sina förråd och även blivit lovad en bränd kopia av Lasse själv. Men icke. Förrän nu!
Den som ordnade upp hela mitt liv kallar sig Johan och bor i Halmstad. Tack tack Johan jag kommer vara dig evigt tacksam!
Det om det.
Nu är det bara timmar kvar till jag, och "Sasha Bell fan club", är på väg mot Sveriges trevligaste festival: Emmaboda-festivalen.
Jag har fixat och trixat med spelschemat i timmar nu. Det är viktiga saker det här.
I år kallas festivalen "Saker som vi glömt" och tro det eller ej, i år är det tio-års jubileum för mig i indieträsket! Herregud, är jag så gammal!
Såg att Brainpool, i sin samlingsskiva, hade en bild från när de spelade i Emmaboda 1994. Bilden såg gammalt ut...men jag var där då. Kommer ihåg att de hade massa stora, hårda och elaka vaker, som bandet själva tog med sig. De stampade på alla som kom för nära scen. Dumt och fjantig hybris.
Hur som helst så är det i år en helt grym line-up. Mest spännande skall det nog ändå bli att se The Polyphonic Spree. 25 man (och kvinnor) i färgglada konfirmationsdräkter som gör symfonisk pop kryddat med gosspel. Vet i fasiken hur de skall få plats på scen men det löser sig nog.
Som vanligt är det starkt på den svenska sidan. Salty pirates från västkusten verkar kul, döper man en låt till "I lost my virginity to the voice of Per Gessle" så kommer ju såklart er utvandrade Halmstadsbo ställa sig i publiken. Musiken lät...spännande.
Mer svenskt:
Blood Music . Soloprojekt från Karl-Jonas Winqvist i First floor power. Och ja det låter en del likt. Bra. Lite mer "odansant" kanske.
"Thehelpmeplease" spelar på lördag och då tänker iallafall jag vara uppe på benen. Jonas gör de vackraste måste-lyssna-strunt-samma låtar som finns!
Häxor & Porr (ett "och" i bandnamnet är årets trend!) spelar musikalmusik till en skum barnpjäs på sjutiotalet. Jag vet inte om det är meningen att man skall bli rädd...
TIAC tar vid där TTA slutade...eller är inne på ett litet stickspår men inom samma bangård.
Elias & The Wizzkids har någon skurit ut ur filmen "O Brother, Where Art Thou ?". Hoppas de har hatten med sig så man kan kasta pengar i den, för gatumusikanter blir inte bättre än så här, och det är en stor komplimang!
Vapnet känner ni till om ni följt med här. Hoppas på mer folk än i Hultsfred.
Lo-Fi Fnk gör så att jag dansar in torsdagsnatten!
Ja jag kan hålla på en stund, men nu får det vara nog. Jag kommer höra av mig när det blir dax. Den här gången gör jag ingen speciell blogg för festivalen utan håller mig här inne.
Allt är nerpackat och vätskeersättning som gjorde succé i Hultsfred är med. Och mp3 spelaren är laddad, med bland annat Lasse Lindh, Las Palmas, Jojje Wadenius och Johnny Cash.
Just nu önskar jag mig bara att lille Jens Lekman inte får ett staket över sig som förra året...och att jag kanske kanske feströker lite mindre...fast skit samma man lever bara en gång.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)