Fria måndagar och storhet i det lilla

Här går det undan, redan på måndag är det fin premiär:

Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig



Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!

PÅ SCEN klockan 22:00:

The Loveable Tulips

Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."

Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."

I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!

Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.

Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.


Tillsist:

I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.
Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.

Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.

Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!

Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.

Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.

Jerry Boman

Bättre sent än inte: Hugo Lindmark har gjort en klassiker

Jag har lite dåligt samvete för det här, att jag inte berättat tidigare. Kanske krävdes lite tid och plats för att förstå. Hur bra det här är, hur många som kommer älska Hugo Lindmark för den klassiker till låt han fått ihop. Bättre sent än aldrig och ännu verkar de flesta inte hittat Hugo.

Första gången jag mötte Hugo spelade han i Greta & The Onenightsstands, de spelade överallt i Göteborg och jag fick äran att åka spårvagn med dem. Tiden gick och jag flyttade till Stockholm, spelade in musikvideo med Anna Hamilton på IKEA och då ställde Hugo upp som statist.

En natt fick jag ett meddelande, Hugo hade sprutat ur sig ett flertal låtar och allt skulle spelas in på bara några dagar. Jag blev skeptisk, man ska inte rusa fram alla gånger. Sen gick det mer tid och den skeptiska tanken förföljde mig. Jag skämdes att jag inte gav det en chans…


In ramlade skivan Smal som jag och jag föll direkt, spelade den samma kväll på Nada (förmodligen världspremiär offentligt) men av någon outgrundlig anledning glömde jag bort att skriva om det hela…

Så jag berättar det hela nu: Smal som jag är i klass med det bästa Tomas Andersson Wij någonsin gjort, skillnaden är att Hugo ligger mycket närmare nutidens verklighet än Wij någonsin gjort. Lindmark berättar rakt på, saker som händer blir startskott för både det ena och det andra. Han får det att låta så enkelt men alla som någonsin varit nära en penna eller en gitarr vet att just den här direkt lyriken är det svåraste som finns. Smal som jag är en låt som växer på dig, och som kommer plockas upp om ett tag och ni liksom jag kommer skämmas för att vi inte fattade från början.

Mer musik med Hugo Lindmark hittar du här.

Tillsist:
Här är videon jag gjorde till Anna Hamilton, med Hugo som "onenightstand":


Jerry Boman

Jag gjorde en video.

Jag är inte bara runt på en massa konserter, jag gör musikvideos också. Här kommer den senaste, Anna Hamilton och låten Walk of shame! Idé, foto samt klippt och skuren av mig. Kolla gärna in hela...



Mer av fantastiska Anna Hamilton hittar du här!

I alla riktningar

Fyra scener, fyra väldigt olika band. Det är en glädje att glida runt i den här stan! Längst ner hittar du rörliga bilder på allt!

Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!

The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.

De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.


Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.

Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!

Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".

Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.

Rymdpunk.

Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.



Till vänster om Christian hittade man den här killen:

Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.



Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.

Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.



Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)

Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.

Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!

Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!

Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:











Jerry Boman

Stråkar, spelkort och guilty pleasure

Ny vecka, nya saker.
Jag ska ta och börja med en ny ruta till höger här i bloggen: "Just nu enligt Jerry". Det blir en uppdatering om det jag lyssnar på just nu. Hoppas ni gillar det!

Så här slutade förra veckan:

Torsdag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Nada. Eller nja, jag har börjat gå över till att spela från datorn istället. Känns så larvigt att bränna ut saker på en cd, man har ju ändå allt där i burken. Funkar bra.
Kvällen var kul, några dansade en smula och Nada har ändå sinnessjukt god risotto! Avslutade i vanlig ordning med Göteborgs symfonikernas samarbete med Håkan, den magnifika versionen av Bara dårar rusar in. Dessa stråkar!





Fredag:


Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis afterwork. Kul som FAN! Bäst under kvällen går nog Guldgossen, vi drar i väg hela två låtar med denna fantastiska artist, Gillar Gillar inte och CP-fingret. Båda gångerna stegar folk fram och frågar vad det är. Några dansar också till låtarna. Det är det bästa betyg en artist kan få! Heja Guldgossen!
Tydligen hade gästerna lika roligt som vi, egentligen skulle vi slutat spela 21 men ingen ville gå ner så det blev att spela en timme extra. Tackar!

På den lilla scenen stod Tiny Boys:



Jag säger det så här: Det kan bli något, men just nu känns det lite ofärdigt. Spretigt. Den stora behållningen är Jon på trummorna. Undergångstrummor är alltid rätt!
Jag tror det handlar om att bandet inte kändes på tå, det verkade inte viktigt. Någon solade på gitarren, någon sjöng och någon spelade bas. Inga stora grejer, bara att göra det. Jag vill se jävlarannama! På död eller på liv! För låtarna finns där!

Efter afterworken gick jag ner till stora salongen, i samma sekund gick Boris & The Jeltsins på.



Jag gillar Boris och gänget. Mycket. För varje gång jag ser dem blir de lite bättre, de slipar argumenten. Större under hållning. Den här kvällen hända något, de tog steget. Fyllade upp större, blev ett större band. Framför allt blev de en enhet, alla är med. Låtarna börja sätta sig i publiken hjärnor också, detta hjälper till. På många sätt känns deras släppkalasspelning på Strand för någon månad sedan väldigt långt borta. Nu är det absolut de större scenerna som gäller.

Boris & The Jeltsins vill säga något viktigt och de gör de med en öppenhet och ärlighet som inte många andra mäktar med. Om de inte gillar en politik så låter de personen som står bakom politiken hänga ut genom fönstret för allmän smädelse. De går inte omvägar för att berätta budskapet. Det är väldigt skönt! Elias är en självlysande stjärna, en predikant mitt uppe bland nyhetsflöden och Twitterbladder.



Framtiden kommer hålla Boris & The Jeltsins högt. För att de tog bladet från munnen.



Jag har skrivit det förr, jag gillar Florence Valentin bättre när de inte är så många på scen. Även om det är roligt och kul att se stora band så verkar de tappa fokus en smula när de är många. Några låtar verkar gå på förvånansvärt mycket rutin. Det kanske blir så efter en miljon spelningar och mycket folk. Som vanligt är det Love själv som räddar upp det hela, hans mellansnack (man känner sig som 100 år när man börjar påpeka mellansnacken…) är bra. Han utnyttjar tiden i ljuset till att framföra personliga åsikter från hjärtat.



Det är här jag tydligast ser utvecklingen, för man kan dra små halvtransparenta likhetstecken mellan Florence Valentin och Boris & The Jeltsins. Men de senare är mer barn av sin tid, de vet att rakt-på mentaliteten är viktig. Ingen orkar längre, i sorlet av uppdateringar och Google Wave floder, tänka längre. Vi vill bara ha det skrivet på näsan.
Det gäller att vara precis så rakt på sak som Love är i sina snack. Som band snurrar FV numera ofta upp sig i snygga formuleringar. Synd.

Jag längtar till nytt med FV, om de lyckas översätta Loves prat till låtar kommer de bli fantastiskt.

Det är märkligt vad tiden går fort.

Lördag:
Ingen musik alls…eller jo, jag gick förbi Pet Sounds Bar. Happy endings heter klubben och det är Pontus De Wolfe & Daniel Odelstad i båset.
Man skulle kunna kalla det för en guilty pleasure-klubb, låtarna vi gillar man ibland är för pretto för att säga att vi gillar. Mycket bra!



Och vad är grejen med kortet i taket på Pelikan?

Måndag:



Ikonen Gustav Gelin har totalt lagt beslag på måndagarna. Fint. Numera håller Lyckliga Måndagar till på Tranan. Bra musik och trevligt på alla sätt. Det blev en del allsång mot slutet!
Den 30 november spelar jag och flickan i grönt, Åsa Hjalmarsson, den bästa musiken på just Lyckliga Måndagar! Mycket roligt!

Tillsist:
Här kommer då alltså den uppdaterade listan över när man kan se mig i ett djbås:

Hej Stockholm! (Anna och Jerry)
Söndag 6 dec: Nada (vi letar julpop redan nu!)
Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt: Någon form av konstfest)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns (Makthaverskan och Pintandwefall spelar… kommer bli en galen kväll!)
Söndag 20 dec: Nada (så mycket julpop att du smälter!)

Jerry
Måndag 30 november: Lyckliga Måndagar på Tranan med Åsa Hjalmarsson (jag tror vi kan utlova en del allsång till västkustklassiker! Gamla som nya!)

Tillsist2:
Stort tack till den vakt som eskorterade in Anna Hamilton på Debaser Medis. Hon kom med en skiva till mig och den är såklart väldigt bra! Jag har skrivit om henne tidigare så in och lyssna på Walk Of Shame!

Tillsist3:
Missa INTE You Say France & I Whistle på "Hemma hos Fanny" på Pet Sounds Bar nu på onsdag!

Jerry Boman

Glädjetjut och hopp!

Vad glad jag är nu! The Joy Formidable kommer till stan den 21 november! Det kan vara det bästa bandet på mycket mycket länge som kommer utomsockens i från.
The Joy Formidable låter som en korsning av Matt & Kim och Glasvegas. Montomt skrikmangel med glädje. Upp med kravallstaketen på Debaser!
Hej åh hå hurra!

Och att Sonic Surf City gör nya låtar är en sådan nyhet att jag hoppar högt! Ola Hermanson sjunger nog "Ohioiii Oioooo" fler gånger än någonsin men annars är allt som vanligt hos Norrköpings turbosurfare. "Vote for summer" är en popsmocka som kommer riva ett dansgolv när som helst! Jag röstar på sommar!

När vi ändå är inne på Myspace hela bunten och snurrar kan man ju ta och lyssna på följande:

Anna Hamilton
Små elektroniska ljud blandas med skimrade nätters mystik. Sitter här och tänker på vinjetten till Cheers. Sinatra möter Miss Lee. Bitar av klubb, bitar av natur. Hög hatt och Fjällräven, allt i ett.
"Walk of shame" är helt helt jävla briljant! Veckans fynd!

Gå in HÄR och klicka på ljudklippet längst ner, en väldigt bra cover på favoriterna The Bombettes "The Thief". Väldigt bra!

Emma Boman
Här håller vi folk med samma efternamn bakom ryggen. Vi är inte släkt vad jag vet men det är så vackert att det inte går att undanhålla er. Levande ljus-musik. Jag vill sommna till det här, inte för att det är tråkigt på något sätt, utan för att det är så inbäddat.

Cass McCombs
Vi kommer bråka om vilken låt som är bäst när året är slut. Men det kan mycket väl vara "Dreams-Come-True-Girl". Jag vet inte, men det verkar som han missar Sverige? Eller ser ni honom någonstans? Tjoa till i så fall!

Här är det i allafall Girls som gör en fin version av låten:

Girls "Dreams Come True Girl" (Cass McCombs) from Left | Right Hand on Vimeo.

Jerry Boman

Fakta: Världens snyggaste gitarr. Punkt.

Jag måste helt enkelt börja här, jag har en hangup på en pryl. Det händer inte så ofta men just den här saken står för en massa bra grejer, den symboliserar en enormt bra låt och en musikvideo som jag tittat sönder. Gitarren heter VOX Phantom och är såklart en likadan som Ian Curtis så spänt håller i videon till Love will tear us apart. (det är väldigt fint att han under hela låten håller fingrarna på det inledande ackordet likt en nervös skolpojke!) Den diamantformade gitarrkroppen är enligt vissa i min närhet helt värdelös, eftersom man inte kan sitta ner och spela. Det kan man ju inte lägga vikt vid när man står inför denna magnifika designfullträff.
Varför i hela världen ska en gitarr vara praktiskt? Det är som att eftersträva cigg som är enkla att hålla, klubbar som har mjuka väggar och cyklar som tar dig till Kina.
Phantom är den snyggaste gitarren jag vet, just den här kvällen ingick den i The Mare:s uppsättning.
Med de orden kan vi fortsätta till livets väsentligheter, The Mare och Iiris Viljanen Trio live på Klubb King Kong.

Uppe i det blå!

Här händer det saker hela tiden!

Tisdag:

Som ni har sett, jag var på Guldgossen när han spelade på Obaren. (se förra inlägget) För jävla bra alltså! Den killen vet hur man lägger upp en spelning! Slutet, när hela bandet går genom publiken och spelar melodin till Gillar, Gillar Inte på dragspel, samtidigt som hela publiken högljutt nynnar med var helt fantastisk! Får inte Guldgossen stort genombrott snart ska jag bada i havet innan februari är över!

Jag gillar människor med skön hybris! Underbart!

Onsdag:

Sidechild firade nya skivan med släppkalas på Södra Teatern. Hej Stockholm! spelade skivor en stund… och som vanligt, när Guldgossens Gillar, Gillar Inte spelades, ja då kom det såklart fram någon och frågade vad det var för fantastisk låt!

Torsdag:

Där har ni en bildruta ur en musikvideo för Anna Hamilton som jag spelade in igår. Kommer bli helt kanon!

Lördag:
En resa till Norrköping blir det och musikvideo för Zackarias. Kommer också bli hur bra som helst tror jag!

Lördag kväll:
Almedal firar sin nya skiva! Debaser Slussen!

Tillsist:
Hör bara av er om ni vill ha hjälp med musikvideo och videoprojektioner (se exempel från Debaser Medis här).

Jerry Boman

Hela listan, Pinto igen och ett förbud.

I torsdags hade Allears klubb på Sticky...det gick väl sådär. Men men det var kul och de flesta verkade ha trevligt!

Jag börjar med det viktigaste, listan över vilka skivor jag spelade (meningen var att jag skulle länka till alla med det funkade inte...):

Låsas katten - Den här stan är inte stor nog för oss båda
Spring Johnny - Riksväg 45 Blues
Shiloh - Why do years go by?
My Russian Father And A Dog Called Laika - Indiekids
Cobra Carlie - Skrik om du brinner
Fine Arts Showcase - Dance With Yr Shadow
Popmusick - Senssles Sound
Shoot Charlie - Junior/Senior
Moa - In the spring
Hospitalle - Hear them sing
Johan H - Nygubbe4
Hatis Romance - Indieland
Litte Big Aventure - Son Of St Jacobs
Children Come On - Traces and Tracks
Samtidigt Som - Jag tror aldrig någon kan känna så här för dig
Vargpakten - Jantelagen
SV:RT - Skulle inte tro det
Tikkle Me - Beat This Man
Palpitation - Norway Disapear
Fontainebleau - Svenska fåglar
Ultrasport - False Start City
Fibi Frap - Chatrine
Tiptoe arond the elecric chair - Spencer
The Sweptaways - Kalla Mig
Small Feral Token - Love Endless
Glasvegas - Daddys Gone
The Essex Green - The great late cassiopia
Hundarna - Man med pistol
Kusowsky - Dansa
Saint Etienne - He´s on the phone
64 Revolt - C.A.P.I.P
Cat Burgular - I Hate Morrissy
Isaac Nyberg - Förortsbarn
Lola - En av dom där dagarna
Hemstad - Partik Sjöberg
Hej Anita! - The answer is 42
The Animal Five - We gona die at the same time me and you
Famlijen - Det snurrar i min skalle
JohnE 5 - Comment ca va Marc Hamilton?

Spring iväg, invadera närmaste dator som har Google och sök upp alla de här banden. De är bra allihopa!

Sen spelade Tones of Home...och sen spelade Ema-Emil massa bra musik, bland annat Black Kids underbara "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You". Den låten var bäst på hela kvällen! Eller så var det nya fyndet John´s Candy, som Emils kollega Carolina spelade...

Efter sista bandet så spelade jag också lite blandade plattor...jag avslutade med Broder Daniels liveversion av Shoreline och drömde mig tillbaka till vintern 2001, när jag själv dansade till just den låten, på just Sticky. Kanske drömde jag om att också en gång få stå i det där DJ båset... Nu dansade ingen men jag och Emil satt med ett fånigt leende på läpparna. Vi enades om att det där är en väldigt bra låt att sluta med. Tyvärr fick vi inte höra de sista 15 sekunderna, en kvinna kom och sa till på skarpen att nu fick vi lägga av för nu stängde dom. Klockan var 01.01...

Så några små ord om banden som spelade, först Tones Of Home.
Inte min påse alls. Funkade inte live, för långt och faktiskt för tråkigt. Jag säger inte mer än så...
Band två däremot, Swedish For Beginners, var ännu bättre än jag väntat mig!
En stor del i det är Johan Signerts totala förvandling, från skön snubbe till...ja, ta mig tusan, han är den perfekta hybriden av Håkan Hellström och David Bowie! Han får igång de fåtalet i publiken med lika delar naiv charm som med de stora scenernas sexighet. Vid slutet av konserten finns det ingen i lokalen som inte fallit pang bom för bandet.
Resten av bandet skiner av spelglädje, de fungerar som en enhet. Låtarna är på sina ställen helt briljanta, lyssna på Happy Factory eller This city is not for me!
Det mest spännande är ändå hur varje liten del i SFB spelar roll, även om de är många på scen är alla lika viktiga.

Tillsist:
Ibland blir allt så bra: Tellus About The Moon har flyttat sin spelning till i morgon lördag. Detta innebär att jag kan gå på både Anna Järvinen ikväll och på TATM på lördag. Underbart!

Tillsist2:
På tal om Anna förresten: Pinto blir förband! Läs vad jag skrev om Pinto här... Det kommer bli en helt underbar kväll vänner! Anna och Pinto på samma natt!
Uppdaterat: Pinto a.k.a Andreas Magnusson lovde nyss att han kommer spela "Green leaves falling down"... Jag skrev så här när jag hörde den senast:

Mot slutet kommer Green leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Ja, ni fattar. Det är en väldigt fin låt.

Tillsist3:
Jag tycker barn skall förbjudas på restauranger. Jag tycker morföräldrar som pratar högljutt bebisspråk med kypare (bara för att det är ett barn vid bordet) bör förbjudas. Det är när man för tjugotolfte gången tvingas höra en ungjävel skrika "Hej Anders (fingerat namn)" följt av ett högfrekvens skratt och bara inse att ungens föräldrar inte tänker göra ett skit åt deras skrikande avkomma, då får det vara nog. Föräldrarna äter lugnt vidare och snackar förmodligen om att det är så bra med vinterdäck och/eller senaste platttv köpet. Ni är inte hemma i ert kök nu! Jag gå för fan inte runt i bara kallingarna och spelar Broder Daniel på högvolym när jag är ute på lokal!
Jag tycker barnvagnar skall förbjudas på spårvagnar och bussar i rusningstrafik. Nä, det är inte så att vanliga människor skall gå ut ut spårvagen bara för att ni skall få plats med er rymdraket stora barnvagn, som för övrigt har en vass kant där fram som skär in härligt i de övriga resenärernas hälsenor.

Jag äcklas vid tanken på att de här vuxna människorna tillåts yngla av sig. De har ju en form av social defekt som yttrar sig med den totala instängdheten i en bubbla, en uppfattning om att barnfödande är den totala toppen på hierarkin. Kom igen, visa världen lite respekt. Bara för att ni har bevis på att ni fått ligga så betyder det inte att ni äger världen!
Nä, fram för körkort på födande av barn! Undertiden portar vi alla barn på restauranger och alla barnvagnar på spårvagnarna...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg