24 år hann de med, Hultsfredsfestivalen, innan det var dags att bomma igen. En vecka kvar till 25 års jubileet och bara 5000 biljetter sålda...
Nä, jag sörjer inte, Hultsfred slutade fatta vad det handlar om. De trodde på allvar att folk i Sverige är dumma i huvudet. De trodde att landets musikjournalister är dumma i huvudet och de trodde att branschfolk är dumma i huvudet. Egentligen trodde de nog bara på sig själva. Försöken att rädda det sjunkande skeppet tog sig allt mer desperata uttryck, det gick så långt att man inte ens såg när man hade något bra framför ögonen. När man faktiskt byggt upp en festival som både tog vara på de nya små banden och som hade kraft och bra kontakter så de kunde få hit de riktigt stora banden. Band som gav besökarna minnen för livet, som fick gamla som unga att starta egna festivaler, starta band eller bara upptäcka helt ny musik. Allt tillsammans. Hultsfred såg inte heller att de genom många års erfarenhet byggde upp en unik relation till de tusentals musikjournalisterna, stora som små, som varje år jobbade på festivalen. Ja, vi jobbade där Hultsfred, även om ni på senare år inte såg att vi gav er legitimitet, ni såg oss bara som jobbiga rackare som ville in gratis.
Kanske började det där, när man fick för sig att backstage skulle bli ett sponsorjippo i stället för en plats där journalister, bransch och artister kunde mötas och nya idéer födas. Ett slags realtids seminarium för folk med musik som yrke. När det försvann, när man började bråka med journalisterna och brancshen, då försvann också gratisreklamen och vitsorden tämligen direkt. Och den där surheten spred sig bland krönikorna, tvinslagen och radiodokumentärerna. Publiken lyssnade och tänkte efter. "Kanske är det inte bara jag, här i mitt lilla tält, som börjar tycka att det är något unket med den här festivalen? Kanske är det inte bara jag som tycker att de är osunt med fler mobilerbjudanden än secondhandskivor på en musikfestival?" Det hela satte igång en gigantisk snöboll som växte sig större och större, publiken svek, festivalen fick panik och hittade på att alla ändå var där för festen och sket i musiken. Ett av de dummaste påhitten i svensk musikhistoria skulle jag vilja påstå. Det skrevs ännu mer om fiaskot-Hultsfredsfestivalen och sedan gick det inte att stoppa.
I natt så kom då beskedet, Hultsfreds festivalen ställer in och ansöker om konkurs. Punkt. Finito. Ajö.
Visst, de har haft en jävla massa bra grejer men tyvärr tror jag att det mest är det kassa som folk kommer minnas som det ser ut nu.
Ni hade hela bollen i er hand, nä ni hade hela bollhavet. Tyvärr blev ni giriga och fick fett på händerna. Då tappar man bollarna.
PS Att man fortsätter på den inslagna linjen, en festival som är lite hejsan-hoppsan-åh-va-kul, med att kalla det för "kastar in handduken" säger bara mig att man inte tar det hela på allvar. En festival som länge var ett mångmiljon företag skriver inte att man kastar in handduken. Speciellt inte när femtusen pers riskerar att inte få tillbaka sina biljettpengar. Gör man det, ja, då ska man skämmas! DS
Det har varit en och annan fest, ett och annat djset och flertalet utflykter där Håkan Hellströms debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" har rullat på repeat.
Nu kommer just precis detta ske live! Håkan Hellström kommer till Way Out West och han har lovat att spela sin debutplatta rakt upp och ner! Ta på dig skyddväst och håll för fan i hatten, det här blir året spelning! Kanske också konserten som en gång för alla lägger 00-talet, det euforiska trippande dansade glada 00-talet i minnens arkiv en gång för alla. Fy satan vilken kväll det kommer bli!
Förmodligen är det fler än jag som drömt om att Håkan en gång skulle spela igenom det här fantastiska, för att inte säga numera historiska, albumet. Från början till slut. Det är när allt kommer kring en skiva som faktiskt skapade en stad, eller som i allafall uppfann en stad på nytt, som gav den nytt liv, nya människor och en jävla framtidstro. Jag hade turen att befinna mig just i den staden när allt det där hände, och det var ett lyckorus som inte avstannade på flera flera år. Att nu skivan spelas upp rakt igenom är så stort att jag knappt kan ta in det…
Nu hoppas jag att Håkan och Timo snackar med varandra och att Timo hjular in på scen under någon låt. Han hör liksom till de där låtarna, inget ont om Håkans band just nu, men Timo tillförde en jävla massa.
Men alltså förstå, först kommer Känn ingen sorg för mig Göteborg skicka upp oss i rymden för att ta oss över till En vän med en bil som kör oss i ett glädjerus mot alla festivaler du kan komma på. Vi kommer inte komma fram, Ramlar tumlar runt oss, rakt in i evigheten.
Nä, det går inte att fatta det här vänner. Håkan Hellström spelar hela skivan rakt av. För mycket för mycket...
Midsommar 2010:
Klicka på bilden för fint panorama
Det är natt i Småland, jag sitter ner strax bredvid ett militärtält. Solen är nere men lyser ändå, jag äter ett knäckebröd och har ont i ögonen. Vänder bort blicken. Går inte att komma undan. Skulle önska att mina tuggor på det torra Lidhl-billiga brödet hördes över åkern. Hur jag frenetiskt tuggar sönder. Men det enda som hörs är några uppklippta 80-tals klassiker, blandat med dito från 90-talet, ett i alla former lågpris-Justice i skenet av en strob som varit på i snart en timme. Framför scen dansar den nya generationens festivalbesökare, framför den nya generationens artister. De som inte ser någon annan väg än genvägen, genvägen till festen och upplevelsen via säkra kort. De som kräver att allt ska avslutas i dans, dans, dans. De som aldrig i livet skulle avsluta en kväll liggandes på rygg och begrunda stjärnorna samtidigt som vilsna orgeltoner sprider sig ut över fältet. De som aldrig skulle lägga ner mer än en håltimme på att få ihop ett mixset men som gärna tillbringar månader med att bygga en skylt. Just där och då övergår allt mitt förstånd, varför, varför. Är vi så kåta på festen att vi inte skyr några medel för att komma till den? Är vi så rädda för att allt inte ska sluta uppe i det blå varje natt?
"Bandet" är 10-talets snackis. Alla vill ha ett men ingen har tid eller ork. Mer sällan blir "Bandet" bokat till festivaler, än mer sällan får de förmånen att knyta ihop säcken en sen festivalnatt. Det finns ju en risk att publiken står still, att de lägger sig ner, håller om någon gamal vän (eller en helt nyfunnen) och bara somnar till tonerna av en vilsen orgel.
När jag upplyste dig och världen i vintras om Legendens existens var det med orden: "Post-svininfluensa pop när solen gick ner". Då hade jag hört låten Varulv. Nu står samma band på en scen, det är en strålade eftermiddag och solen ligger på. Jag var tveksam först, jag hade ju sett detta band framför mig i en källare… men allt kom på skam när de började spela, Legenden klarar nog vilket läge som helst! Sol, regn. Vad som helst! De har humor, de har självinsikt och de kör på som inget vore mer naturligare. Låtarna handlar om dem, ingen annan. De försöker inte vara någon annan, de går runt i en stad som råkar heta Norrköping och de hyser en hatkärlek till allt. Kanske inte det mest ovanliga men Legenden gör det snäppet bättre än del flesta. De lägger rätt ord på rätt ställe, komprimerar ner känslorna de har och skapar på så sätt låtar som handlar om dem men också handlar om oss. Legenden får mig ett tänka efter, jag är som dem, vi är som dem. Igenkänningspunk. Popen kommer in i att det här inte bara är hat och helvete, det är kärlek.
Senare på kvällen berättas det att texterna ofta kommer till via sms mellan bandmedlemmarna, korta fraser som alla fyller på. Ett mer effektivt sätt att hålla sig till sin historia och sin nutid finns nog inte!
Resten av kväll ett kan sammanfattas med mitt eget inlägg på Facebook:
01:30 "Alltså, är det samma band som för en halvtimme sedan? Nähä, de spelar Kent med extra mycket bas, jaha men då är dom ju coola!"
Midsommardagen:
Under hela dagen satt Hej Stockholm! i solen och spelade skivor. Vi bjöd på bra musik, vissa nyheter och ännu bättre musik. Det var det bästa djset jag någonsin gjort! Att stå i ett mörkt trångt djbås är numera helt ute! Tack alla som gillade oss!
Att jag sedan brände mig sönder och samman i solen spelar ingen roll. Rött är det nya svart.
Första band ut denna toksoliga dag är inhoppare för Zackarias. Och jag lider med dem, ett band som verkligen inte trivs i dagsljus, det är storslaget, långsamt och mörkt. Final Days Society kommer på inget sätt till sin rätta på en stekhet sommaräng framför bakfylle trötta midsommarfirare. Om jag blundar kan jag vissa stunder gilla det, men nä, det är för varmt och det är sol.
Det finns band och låtskrivare som verkligen behöver tvinga sin publik att lyssna. Noga. Svart är ett sådant band. När man verkligen lyssnar så är det både politik (skrota försvaret) och kärlek. Det är angeläget att du lyssnar, för Carl Carlsson är hela tiden snubblande nära att sätta en sådan pophit att du kommer stanna upp och bli förbannad på att du inte lyssnat noga. Svart är det naiva bandet som tar saker och ting på allvar, på det bästa av sätt. Samtidigt kämpar de en smula i motvind då medlemmarna kommer och går hela tiden. Deras låtar är som en börskurva, mycket upp men också en del ner. Tror det kan bero på denna ständiga omforming av bandet. Håll nu ihop!
Men som sagt, Svart kommer inom kort hitta formeln och då, då , då kan inget stoppa dem.
Ett gäng killar i snygga kläder, gult och svart, som gör tvspelsmusik… Varken mer eller mindre. Jag börjar tröttna nu. Det är över 12 år sedan Robot kom… Ett stort plus för Thereminen!
Varje gång jag lyssnar och ser BBB kommer jag på mig själv med att tänka: "Vad gör de här? De ska ju stå på en mycket större scen. Men det är det ju fan ingen som fattar, för alla vill ha den direkta kicken." Och där kommer det igen, BBB är så klassikt för dagar som dessa, svinbra band men inte så många bryr sig, för BBB har inte tagit genvägen till partyt. Och då skiter folk i det. Vilket är en synd och en skam.
För att förklara resten av kvällens musik återgår jag ännu en gång till att citera med själv från Facebook:
23:46: "Fem snubbar, varav två med större manboobs än mig, dansar till sin förinstälda 80-tals discohitsmix. I truckerkeps. PS En snubbe med rollspelsskägg är halvnaken DS"
01:01: "Hör att det verkar vara helt okej med snubbar på scen som saknar taktkänsla. Men som ändå vill ge sken av det. #epicfail"
Även om det var mycket jag inte gillade på scen så är gänget bakom Midsommarfestivalen värda ett stort pris! Trots endast några få timmars sömn (någon sov på en soffa i ljudteknikertältet) var de hela tiden sprudlande glada och det gör oss som besöker det hela ännu gladare! TACK! TACK!
Tillsist: Hej Stockholm! spelar skivor i morgon onsdag på Södra Teaterna och Klubb King Kong. Förra veckan var så tokbra, kom ihåg att Södra har en terass med utsikt. Alla, jag menar ALLA, kommer vara där! Gratis inträde är det också! Vi börjar 20:00 och håller på till 02:00. Läs om allt här!
I början av mars satt John Grant ensam vid ett piano på Strand. Vi var ett mindre gäng som sökt oss till bardelen och alla som var där gick hem med ett stort leende på läpparna. Själv beskrev jag det hela med "Jag upplöstes som person när John Grant sjöng." Det var en av de vackraste kvällarna.
Efter det har det pratats, det har tyckts och det recenserats genom hela mediesalladen. De flesta har varit överrens om att Johns skiva "Queen of Denmark" var enastående bra.
Jag får erkänna att jag aldrig riktigt fastnat för skivan, vare sig innan eller efter den där lilla konserten.
Nu var det då dags för John att komma tillbaka, denna gång med helt band. Jag åkte till Strand i god till för jag tänkte att skulle bli lapp på luckan… När jag kommer in runt en timme innan spelningen är det helt tomt i lokalen. Visserligen är det 250 grader varmt därinne men det bådade inte gått. Får höra att det endast sålt 10 förköpsbiljetter. Till vårens största snackis.
Som tur är fyller det på med folk och tillslut är vi faktiskt väldigt många. Och det är något helt överjävligt vi får vara med om! Grant kan som ingen annan få publiken på sin sida, han är så vänlig och snäll rakt igenom att man inte kan annat än bli kär. Han börjar försiktigt, endast hans röst, denna röst som så sorgsen berättar historierna från hans liv, och så ett piano som han spelar på likt det var en förlängning av hans kropp. Låtarna rinner på och bandet sluter upp, det spelas vackert på en synth som låter stråkar. Grants berättelser är melankoliska och vi blir ännu mer förälskade.
Det börjar med några försiktiga rop mitt i en låt. Det ökar och snart står vi där alla och kan inte riktigt kontrollera våra kroppar. Vi klappar, skriker rakt ut för att förklara hur mycket vi älskar. John kommer fram till setets svängigaste parti, New York-sagan Chicken Bones och då är vi så nära en total genomklappning! Vi rör oss som en, vi har upphört att existera, vi är en och vi vill bara ge kärlek rakt ut!
När man då står där och tänker att det inte kan bli bättre kommer låten som är en av de senaste årens bästa, Queen of Denmark. Berättelsen om en nedtryckt liv.Ett förvirrat, ensamt hopplöst liv som bara är där utan att man bryr sig. Bandet förstärker genom att omsom vara helt tysta, omsom bryta ut i ett öronbedövande cresendo. Det perfekta inramningen till frustrerande tankar som har svårt att ta sig ut då man tror att de skall förstöra det lilla strå av glädje som finns kvar i livet.
Det är någonstans här som jag glömmer bort var jag är, det är så in i helvete bra att taket lyfter. Helt utan eufori. Omtumlande.
Sista låten spelas och ja, så vet man ju att det ska bli extra nummer… men då händer ytterligare en sak som gör detta till en i det närmaste unik spelning, applåderna känns för fösta gången får tusen år innerliga. Hela publiken vill verkligen höra mer! Ni vet, normalt brukar man klappa lite artigt och när sedan artisten visar sig som sig bör så lägger sig applåderna, hela prylen med extra nummer känns som ett skådespel där både publik och band är med på noterna.
Det här gången är det något annat, vi klappar så mycket att Grant knappt får igång sången, vi vill ge honom så mycket kärlek! Helt jävla magiskt!
När sista låten så klingat ut vacklar jag mot utgången, alla jag möter skrattar och skakar på huvudet. Vi vet att det här var något utöver det vanliga. Konserttrötta artisten säger att han för första gången på år inte kunde slita sig, han ville att det aldrig skulle ta slut. Han vill ha mer, mer mer John Grant. Jag håller med honom.
Jag skyndar sedan till Södra Teatern och Klubb King Kong. Tobias Isaksson, ni vet Irene, kör sin andra solospelning är bra, mycket mycket bra! (första spelningen var så här) Avslappnad och glad. The Catcher in the Rye framstår mer och mer som en hit.Jag är mer och mer övertygad om att Tobias kommer äga hösten.
Men tyvärr, jag är inte riktigt närvarande. Det är inte lätt att konkurrera med en konsert som klappar in på topp fem. Ever.
Resten av kvällen är ett rus av bra känslor, det är sommar, jag har himmeln som tak och jag har fått ett minne för livet.
Tillsist:
Nu åker jag till Emmaboda och Midsommarfestivalen. Jag ska spela skivor och kommer bjuda på en hel hög med nya osläppta låtar. Vissa kommer endast spelas där och då! Mycket exklusivt material, från bla Mony, Ludwig Bell med flera.
I dag trillade det också in en låt som Almedal-Adam och Dreams End-Olof gjort. Helt makalös! Och hemlig! Och en låt av Anton Kristiansson och Makthaverskan-Maja!
Du hör dem först på Midsommarfestivalen!
På fredag brakar Midsommarfestivalen igång i Emmaboda. För tredje året blir det härligt häng för alla oss som tycker att just midsommar är amatörernas afton runt om på campingplatser.Ett urval av de bästa nya små banden som finns att hitta kommer också! Hej Stockholm!, jag och Anna Flytström, kommer bland andra spela skivor innan och mellan banden. Och vi kommer bjuda på något nytt i djvärlden: Nya låtar!
Ja, nu kanske du tycker att va fan, det gör väl alla hela tiden, men den här gången tar vi det ett stag längre. Det blir låtar som du inte hört förut och som du kanske aldrig kommer höra igen. En gång i livet upplevelse. Precis som du med ditt pophjärta vill ha det! Hej Stockholm! blir en form av Popnytt i liveversion.
Vi kommer sätta upp en lapp framför djbåset där de exakta tiderna för de olika premiärlåtarna kommer anslås så du kan hänga med och vara på plats när historia skrivs.
Här är ett urval av de helt unika låtarna du kommer få höra:
Monty - Linda (demo)
David Pagmar gjorde stort intryck på musiksverige 2005 när han under namnet Montt Mardié släppte sin debutskiva Drama. Med snygga svepande ljudbilder och ekon från The Beach Boys tog bla låten Highschool Drama oss med rakt in i pojkrummet som det såg ut utan innan internet. När kärleken brann på riktigt.
Det kom fler låtar, fler skivor och vi vande oss vi hög kvalité och stora känslor. Det kom ett dubbelalbum (sic!!!) och det spelades på varenda scen.
Förra året bytte David namn. Till Monty. Han bytte också språk. Till svenska. Han berättar att orden kom till honom i Amerika, de svenska orden kom på andra sidan atlanten.
I mars släpptes skivan med det passande namnet "2010". För att riktigt stämpla in att det numera är nytt år och en ny David vi hör. Låten "En till himmel" var så knäckande bra att vi började mumla "Mauro, Mauro, Mauro" för första gången på många år. När sedan videon kom, ja vem sitter inte där: Mauro Scocco!
Låten som ni kommer höra på Midsomamrfestivalen är en demoinspelning och heter "Linda" och är en självutlämnade kärleksförklaring. "Låten kom av någon outgrundlig anledning inte med på skivan" säger David.
Det här blir första och enda gången låten spelas så lyssna noga! Och sedan postar vi brev till Monty och tvingar honom att släppa denna pärla!
Ludwig Bell - Normandie Landskorna (från kommande skiva)
Sångaren i bandet Dreamboy Ludwig Bell bytte språk till svenska och solodebuterade med singeln "Jag är en idiot". Det kunde slutat där, om inte låten var en sådan hit att jag nästan fick sätta mig ner! Ludwig omfamnar hela nutiden med berättelsen om hur han gjort bort sig och raden "Du är glad, det har jag sett nu på din statusrad" är så komiskt deprimerade i all sin jag-är-ditt-ex-men-kan-inte-släppa-taget-prakt! En svensk klassiker redan nu!
I augusti kommer albumet och vi längtar redan nu…MEN som besökare på Midsommarefestivalen kommer du redan nu få höra ett smakprov! Världspremiär på låten "Normandie Landskorna". Kärlek, politik och en enastående berättare! Det här blir låten som avgör valet!
Som sagt, världspremiär på Midsommarfestivalen!
Lissi Dancefloor Disaster - Moshpit lovers!
2008/09 gjorde Uppsaladuon Josefin Lindh och Johan Tilli i Lissi Danceflorr Disaster succé med sin politiska dansmusik. De använde de apatiska tvspelsljudet för att berätta om en annan värld, den tänkande världen. De ryckte folk ur deras soffor, fick dem på fötter för att sedan vricka dem i galendans. Låten Oh my god spelde sönder mer än en högtalare. Nära 50 spelningar senare på bland annat Hultsfredsfestivalen, Peace&Love, Pridefestivalen och inte minst på Midsommarfestivalen är de ett band att räkna med. Och den som vandrat runt på Söder i Stockholm har förmodligen sett deras logga, en illgul katt, ivrigt blicka ner från runt hundra väggar. En pr-räd som faktiskt gav dem en artikel i DN, på Namn & Nytt sidan! Magiskt!
På Midsommarfestivalen 2010 blir det premiär för nya låten Moshpit lovers! Ta fram stödbandaget, smörj händerna och dansa!
Emmon - BodyJar (från kommande skiva)
Jag har vid ett flertal tillfällen utnämnt Emma Nylén till Sveriges coolaste person. Först i elektrolofipopbandet Paris och sedan i hennes eget projekt Emmon. Och det är som Emmon som Emma blev riktigt stor, jag tror knappt det finns en scen i landet där hon inte spelat! Festivaler, klubbar och barer. 2007 kom debutskivan och med låtar som "Wake up time", "High Horses" mfl satte hon dansgolv i rörelse. Förra året kom den något mörkare "Closet Wanderings" och till hösten är det dags för skiva nummer tre. Och det är från den som jag bjuder på en offeciell premiär: BobyJar! En mörk dröm som gjord för Smålandsnätter mitt i sommaren!
Tobias Isaksson - The Wave (demo)
Det har gått två år sedan Emmabodafavoriten och solens förespråkare Tobias Isaksson och hans Irene stod på en scen. Tobias har haft tid att tänka. Uppleva toppar, dalar och tänka en smula till. Livet gick på sparlåga när orden och melodierna kom. Från början var det tänkt att bli nya Irene-låtar men där Irene hyllade det lätta så är det här mer storslaget dagens efter dagen efter det stora kalaset. Isaksson kan mycket väl bli höstens Joel Alme för med stråkar och sorg tar han din hjärna i besättning.
The Wave handlar om just dagen efter dagen efter, en utomkroppsligt saga utan trevligt slut. Du hör den först av alla på Midsomamrfestivalen!
Monostrip- Miami (demo)
Med medlemmar ur storkollektivet I´m from Barcelona smög sig Monostrip i i vårt medvetande vintern/våren 2010 och satte ljud till alla kvällar i baren. Sen gick allt fort, skivbolag hörde av sig, låtar släpptes och Arvikafestivalen bokade in bandet. "Like a drug" har du hört på radion och här kommer alltså en het ny låt: Miami! Första och enda gången du får hör den!
Arvid - Kyss mig hårt (demo)
I december 2007 stod Arvid, påtagligt nervös, på scen för första gången. Så här skrev jag:
"Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85."
Arvid har fortsatt sprida otroliga låtar men är ändå en relativt välbevarad hemlighet i synthsverige. Nått som låten "Kyss mig hårt" med all säkerhet kommer ändra på! För den för första gången. På Midsommarfestivalen!
Johannes Vidén - Självsabotören (ny version)
Var Johannes än spelade tappade folk hakan. Hur kan… hur kan…han va så jävla bra! Till en början blandade han engelskalåtar med svenska för att på senare tid köra enbart på svenska. När jag för första gången fick låten "Självsabotören" på mail ramlade jag av stolen. Där satt sommaren låt skrek jag rakt ut! Några dagar senare tog Fredrik Virtanen till de stora orden och jämförde det hela med "En Sherry Darling så god som någonsin Moneybrother hade gjort den." Och det ska ni veta är ett djävligt högt betyg från den gubben!
"Självsabotören" har flitigt roterat på P3…men eftersom allt gick så fort så kände Johannes att han faktiskt inte var riktigt klar. Han hade mer att ge, låten som P3 fick var den som fanns inspelad.
Låten som nu får sin premiär på Midsommarfestivalen är alltså en nästan i grunden omgjord låt. Stråkarna är större, sången tillbakalutad och ja, du kommer älska den! Hej Stockholm! ger dig "Självsabotören" som det var meningen att det skulle låta!
Förutom de här låtarna så kommer jag och Anna spela en massa annat gött och nytt. Kom och häng med oss! Låtarna du har i din bandare i tältet vet du ju redan om och har förmodligen hört tusen gånger, kom och lyssna på lite nytt istället!
(så klart blir det en och annan klassiker och härlig känd musik också)
Tillsist:
Tittade förbi Olle Ljugström på Gröna Lund igår… men eftersom alla andra också var där så såg jag mest en hatt. Att han sedan gubbat till sin bästa låt, Norrländska Präriens Gudinna, gjorde inte saken bättre. Vad är grejen med killar som blir äldre och gitarronani?
Springer från tunnelbanan. In på Centralen. Över torget. Tittar på tavlan. Spår tolv. Tolv. Va fan finns spår tolv? Se mig omkring. 1-8 rakt fram. 15-18 åt höger. Va fan är spår tolv!
Hittar. Springer. Knuffas. Åker tåg i 400 kilometer i timmen. Kommer fram 1 minut för tidigt. Går till Heden. Kollar på en fotbollsmatch med mediefolk. Och Glenn. Rusar hungrig mot Kungstorget. Inga falafelvagnar. Va fan. GBGs bästa är borta. Äter dyrthai. Går över torget. En öl under fruktiga, fuktiga tygtak. Sommar i Göteborg. Släpar väskan upp för Avenyn. Längst upp. Tomt ställe men fem vakter. Hinner tänka: "Här lär det smälla i natt och de vet om det". Får ställa väskan i garderoben. Gratis. Nerför trappan. Finlandsbåt. Tom Finlandsbåt. DJ pumpar taktmixar. Ingen hör. Jagar fylla. Folk anländer. Pratar med alla de trevliga. 98 procent fulla kläder på stället. Om inte mer. Fullt med folk på dansgolvet. Det kan inte dansa till The Knife. Star Wars introt. Ridån. Höger till vänster. Laddat band. Dapony Bros. Kära Dapony bros. Sett dem kanske tjugo gånger sedan den där sommaren 2004.
Svår början. Jobbar hem publiken. Får med sig alla när en låt smiter över i skaversionen av Everybody (Backstreet's Back). Märkligt ändå. Men bra. Dapony är bra. Jag får energi. Mycket energi. Hoppa upp. Hoppa ner. Repeterar. Repeterar. Högsbohöjd avslutar. Dapony. Allsång. Förtjänat. Ridå. In bakom scen. Gratisöl. Oklar källa. Nej till teguila. Nynnar "Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester". Snor tillfälligt slipsar. Ut genom folket. Hämtar tung väska. Taxi mot landet. Dörr. Trappa. Säng. Sova.
Mitt i allt det där, i mitten av natten står Max Gronowitz. Stadig. Glimten i ögat. Binder samman galenskap med genialitet. Framgång med litenhet. TVshow med barklubb. Vin med vatten.
Fantastiskt.
oh the world won't understand it's left no time for us
Tillsist:
Klubb King Kong i morgon onsdag. Eftersom Sjöhästen la ner så fick fin fina klubben flytta. Jag vet inte, men Södra bar känns som helt underbart! Jag vill inte höra massa klagomål på att "Det var bättre på Sjöhästen". Då var då, nu är nu. Gillar du det inte så kan du ju alltid kolla in den fantastiska utsikten...
Tobias Isaksson (Irene) spelar. Det ska du fan i mig inte missa! Tydligen sitter han inne på ytterligare en ny låt nu också, med valthorn. Valthorn!
Så här såg det ut när Tobbe premiärspelade nya låtarna häromveckan:
Armand Mirpour är den sortens kille som många är rädda för. Han är trevlig, han är superbegåvad and he's got the look. När han ställer sig i baren på F12 Salongen för ett akustiskt set så blir det enormt nära. Armand sjunger inte ens i micen, han får varje låt att framstå som det spontana mötet mellan människa och toner. Det är lätt, det är vackert och det är innerligt. Mirpour passar lika bra i de fina salongerna som nere i en svartkubbskällare.
Lyssna på Curly Boys Law (step aside), en låt som sätter sig direkt som också har det där lätta. En mjuk behaglig känsla och så en refräng som jag vet både en och tio skulle dö för att fått till.
Att få stå där bland det fina folket och lyssna kändes exklusivt. Tror inte det blir så små spelningar Armand mycket längre…
Går man sedan in på killens Myspace så hittar man en liten hemlis, en låt på svenska! Mycket bra!
Ute på F12 terrassen är det Flyktsoda med Gustav, Emelie och massa andra. Bra musik! En fin fin pianokonsert med Linnea Jönsson från Those dancing days blev det också. Kolla klippet nedan, en riktig Håkanklassiker ger hon sig på!
På det hela en trevlig kväll men en smula för många rika krösusar med taskig attityd. Och att ta 120 spänn i inträde kommer jag aldrig att förstå!
Torsdag:
Hemma hos Fanny har flyttat upp från Pet Sounds Bars källare och landat på Sjöfartshotellets tak. Årtusendets utsikt!
Hamnade tillsist på Spymaln med en påse hö i handen… fråga inte...
Jag fick precis reda på att Som en dröm-festivalen tvingas ställa in. Det hela beror på flera saker, bland annat ville inte Hallstahammar kommun ge festivalen alkoholtillstånd.
En en initiativtagarna Karin Selåker säger på telefon att det känns oerhört trist att behöva ställa in men att de senaste tiden haft det väldigt motigt. Mycket beror på att kommunen inte vill hjälpa till och inte verkar förstå hur mycket ett sådant här arrangemang betyder.
Jag tycker det är oerhört trist! Som en dröm-festivalen var en av sommaren höjdpunkter för mig. Så många bra band! Så många bra vänner. Väldigt väldigt tråkigt. Jävligt tråkigt om det beror på en oförstående kommun som inte vill hjälpa folk som fixar saker!
Om allt vore upp och ner. Skåne var en kall provins med ett gemytligt folk som åt spettekaka med lingon. Gick snötunga gator över platta fält av iskristaler. Stockholmaren bosatt i en dalgång med helt egen dialekt som smet över till grannen för att jobba inom vården. Och norrlänningen tog sig tyst an kontinenten, rullade över bron, luktade på Europa genom soldränkta bilfönster.
Om allt ändå vore upp och ner. Tjärn skulle spela på alla festivaler, på alla omskrivna festivaler. I kalasnatten skulle deras mjuka pojkrummssvepningar dra oss med ut i skogen. Vi skulle vara rädda för kärleken och sanningen, vi skulle stänga ner, logga ur och sova under bar himmel. Vi skulle tänka på "Kontrollen blinkar blå" och vi skulle ha framtiden och dagen framför oss.
På dagarna skulle vi smutta på vin i sällskap med Väärt, du och jag på en filt i parken. Vi skulle haft en kolonilott där vi odlade kryddor och blommorna alltid var handkolorerade bilder av vårt vackra liv. Det skulle vara en sanning som vi ljög ihop. Återuppleva ungdomens passa-in-stress. Sitta på rätt sätt, stå på rätt sätt och andas med eftertanke. Om allt vore upp och ner.
Vi skulle cykla fort och hitta på egna ord till Petit Soleils distanserade pianoserenader. Drömma om kassettbandspelare där vi spelade in våra själar, ensamma vålnader och raspiga ljudbilder. Vi skulle tänka på farmor.
Men som sagt, det där skulle bara hända om allt vore upp och ner.
Ibland lyckas band få spela på precis rätt ställe, när The Sonnets spelade på Nalens lilla scen Alcazar i höstas tyckte jag att det lät för mycket "parmiddag"… nu vet jag, det var sammanhanget som strulade till det. Sedan dess har jag lyssnat, spelat och lyssnat ännu mer. Och börjat gilla. Att de sedan ger sig på att ha videopremiär högt upp i Skrapan, med utsikt över hela Stockholm, ja då är det mer som stämmer. I glaskuben där längst upp kan landets svalaste band breda ut sina slicka ljud och det låter underbart! The Sonnets är ju helt enkelt för bra för att spela nere i en källare, det måste finnas luft för musiken. Tidigare spelade de på en båt som någon ankrat i 25 meters basängen, men den här kvällen är det fritt i fjärden och då svänger det på ordentligt. Det är som sagt duktigt, det är snyggt och skönt när några tar sin idé hela vägen.
Knepigt det där, men samtidigt skönt att man kan ändra sig. Nu rullar The Sonnets No Hollywood Ending.
23 juli är de tillbaka i Stockholm. Gå dit. Det blir utomhus och under en bro, är det sol kommer The Sonnets svalka, är det regn kommer de med goda minnen om värme. Kan inte gå fel!
Fick precis ett meddelande i inkorgen…
Den 23 september släpps boken om Håkan, av hans fans. Som jag tidigare berättat har man sökt bilder på Håkan och nu blir det alltså en bok med namnet "PS Lycka till ikväll" Både bilder från fansen kommer men också bilder från Håkans barndom trängs i boken… Jag längtar efter en bild på Håkan i spindelmannendräkt!
I höst kommer det också en ny skiva, nya spelningar... Kom höst NU!
Tillsist2: The Tram Sessions tar sommarlov. Efter över ett och ett halvt år tar vi en en liten paus och återkommer under Way Out West. Under tiden tycker jag att du kan kolla in alla gamla klipp och även kolla in på Stockholm Boat Sessions! Båt kommer vi inte sluta åka i första taget!
Ni vet att jag gillar musik på kollektivtrafiken, kör ju både The Tram Sessions och Stockholm Boat Sessions. Eftersom SL är lite...ska vi kalla det knepiga, när det gäller musik och film på sina fordon så kommer det inte bli något med det.
På söndag kan man både se och lyssna på dessa fina killar på Pet Sounds Bar. Sunday Sessions heter det evenemanget och är både gratis och en riktigt bra söndagssyssla. Läs om det hela här!
Kolla gärna på klippet i full upplösning genom att klicka på menyn till höger.
Det såg ut att bli en vacker afton i juni. Några enstaka moln och en plirande sol, nyfiket värmande. Nere i betonggrytan som kallas Debaser smuttade de med vita tandrader så vackra reklamfolket på sina afterworkdrinkar (rosé) och snackade pitchar. Strax bredvid gjorde ett gäng staden till dansbana med hjälp av Le Parkour. Upp på väggar, ner för väggar och så ännu en flaska.
Sen.
Poff.
Sex mäktiga svanar över våra huvuden, kanske 10 meter upp. Det ser ut som de flyger i slowotion. Sakta söker de av skyn, fågelrikets majestäter. Långsamt. De möts av mörka moln som drar in från havet, fukt i luften och alla vita tandrader stängs med sammanbitna käkar. Rosévinet är slut och regnet kommer. En man stukar foten i Le Parkourdansen och ambulansen skyndar till. Festen är över.
På scen står Tobias Isaksson. Du känner igen honom från hyllade Irene. Bandet som formade den svenska sommaren, som tog lätt på livet till tonerna av en sol som aldrig försvann. Det har tisslats om att detta är det "nya" Irene men Tobias är inte så säker. Det här är något annat. Solen har verkligen gått ner, dagen efter har passerat, en dag som faktiskt Irene ibland berättade om. Nu är det istället dagen efter dagen efter, när minnen är polaroider som vi glömde i bakrutan. Bleka bilder av kärlek. Överframkallalde känslor på glansiga blad, suddiga siluetter av finalivet.
Tobias Isaksson har haft tid att tänka. Livet satt i paus. Blicken i bakspegelen, storslagna stråkgester och den ensamme vandraren över Liljeholmsbron.
Det är bedårade vackert. Sorgset.
Runt 1:54 in i klippet ovan kommer refrängen till nya låten The Catcher In The Rye. Titta på bilderna. Det är så vackert. De bilderna säger verkligen mer än mina fjuttiga ord. Aldrig har ett försommarregn kommit mer lämpligt.
Jag gillar att Tobias är tillbaka på scen. Det här lovar väldigt väldigt gott inför framtiden. Tyvärr har vi en sommar framför oss, men jag längtar till hösten redan nu. Till dagen efter dagen efter.
Tillsist: Ja, det är David Pagmar/Monty som står där bredvid på scen och spelar på datorn. Men inhoppet är bara tillfälligt.
I kväll klockan 20:00 på Debaser Slussens uteservering kommer svenska popbandet Irene upp på scen igen. Efter nära två års tystnad har låtskrivaren och sångare Tobias Isaksson med sig en handfull nya låtar. Gesterna är större, det är dagen efter dagen efter den perfekta vågen, "nya" Irene är vägen ut, när en ny soluppgång är inom räckhåll.
Just nu ligger två nya låtar upp på bandets Myspace. In och lyssna NU, enligt uppgift kommer låtarna plockas bort inom ett dygn.
Först:
Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.
Redan på tåget upp händer något. Först kan jag inte sätta fingret på det, det är en känsla som kommer krypande. Verkligheten förändras. Träden utanför ser en smula annorlunda ut. Himmelen också. När jag sedan kliver av i Älvsbyn för att åka buss de två sista timmarna så känner jag det. Det finns en klarhet här. Jag ser längre, jag kan andas och luften är knivskarp. Här ligger inte år av attityd och borttappat folkvett i luften. Den avmätta sirapsluften är utbytt mot näst intill friktionsfri dito.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.
Det är ingen vanlig festival jag besöker, det står klart från sekund ett. Det hela utspelar sig i Jokkmokks Folketshus, inomhus alltså. Någon som varit där? Nä, tänkte inte det…
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.
Det är alltså här som Magnus Ekelund fick för sig att ordna festival. Han siktade högt, han ville ha dit de bästa landet kunde erbjuda. Men hur fan får man landets bästa musiker att frivilligt åka kanske 120-130-150 mil norrut för en enda spelning?
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!
Det första jag ser är nyfavoriterna Boden. Tyvärr är det knappt några andra som ser dem med mig, men det gör inte så mycket, Boden är just nu norra Sveriges svar Samtidigt Som. Om än med en gutta mer radiovänliga låtar. "Släpa med mig hem" där den självklara hitten, en malande tanke om att bli ensam och att samtidigt inte ha någon att snacka med det om. Helt briljant!
För några veckor sedan var det stort ståhej i Göteborg, Border-Elin och allas vår bästa Ralle körde klubb Köket och på scen hittade med Martin Elisson och Adam Bolméus. De körde BCQ och Hästpojken låtar i ett akustiskt set. Göteborg var i upplösningstillstånd förstod jag, det skulle jag också varit om jag varit där… Nu hände samma sak i den lilla orten med 5000 invånare norr om Polcirkel, och det var såklart en underbar stund på jorden.
Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.
När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)
Jag frågar bandet med det konstiga namnet, ALLA tror att Hotad Apa spelar punk, varför de heter som de heter?
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!
Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.
2008 gjorde Broder Daniel sin sista spelning. Vintern 2010 spelade Henrik Berggren några låtar akustiskt i Göteborg. Jag grämde mig att jag missade den spelningen… det gör jag inte längre, för jag har sett något som klår allt annat jag tidigare sett och hört. Det är väl ingen hemlighet att jag gillar Broder Daniel och Henrik, har följt dem sedan 90-talet. Men det hör liksom inte hit, för det som hände i fredags natt är en kulturell milstolpe. Henrik Berggren spelade i Jokkmokks Folketshus och man kunde ta på känslan. Lilla lilla Jokkmokk satte därmed rekord i awesomeness!
Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.
Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.
UPPDATERAT:
Dag två.
Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...
Det finns en mytbildning kring de där riktiga originalen i små städer/byar. Inte ofta är det svennebananer som lite rädda berättar om de märkliga gubbarna och gummorna de sett.
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!
Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!
Det snackas om att gitarren är på väg tillbaka. Efter ett årtionde med datorer och synthar så kommer denna urmoder för musikdrömmar till heders igen. We are the storm från Uppsala frontar den linjen, de har hela fyra gitarrer på scen. Nu kanske inte det är så märkligt, men de lyckas få alla gitarrerna att låta som enskilda gitarrer. Det hade varit lätt att låta dem explodera och fylla lokalen med gitarröverdåd, men nä, det är fyra enskilda gitarrer. Nu låter det som We are the storm sysslar med finlirsmusik, så är inte fallet. We are the storm är en ångvält. Passade bandnamn, det skulle kunna vara sountracket till en inte så amerikaniserad film om en naturkatastrof, de illustrerar det rytande monster som är Moder Natur. Ett monster man ändå gillar, för men hör delarna, man hör gitarrerna.
We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!
-I går spelade jag i Stockholm för 800 pers med ett band som heter Bear Quartet och i dag spelar jag här, i Jokkmokk… nä, jag säger inte det för att låta dryg, båda sakerna är precis lika roliga och va fan, vad är egentligen Stockholm va?!
Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:
Stockholm kommer 100 mil Stockholm kommer om 100 mil stockholm kommer men här är ditt liv
Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.
Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer. Dom är som dom är och dom får vara de med.
Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!
Sist men inte minst ställer sig Markus Krunegård på scen. Han må vara uttjatad som artist, han är ju precis överallt hela tiden… men precis som med alla andra artister så hände något här norr om Polcirkeln, han ser kanske de förväntansfulla ögonen, han kanske känner hur publiken riktigt väntat på honom, här i den lilla staden där knappt något händer om man inte råkar ha en fäbless för samekultur och snöskoters. Här är inte Krunegård uttjatad. Då är det roligt att se att en artist kan förstå detta och ger lite extra; han spelar en Hetslåt!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.
Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!
Först:
Stort grattis till Magnus Ekelund, en av hjärnorna bakom Talvatisfestivalen och bandet "Magnus Ekelund & Stålet", som i dagarna fick ta emot Jokkmokks kommuns Kulturstipendium! Tidigare pristagare är bla Jokkmokks Jokke.
Jag kommer befinna mig på just Talvatisfestivalen i Jokkmokk den här helgen. Huvudnamnet är Henrik Berggren som gör en väldigt exklusiv spelning. Tidigare i år spelade han i Göteborg men annars är det tyst. Det kommer bli helt fantastiskt att se honom i Jokkmokk!
Under resan och festivalen kommer jag lägga upp klipp på Youtube, och du kan kolla in det hela här.
Det blir också en del live sändningar. Bambuserklippen kan man se live men de ligger såklart kvar efteråt. (Live brukar inte kvalitén vara så bra men när man kollar i efterhand blir det bättre.)
Ett enormt stort GRATTIS till Rättviseförmedligen som för en stund sedan vann 100.000 kronor för att utveckla sitt projekt. När vi andra mest bara snackar om att fixa jämställdhet gjorde Lina Thomsgård något. Hon började lista underrepresenterade kön inom diverse områden, listor med kvinnor som kan allt om miljöekonomi, kvinnor som är egna företagare, kvinnliga chipmusiker, kvinnliga djs (jo, gubbs, de finns, och de är jävligt bra!) med flera.
Allt det här gjorde hon och några till för att de tröttnat på den totala manliga dominansen i framför allt medierna. Jag blir så glad att det finns människor som tänker! Och som GÖR NÅGOT!
(Själv har jag försökt, jag åkte till Hultsfred en gång och gick bara på konserter med kvinnor och jag satte mig på klubbar och lyssnade hur jämställd musiken egentligen var. Nu känner jag att det är läge igen, tack Lina för inspiration!)
De skulle vara stämning, det skulle vara elektroniska ljud och drömska röster. Landet skulle fyllas av malande vacker elektronisk musik, luften bli fet av datorernas vågor. Tyvärr satte Stockholmstrafiken stopp för allt det där, Simian Ghost är sen och de får göra ljudkoll på två minuter.
Alla gör sitt bästa, verkligen, men stämningen infinner sig inte. Det blir otakt och de vackra ljuden drunknar under en gröt. När det väl funkar någotlunda, sista låten typ, så är det precis så där fint att natten stannade upp en stund.
Jag ger mig inte på att skriva mer om Simian Ghost, det är inte rättvist. På nätet låter det väldigt vackert, men fredagen på Landet tar vi och glömmer va? Om Stockholmare bara kunde lära sig att man inte ska köra bil i Stockholm!
Nästa band är skalbaggebra! Jag vill hamna på rygg, oförmögen att ta mig upp och bara sprattla mig igen hela spelningen! You Say France & I Whistle gör egentligen allt fel för att vara ett band från Stockholm: Det har tygdjur på scen- ingen creddpoäng där inte. De täcker scenen i sitt bandnamn med hjälp av tröjor - inte en poäng i stan där många vill vara anonyma. Sist men inte minst, de ler när de spelar. De är så in i helvete glada att spela att man nästan tror de får något olagligt i gage. Inte heller det brukar gå hem, folk blir misstänksamma när band på det här sättet släpper alla hämningar och låter hemma-känslan flöda. Även musikaliskt är det uppåt, jag hoppar, skriker och ler. Där till smarta texter som leker med språket och orden. You Say France & I Whistle är bandet som skulle få gator att dansa, kontorskomplex att sjunga med och de får allt att låta så enkelt. Som om de bara satt sig med en BIB i parken och spelat loss. YSF&IW är den finaste sommarfesten, i parken, i solnedgången, med värmen kvar i luften, med alla vännerna, utan strumporna, i gräset och helt utan tankar på i morgon.
Jag tror att det här kommer smälla högt på Peace & Love i sommar. Alla som ska dit, och och lyssna och tillsammans kommer ni få ett minne för livet. Och kanske en annan syn på gosedjur.
Tillsist:
Det här lär vara så hemligt att han knappt vet om det själv, men Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) har börjat skriva låtar på svenska! Under namnet Alexander Lukas har han lagt ut två låtar (väldigt ruffa versioner) och nä, det låter inte Hästpojken. Alex på svenska drar mer åt det svarta, det avgrundsdjupa. Moderna skillintryck.
Det här blir spännande att följa!
Tillsist2:
Tove Möller and Frida Alkestrand gör balkongmusik under namnet To All My Friends. Fina energiska låtar som du vill ha som sällskap när gatorna tändas och lyktstolaparna får det trångt under dig. Det är Balkan, det är Paris, landsbygd och storstad.
Men egentligen är det bästa du kan göra just nu är att kolla in den här dokumentären för att lära känna dem bättre. Det blir en resa genom tre konserter. Ett stilla porträtt om ett band som bara vill spela och göra musik. En film om det svåra i att välja bort något.
