Stefan Randström ser sig själv som Gud. Fast ändå inte. Han sjunger att han är Gud, men det är mer en anledning till att tänka efter. Just nu kan egentligen vem som helst utropa sig som Gud, bara du har en blogg, ett Twitterflöde eller en klubb. Allt är så enkelt. Du är Gud, jag är Gud och hon där borta i hörnet är Gud. Alla i sin egen värld. Gud, Gud, Gud.
Stefan tror inte att han är Gud. Nä. Han tänker nog mer på att alla ska ha trevlig och må bra. Stefan är en sagoberättare, en till vissa delar större än livet-kille. Det är liksom inget som biter på denne hattpryda berättare. Med sitt enormt duktiga band står Randström över sånt som kallas trend. Och det enda sättet det här kan sluta på är… tystnad. Ja, förmodligen kommer ingen lyssna, inte förrän om 50 år. Då kommer ni plocka från den här sidan ur internets djuparkiv och förvånas hur stor tidsmarkör Randström ändå var. Utan att vackla runt bland ”just nu”-musikstilarna är han precis inget annat än just nu. Han lyckas sätta fingret på nuet helt utan att blanda in så fjuttiga saker som statusuppdateringar, tubemania eller HDtv. Han berättar om läget i staden på ett mer mänskligt sätt, bortom den teknik som vi tror formar oss. Något händer, vi vet inte vad. Vi förändras.
Och vet ni vad? Då, om 50 år, kommer ni ångra er att ni inte lärde känns Stefan.
Tillsist:
Moa och Erik spelade väldigt bra musik! Håll koll på var Play it again Rod dyker upp nästa gång!
Tillsist2:
Jag hoppade högt när jag såg att SVART ska spela på Midsommarfestivalen.
Tillsist3:
Gillar mycket att Hästpojken-Martin gillar Legenden! Känns bra att inte vara helt själv...
Tillsist4:
Detta var inlägg 800... alltid något.
Jerry Boman
John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.
Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.
Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.
Tillsist:
Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.
Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.
Jerry Boman
Mina förväntningar var uppe över taken. Aldrig bra. Men så händer det som bara en bunt sköna ”dudes” och en ”dudess” från San Francisco kan frambringa, de slår förväntningarna! Att förklara Still Flyin' är att bortförklara alla Stockholms creddclowner. Nu stod vi där en liten skara på Send in the clowns och totalt föll för denna grupp undersköna människor på scen, som tar det här med att spela FÖR en publik väldigt avslappnat. Ingen av stans såkallade ”finsmakare av musik” var på plats, dock en hel hög personer som jag tycker förtjänar långt mycket mer respekt för sin fina smak.
Still Flyin' är allt som ni är rädda för. De drar dåliga vitsar, de blandar musikstilar som ni blandar drinkar och sist men inte minst, vi känner oss alla med i bandet. Det kanske är där som storheten ligger, det finns ingen barriär upp på scen. Jag har aldrig känt mig så nära att bara ta steget upp på scen och hjälpa till. (Anledningen till att jag inte gör det, vi är trots allt på Debaser Slussen och deras beryktade vakter är inom synhåll).
Det blandas friskt på scen, pop, soul, ska, göttiga saxsolon varvas med riot grrrl-körer. I kören ser man stundtals Love is all-Josephine (som har årets finaste tröja, stickad blå med stor vit katt). Det hela påminner om härliga spontana jamsessions, fast med struktur.
Jag blir så glad! Våren kom till Stockholm för en stund! Still Flyin' har oss, vi lyder, de får oss att sitta på huk, hoppa, dansa och sjunga med.
Så nu är det såhär: Ni som inte var där, jag litar inte ett smack på er längre. Jag/vi vet något som inte ni vet. Vi vet att musik är glädje.
Låten i videon överst är cover på:
Förband var The Mankind. Ibland väldigt bra synthpop, disco med falsettsång. Jag sände live och det kan ni kolla på här:
Tillsist:
Fredag Södra Teatern. Exklusivt och små hemligt tror jag. Marina and the Diamonds. Så nu vet du det.
Jerry Boman
