Avståndet mellan 031 och 08

Musiker som inte är från Stockholm pratar om den. Stockholmskorridoren. Det avstånd som uppstår mellan första publikraden och andra när ett band som inte är superkänt spelar i huvudstaden. Jag vet inte vad det beror på, men folk här gillar mest att på avstånd se bandet, lite lagom avmätt. Som om de redan sett allt.
De är en trist utveckling. Släpp stolpen tack. För vet ni vad, om vi alla står där fram så blir bandet bättre, alla gillar uppmärksamheten. Du behöver inte dansa. Så, inför skatt på Stockholmskorridoren!





Almedal är hjältar i Göteborg. Hela vägen från första skivan våren 2006 har de varit älskade av många. En spelning med Almedal i Göteborg brukar sluta med dans på scen, dans på golv och dans i tak.
Inget av detta händer när de nu spelar i Stockholm på klubben Falling & Laughing, ett släppkalas för nya skivan (3 februari). Inget händer. Och då blir det som det blir, Adam kämpar som bara den i de första låtarna men sedan inser han nog att det aldrig kommer funka. Det blir ingen jättedans. För första gången gillar jag inte att bo i Stockholm. De blev med ens stelt, ogästvänligt och insnöat.
För det kan väl inte vara så att det är sådan skillnad på Göteborgare och Stockholmare? Det vore ju rent förskräckligt om det var så. Stackars band från resten av landet, och stackars alla 08-or som missar så mycket bra musik. Jag vill inte att det ska bli så. Nästa gång bjuder ni fan till!

>
Bilden blir bättre snart, Youtube är lite trötta idag...

Almedal gör annars en bra spelning, inte deras bästa, men nya låtarna är riktigt bra. Det är ett nytt Almedal vi hör, texterna är bättre än någonsin och gitarrmelodierna upplyftande. Men det är inte en rättvis bild som visas den här lördagen på Debaser. Inte på långa vägar. Och det är publikens fel. Punkt.


Band två var Trummor & Orgel… Jag lämnar dem där. Kolla bara på bilden nedan:



Nu kommer väl alla säga att jag inte fattat ett skit, hur det är meningen att det skall låta gammalt. Jag säger så här:

Först var det Hansson & Karlsson som spelade den här formen av psykadelisk jazzrock på 60-talet. 2001 tog Sagor & Swing upp tråden, de köpte till och med Hansson:s gamla orgel. Det blev väl ingen jättegrej av det hela. Enligt mig gjorde de några riktigt bra spelningar på Emmaboda. Men det verkade som de flesta inte brydde sig.
När sedan Trummor & Orgel 2003 började sitt projekt, med i typ samma musik, blev de plötsligt väldigt uppmärksammade. Förklaringen var enkel, de hängde med Ebbot. Ja, och Ebbot är alltid Ebbot, så plötsligt började alla snacka.
Ni förstår vad jag vill komma till, det är trist att allt handlar om kontakter…

Trummor & Orgel gästades den här kvällen av Magnus Carlson. Så nu kommer snacket att fortsätta, Magnus Carlson är ju ändå Magnus Carlson.

Det riktigt roliga i den här historien är att Sagor & Swing också brukade ha en gästartist. Hans namn var Bo Hansson. Ja, precis DEN Hansson.

Jerry Boman

Uppe i det blå!

Här händer det saker hela tiden!

Tisdag:

Som ni har sett, jag var på Guldgossen när han spelade på Obaren. (se förra inlägget) För jävla bra alltså! Den killen vet hur man lägger upp en spelning! Slutet, när hela bandet går genom publiken och spelar melodin till Gillar, Gillar Inte på dragspel, samtidigt som hela publiken högljutt nynnar med var helt fantastisk! Får inte Guldgossen stort genombrott snart ska jag bada i havet innan februari är över!

Jag gillar människor med skön hybris! Underbart!

Onsdag:

Sidechild firade nya skivan med släppkalas på Södra Teatern. Hej Stockholm! spelade skivor en stund… och som vanligt, när Guldgossens Gillar, Gillar Inte spelades, ja då kom det såklart fram någon och frågade vad det var för fantastisk låt!

Torsdag:

Där har ni en bildruta ur en musikvideo för Anna Hamilton som jag spelade in igår. Kommer bli helt kanon!

Lördag:
En resa till Norrköping blir det och musikvideo för Zackarias. Kommer också bli hur bra som helst tror jag!

Lördag kväll:
Almedal firar sin nya skiva! Debaser Slussen!

Tillsist:
Hör bara av er om ni vill ha hjälp med musikvideo och videoprojektioner (se exempel från Debaser Medis här).

Jerry Boman

Guldgossen!

Jerry Boman

Hej Stockholm liksom. På riktigt!

Vilken lördag, vilken lördag. Göteborg la sig i bakhåll och tog över hela Debaser Medis! På scen hittades Love & Happiness och Daniel Gilbert. I djbåset i baren hittade man mig och Anna aka Hej Stockholm!. Vilken fest! Mer om det senare.
(Nu spelade även Erik och Sandra, som just är Send in the clowns, på stora golvet. Det gjorde också Gustav Gelin och Jonas Markbäck. Men de spelar hela tiden så jag tar och kallar detta Göteborgskvällen i mitt minne…)










Foto: Erik Dellgren, Send in the Clowns

Jag gjorde mer än spelade skivor denna natt. Ni som var där kanske såg de fina projektionerna under Love and Happiness spelning? Ja men visst, det var er dubbeljobbande Jerry som fixade till dem live! Där och då, jag stod till vänster om scenen och försökte tolka musiken rent visuellt. Om jag lyckades… Kolla på klippen nedan, speciellt vid 00.22 i det första klippet är det i mitt tycke rätt gött!





Där sattes projektionsribban för alla förband i stan!

(Om du är ett band/artist i Stockholm, hör gärna av dig om du vill ha fina projektioner, så ska vi se vad för något roligt jag kan hitta på! jerry@jerryboman.se)

Jag tyckte så klart L and H gjorde en dunderspelning, men jag är också part i målet…

Lite senare ställer sig Daniel Gilbert på scen, och jag gillar det som fan! Han är rutinerad som få, men får det ändå att kännas vibrerade nytt när han nu går solo… ja, om någon nu missat eller inte riktigt fattat så är det alltså Hurricane Gilbert vi snackar om, den samme som var med och startade Broder Daniel, samme kille som var med i Siesta och som du numera kan se i Augustifamiljen som underhåller i På spåret. Det är alltså denna överrutinerade kille som fortfarande inte verkar ha tröttnat på nya utmaningar. Som fortfarande verkar ny utarmad från replokalen, med hela den nya sköna världen framför sig.

Det finns andra från samma "gäng" som inte klarat åldern lika bra… jag hoppar att nämna namn.

Bäst är Bordeline. En svepande, dovt dämpad historia som biter tag i min nacke. En riktad berättelse, där man aldrig riktigt får veta om den berättas i jag-form eller som en uppmaning till någon annan. Mycket fint.

Överlag har Gilbert en ton som verkar… åh nej, nu kommer odet: ärlig. Han verkar inte ha tänkt så mycket, nu ska det låta si eller så, han har bara gjort. Då blir det också överlägset bäst.

Med sig på scen har förresten Daniel ett riktigt fint ställ, bla hittar man två härliga killar från Division of Laura Lee och Nils Dahl från bla Steget. Mycket härligt samspel, de har roligt tillsammans det märks! Och ännu en gång kommer det, Daniel sprider bara bra känslor kring sig, som om han plötsligt har upptäckt något nytt. Något nytt som han ändå bemästrar. Som att gå på en riktigt bra företags kickoff, något som verkligen skjuter en framåt. Tack Daniel!


Efter det var det så dags för kvällens riktiga fest att komma igång i baren. Jag och Anna, dvs djduon Hej Stockholm!, brakade på med höga och låga låtar. Vi spelade mycket Håkan, en del BD, en massa göttigt nytt med The Local Natives med mera med mera. Åh herrejävlar vad baren exploderade stundtals! När jag i min iver, strax efter Tapetklister med Jumper fått de flesta att skrika rakt ut, slänger på Håkans Ramlar är det armarna i taket från höger till vänster, bartendern tar sig för pannan i ren glädje och beundrar galenskapen! Vi får till ett riktigt bra golv, detta är alltså i baren på Debaser Medis! Ja jävlar vilken kväll!

Något annat som var riktigt riktigt roligt var när Anna smäcker på Gillar Gillar Inte med Guldgossen och ett sällskap 10 meter bort ställer sig upp och skriker. Det visar sig att ingen mindre än självaste Guldgossen himself, med band, är i stan! Upp på golvet, tokhopp, dans och armar. Efteråt kommer många fram och frågar vad det är för fantastisk låt som Anna spelat! Riktigt kul!
Guldgossen spelar för övrigt på Obaren på tisdag!

Andra höjdpunkter under kvällen:

* Blümchens Heut' Ist Mein Tag får en kille bakom baren att fullständigt flippa av glädje. Han älskar låten med själ och hjärta!

* Min remix av Håkans Gullbergs kaj paradis, med extra långt sambaintro, genererar ytterligare skrik!

* Stunden då några killar önskar sig "Vad som helst med Kavalleriet" och sedan får fart på halva stället med sin glädje!

* Love and Happiness-Niklas sjunger, lutad mot en pelare, innerligt med i hela David & the Citizens Now She Sleeps in a Box in the Good Soil of Denmark.

* Och, som vanligt, när man spelar Carl Carlssons Slangbacken börjar alla dansa. Utan att ha en susning om vad det är. Carl, du MÅSTE göra fler danslåtar!


Tack för en underbar kväll vänner! Jag vet inte, det låg något i luften, jag vill inte säga att det var Göteborgsluft, men nu vet jag att det går att få Debaser Medis bara att dansa!
Hör av er till er favoritklubb och önska att Hej Stockholm! får spela skivor. Ni kommer ha så jävla kul!

Tillsist:


Ska ni lyssna på ETT band just nu är är det Circus Circus Casino! Jag vet inte, men att de har lyckats hamna under radarn hos de flesta är mycket märkligt. Förklaringen kanske stavas deras hemstad, Amsterdam. De flesta kollar bara på England när de letar ny musik.
Jag spelade två låtar med dem i lördag, Did they become carnvores? och Bez, båda gångerna var folk framme direkt och skulle ha bandets namn…

Vilken klubbbokare fixar flygbiljetter?

Jerry Boman

Odrömmen slår in och jag gillar det

Rysskylan har inte gått ur jorden. Det är en onsdag i januari, fattigaste onsdagen på hela året. Jag förstår att de flesta stannar hemma, men det är trots allt helt gratis och på scen står bandet som gett oss alla myror i huvudet.

Om det finns en amerikansk dröm så borde det rimligtvis finnas en svensk. Det är inget vi pratar om så mycket, man ska vara prydlig och hålla drömmen levande men inte tala om den. Inga storslagna planer på frihet. Framgångs drömmar ska inte yppas. Var tyst och håll dig i ledstången. Drömmen, den svenska drömmen, finns. I allra högsta grad. Hos dig. Hos mig. Hos din frisör. Den sitter på en pinne långt inne, rör förstrött på vingarna, sjunger sin sång. Ljudet låter dämpat, genom en filt. Kämpar för att slå in. Drömmen om att en gång uppleva allt.

Pascal är den svenska mardrömmen. Verkligheten som blev en overklighet, sagor om stängda dörrar, om tjurrusningar längs motorvägar som aldrig tar slut. Hammarslagen mot dina revben, drömmen har klaustrofobi. Ska det aldrig ta slut-tankar när strömmen går. Pascal är livet utan semester, utan söta små kattungar, utan slapstick, utan helger, utan… sakerna vi kommer ihåg. Minnet samlar på det bästa, svåra händelser har en kraften att ta sig bort. Kanske är det för att organismen ska överleva som det händer. Allt ter sig bra i minnets bakspegel. Pascal sjunger om allt det där vi raderar. De visar hur livet skulle te sig om det var reverserat, om minnet behöll endast det dåliga bitarna. Pascal förklarar helt vettigt antiupplevelsen. Sakerna som sker utan att någon kan bestämma om dem.

Det är mer nedtonat nu. Skriken är utbytta mot eftertänksamhet. De vet att vi inte bryr om skrik längre, vi har slutat lyssna eftersom alla skriker. Pascal backar hem, viskar, drar ner på tempot. Och vi kan bara häpet inse att vår nyfikenhet vaknar igen.

Pascal trycker långsamt sin kropp mot vår, knuffar i slowmotion med fullkraft. Pascal kör vår knäskål rakt in i ribbstolen, tusen små blodkärl spricker, huden spricker, drömmen spricker Någon ringer 112, ambulansen kommer, skakar på huvudet. "Han är tappad till Glädjen, vi kan inget göra". Får nya knuffar, nu mot golvet. Pannan träffar, huvudet studsar, ögonen svider. Pascal stryper oss sakta med uppriktighet. Virar handduken runt vår hals, drar åt och kastar oss till gamarna.

Drömmen finns. Men odrömmen som Pascal levererar är fan så mycket intressantare att lyssna på.

På vägen hem haltar jag.



Jerry Boman

Handen som föder

Åkte ut till Handen igen. Eller om det heter Haninge. Så säger de att det är Göteborg som är humorhuvudstaden, jag tror det är namnberedningen i Stockholm. Handen eller Haninge? Vem vet vad som är vad. Förvirring. Det är kul. Det är också kul när man ser de där två rullatorerna, gamlingarna släpps ut till våren. Det som göms på ålderdomshem kommer upp i tö. Jag är blyg som vanligt, men trivs ändå. Kirfest. Bra musik. Cosy Den-Mattias spelar The Just Joans två gånger på tjugo minuter. Bra.



Tre band. New Commuting Low gör sin första spelning.
Inom mig-inget. Blankt.



Band två är bättre. Mycket bättre. Korova Station. Effektiv punk. Nere bland rulltrapporna. Upp ner. Stötigt. Robottakterna. Fyrkantsvåg. Otroligt underhållande trummis. Sliter för tolv. Musik att vakna till. Rusnings frustration.



Jap Adaptors. Vackert. "Haningerösten". Långsamt. Tänk glasbruk, den upphettade glasmassan är trögflytande. Rött, varmt.



Sist. Det som några avfärdar. Det fina i inlevelse. En flykt från vardagen. Korova Stations trummis på ovanvåningen. Tio minuter känsla. Inre bilder.

Tillsist:

Cosy Den-Mattias bjuder på årets vits:

Har ni hört att Haga Badet åkte fast för innehav?


Jerry Boman

Söder om söder

Anna Berglund har gjort en ny låt, och en ny video! Det är värt ett helt eget inlägg, verkligen. Lyssna på texten. Briljant!


UMIUMI | MySpace Music Videos

På UMIUMIs sida hittar ni mer!

Jerry Boman

Trots. Trots allt.

Början på året och musiktävlingarna är lika många som antalet klamydiasmittade i indiesverige. Allt ska nomineras och tävlas i, att vinna är inget men ändå allt. Alla vill ha facit, hålla på det vinande laget och ingå i ett team. Det kanske är bra för många vad vet jag, själv bryr jag mig en smula mer om vad som är bäst just idag. Att tävla på det här sättet är när allt kommer kring bara ett sätt för dem som lever på någon annans talang att klia varandra på ryggen under en kväll, stå där och beundra sitt barn. Hoppas ungen är bäst i klassen, att den inte blir mobbad, att den har bäst kläder och att den inte drar linor innan skoldagen är slut.
Jag gillar inte när musik blir till en sport.







Hur som helst, den 29 januari är det Manifestgalan på Nalen i Stockholm och där hittar man faktiskt en del intressanta saker:

Avd. ROCK:
Skriet - Skriet

Det vore så roligt om jordens avigaste band kammade hem det, mitt framför näsan på traditionalisterna!

Avd POP:
Anna Järvinen - Man var bland molnen
El Perro Del Mar - Love Is Not Pop
JJ - JJ n° 2
Jonathan Johansson - En hand i himlen

Kan man inte stycka upp priset? Dela det på fyra, där varje del är värd lika mycket som helheten? Är du matematiker, snälla räkna lite på det. Jag vill så gärna se det ske, för det är trots allt så att den här gruppen är övermänsklig att rösta i.

Avd. SYNTH (Jag stavar det så, andra stavar annat)
Arvid – Andetag

Att Avid gått så många förbi är en gåta, storslagna låtar som du börjar lipa av lycka till!

Emmon - Closet Wanderings

Sveriges coolaste människa skrev jag en gång att hon var, och jag håller fast vid det.

Intressant också att se, Wonderland Records äger synthsverige…

Avd. OSIGNAT:
Den här avdelningen förstår jag mig inte riktigt på, tycker inte det finns något som heter osignat längre, det försvann samtidigt som Myspace uppfanns. (Fulmakten jobbar ju med Korpen Flyger, räknas inte det som signat då tex?)
Det är också stor humor att det här är den enda klassen som man skriver ut länkar till banden, som för att riktigt understryka att det handlar om band inte en jävel vet något om.

Jag håller tummen för:

Extended Heads

Som jag skrev i våras:
"Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt."

Fulmakten

Såg dem i november:
"När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.

Rymdpunk.

Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad."


Att sedan Årets live är ett enda stort skämt orkar jag inte gå in på. Känner mig som en tonåring i trots läge.

Tillsist:
Årets konsertkrock
30 jan i Stockholm
Almedal vs Fulmakten!

Jerry Boman

Frimärkspop!

Så mycket som hänt. Alla nya möten, alla nya människor, alla nya platser. Allt kanske inte går precis som man tänkt men att byta stad i just det läget känns som ett väldigt bra beslut. Så mycket nya personer jag lärt känna, människor som jag springer på både uppe och nere. Göteborg gjorde mycket av mig, men allt sker fortare här, så jag undrar vad Stockholm ska göra av mig när nätterna tagit ut sin rätt. Nu är jag bara lycklig över att få så mycket intryck.

Historien går så här: jag skriver blogg om musiken i Göteborg, Erik Dellgren och Sandra Bergman kör klubb i Stockholm, Erik kontaktar mig ang diverse band, jag tar tåget upp ibland och besöker klubben, trivs, jag tar ett avgörande beslut, flyttar till Stockholm, lära känna Erik och Sandra mer, får spela skivor på deras klubb, lär känna Eriks flickvän Fanny, Fannys startar klubb i Pet Sounds Bars källare, jag hänger där, träffar Pontus De Wolfe, går på Pontus klubb… och så en kväll är det dags för Pontus att spela nya låtar, på svenska. På klubben Hemma hos Fanny, på Pet Sounds Bar...

Han spelar ibland på ett litet träigt leksakspiano, och det sitter perfekt, det här är de små berättelsernas man. Inga stora gester, orden tassar fram till oss. Om livet i det lilla och så får jag då användning av ordet som slank ur mig häromdagen: Frimärkspop. Sparsmakat med intrument någon försiktig tamburin, lugn gitarr och några "bamparappamdam".

En av låtarna kan heta "I dina händer" (jag fick en skiva med mig hem, i ett Lejonkungen omslag…). Här slingrar orden, virvlar och stannar plötsligt upp, bildar ett mönster, om känslan av att ens kärleks beslut alltid är beroende av någon annan, rädslan av att bli bortvald på den avgörande dagen. Det enda man kan göra är att be om uppmärksamheten.









Något annat som fastnar är låten med:

Åh ser du dörren där
Jag svär den öppnar sig för
Mattias och Sheriffen vandrar
mörka gatan fram
Åh med en stjärnas glans för

Där finns ett ljus som aldrig går ut

Rösten spricker, är gäll och är helt oförstörd av tankar på hur det ska låta. Ackompanjerat av just en liten gitarr, en tamburin och en gitarr till. Väldigt väldigt vackert om vänskap.

Jag känner att det där, det som hände mellan 21.35 och 22.03 i källaren på Skånegatan, det var början på något. Jag har hittat något som jag vill att Stockholm ska vara, att det även här finns känslor som bara vill ut, till vilket pris som helst. Många tror att jag gillade musik från Göteborg bara för att den kom från Göteborg, det är/var inte sant. Jag tycker mer än något annat om musik/människor som gör saker för att de måste, till vilket pris som helst.

Jag har just upptäckt en ny Ulf Sturesson! Och eftersom jag gillar Ulf mer än de flesta popromantiker på svenska så kan ni tänka er!
En helt unik röst i ett jävla hav av tråk, Pontus De Wolfes premiärspelning är så jävla bra! Vackra ord, fina små melodier, en smula vardagsrealism blandas med romantiken. Likt en stor bukett blommor.

Frimärkspop!

(för dig som undrar, jag han är släkt med Lorne De Wolfe från Hansson de Wolfe United...)



Innan Pontus tog över hela kvällen så spelade Knudt Hill, som med band kallar sig Knudt Tourette. Det är bra, men en smula ojämt. Några av låtarna kan liknas vi My Darling You!, om de bott i just Stockholm. Andra sånger är lite för gubbiga, lite för mycket gitarr stilande. Texterna är rakt på saken, och det är ju bra. Men jag tappade inte precis hakan… kanske berodde det på att han den där De Wolfe stal hela kvällen.

Jag testade att sända live från Pets Sounds Bar igår, via Bambuser. Kolla här. Låter inte så bra, men jag gör nya test.

Tillsist:
Viktiga datum att skriva ner i handflatan:
23 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis när Love & Happiness och Daniel Gilbert kommer på besök. Kommer bli galet skoj!
27 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Mosebacke när Sidechild släpper skiva.
30 januari: Alemdal släpper skiva och spelar på Debaser…Alltså, detta är det första vi får höra från Almedal, det ska bli så sjukt roligt att höra hur de följer upp underbara "Från och med nu och 20 dagar framåt". Ni ska ALLA gå dit!

Jerry Boman

En mur av ljud.

Det är roligt med saker som anses fina och saker som anses fula… Ja, jävla uttjatat ämne men jag kommer idag inte på en bättre inledning, du får stå ut. Det var bara så här, först var jag på Dramaten och såg Jane Eyre. Den var bra, speciellt "effekterna" eller vad man kallar dem på teatern. Helt outstandig! Bra spel av Julia Dufvenius och Michael Nyqvist, speciellt Julia som är med i nästan varenda scen och pjäsen är över två timmar lång. Imponerade!
Från denna kulturform tog jag mig snabbt till de undre regionerna, Klubb King Kong på Sjöhästen. För att kontrasten inte skulle bli helt galen hade Sjöhästen placerat ut en "kulturkvinna" vid ett av borden. Hon hade smala brillor, kofta och läste Svenska Dagbladets kultursidor…

Det finns så många som försöker, som försöker tänka. Ligger uppe på nätterna och tänker på hur "livet på vägarna" ska vara, om friheten och om strålkastarljuset. De pratar mycket om sin musik, de vill så gärna att de ska lyckas. Vilket ofta inte händer, just för att de tänker för mycket.



Nu vet jag inte hur mycket killarna i Dinosaurs Are Still Alive tänker, ligger vakna eller försöker; det handlar om hur de låter. De bara spelar på! Gitarr och trummor samt tokdistad sång, jag tänker Weezer och den enda delen av amerikansk musik som går att lyssna på. Jag tänker en liten smula på det unga Johnossi. Jag tänker: Hur jävla bra är inte det här!

Man kan säga att åttiotalet tog slut när Nirvana släppte Nevermind 1991. Det är i den tiden som Dinosaurs Are Still Alive hittar sin drivkraft, de verkar vilja väcka oss från 00-talet. Nu är det verkligen tid för något nytt. Lyssna på Phoenix, lyssna noga, hitta den fantastiska poplåten i gnisslet! Nu hör låten ni kommer ha med på 2010 års listor!

Spelningen är lång, de matar oss och jag vill egentligen bara ha mer! Det verkar finnas hur mycket popkraft som helst! Simpla låtar, enkla slagkraftiga melodier och så detta larm! Trummorna och gitarren bildar vägg, den distade sången är taggtråden längst upp. Dinosaurs Are Still Alive murar in oss och det är omöjligt att fly. Jag vill inte fly, jag vill fylla hela huvudet med detta! Som liveband är det ibland väldigt härligt, ett avståndstagande men samtidigt nära. Vi är på samma nivå, publik och band.



Jag läser på bandets Myspace att de ( för de är två på scen, men på sidan står det bara "Haetm Forsberg"…) har haft svårt att få spelningar, med anledning av den musik de spelar. Jag hoppas att jag kan bidra till att ändra det där, för just nu känns det här precis vad vi behöver, uppfriskade enkla låtar, bla-bla-bla refränger och trummor gjorda för dans!
Jag vet att fler spelningar är på gång både i Stockholm och Göteborg, och ni ska alla gå på dem!



Band nummer två var Judge Circuit And The Champions of The World... Stundtals väldigt bra, som ett svart TTA, ett svängande kollektiv av dans. Men andra stunder var det ett mycket märkligt experiment på hiphop eller nått. Jag rusade inte precis fram om man säger så.

Tillsist:

Trampade förbi Snotty på fredagen, klubben heter Songs&fascination och denna gång spelade bla Karin Ringqvist från Cosy Recordings. Det var bra på alla sätt… men som avig individ måste jag påpeka är det trist och förutsägbart med alla bilderna på väggarna. De som vet mer hävdar att det bara är bilder på "bra" saker. Jag saknar ändå nya bilder, något som berättar om NU. Det är trist att leva i det förflutna vänner. Men som sagt, musiken var fin.

Jerry Boman

Nytt med Jensen och nytt med Pascal!

Ute är det minus femton, mina ögonlock fryser ihop och fina röda Sneaky Steves värmer knappt foten. Människor hukar i kylan, dukar under i mörkret och dukar av det gamla decenniet. Bort med alla gamla synder, bort med invanda mönster. Riv upp såret igen , det har börjat läka nu och du riskerar att stanna.

Nu sitter det extra fint med ny musik. Lyssnar på Patrick Jensen. Snälle killen från Hospital och Pats är han tillbaka i det engelska språket. Utflykten med svenskspråkiga Pats har satt sina spår, det är lättare nu. Melodierna svävar. Kvar är sorgen och spot-on ledsamheten i natten. Nya materialet hamnar någonstans mitt i, mellan Hospitals galenskap och Pats strukturerade… galenskap. Det är och blir för alltid tomhet, idel tomhet i Patriks röst. En uppgivenhet. Vackert. Killen som mest av allt behöver en kram.

Bäst gillar jag For every kind. En låt som klår allt Daniel Gilbert fått ihop! Och då är ändå inte Gilbert så jävla kass…







Som en bonus: Här kommer en helt dagsfärsk låt med PASCAL! Javisst, den 27 januari kommer nya skivan och redan nu kan du helt gratis tanka hem låten HÄR! (kod: NOVOTON-YTOYK)
Låten heter Dansa och det är precis som vanligt den bästa mixen av just dans och industri. Väldigt roligt att få nya texter att krama ihjäl! Vi är nere vid fabriken igen, plankar in, stjäl skrot, bygger stora jävla skulpturer som vi intar maktens korridorer med! Pascal är skoskav, nageltrång och himmelskt vackra ängar av solrosor.

Två remixer följer med i paketet, den första är en smula trist, men nummer två är riktigt skön. Faktiskt så bra att jag inte kan bestämma mig vilken som är bäst, originalet eller remixen. Så ska det vara! Love Martinsen ligger bakom remix två, han känner man igen från både Skriet (där då Isak Sundström också sjunger...) , Norma och bakom Den Stora Sömnen-Stefans soloäventyr. Han är med andra ord överallt!

Nu vill jag ha Pascal överallt!

Tillsist:
Ryktet går att Äkta Kärlek spelar in nytt! Kan man hoppas på nya grejer i klass med Liggadoren?

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga
för just det
jag är tjej

Jerry Boman

Fyra nyanser av brunt

Jag brukar dela in musik i färger. I mitt huvud. Det har ingen poäng, det finns egentligen ingen logik, det bara blir så. Jag tänker ofta på vilken färg olika musik är, synth är tex svart. Det är väldigt fördomsfullt så jag skäms efter att jag tänkt det. Samtidigt hjälper det mig att hitta saker som talar mot att synth just är svart när jag kollar på en konsert, om det blir lite mer pop så går färgen över i lila. Vidare är pop grönt, singer/song är helt klart gult och rock är rött. Sedan har vi den bruna färgen, en blandning av gult och rött, ibland med inslag av grönt. Brunt står i mitt huvud för country. När klubbarna Last Waltz & Woody Central ställer till med fest på Mosebacke så blir det hela Fyra Nyanser Av Brunt. Enkelt.




















Veckan började på Tranan, djkusinerna Gustav Gelin och Jonas Markbäck spelade väldigt bra grejer på Gustavs Lyckliga Måndagar och saltad mandel är mycket godare än nötter. Det finaste var hur Tranan fixat till lokalen! Förmodligen åker allt det vackra ut nu när julen är slut, men jag röstar för att man för evigt inför något liknade! Plötsligt var stället mysigt på riktigt! Alla vet ju att det mest liknar ett parkeringsgarage därnere annars men traditionen förbjuder många att säga något.

Tisdag:
Det är en kort promenad från mitt hem till Mosebacke torg. Om det är normalt väder. Vid minus 18 grader känns vägen endless. Kan inte komma ihåg när jag senaste var ute i så kallt väder, kan ha varit när jag inför Converse steg ut ur ett flygplan i Luleå bara för att upptäcka köldsmockan av minus 20 grader…

Inne på Mosebacke är det varmt, det är härlig stämning. Jag skulle säga moget men det är det inte, det är förmodligen min bild av Göteborgspubliken som hänger kvar. Nåväl, skit samma, det är väldigt trevligt.

Först fram är en kille vid namn Indy. Han är från Amerika men verkar vara någon form av "killen-som-håller-i-det-hela". Jag känner igen honom men kan inte placera honom! Han har i allafall med sig en fin svart ukelele och drar i väg några härliga låtar, mer folk kommer upp på scen och snart har en hel kör bildats. Bland annat sjunger Frida Öhrn
som man känner igen från Oh Laura (ni vet, Saablåten…) De kör låt på låt, fina grejer alltsammans men jag får problem. Eftersom det här inte alls är min planhalva, country, så vet jag inget om vilka sånger det är. Förmodligen hade jag väl gillat det ännu mer om jag haft kolla på läget. Men det har jag inte. Alla är verkligen bra, och då spelar det egentligen ingen roll vilka låtar som spelas.



Några jag dock har mer koll på är EPs Trailer Park. Jag har lyssnat sönder deras nya skiva The Black Heart EP! Fina fina melodier, långsamma svepande sånger och Eriks röst passar bättre och bättre ju äldre han blir. ETP är den ensamma hunden som söker en husse. Det ensamma djuret som du kastat ut från bilen, som du stängt dörren för. Men stora ögon försöker det komma tillbaka, men dimman är för tät. Trots värmen smyger sig vinter in. Jag ryser flera gånger.

Alexander Durefelt har en låt som griper tag i mig direkt, Heavy Heart. Den låter som en gammal dänga, en riktig hit. Av den gamla skolan. En låt som gitarrelever nu och för evigt vill lära sig. Den här kvällen gör han texten mer rättvisa än den inspelade versionen, Alexander kramar ur sig själv för att vi ska höra alla detaler. Han vill att vi ska tro honom. Det gör vi, det hela är väldigt vackert.

Upp med fler folk på scen, och plötsligt står Love Antell där. Det blir en countrycover till, och nä, jag vet inte vem Woody Guthrie är. Förlåt mig mina synder, men jag hycklar i alla fall inte.

Sist upp på scenen är Per Persson… Ja, han från Perssons Pack. Han är väl bra och fin på alla sätt men det är inget jag skulle satt under en konsertkväll. Tydligen tycker flera samma, folk börjar röra sig mot baren. Många säger att just Perssons Pack inspirerat dem, men de var ändå bra på 90-talet så kanske är det bara så att tiden sprang ifrån Per? Även om just Packet släppt nytt nyss, med bla just Love på gitarr, så känns det inte speciellt… upplyftande. Unga människor som är lite småsura är bra, äldre människor som är lite småsura är inte fullt lika bra.

Oj, nu kanske jag blev äldre och småsur...

Jerry Boman

PP på P-vik

Nu kommer saker och ting i fel ordning här, 2009 är slut och jag har stängt igen påsen med listan på 00-talets bästa låtar men på årets näst sista dag bjöd Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) på ett riktigt fint akustiskt set:





Jerry Boman