Luftbrist, Håkanklass och nya låtar

Först:
Om du inte orkar vänta till i morgon, klicka HÄR för att lyssna på Kristian Anttilas nya låt!
Som vanligt är det en superhit! Kan den snubben misslyckas? Tror inte det!
(Du kommer till P3s hemsida med länken, hur länge låten ligger där vet jag inte, men just nu funkar det)

A Beautiful Friend är en fin korsning mellan Band of Horses mest storslagna symfonier och Jens Lekmans bästa vardagsrumsromantik. En skapelse som med trubbig kniv försöker skära sig ut från tiden som var. Brottas mer än vänligt med dåtiden, mjukt ilsket tar sig han sig framåt, mot i dag. Den här kvällen.
Det gör att allt känns nutida. Vi är med dig. Det är den gamla radions spruckna ljudbild och en vinterklar syn i melodierna. Vi visslar tyst, vill inte bryta. Missförstå inte, det här är allt annat än lofiradio, kanske mer en sorts rörförstärkare som målar sitt varma ljud över de CAD ritade låtarna. Det hade varit lätt för honom att villa bort sig, det låtar nästa för bra. Men så kommer det lilla svajet som gör det här mycket lysande.



Redan efter två låtar tar luften slut, packa in 40 personer längst in i Boulehallens nya trånga med gröna gardiner och du får se vuxna människor himla med ögonen. Grundskolans taskigt ventilerade svensksalar och dubbeltimmar flimrar förbi.
Det där stör en hel massa.
A Beautiful Friend är Pelle Ekerstam, ny skiva på gång, och i just den här källaren har han med sig Stockholm Strings och allt blir om möjligt ännu vackrare. Att höra så mycket stråkljud på så liten yta kan jämföras med att sitta väldigt nära en liten tv och på så sätt få en "stor" bild.
Men som sagt, snälla, gör något åt luften. Folk kommer svimma kära Boulehall.

Nyheter:
Ett tag sedan jag gav dig något nytt att lyssna på. Jag förstår att även om Spotify innehåller allt, så finns det mer. Det finns så mycket mycket mer.

Verkstaden
I går satt jag och i soldiset på en av stans uteserveringar med en öl i handen och frös. Ja, det är fan inte varmt än, men man måste ändå tvunget sitta ute så fort solen visar sig mer än en kvart. Samtalet ramlade in på Håkan, som det ofta gör. Vi diskuterade Håkans stora fördelar i det att han är en berättare, han utgår från sig själv men gör det ändå på ett sådant sätt att både han och jag kan känna igen oss. Det krävs stor talang för det kom vi fram till. Många är kallade och så vidare…
Det är just i texten som jag möter Verkstaden. Ett rakt på sak berättande som till en början har likheter med barns huvudfotingar. Vem bryr sig gubben har tre armar så länge han ler och har hatt? Det är där Verkstaden svänger till det, för mitt i allt detta är det faktiskt viktigt, gubben ler inte. Inte alls. Så lyssnar jag en gång till, tränger in i orden och får sätta mig på golvet. De har lurat mig. Det är inte alls ett barn som ritat, det är ett jävla geni som varit framme med pennorna!
Fram med mikroskopet och lyssna på den vackra berättelsen i, som handlar om dig och mig, om popen och livet och om den hisnade känslan av att vara odödlig när ens idol precis gått av scen.

Under de höga träden by musikenligtjerry

Okej, jag kanske gör något fult här, jag lägger upp låten så ni kan lyssna på den direkt här på bloggen… Men jag gissar att fler då tar chansen och att ni sedan hoppar in på bandets hemsida och lyssna på allt annat som de har att ge!
Det är stundtals Håkanklass på texterna vänner!

Bonusinfo: En av medlemmarna är ingen mindre än Annika Forsberg. Ni vet, This is love/The Sorayas-Annika. Nu vet ni det när frågar ploppar upp i höstens På spåret…

Det finns mer att lyssna på:

Mine To Keep
Lyssna framför allt på Take it from here… Helena Sundström smyger igång låten för att sedan gå över i en i Anttilanivå smittande handklappsrefräng. En marchlåt som går rakt in i min Ipod, och som kommer att göra att jag cyklar lite för fort i nedförbackarna!

The Deer Tracks
Brus och stämningsnarkomanerna Elin Lindfors & David Lehnberg har satt en låt på svenska! Som vanligt är det oöverskådligt vackert, minimalistsikt och vaggande. Det här är ljudet till askförtätade luftrum, befriade från flygplan och helikoptrar. Ett norrsken utskrivet som noter.

Du hittar låten HÄR!

Thermostatic
I början av året fick jag en låt på mail. Thermostatic hade gjort en demo, verkligen en demo, och det fantastiska var att även de gått över till att sjunga på svenska! Jag fick lova dyrt och heligt att inte sprida låten vidare, vilket jag inte gjort. Men jag erkänner här och nu, förlåt, jag spelade låten ute både en och två gånger. Det kändes som världen inte fick gå miste om den här fina synthpopsången!
Så mycket bättre nu då när bandet lagt ut låten för alla att lyssna på!
Synd samtidigt att bandet i samma veva lägger ner, och som jag skrev tidigare, spelningen till helgen blir den sista… Ni gör det bara för att retas! Släppa låtar, bra bra låtar, på svenska och sedan lägga ner.

Thermostatic - Härifrån (demo) by Thermostatic




Jerry Boman

Älska Island!

I tider av Islandshat de luxe,både mot aska och ekonomiska tokerier, så passar jag på att tipsa om något riktigt gott från den lilla ön i det stora havet.



Mer av LAY LOW hittar du såklart här.


När du kollat och lyssnat klart på det så hoppar du raskt over till den här pärlan från samma ö:
Dýrðin

Så där, nu gillar vi alla Island lite mer!

Jerry Boman

Jag kan kamma mig på armen

Det är med stor glädje jag kan bjuda på en riktigt riktigt bra låt i dag! Det har tisslats ett tag nu om Johannes Vidén, han har spelat både här och där och han har såklart åkt spårvagn med mig.
I dag ramlade det ner ett brev och en låt som faktiskt fick håret på mina armar att resa sig upp!
Det är ont om riktigt bra sångare som väljer svenska i den här genren. Oftast blir det bredbent och grabbigt, liksom öl och kastade tallrikar. Här är det mer sitta ner och berätta. Prata till punkt. Budskapet är det samma men framför med så mycket mer finnes.
Och texten är helt briljant, bara det att låten heter Självsabotören. Så bra! Varför kom jag inte på det.

Lyssna här:
Johannes Vidén & Bluebird Association - Självsabotören (Bitch Studios) by johannesviden

Om du nu tycker att det här är helt grymt så kan du ladda ner låten här i fin fin upplösning.
När du gjort det så glider du in på Myspace och lyssna på ännu mer låtar.
Sitter du sedan och trycker på ett skivbolag så hälsar Johannes att det bara är att höra av sig...

Tillsist:
Aldrig får man vara riktigt glad, för detta är också dagen när beskedet att Thermostatic lägger ner. Väldigt tråkigt tycker jag, de har gett mig många stukade fötter genom åren. Och de är ju väldigt trevliga människor också!
1 maj blir sista konserten i Göteborg och ni som är där bör ta chansen att se det här bandet en sista gång. Eller bör och bör föresten, ni SKA gå dit! Jag kommer ringa efteråt och fråga om just du var där!

Jerry Boman

Likt en reklam för tvapparaten

Platsen är Hammarkullen, ett betongäng till förort utanför Göteborg. Husen sträcker sig upp mot himlen, tillräckligt högt för att hålla drömmen vid liv, men inte så att någon kan nå stjärnorna från taket. Allt är inom räckhåll fast du kommer aldrig lyfta. Just den här dagen pressar sig en kil av hopp in mellan husen, en strimma framtid som värmer upp själar i istidskoma. Det är karneval och färgen är tillbaka. Ett tåg ringlar sig livfullt över gatorna, rinner sakta och ger liv likt en brunn i en stenöken. Plötsligt känns inte stjärnorna så långt borta. Du kan om du vill. Det finns möjligheter även om du inte tar dig upp på taken, livet kan vända, och den svängen börjar alltid närmast marken.

Det är till den miljön det går när jag lyssnar på Martin Senter. Han är det vackra sambatåget, i stor kontrast till hans svarta Myspacesida. Jag vill dansa! Replokalens desperation når genom väggarna med hjälp av en snirklig galet slängig (och svängig) gitarrslinga. Martin är den fina kopplingen mellan punken och orkesterpopen, frenetiskt spelade på kongas och sist men inte minst är rösten "jag missade sista tricken hem" skön.

Nu ska du inte bli förvånad, det är alltså inte samba, det är inte frukt på huvudet i hans värld. Martin är inte ens från Hammarkullen. Det är desperat och svart. Ändå vänder det min blick åt helt andra håll. Precis som all stor pop.

Stort tack till begåvade regissören Mats Udd för den här länken! Samme Mats som i dagarna hade 100.000 tittar på sin Jonathan Johansson video!



Jerry Boman

Mer bilder på bra saker

Jag fortsätter Youtubebonanzan med klipp från Noels:





Johan Hedberg har släppt ny skiva! Och jag är inblandad genom att jag spelat in en livelåt, kul!

Tada Tátà åker på Englandsturné... om nu inte askan kommer mellan.
Och JA det är Cosy Den-Mattias i egen hög person som spelar till vänster! Äntligen kom den killen upp på en scen!

Jerry Boman

Sarah Riedel på Strand

Bjuder på ytterligare ett klipp från gårdagen, denna gång från Strand:



Javisst, jag kryssade mellan Tranan och Strand. Hårt liv att gilla mycket musik.


Mer med Sarah Riedel här.

Jerry Boman

Mitt Piano från Tranan

Så här skrev jag förra året:

Sommrens låt:

Mitt piano med Du säger ingenting det säger allt
Vilken poplåt, jag vill klä mig i mina färgladaste kläder, måla naglarna glittriga och fjortishoppa utav helvete!! Jag är kär! You had me at hello-typ!
Alexandra Ramnewall bor i Stockholm men kommer från...Mjöback utanför Borås.


Mer Mitt Piano här.

Jerry Boman

Stockholm blir mitt hjärta

Fredag:
Göteborg är en liten stad - alla känner alla, precis som i Stockholm.
Henrik Berggren, 2001

En fredag på Debaser Slussen 2010 blir detta väldigt påtagligt. Det vimmlar av släktingar, arbetskollegor, buksystrar, före detta antagonister numera vänner, kompisar och en massa annan massa löst folk som alla känner varandra. Stockholm krymper framför mina ögon och det är faktiskt rätt skönt.

Det snackas om plastpåsar, gråtande män på webben, farfarsgraden och båtturer. På scen står till en början Kiki Pau och de är tokkassa. Jag gillade vad jag hörde över bredband men live var det…Nepp.

I båset hittas en härlig trio, Johan Hedberg, Smygarn och Honeydrips-Mikael. Bra grejer spelas.

Sedan kommer det här:


(egentligen körde jag tvåkamera men ett tekniskfel gjorde så det inte funkade att klippa ihop)

Jag har som ni alla vet följt Palpitation från ”vi har tre vänner på Myspace!”, via festivaler, klubbr, runt på båtar och till nu. Och jag tänker fortsätta, Palpitation är fortfarande ett av de bästa band jag hört! Nu låtarna har utvecklas och det låter bättre än någonsin, sitter mer ihop. Trumpeten är numera permanent och det gillar jag. Rösten, denna hårdrocksröst, så rätt, så skör och så naken, gör att jag nästan skäms över att jag inte säger det till bandet varje gång. Men hur ska man göra när man plötsligt lär känna ett band som faktiskt är ens idoler? Jag blir fan svettig på ryggen när jag möter dem.
Jag avslutar kvällen tidigt, för uppleva en bilolycka live utanför Debaser och laddar inför:

Lördag:
Herre jävlar vilken fest!



Klubb Hospitals premiär är inget annat en dundersuccé! Pluto invaderas av doktorer och sjuksystrar, Henric de la Cour och Emmon eldar upp publiken, John's Candy får oss att hoppa och skrika (bland annat kör de en helt helt fantastsik cover på Timos ” Fear No Darkness, Promised Child”) och Body Horror skämmer bort oss med sin EBM! Jag får folk att glömma vardagen med livevideoprojektioner och folk dricker vin ur provrör. Det blev precis så galet som vi önskade!



Stort tack till ALLA som kom förbi, och ett extra extra stort tack till Love och Landet för att de så snällt lånade ut sin proj när den inhyrda inte funkade! Alla går till Landet och ger Love en kram NU!




Söndag:



Inte mycket folk alls men väldigt väldigt trevligt på Nada. Jag och Anna (under namnet Hej Stockholm!) spelade idiotlåtar och personalen är ändå trevligast i hela stan! De få som var där verkade gilla musik i alla fall.

Jag börjar gilla Stockholm MYCKET!

Jerry Boman

Vi behöver inte skratta.

Går till den fina baren i källaren. Den fina baren som luktar gammalt kött och ännu äldre potatis. Klubben Spoken word håller en av sina kvällar. Och det är ju en bra grej, bra spoken word, eller vad man nu ska kalla det, kan vara riktigt riktigt bra. Men som jag snart skulle få bevittna, riktigt riktigt dålig.

Okej, håll i hatten nu, ni som jobbar med Spokenword på Underbara bar:
Du är inte en person den här kvällen, du är flera stycken. Du säger att vi inte behöver skratta för det är ju inte standup, det är poesi. Och nä, vi skrattar inte, var inte rädd, vi kommer aldrig skratta. Vi kommer inte heller lyssna på dig eftersom du saknar all form om talang för det talade ordet. Vi kommer inte heller ta något med oss hem, eller jo en lite grej, den fysiska upplevelsen av dödslängtan. Du var så dålig att en PowerPoint dragning om Svenska kyrkans städrutiner i Ulricehamn skulle vara riktig nyårsfeeling. Du var så kass att din bil kommer avyttras i ren skam, dina fotspår sopas bort lika önskade som väggruset på våren och Vesuvius kommer få ett utbrott i ren panik. Du är ett helt korpgäng som plötsligt snikat er in på bänken i en elitseriematch. Du är en säljare utan vare sig produkt eller universum. POI är lika med minus tolv. Du kan gå hem.

Som tur är höll andra högre klass, såklart Alex Bengtsson. In på hans sida och lyssna på hans smarta slagsmål med de kulturfattiga människorna i Pussy Pussy Pussycat! Jag älskar den killen!
Det är alltså Alex som är på bilden. Texten ovan handlar alltså inte om honom.

Nya namn för mig som slog mig med häpnad var Malin Jakobsson, som med sin landsbygds bitterhet fick mig på riktigt bra humör. Som fick singelklubben i lokalen att först skratta och sedan nervöst svälja sin tuffhet. Riktigt jävla bra!
Bäst på hela kvällen var helt klart Lovisa Eklund, hon sprakade hela nervösa emokids-Sverige rakt i skrevet. Alltså inte den där som lyssnar på musik, utan den där klicken som är…nervösa.

Lyssna på det här fina klippet som Oskar Hanska lagt upp från Arvika:



(hum, jag vet inte riktigt, det står att Oscar är fotograf men jag ser honom på bilden tror jag…eller finns det två?)

För övrigt är Eklunds monolog Välkommen till Hemköp så fantastsikt briljant!

Men som sagt, några av er andra vill jag aldrig se igen. Det är inte så att en spokenwordkväll är något öppet hus för er som inte är kul nog att köra standup.

Tillsist:
Jag lyckades notera kanske fem-sex små passningar till staden Borås från de olika artisterna... Vad var det om? Är Borås plötsligt världens medelpunkt? Eller är Borås det nya Färjan, eller kanske mer passade, det nya Ullared. Är Borås plötsligt en populärkulturell fotnot som man måste hålla koll på och slänga sig med bland Facebookuppdateringarna. Kanske går det så långt att någon hösten 2010 tatuerar in BORÅS i svanken. Som en tidsmarkör.

Jerry Boman

Detta gäller i kväll

Stor premiär!

Kära musikvänner!

För över ett år sedan fick vi en idé och hoppade på spårvagnen i
Göteborg. Vi tog med band som spelade musik, filmade och la ut det
hela på nätet. Det har vi gjort över 60 gånger nu på The Tram
Sessions, och det kommer vi fortsätta med!
Men nu är det vår och dags att lägga båten i sjön…

Stockholm Boat Sessions

Landets huvudstad fick precis en ny scen: Djurgårdsfärjan! Stockholm
är staden med vattnet och då tycker vi att man bäst upplever den från
just vattnet. Stan har också ett levande musikliv med både svenska och
utländska artister. Vi förenar vattnet med musik!
Idén är enkel: Ett band, en låt, en resa. Allt är akustiskt och det är
en tagning som gäller. Det blir unika spelningar, inte sällan får man
höra den kända låten på ett helt nytt sätt.

Med Stockholm Boat Sessions vill vi fortsätta sprida bra musik. Helt
befriat från intervjuer, matlagning och frågesport. Artisterna får
göra det som de är bäst på, att spela musik.

Lite om oss:
Anna Flytström, journalist och videofotograf, jobbat på GT, Göteborgs
Symfoniker, Göteborg City och Djungeltrumman. Just nu hittar du henne
på Aftonbladet och Sofis mode.
Jerry Boman, journalist och fotograf, jobbat på TV4 i Halmstad, Växjö
och Göteborg. Är för tillfället webbredaktör på TV4.se.


Skepp åhoj!
Jerry Boman & Anna Flytström

http://www.stockholmboatsessions.se/
http://www.thetramsessions.se/

Nät och nytt

Bobastian gör succé på spårvagnen

I helgen spelade vi på The Tram sessions in Bobastian. Och nu börjar bloggar sprida ordet om dessa tokunga superförmåger! In och lyssna!


Orgelonani på hotellet

Hipwhips spelar på Lilla Hotellbaren på torsdag!



Club Nuggets håller i det hela.


PSB blev med pool

Pet Sounds Bar ställer in alla klubbar och spelningar under april eftersom de haft en grande vattenläcka i källaren. Toktråkigt. Nästa onsdag skulle tex Hemma hos Fanny bjussat på fantastiska Ben Sollee.
Fanny letar nytt hem, så har ni några bra tips så kan ni höra av er.


Service streamar sånger

Edge skivbolaget Service bjuder alla att lyssna på precis allt. De streamar just nu hela sin katalog! Och inte bara nu, utan för alltid! Sportify 2.0 med bättre utbud säger jag!

Tillsist:
Jag hamnade i GP i dag! Härligt! Spring hit och kolla!
(Varning för gammal, mystisk bild)

Jerry Boman

För en hjälte här och nu

Ralle hoppar upp på scen och kör en cover av sin älskade Uggla, och mycket passade Vittring, tillsammans med Samtidigt Som:

Allting som jag vill kan jag göra a, a, a, a, allt,

allting som jag vill kan jag göra, a, a, a, a, allt,

när flytet är i luften, då är lyckan varje dag,

om man är positiv som fan så går allting bra.

Jag lipade! Och skrek. Och lipade. Och skrek. Perfekta låten till Ralle!

Att hylla en levande, verksam person är stort. Att hylla en person som lever och verkar bland indieband är ännu större, om det är något som de flesta inte märker så är det just dessa eldsjälar som helt själv kan dra runt en hel musikstad. Alla bara räknar med att de här personerna ska fixa allt och helst ska allt vara gratis. Ofta är det också just gratis vilket betyder att eldsjälen förutom all tid också får lägga ner alla sina pengar. Bara för att denne brinner likt en magnesiumfackla i ett bensinfat.

Jag vet inte riktigt när jag träffade Rasmus Krage Hansén första gången, det känns som han alltid varit där. Jag har väl seglat förbi honom utan att känna honom lika länge som jag bott i Göteborg. Han körde klubbar, han släppte skivor och han var överallt. Spelade han inte refrängmaraton på Jazzhuset så spelade han den senaste Almedallåten under Kortedalatorg eller så bevisade han sin kärlek för schlager på Styrbord Babord. (det där sista kanske man inte ska ta upp men det var så jävla fint!)

Eller vänta nu, han KÖR klubbar, han SLÄPPER skivor och han ÄR överallt. Ralle brinner mer än någonsin.

Och det är där det finna kommer in, att då hylla honom med en stor brakfest samtidigt som han är som mest är väldigt väldigt fint. Elin Hedman och Love Laos satte stenen i rullning och styrde upp hela kvällen, ”För Rasmus i tiden”.

Det hela blev en klassfest på Underjorden, en uppvisning i vänlighet och gott humör. Det blev den bästa av de bästa kvällarna, Samtidigt Som gjorde sin sista spelning, Almedal gjorde sin bästa spelning och Makthaverskan bevisade verkligen att framtiden ligger i deras händer!

Allsången under Samtidigt Som låt Erik & Francisco spräckte mina öron, Almedal var som sagt bättre än någonsin, hatkärlekslåten till Halmstad, Picassoparken, gick så snabbt att jag nästan föll omkull och när Makthaverskan ger oss fingret är det så jävla bra att det inte går att förklara!

En bit in på kvällen, det är förmodligen när Samtidigt Som spelar, ser jag Ralle sitta högt uppe på scen, strax under den gigantiska bilden på honom som pryder väggen. Han är inte riktigt sig själv där uppe. Mannen som gav energi ett ansikte, han sitter nu ner och är helt stilla. Han tittar ner på scen, där ett av ”hans” band ger allt och publiken älskar det. Jag vet inte, men han ser helt tagen ut. Kanske funderar han på hur det blev så här, att allt allt slit faktiskt är värt något. Att alla förlorade pengar egentligen inte betyder ett skit. Har vänner roligt är det värt allt. Men jag har ingen aning om vad han tänker där han sitter. Bara att det är väldigt vackert.

Jag önskar nu att Rasmus fortsätter med sitt livsverk, att helt huvudstupa och egentligen helt idiotiskt, fixar klubbar och ger ut skivor. Vi behöver folk som dig! Världen behöver fan folk som dig! Jag har sagt det förr och säger det igen, Rasmus du är en förebild för så många många människor. Du är en förebild för mig. Jag kommer aldrig nog kunna tacka dig för allt. Jag vet att du ibland funderar på att skita i allt och bara lägga ner. Nästa gång du gör det, när på dygnet det än må vara, ring mig och jag ska ge dig minst tio anledningar till varför du måste fortsätta. När som helst.

Tillsist:

Stort stort tack till framför allt Elin Hedman och Love Laos denna kväll! Herregud, jag är skyldig er en! Eller hundra!

Tillsist2:

Jag visste att Anna Hedman gillar Per Gessle…men att hon skulle göra det finaste man kan göra som dj med just Gessle trodde jag faktiskt inte. Hon lirade låtar med anknytning till allas vår älskade PG under hela sitt djset! Så jävla bra!

På halssmycket som hon visar upp står det såklart PER GESSLE!

Tillsist3:

Just det ja, kvällen började mycket tidigare, på Andra lång. En för mig helt okänd bloggläsare hörde av sig via Facebook och vi samlades på gatan där alla kan allas namn. Sjukt trevliga personer! Tack alla som vågar göra såna saker! Världen blev lite bättre!

Vilken jävla fredag!

Jerry Boman

Samtidigt Som lägger av!

Först:

Så kom då beskedet som vi alla känt ett tag, Samtidigt Som lägger ner. Inte för att de varit kassa på slutet utan mer...eh en känsla utanför scen. Alla jobbade med annat.

Jag tycker det är tråkigt som fan! Redan från första spelningen, via de första inspelningarna, via Småländska skogar och till otaliga hopp framför scen så har de här fyra killarna haft en speciell plats i mitt hjärta. De förenade punkens direkthet med smarta, osmarta texter. Punken blev plötsligt av med sin ibland skitnödiga politik. Samtidigt Som var effektiva som en smocka, känsliga som en smekning. Och allt handlade egentligen bara om kärlek och vänskap. Att de sedan alla fyra är väldigt trevliga personer blir lök på laxen.

Tack Erik, Francisco, Göran, Erik!

MEN det blir en sista spelning! I morgon på Underjorden! Du är där!

Sedan:

Jag gick förbi Debaser Slussen i går, en minifestival och det är alltid trevligt. Jag hann se Steso Songs i en ovanlig tappning, hon körde med livemusik! Ja, för er som hängt med här så brukar Karolina Stenström normalt spela på endast piano och backtrack.
Och vet ni vad, jag gillar det ensamma bättre! Det var roligt att höra låtarna med riktiga trummor och bas men det gav inget. Det unika och fina försvann, det kändes mer…jazz. Musikerna var duktiga och hela den grejen men det funkade inte. Jag önskar att Karolina nästa gång bara kör piano och en massa motljus. Då är och förblir Steso Songs oändligt vackert och samtidigt skrämmande.

Tobias Fröberg är en lurig rackare. På ytan är han ytterligare en vindpinad gotlänning som gör landsbyggdsgitarrsånger om sitt liv. Men det finns något annat där, ett avgrundsdjupt mörker. Det är ovanliga låtar och så kör han med den ovanliga sättningen gitarr, piano och två trummor. Javisst, en trummis på varje kant. Det låter mycket mäktigt!
När jag står där och lyssnar på den fantastiska When we go to war så slår det mig, och här kommer förmodligen den mest märkliga liknelsen jag någonsin gjort: Tobias Fröberg är fan Henrik Berggren! Alltså, det här är Henrik om han inte varit den han är men skrivit samma sorts musik. Jag blir en smula förvånad själv och börjar lyssna på låtarna med helt nya öron. Fantastiskt!

Tyvärr spelar han inte nya skivans bästa låt I hope I die before you… Lyssna på den. Och hjälp mig komma på vilken låt den låter som!

Jerry Boman