Ett smakprov.
Här är ett klipp från helgen, det kommer mer sedan bla mycket härligt backstage från Svanen... På bilderna ser ni The Fume på Belle.
Åkte en del spårvagn också, kolla in GP här för att se hur det gick till! Glöm inte heller The Tram Sessions för att se exakt hur bra Universal Poplab var!
Måndag kväll och jag spelar skivor på klubbikonen Gustav Gelins klubb "Lyckliga måndagar" på Tranan. Släpp Söder och kom! Jag och Gustav kommer nog båda spela en del grejer från Göteborg...
Jerry Boman
Här har du din framtid
The Tram Sessions LIVE!Vill du uppleva The Tram Sessions LIVE? I helgen befinner vi oss i Göteborg och så här ser schemat ut:
Lördag 28 november:
17.00 Masthuggstorget: Dom kallar oss mods
18.00 Mariaplan: Anton Kristiansson
Söndag 29 november
14.00 Mariaplan: Universal Poplab
15.00 Järntorget: Henrik Lindén
17.00 Drottningtorget: Alibi Tom
Det vore svinkul om ni kom hela bunten!
Hej Stockholm!Så här ser framtiden ut för lyckliga djduon "Hej Stockholm!":
*) Måndag 30 nov: Tranan (Lyckliga Måndagar
Gustav Gelin har bjudit in mig och Åsa Hjalmarsson till det klassiska stället på Odenplan. Räkna med mycket glad musik från Götelaborg!
**) Söndag 6 dec: Nada
Ladda inför julen på Nada. Vi lovar spela mycket jullåtar!
*) Måndag 7 dec: Sugar Bar (Klubb Frimåndag)
Jerry och Indie-Millis spelar den bästa popen!
**) Fredag 11 dec: Fabriken (Kungl. Konsthögskolas julkalas)
Det här kommer bli galet!
*) Måndag 17 dec: Sugar Bar (Klubb Frimåndag)
Jerry och Indie-Millis spelar den bästa popen!
**) Lördag 19 dec: Debaser Medis (Send in the clowns)
Vårt mål är att få fler att dansa i baren än på dansgolvet...
**) Söndag 20 dec: Nada
Jul i kubik!
*) = Bara Jerry
**) = Jerry och Anna
Hej Stockholm! är jag och Anna Flytström (Sofies Mode)
Min klubb med det svåra namnet är tillbaka!
7 december: Magnus Weideskog
Läs mer om den kvällen här!
14 december: Knock Knock feat Christopher Sander
En helt unik spelning! En gång i livet upplevelse! Hemliga medverkade i detta allstarband, men ta och googla på Christopher Sander vetja…
De kommer enligt egen utsago spela "nån slags improviserad flumkraut. syntar, gitarrer och melodika typ".
Jag är lika nyfiken som du!
Efter det kan vi kanske ta jul hela högen?
Jerry Boman
Historielektionen
Städer är fulla av hål. Mitt på väggarna som är själva förutsättningen för att en stad är en stad hittar man hål. Glapp i verkligheten som de stora glömmer. En dörr, ett fönster och en avlång lokal. Det är där inne staden finns, inte i gallerior eller tågstationer. I dessa hål kan du gömma dig undan regnet och ensamheten. Stig här in, du är mer än välkommen. Det svåra är att hitta dessa hål.Platsen är Noel´s på Skånegatan. Det hela påminner om en lokal som fått sitt i ett lågbudget inredningsprogram, det är stiligt men själlöst. Inte ens människor förmår den här lilla parentesen att leva. Men det spelar ingen roll, klubb A family affair med Cosy Den-Mattias och On our honeymoon-Gustav sätter sig där och drar igång ett avslappnat Itunes-djset. Då blir det genast trevligare. Det slutar inte där, för i fönstret placerar de en osedvanligt begåvad kille med gitarr.
Ni kommer i håg hur det var i Göteborg för runt ett år sedan, missunnsamhet och svarta blickar. Från idylliska Sätila kom en sprattelgubbe till pojk och satte hela stans musiker i skampålen. Alex Gustafsson kallade sig Portrait painter(s) och allt verkade så jävla lätt. Han klämde in låt efter låt i våra hjärnor och varje gång log vi ännu lite mer.
Nu hittar jag en ny Alex, Alex Rigaud. Om folk inte är arga på honom än så kommer de bli, för den här Alex:en gör låtar i klass med…sitt ner och andas in… Lennon/Mccartney. Det är framför allt deras mest kreativa period i samband med Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som jag sitter och tänker på. Alex verkar inte ha några spärrar alls, han blandar skiffle med soul, listpop med lo-fi och det är en resa som han tar med oss på. Faktiskt, han sammanfattar hela pophistorien där och då i ett fönster på Skånegatan. Efter varje låt tänker jag att det inte kan bli bättre. Det kan det! Alex för fan, du kommer inte sitta i ett fönster mycket längre till!
Somewere in Goodville, jaha här seglar plötsligt Bowie in från vänster, blandar sig med stråhattsförsedda gatumusikanter och livet ter sig sommar och sol. Glam goes Kiviks Marknad! Och slutet såg man inte komma! Fantastiskt!
Alex Rigaud verkar ändå lite smått nervös där han sitter, han vet inte riktigt hur han ska föra sig. Det är vackert. Detta gäller bara när han inte sjunger, då stiger en färdig artist fram. En som jag tycker bör spela på Debaser eller ännu hellre: Ge Alex en helkväll på Södra Teatern och ni kommer få se era nackhår resa sig.
Gå nu in och lyssna på Alex hur han låter på Myspace, lyssna tex på Pinky toe:s vars svängiga organiska synthmattor får dig att rota bland Brian Wilsons 90-tals bomber. Herrejävlar så bra Alex!
Jerry Boman
Tänd eld på dig själv (för det du tror på)
Livet kan alltid sammanfattas i en mening. Eller rättare sagt: Livet bör kunna skrivas i en mening. Ord förklarar hela din skapelse och samtidigt tar dig framåt. Ger dig en ny riktning. Håller dig under armarna och likt en riktig vän knuffar dig in på rätt spår.
Genom åren har de här livsavgörande meningarna varit många, allt som oftast har jag hittat dem i låttexter/titlar. Varje gång blir jag lika imponerad att någon annan kan beskriva det jag känner bättre än jag själv kan. Men det är kanske därför jag sitter här och ni står där.
Just nu har det kommit en ny mening som kanske kan kvala in i den där klassen:
Tänd eld på dig själv (för det du tror på)/Symfoniorkestern
En helt färsk video!. Jag har skrivit om Symfoniorkestern tidigare, då handlade det mest om instrumentala utflykter i samma anda som Sibiria men numera sjunger de också och musiken har hittat ett eget hem. Mycket vackert och de där orden får mig att tänka efter, vad är värt att brinna upp för?
In och lyssna på mer fina låtar på deras Myspace!
Det finns ju såklart fler exempel på när en endaste liten mening kan betyda allt:
Happy people never fantasize/Broder Daniel
Ja, det var ju oväntat, att en BD text skulle komma med på den här listan… Men faktum är att de där fyra orden kan vara något av det bästa som skrivits inom svensk popmusik. Här vänder Henrik Berggren på allt, ger sorgsenheten legitimitet och ger en hel generation hopp om gemenskap. Han säger att det är okej att må dåligt, att du inte är ensam. Sist men inte minst, det gör dig till en bättre människa i långa loppet. Allt detta i fyra ord. Storslaget.
And I am much too bored to die/Bad Cash Quartet
Kanske är det det värsta av allt, att man är så tråkig att man inte får dö. Att livet inte riktigt har gett en allt det där som man vill ha innan det tar slut. Så mycket frustration i den meningen, och så mycket att göra något åt. Ord som får en att ta tag i saker.
God only knows what I'd be without you/Beach Boys
Sinnessjukt smör, men ändå så ärligt. En väldigt fin kärlekssång. Man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i den meningen, för när allt kommer kring, det enda sättet att leva är här och nu. Att vara totalt uppslukad. Det kan handla om en annan människa, ett djur, en skiva eller en cykel. Att leva genom någon/något annat är vackert. Samtidigt som det är skrämmande och konstigt.
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig/Håkan Hellström
Jag är helt övertygad om att vi när vi sitter på ålders höst verkligen kommer fatta hur stor den där Håkan egentligen var. Hur han kunde ta in allt ogripbart och ge oss det, mata oss direkt ur sin hand med världsalltets stora frågor. Jag får tårar i ögonen vare gång jag hör den här raden. Den är obeskrivligt vacker.
Den som inte får rysningar till den här versionen tillsammans med Göteborgs Symfoniker har ett hjärta av sten.
Jerry Boman
Genom åren har de här livsavgörande meningarna varit många, allt som oftast har jag hittat dem i låttexter/titlar. Varje gång blir jag lika imponerad att någon annan kan beskriva det jag känner bättre än jag själv kan. Men det är kanske därför jag sitter här och ni står där.
Just nu har det kommit en ny mening som kanske kan kvala in i den där klassen:
Tänd eld på dig själv (för det du tror på)/Symfoniorkestern
En helt färsk video!. Jag har skrivit om Symfoniorkestern tidigare, då handlade det mest om instrumentala utflykter i samma anda som Sibiria men numera sjunger de också och musiken har hittat ett eget hem. Mycket vackert och de där orden får mig att tänka efter, vad är värt att brinna upp för?
In och lyssna på mer fina låtar på deras Myspace!
Det finns ju såklart fler exempel på när en endaste liten mening kan betyda allt:
Happy people never fantasize/Broder Daniel
Ja, det var ju oväntat, att en BD text skulle komma med på den här listan… Men faktum är att de där fyra orden kan vara något av det bästa som skrivits inom svensk popmusik. Här vänder Henrik Berggren på allt, ger sorgsenheten legitimitet och ger en hel generation hopp om gemenskap. Han säger att det är okej att må dåligt, att du inte är ensam. Sist men inte minst, det gör dig till en bättre människa i långa loppet. Allt detta i fyra ord. Storslaget.
And I am much too bored to die/Bad Cash Quartet
Kanske är det det värsta av allt, att man är så tråkig att man inte får dö. Att livet inte riktigt har gett en allt det där som man vill ha innan det tar slut. Så mycket frustration i den meningen, och så mycket att göra något åt. Ord som får en att ta tag i saker.
God only knows what I'd be without you/Beach Boys
Sinnessjukt smör, men ändå så ärligt. En väldigt fin kärlekssång. Man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i den meningen, för när allt kommer kring, det enda sättet att leva är här och nu. Att vara totalt uppslukad. Det kan handla om en annan människa, ett djur, en skiva eller en cykel. Att leva genom någon/något annat är vackert. Samtidigt som det är skrämmande och konstigt.
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig/Håkan Hellström
Jag är helt övertygad om att vi när vi sitter på ålders höst verkligen kommer fatta hur stor den där Håkan egentligen var. Hur han kunde ta in allt ogripbart och ge oss det, mata oss direkt ur sin hand med världsalltets stora frågor. Jag får tårar i ögonen vare gång jag hör den här raden. Den är obeskrivligt vacker.
Den som inte får rysningar till den här versionen tillsammans med Göteborgs Symfoniker har ett hjärta av sten.
Jerry Boman
Mystiken spricker upp
"Kommun är Vapnet", säger någon. "Nä, det är Sibiria", säger en annan.Den otroligt insatte säger "Det är ju Hospitalet" Kommun är allt det där och lite till. Martin Abrahamsson, Martin Hanberg och Erik Laquist har lyckats med det nästintill omöjliga, att skapa ett nytt band med samma personer.
Det finns så mycket som är intressant med de här tre personerna, de har på egenhand skapat ett eget universum, med egna regler och arbetssätt. Eller så är det precis de som de vill få oss att tro. Ingen kan säga emot om jag hävdar att de sprider ett visst skimmer av mystik kring sig. Det började redan med de tidigare banden, länge fick både Sibiria och Vapnet frågor om vilken stad som var bandens hemstad, vem bodde var, hur jobbade de när inte alla var på plats. Svaren var inte sällan osmickrade, ofta fick reportern skämmas en smula för sin konstiga frågeställning. Det här är människor med stor integritet. Inget jävla lallande, nu var det slut på artisternas tacksamhet för att någon brydde sig. Samtidigt är det otroligt sympatiska människor. Man kan säga att de här tre och personerna runt om kring dem skapade ett nytt sätt att se på bandet som kollektiv, om musik som arbetsätt. De spelade en roll och förändrade något, det ser jag nu.
Systemet håller i sig. Är Kommun ett band från Stockholm? Göteborg? Östersund? Skit samma, jag tycker vi släpper det där nu. Kommun är.
Samma sak med arbetssättet, de har tydligen skrivit fyra låtar var på nya skivan. Och det är här det blir riktigt intressant, för trots att de är tre olika individer, som förmodligen har mycket gemensamt i sättet att se på musik, så borde det spreta och tre olika håll. Jag tänkte mig att jag skulle ha lätt för att peka ut de fyra låtarna. Men det går inte, setet hålls ihop på ett förbluffande vackert sätt. Man känner igen de luriga texterna, de fina melodierna och känslan för "igenkännings-hitten" finns kvar. Men det finns saker som lyft. Martin Abrahamsson på gitarr är kanske den mest tydliga, tidigare la jag inte märke till hans gitarrspel så mycket men nu. Herregud! Det är som killen inte gjort annat under tiden sedan sista Vapnetskivan. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är, men allt verkar vara mer avslappnat nu. Det gäller också Martin Hanberg, han verkar mer tillfreds med allt.
Övergången från svenska till engelska… Ja, man måste ändå påpeka att det är intressant det som händer nu, för här står då de personer som länge varit fronten i den nya svenska poplyriken, Martin Abrahamsson var med Vapnet generation Y:s musikern som verkligen tog det dystra upp på banan, han var en av dem som satte oss i den ironiska generationen på pottan med sitt allvar. Och det var allvar på svenska. Det det nu skriver på engelska har inte tagit udden av texterna, kvar är allt det vi lärt oss älska. Men det är inte direkta översättningar, det hade ju varit lite för enkelt. Istället har man renodlat och trimmat sin ord. Det är ett nerkok. Saker blir tydligare samtidigt som tolkningsföreträdet finns kvar, man kan inte direkt säga vad som avses.Som du förstår, Kommun är en komplex varelse att förhålla sig till, det är inte ett revolutionerande band, men det är ett viktigt band. Det växer. Och skillnaden mellan live och skiva är slående, som två olika världar. I ljuset av minnet från konserten är skivan rätt blek, något jag absolut inte tyckte innan jag sett dem. Märkligt.
Mystiken kring Martin, Martin och Erik kvarstår. Samtidigt som den lättar. Och jag gillar det som fan!
Tillsist:
Den här herren spelade också, Harvey Williams. Nu blir det till att svära i kyrkan, jag kände inget alls. Ja, jag vet vem han är, men det spelar faktiskt ingen roll. Det är så uttjatat nu att det får vara nog. Sorry, han var ju duktig och så, texterna är riktiga pärlor och det är trevligt likt en barpianist när man har en riktigt god gratis drink i näven, men det får vara nog nu.
Men arrangörerna gick nog både upp och ner i brygga.
Jerry Boman
Monsters of Clock
Okej, det är inte riktigt min påse men någonstans är det lite mäktigt att se Conor Oberst, Mike Mogis, Jim James och M. Ward på samma scen i Monsters of folk. Det här ju ändå snubbar som snurrat hundratals gånger på Woodys alla klubbkvällar, tillslut har ju till och med jag lärt mig känna igen dem. Eller det var att ta i, man skulle kunna säga att jag har en förnimelse över att jag har hört vissa av dessa nyfolklåtar. Någongång. Någonstans.Kanske är det min brist på kunskap som gör att jag ser på den här konserten på att annat vis. För det var inte så storslagen upplevelse som jag tänkte att det skulle vara, jag hade förväntningar, det hade jag verkligen. Jag hade till och med gjort en Spotifylista som jag lyssnat igenom några gånger, så jag skulle känna igen nått, att jag skulle mjukna en smula över denna musikaliska gren som jag valt att se förbi… Men tyvärr var det så mycket som blev fel den här kvällen, inte ens fyra megafolkstjärnor kan rätta till det.
För det första: Hela arrangemanget stinker av amerikansk superkomersialism och "ge oss dina pengar och dra". Bara en sådan sak att man inte få ta bilder. Det är väl okej att artisterna får bestämma själva men det känns så förlegat. När sedan Luger inte har koll på läget utan först skriver att man får ta bilder men utan bilxt (vilket jag verkligen kan förstå) för att sedan några timmar innan konserten ändra det hela till att man inte får ta bilder alls:
3 dagar 2 tim ago
vad är det som gäller med fotografering? får man överhuvudtaget fota under konserten?
3 dagar 2 tim ago
man får fota men inte med blixt.
10 tim 35 min ago
Ändrade regler. man får inte fota på konserten ikväll.
Som sagt man får göra som man vill, men att sätta ut vakter som övervakar så ingen tar bilder känns väldigt… -98. Löjligt. Frågan är varför man inte får? Vad kan hända liksom. Nä, här visar det sig bara att arrangören är i händerna på någon annan. Sorgligt.
För er som undar, bilden ovan är tagen INNAN konserten börjat. Jag vet inte, kanske gjorde jag något olagligt men jag tyckte jag var någorlunda snäll som i alla fall följde reglerna. Andra smög upp små kameror och mobiler här och där, men vakterna var snabbt framme och viftade.
Nu var det ju inte bara detta i sammanhanget lilla och betydelselösa fåneri som drog ner kvällen i källaren.
Konserten börjar med helt katastrofalt ljud. Då har jag ändå sett många konserter på svartklubbar, men här var det obeskrivligt kass. Basen sprack, de på scen verkade vara helt osynkade med varandra och trummorna lätt papper. Detta håller på i runt fyra låtar.
Det är fan inte okej, ljudgubbe! Inte i den här ligan, en biljett kostar nästan 400 spänn, artisterna är världsstjärnor och ja, du är fan i en kyrka. Det där sista verkar ljudcrew helt glömt, de verkar inte ha kunskap att nyttja lokalens akustisk. Tur då att artisterna är så bra att de kan anpassa sig, låt för låt lär de sig att flytta längre och längre bort från micen för att få bättre ljud. Ser i bland skoj ut, men faktiskt så sätter Jim James kvällens enda rysare med just den tekniken. Han gör en sologrej, en ballad, och sjunger nästan helt utan mic. Vilken stämmning! Mycket vackert.
Rent musikalasikt är det här väldigt…bra. Det är vackert på sina ställen, lite så där klädsamt rockigt i något hörn och på det hela taget mycket trivsamt. Om det inte vore för att de höll på i tre timmar…. Ja, du läser rätt, tre timmar.
Jag gjorde ett snabbt överslag, Broder Daniels alla skivor är runt två och en halv timme långa. Detta plus lite extra låtar och jag kommer upp i kanske 2 och 45. Fast det är/var världens bästa band skulle jag aldrig i världen pallat kolla på en konsert med dem som var tre timmar. Inte en chans.
Tre timmar är för långt, folk skruvar på sig i bänkarna. Stolar som är hårda utav bara helvete. Jag sitter här nu flera timmar senare och har ont där bak, inte skoj alltså.
Hela prylen är tyvärr ett stort misslyckande, här sitter man på ett material som skulle kunna generera en helt jävla magiskt kväll. Men så slarvar Luger bort det hela med att sätta oss på träbänkar (jag lider med dem som fick sitta på vanliga trästolar som var extrainsatta), sätta en lallare på ljud och sedan ha mage att ta 400 spänn för härligheten. Nä, det där var inte snyggt allt, nu hamnade ni på Youtube med byxorna nere.
Så bra då, nu vet vi vad som gäller, ni vill dra en jävla massa pengar. Punkt.
Det är verkligen synd, för om det varit ett uns bättre stolar, bättre ljud och kanske runt två timmar långt så hade vi haft en helt underbar kväll.
Herregud vilken tråkig text jag fick till men jag är nog lite upprörd.
Tillsist:
Bäst gillade jag Bright Eyes Soul Singer in the session band. Där tände det till.
Tillsist2:
Fredag och Kommun har sin första spelning samt släppkalas för nya skivan! 22:00 på Slussen är tiden att hålla i huvudet!
Och på lördag blir det åka av...trodde jag. The Joy Formidable skulle spelat på Debaser men nu verkar det vara ändrat till 24 februari...
Det kanske blir till att åka till Frankrike fast på Landet, Gérard Depardieu verkar kul!
Jerry Boman
Veckans brev och en helt oväntad duett
Nu undrar nog alla: Hur gick det i måndags? Eller, ja det undrar förmodligen inte någon alls, eftersom ingen brydde sig i måndags så bryr sig förmodligen ingen nu heller. Men jag hade skoj och The Lovable tulips gjorde en mycket fin spelning. De sitter på några helt fantastiskt fina låtar, innerlighet är något jag kommer tänka på.Eftersom jag själv anordnade det hela så håller jag mig från att skriva mer om bandets förträfflighet, men ni som läser här mer än en gång per år vet att jag håller av de älskvärda tulpanerna från Hornstull.
Men va fan, vi tar nya tag och kommer tillbaka, större och bättre än någonsin en annan måndag. Ni får göra mer för att knäcka allt.
Ni som missade tulpanerna får nya chanser den 24 och 28 november. In på duons sida och se efter var de spelar. Jag tycker verkligen ni ska gå dit!
Jag får en del tips på nya band som allsköns härliga människor vill att jag ska skriva om. Det är jätteroligt! Jag kan liksom inte fatta att banden liksom uppenbarar sig för mig utan att jag behöver leta upp dem. En otrolig lyx!Några av veckans brev spårar en trend, att gå från enkel rak pop till lite mer elektroniska tongångar. Lite mer mörker. Om man vill tänka i det lilla så följer utvecklingen årstiden, sommar blev till höst och mörkret sänkte sig över oss.
Först fram är Susanna Brandin. Ni känner igen henne som Winter took his life och hon har spelat en hel del med Björn Kleinhenz. Någon gång i forntiden avfärdade jag WTHL med orden "WTHL har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad". Jag har nu senare kommit på var det var som gjorde att jag inte fastnade, det var vår. Det var alltså något så simpelt som fel årstid.Nu har alltså Susanna Brandin startat upp nytt, Hunt, och det är då jag hör det, hon är ju höst och vinter. Alltså faller jag direkt just nu! Det är akuistisk lättsynth med vackra små ljud. Bra musik att vandra i regnet upp till Skinnarviksberget se ner på livets förgänglighet borta vid Västerbron. "What a night can do" är en liten symfoni som klockar in på över sex minuter, ändå sitter jag här och längtar efter mer! Det är hoppfullt med en vacker gråfärgad melankoli. Runt 4 och 30 in i låten ryser jag till ordentligt, herre jävlar vilket crescendo!
Ut i regnet med, sträck på ryggen och lägg all skit bakom er! Nu går vi in i natten med huvudet högt, ni är odödliga.
Labbet är Jonas Linngård from Pets, ni vet bandet jag la upp en fin video med här. Även här har elektroniken, det dunkla, fått ta mer plats. Labbet är suggestivt som en manlig Karin Dreijer hört genom ett hemligt avlyssningshål bakom fiendes väggar. Labbet är en hemlighet som sipprat ut, jag känner mig utvald när jag lyssnar. Återhållsamt med skärpa.
Tillsist:
Årets, eller kanske nästa års, mest oväntade combo har ni här:
Magnus Weideskog och Ken Ring! Den såg man inte komma, men jag gillar ny marker!
Läs vad jag tyckte om Magnus när han spelade på Pet Sounds här.
Jerry Boman
Fria måndagar och storhet i det lilla
Här går det undan, redan på måndag är det fin premiär:
Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig
Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!
PÅ SCEN klockan 22:00:
The Loveable Tulips
Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."
Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."
I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!
Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.
Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.
Tillsist:
I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.
Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.
Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.
Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!
Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.
Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.
Jerry Boman
Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig
Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!
PÅ SCEN klockan 22:00:
The Loveable Tulips
Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."
Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."
I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!
Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.
Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.
Tillsist:
I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.
Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.
Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!
Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.
Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.
Jerry Boman
Suomi, Spain och en fika i solen.
Det stundar nya tider. Allt är i omgörning. Nu tar jag och seglar bort från Sverige en stund:
Nadie se dará cuenta betyder Ingen kommer att märka. Men nog fan kommer du märka den här låten! En riktigt fin fin poplåt! Subtilt handklapp och jag börjar vissla! Det kommer bli dans! Mycket härligt!
Digitaalimiehet
Jag tror det betyder Digitala Män och Finland spottar som vanligt ur sig bra grejer. Eller så kanske är det så att de alltid finns där men vi märker dem inte? Känns i allafall skönt att bo lite närmare det där mystiska landet.
Tillbaka till Sverige igen:
Joel Alme
Större än någonsin. Extra allt. En pärla väl värd en hel film, väl värd ett helt universum eller en hel storslagen solnedgång. Joel Alme lyckades ta det ett varv till och är ännu bättre.
Bingo
Lyssna BARA på låten Gammal. De andra är totalt förvirrade.
Sist men inte minst:
Kommun har en hemsida. Där kan man mysa runt och lyssna på alla låtarna, plugga texterna och bara invänta nästa helg då de spelar på Debaser.
Tillsist:
Missa inte mina små tips på låtar i högerspalten!
Jerry Boman
Nadie se dará cuenta betyder Ingen kommer att märka. Men nog fan kommer du märka den här låten! En riktigt fin fin poplåt! Subtilt handklapp och jag börjar vissla! Det kommer bli dans! Mycket härligt!
Digitaalimiehet
Jag tror det betyder Digitala Män och Finland spottar som vanligt ur sig bra grejer. Eller så kanske är det så att de alltid finns där men vi märker dem inte? Känns i allafall skönt att bo lite närmare det där mystiska landet.
Tillbaka till Sverige igen:
Joel Alme
Större än någonsin. Extra allt. En pärla väl värd en hel film, väl värd ett helt universum eller en hel storslagen solnedgång. Joel Alme lyckades ta det ett varv till och är ännu bättre.
Bingo
Lyssna BARA på låten Gammal. De andra är totalt förvirrade.
Sist men inte minst:
Kommun har en hemsida. Där kan man mysa runt och lyssna på alla låtarna, plugga texterna och bara invänta nästa helg då de spelar på Debaser.
Tillsist:
Missa inte mina små tips på låtar i högerspalten!
Jerry Boman
I alla riktningar
Fyra scener, fyra väldigt olika band. Det är en glädje att glida runt i den här stan! Längst ner hittar du rörliga bilder på allt!
Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!
The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.
Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.
Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen:
Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:
Jerry Boman
Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen:
Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:
Jerry Boman
Hemma bäst
Onsdagar betyder att Fanny Bergne flyttar ner på Pet Sounds Bar och spelar fin musik. Igår spelade också You Say France & I Whistle och jag passade på att filma det hela. Så här kommer låten Second thoughts, live på klubb "Hemma hos Fanny":
Ibland är det bra att följa den här bloggen eller hur?
Jerry Boman
Ibland är det bra att följa den här bloggen eller hur?
Jerry Boman
Du kommer leva av bara helvete
Låter solens tidiga hemgång visa vägen mot mörkret. Släcker ner. Så lyser endast cdspelares röda display upp mot väggen. En klarröd strimma och svaga skuggor från lcdsiffrorna tecknar mönster. Två små röda lampor på förstärkaren mäktar inte med något alls, de blir endast svaga referenspunkter i det kompakta mörkret.
Det är mörkret, jag och de röda skuggorna.
27 minuter senare sitter jag här. Överväldigad. Musiken har slagit mig sönder och samman. En stark upplevelse. Det trycker för bröstet, mattan av enkla ljud har sådan energi. Rösten skär stål. Sådan uppgivenhet. Avgrundsdjup. Sådan ärlighet. Det är allvar nu.
Makthaverskans debutskiva är helt förtrollade. Det är en ny era av uppriktighet. I det kompakta mörkret vågar vi, du är dig själv närmast. Många har varit kallade men ingen, ingen, har ens varit i närheten av den här intensiteten. Däremot framstår många andra band just nu som känsloknarkare utan innehåll, blöjromantiker som med vackra ord gav oss bilden av kärleken.
I Makthaverskan hör jag fyra personers själar genom nio låtar. På ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det är allvar nu.
Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.
Så skrev jag i början av juli och det gäller än. Det här är bandet som tar oss över gränsen, från lallandet, från hattarna, blåset och lekfullheten. Från euroforin, tramset och hitta-på-ledsamheten. Leken är över nu vänner. Stå upp. Du är den du är och var det meningen att du skulle ha tvångströja är det bara att bita ihop. Du styr inget. Försök inte samla poäng på falska känslor. Du är inget och allt på en gång, men bara om du är ärlig.
Makthaverskan är det viktigaste bandet i Sverige, för de berättar om kärleken på det bästa sätt jag vet. Enkelt. Det finns inga gråskalor. Det är antingen av eller på. Du måste ge för att få. Hänge dig till vad du vill, ingen bestämmer. Samtidigt kan du inget bestämma, du har ingen makt. Makten är outsourcad och du har inte tillgång till koderna.
Det kommer bli en lång resa mot gryningen. Det kommer bli mörkare. Du kommer lida. Vi kommer gråta. Men vi ska göra det med värdighet.
Life is mad
Life is sad
You love me
I don´t love you
Rakt i ansiket.
Det är lätt att få uppfattningen att skivan är misär. Men det är en kärleksskiva, en hyllning till den starkaste av krafter, den som både har makten att stärka oss och att förgöra oss totalt. Är man naken inför den makten finns inte så mycket att göra. Du kommer lida. Du kommer älska. Du kommer bli stor. Du kommer bli liten.
Framför allt kommer du leva. Du kommer leva av bara helvete.
Jerry Boman
Det är mörkret, jag och de röda skuggorna.
27 minuter senare sitter jag här. Överväldigad. Musiken har slagit mig sönder och samman. En stark upplevelse. Det trycker för bröstet, mattan av enkla ljud har sådan energi. Rösten skär stål. Sådan uppgivenhet. Avgrundsdjup. Sådan ärlighet. Det är allvar nu.
Makthaverskans debutskiva är helt förtrollade. Det är en ny era av uppriktighet. I det kompakta mörkret vågar vi, du är dig själv närmast. Många har varit kallade men ingen, ingen, har ens varit i närheten av den här intensiteten. Däremot framstår många andra band just nu som känsloknarkare utan innehåll, blöjromantiker som med vackra ord gav oss bilden av kärleken.
I Makthaverskan hör jag fyra personers själar genom nio låtar. På ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det är allvar nu.
Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.
Så skrev jag i början av juli och det gäller än. Det här är bandet som tar oss över gränsen, från lallandet, från hattarna, blåset och lekfullheten. Från euroforin, tramset och hitta-på-ledsamheten. Leken är över nu vänner. Stå upp. Du är den du är och var det meningen att du skulle ha tvångströja är det bara att bita ihop. Du styr inget. Försök inte samla poäng på falska känslor. Du är inget och allt på en gång, men bara om du är ärlig.
Makthaverskan är det viktigaste bandet i Sverige, för de berättar om kärleken på det bästa sätt jag vet. Enkelt. Det finns inga gråskalor. Det är antingen av eller på. Du måste ge för att få. Hänge dig till vad du vill, ingen bestämmer. Samtidigt kan du inget bestämma, du har ingen makt. Makten är outsourcad och du har inte tillgång till koderna.
Det kommer bli en lång resa mot gryningen. Det kommer bli mörkare. Du kommer lida. Vi kommer gråta. Men vi ska göra det med värdighet.
Life is mad
Life is sad
You love me
I don´t love you
Rakt i ansiket.
Det är lätt att få uppfattningen att skivan är misär. Men det är en kärleksskiva, en hyllning till den starkaste av krafter, den som både har makten att stärka oss och att förgöra oss totalt. Är man naken inför den makten finns inte så mycket att göra. Du kommer lida. Du kommer älska. Du kommer bli stor. Du kommer bli liten.
Framför allt kommer du leva. Du kommer leva av bara helvete.
Jerry Boman
Stråkar, spelkort och guilty pleasure
Ny vecka, nya saker.Jag ska ta och börja med en ny ruta till höger här i bloggen: "Just nu enligt Jerry". Det blir en uppdatering om det jag lyssnar på just nu. Hoppas ni gillar det!
Så här slutade förra veckan:
Torsdag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Nada. Eller nja, jag har börjat gå över till att spela från datorn istället. Känns så larvigt att bränna ut saker på en cd, man har ju ändå allt där i burken. Funkar bra.
Kvällen var kul, några dansade en smula och Nada har ändå sinnessjukt god risotto! Avslutade i vanlig ordning med Göteborgs symfonikernas samarbete med Håkan, den magnifika versionen av Bara dårar rusar in. Dessa stråkar!
Fredag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis afterwork. Kul som FAN! Bäst under kvällen går nog Guldgossen, vi drar i väg hela två låtar med denna fantastiska artist, Gillar Gillar inte och CP-fingret. Båda gångerna stegar folk fram och frågar vad det är. Några dansar också till låtarna. Det är det bästa betyg en artist kan få! Heja Guldgossen!
Tydligen hade gästerna lika roligt som vi, egentligen skulle vi slutat spela 21 men ingen ville gå ner så det blev att spela en timme extra. Tackar!
På den lilla scenen stod Tiny Boys:
Jag säger det så här: Det kan bli något, men just nu känns det lite ofärdigt. Spretigt. Den stora behållningen är Jon på trummorna. Undergångstrummor är alltid rätt!
Jag tror det handlar om att bandet inte kändes på tå, det verkade inte viktigt. Någon solade på gitarren, någon sjöng och någon spelade bas. Inga stora grejer, bara att göra det. Jag vill se jävlarannama! På död eller på liv! För låtarna finns där!
Efter afterworken gick jag ner till stora salongen, i samma sekund gick Boris & The Jeltsins på.
Jag gillar Boris och gänget. Mycket. För varje gång jag ser dem blir de lite bättre, de slipar argumenten. Större under hållning. Den här kvällen hända något, de tog steget. Fyllade upp större, blev ett större band. Framför allt blev de en enhet, alla är med. Låtarna börja sätta sig i publiken hjärnor också, detta hjälper till. På många sätt känns deras släppkalasspelning på Strand för någon månad sedan väldigt långt borta. Nu är det absolut de större scenerna som gäller.
Boris & The Jeltsins vill säga något viktigt och de gör de med en öppenhet och ärlighet som inte många andra mäktar med. Om de inte gillar en politik så låter de personen som står bakom politiken hänga ut genom fönstret för allmän smädelse. De går inte omvägar för att berätta budskapet. Det är väldigt skönt! Elias är en självlysande stjärna, en predikant mitt uppe bland nyhetsflöden och Twitterbladder.
Framtiden kommer hålla Boris & The Jeltsins högt. För att de tog bladet från munnen.
Jag har skrivit det förr, jag gillar Florence Valentin bättre när de inte är så många på scen. Även om det är roligt och kul att se stora band så verkar de tappa fokus en smula när de är många. Några låtar verkar gå på förvånansvärt mycket rutin. Det kanske blir så efter en miljon spelningar och mycket folk. Som vanligt är det Love själv som räddar upp det hela, hans mellansnack (man känner sig som 100 år när man börjar påpeka mellansnacken…) är bra. Han utnyttjar tiden i ljuset till att framföra personliga åsikter från hjärtat.
Det är här jag tydligast ser utvecklingen, för man kan dra små halvtransparenta likhetstecken mellan Florence Valentin och Boris & The Jeltsins. Men de senare är mer barn av sin tid, de vet att rakt-på mentaliteten är viktig. Ingen orkar längre, i sorlet av uppdateringar och Google Wave floder, tänka längre. Vi vill bara ha det skrivet på näsan.
Det gäller att vara precis så rakt på sak som Love är i sina snack. Som band snurrar FV numera ofta upp sig i snygga formuleringar. Synd.
Jag längtar till nytt med FV, om de lyckas översätta Loves prat till låtar kommer de bli fantastiskt.
Det är märkligt vad tiden går fort.
Lördag:
Ingen musik alls…eller jo, jag gick förbi Pet Sounds Bar. Happy endings heter klubben och det är Pontus De Wolfe & Daniel Odelstad i båset.
Man skulle kunna kalla det för en guilty pleasure-klubb, låtarna vi gillar man ibland är för pretto för att säga att vi gillar. Mycket bra!
Och vad är grejen med kortet i taket på Pelikan?
Måndag:
Ikonen Gustav Gelin har totalt lagt beslag på måndagarna. Fint. Numera håller Lyckliga Måndagar till på Tranan. Bra musik och trevligt på alla sätt. Det blev en del allsång mot slutet!
Den 30 november spelar jag och flickan i grönt, Åsa Hjalmarsson, den bästa musiken på just Lyckliga Måndagar! Mycket roligt!
Tillsist:
Här kommer då alltså den uppdaterade listan över när man kan se mig i ett djbås:
Hej Stockholm! (Anna och Jerry)
Söndag 6 dec: Nada (vi letar julpop redan nu!)
Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt: Någon form av konstfest)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns (Makthaverskan och Pintandwefall spelar… kommer bli en galen kväll!)
Söndag 20 dec: Nada (så mycket julpop att du smälter!)
Jerry
Måndag 30 november: Lyckliga Måndagar på Tranan med Åsa Hjalmarsson (jag tror vi kan utlova en del allsång till västkustklassiker! Gamla som nya!)
Tillsist2:
Stort tack till den vakt som eskorterade in Anna Hamilton på Debaser Medis. Hon kom med en skiva till mig och den är såklart väldigt bra! Jag har skrivit om henne tidigare så in och lyssna på Walk Of Shame!
Tillsist3:
Missa INTE You Say France & I Whistle på "Hemma hos Fanny" på Pet Sounds Bar nu på onsdag!
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)