Det har alltså gått fem år sedan resan började för Popadelica. En liten festival, bara en dag lång och belägen i Huskvarna. En festival driven av nyfikenhet och visst mått av den numera så kända Småländska galenskapen. Jag har varit på Popadelica alla fem åren, och redan från början stod det klart att de här eldsjälarna ville skapa något nytt. De ville inte bli ytterligare en festival där publiken känner sig lurad på pengarna. Nä, i Huskvarna gör man det som alla festivaler egentligen borde göra, boka in de banden som du gillar. Jäkligt enkelt egentligen, det är så och endast så som en spännade och intressant festival kan verka.
När man tittade i årets program så spretade det ordentligt, en herrans massa band som jag personligen inte gillar det minsta, men det är just det som jag vill komma till. För jag är ju inte den enda personen på festivalen, det finns något för alla… men vänta nu, det är ju precis den meningen som alla stadsfestivaler brukar använda. Kan inte bli bra… Den stora skillnaden är att till Popadelica kör man inte på safe hela vägen, de olika bokarna tar dit artister som de verkligen gillar. Då kommer folk. Det känns faktiskt en smula privilegierat att traska runt mellan de tre scenerna i den där småländska folkparken en lördag i maj.
Ett exempel,
The Mobile Homes. Inte hippaste bandet i stan, och sedan får de en speltid som inte gör någon glad, precis innan Timo. De spelar alltså på en annan scen men det är nästan ingen där, alla försöker få så bra plats som möjligt framför en annan scen… Men Mobile Homes har sin publik, de är en bokning med hjärtat. Jag själv är väl inte precis jätteglad i dem men jag fastnar ändå framför konserten. Det kan vara det hjärtskärande ögonblicket när sångaren berättar "Och nu kommer vår nya singel" och mer än hälften av den redan lilla publiken går… Det är väldigt vackert på något sätt. För trots det så ger faktiskt bandet allt, på sitt sätt. Och längst där framme vid scen står två tre killar som förmodligen har vårens lyckligaste ögonblick.
Det är i stunder som den jag älskar små festivaler i Huskvarna.
Lördagen börjar med
The Fume (som jag snackade med senare under dagen,
se klipp här). Även här är det en på förhand uträknad krock, på stora scenen spelar Salem El Fakir. Då kan man lätt tro att alla är där, och när jag rundar hörnet ser det precis ut som så är fallet, de har till och med öppnat upp sidoväggarna för att alla ska få plats…
Desto gladare blir jag när jag går in i lilla Rotumlan, det är en herrans massa folk där också. Kanske känner de precis som jag, The Fume är upproret mot allt som Fakiren står för. The Fume är oputsade, de väsnas och gör spattiga poseringar. Tre man som gör dansant punk och ångar av sexappeal. Det hela känns en smula förbjudet på något sätt. Låten Turn my back är en smockhit som inte många band i samma genre kommit när, där kombinerar de popens enkla hitrecept med punkens finger i ögat. Farligt men ändå med glimten i ögat. Slitet uttryck som far genom skallen: lås in era tonåringar.
Släntrar över grusplanen, som vanligt vackert pyntad, och hamnar mitt i
Little Dragons dansevent. Nog för att det är roligt att se på men jag skulle ändå föredra dessa göteborgare på en trång scen och klockan visar halv tre på natten. Nu kommer det inte riktigt till sin rätt, den där galna känslan av "vi vill aldrig gå hem, vi vill dansa hela jävla natten" tappas bort någonstans mellan plåttaket och parkettgolvet. Synd.
In i stora ladan och där kommer festivalens bästa,
First Aid Kit. Två systrar som gör större än livet musik med väldigt enkla medel. Det är Johnny Cash och June Carters unga år som fladdrar förbi. Längtan efter att berätta de där stora historierna, om den sorgliga händelsen som kallas livet. Allvaret. Det är makalöst vackert.
När sedan systrar Klara och Johanna Söderberg kopplar ur, och kör en låt helt utan förstärkning, ja då är Öxnehaga Folketspark planetens mittpunkt. De får den till sista plats fyllda träladan att bli andaktsfullt knäpptysta. Bara en gitarr och deras från ovan sända röster lägger de en röda matta rakt framför oss. Vi bjuds in i en värld där musiken inte är något som man håller på med för att man ska vara cool. Musiken och historierna är vår kultur och det enda sättet som de här historierna kan berättas på.
Som sagt, men känner sig utvald att få vara med om en sådan grej. Jag tror håret på armarna la sig tillrätta först efter flera timmar.
The Pipettes medlemmar är en förvirrade historia, som det ser ut just nu är ingen av orginalmedlemmarna med, även om det i sanningens namn var när Gwenno Saunders kom med 2005 som bandet fick riktig fart. Och hon är fortfarande med, nu tillsammans med sin syster Ani. Jag erkänner, jag räknade ut det "nya" Pipetts på förhand, för hur ska man lyckas med att fortsätta med ett band som bygger på tre när det bara är en kvar, och samtidigt ta in en ny? Men det gick helt utmärkt visade det sig! Knepet är att lägga det gamla bakom sig, till viss del, och göra nytt. Kvar är 60-talets pop men nu har man istället för att flytta hela årtiondet till 00-talet backat en smula och hamnat någonstans i 80-talet. Alltså, det är en en förunderlig mix av organisk disco och mjuknaiv pop som möter mig i det nya Pipetts. Jag gillar det!
Men hela tiden står man och jämför hur det var förut. Det tycker jag man inte ska göra, för hade man hört Pipetts anno 2010 frech from the box så hade man garanterat gillat det som fan! Och efter som jag alltid lyssnar på band med tanken att jag är 17 år och utan skivsamling så älskar jag det!
Går förbi
Satan takes a holiday och bjuds på en hel stor dos juckbas och juckgitarr. Roligt och charmig men nja, jag söker nog inte upp dem på Spotify när jag kommer hem…
Trots att jag sett
Timo Räisänen säkert 20 gånger så blir jag lika imponerad varje gång. Det lyser av spelglädje, inte bara från honom utan från hela bandet. Att de sedan har några riktigt bra låtar gör inte det hela sämre. Nya skivan är lugnare än de andra, det är en ny Timo vi ser. Och det är bra. Jag gillar relevant utveckling hos artister, för vem skulle tro Timo om han nu skulle sjunga "Lovers are lonely"? Nä, det är i nutiden och endast där som man kan göra riktigt bra pop. Att utgå från sig själv.
En rolig sak med Timo är hans publik, det är halva behållningen. Flera gånger under spelningen sjunger alla med, jag också, så högt att vi faktiskt överröstar bandet. Då sprider sig än mer leenden på scen. Timo är en supertalang i att skriva låtar som redan efter första lyssningen sitter där i huvudet, man förstår vad det handlar om och kan sjunga med. Samtidigt kan man sedan gå tillbaka och lyssna både en och tio gånger och faktiskt hitta något nytt. Det finns en ytlighet där men också ett djup. Därför gillar jag Timo.
Jag träffade denne trevlige man lite tidigare under lördagen,
kolla i det klippet här. Vi snackar bland annat potatis…
Jag har berättat om
We are the storm tidigare och det blev också det sista jag såg på Popadelica. De lyckas ta sina ljudmattor med sig upp på scen, inte mindre än fyra gitarrer rullar ut ljuden över Vätterns svarta vatten…
Smyger in backstage med Bye Bye Bicycle, åker bil in till stan, hamnar på ett hotell, går förbi ett märkligt ställe vid namn Lingon, fortsätter genom Jönköpings huvudgata och ser den största koncentrationen svennebananer någonsin, går till Bongobar, kalasar med The Fume, dricker öl med Hatt-Erik, dansar med This is head-pojkarna, kommer på att både jag och Anna är ateister, retar upp en Jönköpingsbo med samma fakta, dansar till Håkan, letar taxi, ser bara polisbilar, tror att polisbilarna är taxi, hittar en taxi, åker till billiga hotellet, somnar.
Ännu en mycket fin helg i Huskvarna är över. Tack!
Jerry Boman
