UPPDATERAT:Ute är inne och tvärtom.

Ikväll ska jag göra ett experiment, jag ska gå på konsert utan att lämna hemmet. Två stycken till och med. Känner mig som gammelfarfar när jag sitter hemma men vad gör man inte för att hänga med.
Först är det Tutankamon som spelar i en jeansaffär på Skånegatan. Ja, man kan ju tycka att jag kunde gå dit istället, men jag väljer alltså att se den här konserten hemifrån. Allt sänds på nätet. Ska bli kul! (jag sände ju som ni kanske minns Skansros konsert live över nätet för snart ett år sedan, det uppskattades av många)

Nästa spelning är 21.30, kanalen är P3 och det är Emmon på "scen". Man kan ju som bekant lyssna på radio över nätet så det blir att jag stannar framför skärmen även här.

Kommer jag uppleva samma saker som om jag varit där? Är det nyttigt att välja bort live momentet ibland? Kommer folk sluta gå ut nu? Vad tror du?

Jag återkommer senare i kväll med en rapport om mina upplevelser.

UPPDATERAT:

Då var den första konserten avklarad, Tutankamon direkt från jeansbutiken på Skånegatan.
Jag var lite avigt inställd till det här superbandet, just för att de kallades ett superband. Med personer från både Shout out louds och Peter Bjorn and John så finns alltid risken att det blir ett evigt snyggjamande på scen. Minihiten Have you ever been in love är efter några lyssningar bra... bara bra. Inget jag gapar på torg om, men den är...bra.
Live är det lite mera avslappnat, jag sitter som sagt hemma och kollar. Det är rutinerade personer det märks. Men jag saknar glöden, glädjen, hoppet och ljuset. Kanske är det just för att jag sitter hemma och tittar ner (kameran sitter i taket) som jag missar allt. För inget går igenom rutan som man säger på tvspråk. Det är som att dyka ner i en replokal fast ändå inte. Man är flugan på väggen och alla skiter i mig.
Nu är ju detta inte en text om hur konserten var, jag var ju inte där så jag vet faktiskt inget alls. Att sitta hemma i soffan och kolla gav inte så där värst mycket. För att detta ska bli roligt måste man ha mer än en kamera. Det blir väldigt tråkigt i längden.
Sen saknar jag möjligheten att kolla på spelningen i efterhand. Det är det som gör internet stort, att jag kan se saker i realtid men att jag också kan kolla efteråt. Jag hittar inte den här CCTV spelningen någonstans.
Sist: Det är en viss spänning i att sitta och kolla på något som sänds live från en butik på Skånegatan. Jag tror upplevelsen är ännu större om man sitter i Berlin eller London.



Jerry Boman

Videokollen, Public Relations och Ny klubb.

När jag nu ser att mina filmer av årets med upp hajpade konsert, JJ på Landet, nått upp i över 1300 visningar så fortsätter jag med lite härligt visuella klipp. (JJ-klippen är tre till antalet, men alla verkar bara kolla på del 1. Er förlust.).



Tvärvägen - Pingvinvärmen.

Som vanligt, en en helt helt fantastisk video av Henrik Öhberg. Där har vi en kille som kan allt, sätta älvliknande sånger och göra vackra videos.
Efter en konsert i en lägenhet skrev jag så här om fina Tvärvägen:

"Det är knepigt som fan i början, men sedan kommer melodierna. Likt änglar sänker sig melodierna över oss. Låtarna är som hopklistrade av vackra ljud, som fragment av vågor som satts ihop varsamt. Ibland är det haikukänsla, minsta möjliga väg till målet. Övernaturligt skulle man kunna kalla det. I den bemärkelsen att det samtidigt är organiskt, samtidigt mekaniskt. Statiskt men väldigt väldigt elastiskt."




Portrait Painter(s) - A Future Crime

Klichékollen: Musikvideo från Göteborg.

Springa på gator. Check.
Cykla på gator. Check.
Sitta på hustak. Check.
Efterfestkänsla. Check.
Dricka Törley. Check.
Fler killar än tjejer. Check.
Hamnen. Check.
Ruffiga gator. Check.
Bandet spelar på scen. Check.
Åka bil. Check.
Fokus/Ofokus. Check.

Men det är en förbannat bra låt Alex!

Tillsist:

Tobias Isaksson, ni vet Laurel Music/Irene/Djputte i alla stora städer i Sverige/klubbarrangör/bandbokare-Tobbe, har släpp en låt från sitt nya projekt Public Relations.
Överstora ljudmattor, svävande sång och en känsla av övergivenhet som de flesta ungtuppar inte ens kommer i närheten av. Det är den svåra länken mellan våra föräldrars naiva upplyftande ungdomsmusik och våra egna uppvaknade till 90-talets bitterljuva symfoni. Nu är det fan i mig allvar, ensam i en bar, när man inte kan sjunka längre. Allt man ser är andra människors ryggar, ingen ler, ingen ser och ingen är där för dig.
1:35 och framåt i låten ryser jag.

Lyssna här alltså.

Tillsist2:

På fredag är det Ny Klubb på Sugar Bar igen. Och de brassar på med fina Steso Songs.
Så här skrev jag efter hennes spelning på Landet för någon månad sedan:

"Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet."

Sen blir det Saralunden också... eller? Jag förstår inte riktigt, det står New Age men länken pekar på Saralunden... Saralunden har jag missat så många gånger nu att jag tappat räkningen!

Hela härligheten på Facebook.

Jerry Boman

UPPDATERAT: JJ på Landet

Svett i tre delar.







Sinnessjukt mycket folk!

UPPDATERAT:
Det frågas om vad jag tyckte. Det måste man ju såklart lyssna på, smeka bloggbesökarna medhårs. Jag är ju så förbannat bra på det.
Så, här kommer det, mina innersta tankar om JJ på Landet den 23 september 2009. Tag i bejakande att jag vänder ut och in på mitt hjärta här, jag låter orden flöda fritt till er glädje.

_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________ _____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________

Tillsist:
Makthaverskan, bästa Makthaverskan, spelar på Debaser Slussen på lördag.
Jerry Boman

Erik, BK Borsten och 19 december.

Tiden är elak mot sånger som "ligger i tiden". På ett litet kick kan sånger kännas föråldrade. Detta gäller speciellt sånger som tar upp dator/internet fenomen. Här kan det vara över på månader och artisten får känna sig mossig och gammal.
Ett tydligt exempel är Hello Saferides "Highschool stalker":

I've been looking for you, baby
Anyway but I can't find
And I was searching for your sweet name
'Cause you never leave my mind
I've been on the Altavista
I went twice on the Yahoo
And everywhere I go, there is always a clue
Always something about you that may help me get my hands on you

Låten är från runt 2005 dvs typ fyra år. Men men minns Altavista och Yahoo i dag? Redan när låten kom kändes den daterad och ... äldre.
Det är härligt med daterad musik. Jag gillar det. Pop ska gå sönder framför mig, finnas här och nu. Vara viktig i dag men inte i morgon. För då kommer det något nytt. Precis som att det kommer komma något bättre efter Spotify, Facebook och Webb 3.0.

Sommaren 2005, det är slutat av augusti och det regnar i Stockholm. Jag har tagit tåget upp från Göteborg för att gå på Parklife, endags festivalen vid Gullmarsplan. Då kunde jag aldrig gissa att jag några år senare skulle sitta i ett hem några stenkast därifrån. Tiden går med andra ord.
Erik Halldén är en av de första som spelar på den lilla festivalen, han ser för att vara ärlig skiträdd ut. Men han gör stort intryck på mig. Hans raka berättade om det lilla livet är en stor upplevelse.
Efter spelningen gick jag fram till Erik och gav honom en kram. Han såg så rädd ut att han behövde det.



Nu är det något annat, Erik på scen nere i den där källaren under Southside på klubben High Drama är mycket mer självsäker. Han skojar med oss, har fina mellansnack och bjuder på strålande berättelser. Om det lilla lilla livet med de stora händelserna. Ingen händelse är för liten för att göra en sång om.

Du känner igen upplägget, det finns många som gör samma. Skillnaden här är att Erik är så härligt daterad, han sjunger om Spotify och andra prylar som vi har här och nu. Musiken seglar runt kobbar och skär av lofisamba, jamicapop och ibland en snudd av Prince. Om än en Prince klädd i stråhatt.

Texterna och musiken har också utvecklats, Erik leker mer. Jag vet aldrig vad ska komma. Det är härligt. Det inspelade backtracket rymmer kreativitet deluxe. Detta tillsammans med texterna, överfyllda av kopplingar till såväl populärkultur som impopulärkultur sätter Halldén på den översta trappan av berättade artister. Musiken har ibland dragning åt 80-talet numera, de plastiga trummorna och casioljuden tar oss med på en promenad, inte till en lägereld utan till en dvdlägereld sedd på en neongrön lcd-apparat.

Det är alltså låtar som inom en kort tid kommer kännas inaktuella, inga evighetsdängor. Och det är det jag gillar med Erik, för när låtarna inte åldras med värdighet kommer han att skriva nya. För det finns alltid nya berättelser att berätta, nya personer att nagelfara och kärleken kommer alltid vara en källa.

En liten men väldigt rolig notering: I början av "Huvudsta was made for love" här man en röst säga något i still med "Jävla gött/de va la gött" på redigt go göteborska! Kul! Och meningen "Roses from Coop" är subtilt tragikomisk.

Erik Halldén har härmed bevisat att man som artist kan hålla sin linje men ändå utvecklas. Mycket. Tack för den!

Tillsist:

Helgen avslutades för Hej Stockholm!-crew på söndagen på Nada. Vi spelade skivor hela kvällen och lyckades glädja ett helt gäng grabbar i guldhatt. BK Borsten hade precis säkrat serieseger i division 7 H genom att tvåla till Träsket borta med 1 - 2 på Hammarbyhöjden och firade detta spontat på Nada. Som för att hylla dessa guldgossar drog vi iväg några punkiga 80-tals klassiker som lyfte taket och hattarna! Grattis till guldet och lycka till i division 6 gubbar! Hurra för BK Borsten!
Hoppas du kille som somnade framför djbåset vid halv ett hittade din hatt och att måndagen inte var för svår på jobbet...
Tack till Nadafolket, ni är så trevliga varje gång!

Tillsist2:
Det kan nu avslöjas att Hej Stockholm!-crew kommer spela i baren på Send in the clowns den 19 december. Debaser Medis är platsen och två band kommer spela.
De är lite hemliga de där clownerna men det är två riktigt bra grejer som kommer stå på sen! Så fort jag får lov att avslöja det hela kommer du läsa det här!
Hej Stockholm! kommer göra all för att fler ska dansa i baren än på stora golvet!
Alla är välkomna. Speciellt segerrusiga fotbollskillar i guldhatt!

Jerry Boman

Stefan är Stefan och skit i kyrkovalet.

Som ni alla vet men totalt struntade i så var det Ny Klubb feat Hej Stockholm! igår på Bonden Bar. Vi körde bara låtar på svenska och det var jätteskoj.



Ännu roligare var mannen och bandet i klippet här. Ni vet hur det känns i magen när ni är säkra på att att en kommande skiva blir en hit. Ni vet hur ni känner er när ni står där och är med om något stort, något som andra kommer fatta långt senare. Ni känner er utvalda, storslagna och odödliga.
Precis så var det igår, Stefan Randström med band är faktiskt det ni kommer snacka om i vinter. Ni tror mig kanske inte, men det han gör är inte ens i närheten av vad någon annan sysslar med. Plötsligt känns Göteborg väldigt långt borta, där självhatet mot staden fortsätter fascinera. Det är bra så men just nu gäller andra mer mjukare poetiska rader. Stefan blandar verkligheten med absurditeter fast det riktigt eleganta är att han inte går i fällan "Tyck synd om mig". Istället tar han upp berättandet till en annan nivå, plockar ord lång inne i sig själv, dit de flesta posörer och genomtänkta gnällspikar till poppojkar inte vågar gå. Håkan-eran är över mina vänner. Nu gäller ickecensuren igen.

Okej, ni kanske inte kommer snacka om det här i vinter men det är er förlust. Det berör mig på ett väldigt bra sätt, det är fan på riktigt.

Hittar följande på nätet:



Jag gillar att vara tillbaka där jag började, på små små klubbar och se fina fina saker. Snart kommer ni efter.

Tillsist:
På söndag spelar jag och Anna (dvs hela Hej Stockholm!) skivor på Nada. Det ligger på Åsögatan och är jättetrevligt på söndagar. The forest and the trees spelar live vid 21 och det vill ni inte missa!
Kom och häng, skit i kyrkovalet!

Jerry Boman

Torsdag på svenska!

Som jag tjatar:

Torsdagen den 17 september går du till Bonden Bar. Ny Klubb och klubb Hej Stockholm! hyllar musik på svenska genom att bara spela låtar på svenska hela natten lång. Gratis inträde och det hela är öppet mellan 19.00 och 01.00.
Stefan Randström med band spelar live!
Ni känner igen honom från punkpopkanonerna Den Stora Sömnen och från uppviglarna i The High Heeld Honeys. Stefan Randström ÄR 00-talets ränstenssöder, en explosion som dansar fram jazzpop, slow rockabilly och morgondrömmar på svenska. En osannolik kombination av originalitet och igenkänning.
Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.

Inte missa den här kvällen, jag kommer spela mycket nytt men också en radda svenska goa klassiker, låtarna du kanske glömt att du gillar!
Hela härligheten på Facebook.



Onsdagen var sommarens sista suck, åkte buss ut till skärgården för ett minibesök, drack öl på Medis och på balkong. Gick upp till Södra teatern för att se Jennie Abrahamsson som hade släppkalas... tyvärr var alla andra också där så det blev att titta genom dörren. Men det är en sällsamt vacker och mystisk röst hon har. Jennie skimrar av mystik, det lyser urskog och neon om vart annat. Storstad och landsbygd. Mitt i allt en stor saknad. Den där trevliga saknaden man ibland vill ha, en välgörande längtan. En stund för sig själv, självvald då hjärnan får vänta. En bön. Hon ser lite ut som en präst där hon sitter vid sitt piano. En kyrkanskvinna så som Bruno Liljefors skulle målat henne. Musiken är vacker och insvept i dimma. En smal sval bäck genom mossiga stengator. Tunga träd som viskar. Samtidigt glimmret av en barskylt i skitigt stadsvatten. En ensam cigg på balkongen, med blicken ut mot horisonten och framtiden. Nostalgi och nuet smälter samman. Den perfekta combon av sommarstuga och andrahandsetta på bra adress.



Tillsist:
Oj, det här var visst inlägg 700 här på bloggen! I snart fem år har jag babblat här i mitt eget universum... det betyder alltså fem år och ett inlägg i snitt var tredje dag. Kanske inget att hänga i granen i bloggvärlden (där man blir stor och känd med copy-paste inlägg var annan timme), men de flesta inläggen här har handlat om konserter jag varit på och det är fan lite imponerade!
Nu siktar jag mot 1000! Hoppas ni är med mig!

Jerry Boman

Här har du din helg

Torsdag.
Försökte komma in på Högkvarteret. Fullt. Inte ens snälla artister kunde hjälpa mig in. Synd. Gick till Carmen. Gick till Kvarnen. Gick hem. Så hade någon kidnappat Lilla Elefanten...



Fredag.
Gick till Strand. P3 hade bar. Och frågesport. Luriga frågor, vi hade inte en susning om hur olika böcker börjar men Robert Wells frisyr visste vi precis hur den såg ut. Vi kom inte bland topp fem. Ett lag med bla Jonas Markbäck, som alltid lyssnar på Melodikrysset, vann. Jag tycker det är på gränsen till att vara professionell frågesportdeltagare. Nej, jag är ingen dålig förlorare...
Cyklade över Liljeholmsbron. Blev rädd. Mörkt industriområde. Men det var det värt! Kulturföreningen Pluto är det där härliga stället som man egentligen vill att alla ställen ska vara. Öppet och välkomnade. Billig bar. Och på scen, världens bästa haj!



Jag får rysningar varje gång, det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag lyssnar på Hajen/Amanda Bergman live. Hon kan fånga allas uppmärksamhet som ingen annan just nu. Hajen är större än fake-danskor på youtube, hon är såklart viktigare än vetskapen om vad som är "pööördigt" och hon är egentligen den enda anledningen till att hösten gärna får komma. För när publiken tränger ihop sig likt små frusna scouter kring en lägereld, det är då de riktiga himmelsportarna öppnas. Det är en ära varje gång, för den dagen Amanda vill så kommer hela jävla världen ligga för hennes fötter, och då blir det svårt för henne att komma och hälsa på i svartmålade klubblokaler.
Men jag tycker hon borde sjunga mer på svenska. Jag är inte ensam om den åsikten, för när svenskan kommer in är det helt omöjligt att inte tycka att det här är helt unikt. Det finns liksom inget att jämföra med. Hajen är Hajen, och så är det med det. Synd bara att hon inte fick spela på det pianot som tydligen stod bakom scen och "var helt fantastiskt". Jag erbjöd mig att bära men någon obstinat tjomme sa nej.



Ställer mig i den evigheteslånga toalettkön. Köper en liten öl till. Hejjar på diverse folk, alla med god smak. Ser band nummer två. Blir rastlös. Fattar inte riktigt vad Francis vill. Ena benet i lokalpuben och andra gubbdammigblues. Sånt där som gamla studiomusiker går igång på. Fast Petra Mases har en skön röst och äger scenen. Resten är livlösa dockor i kullisen.

Lördag.

Först KKH och alla duktiga nya elever.
Går senare till Debaser Slussen. Förstår inte vad det är med folk i Stockholm. Ingen verkar bry sig om det är band. Banden börjar tidigt. Precis som om ingen vill att de ska störa. Halva nöjet med att gå ut är ju väntan. Väntan på vad som komma skall. Den är nästan obefintlig. Om man inte är på plats redan åtta när stället öppnar.



Poppets är världsmästare i barréackord. Och det är bra så. Det går undan. Det är energi. Två röster som smälter samman. Och som sagt, det går undan... Det är kul i fem låtar. Sedan kommer fem låtar till. Och fem till.
Men det är rätt härligt ändå.



Liechtenstein har bytt bort nästan hela bandet. Numera är man tre och på bas hittar vi Ulrika Mild/Compute. Den här förändringen har gjort saker, de verkar mer harmoniska. Det har hänt en hel del sedan jag såg dem senast, det är framför allt bättre. De har utvecklat popen de spelar. Från början var det nära till 90-talet pastisch, men de blev aldrig några kopior och nu har man tagit ytterligare några steg bort från sina stora influenser. Det är ruggigt bra! Svänget är svängigare än aldrig förr. Även äldre låtar låter bättre. Svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är tre bättre än fyra helt enkelt.

Tillsist:

På torsdag har Ny Klubb bjudit in klubb Hej Stockholm! (jag komemr spela alltså och Anna med) till Bonden Bar. Vi kommer dela på båset de båda klubbarna och BARA spela låtar där man sjunger på svenska. Du kan räkna med att jag kommer fyra av en go påse Håkan sånger! Stefan R kommer spela live. Du missar INTE den här kvällen! Gratis och det börjar 19.00!
Händelsen på Facebook.

På söndag är det dax igen, då delar jag och Anna (också Hej Stockholm!) båset på Nada. Inte missa The forest and the trees!
Mer info på Facebook om det sköna söndagshänget här.

När jag ändå är på gång: På lördag spelar min long time favorit Erik Halldén på Southside. Min Klubb 031 kollega Åsa Hjalmarsson aka DJ URÖ spelar skivor. Kommer nog bli en del från Göteborg...
Facebook har koll på detta också.

Jerry Boman

En order till Göteborg!

Okej kära Göteborgare, nu gäller det här för er i kväll, det finns inga ursäkter för att ni inte ska ta in följande order:

Gå till Svanen och kolla in Pintandwefall.
Passa in den optimala fyllan. Jag lovar att du kommer få en sjuhelvetes kväll, för en fyra från Finland är så bra att du kommer hjula hela vägen hem!



Högkvarteret på Närkesgatan öppnade den 27 augusti. Tydligen låg det något annat här förut, Ugglan. Det vet jag inget om men nu är det i allafall en mycket fint ställe. Galet snälla och positiva bartenders och allmänt trevlig atmosfär. Snygga bord i guld och tunga röda draperier. Jag känner att jag kommer hänga där mycket! Nära är det också! Samt snygga foton på väggarna...




Pintandwefall är det bästa från brit rap:en i körversion, det bästa från Franz Ferdinans upphackade dansrytmer som drömmar och en stor sula garage mitt i magen. En sväng förbi den kinesiska punkscenen, två lador charm samt sist men inte minst uppfinningsrikt med upplevelseriket mitt framför näsan.
Jag ler mig igenom hela spelningen, även om vi i publiken inte riktigt vågar släppa stolpen (vi är trots allt bara runt tio personer framför scen) så skulle jag vilja säga att det här gjorde min höst!
Lyssna på korta Bird of the birds, försök att inte känna dig tuff som fan. Försök sitta still på stolen... Eller lyssna på Jail. Eller That X-box. Finns på Spotify.



Pintandwefall är replokalsdrömmen som slagit in, så här vill alla egentligen låta, men tappar ofta bort det när de blir för duktiga. De fyra finskorna verkar ha hållit fast vid sin idé och bara bankat in den i huvudet. Hur svårt ska det vara egentligen!

Nu vet ni vad ni gör i kväll, Göteborgare! Till Svanen på Jazzhuset på stört, bli gött full och resa ut systemet!

Tillsist:
I Stockholm bär det av till Högkvarteret igen, ikväll är det finsk afton. Järvinen, Dunger, Taxi Taxi med flera på scen. Haapalainen byter skivor och så utlovas svordomskonfetti! 18-24 och 50 spänn. Som hittat!
Kom ner i källaren med mig!

Tillsist2:

Guldborden delar med sig sig... men vem vill inte vakna med guld på armarna!

Jerry Boman

Från korset byggde han en bro för att sätta oss fria

Det sägs att det är på livespelningarna som artisterna ska bli rika. Nu när alla laddar ner eller lyssnar lagligt för en minisumma pengar så är det på scen som artisterna ska få lön för mödan. Jag tycker band ska ha pengar för att de spelar, så klart. Ibland kanske det inte finns så mycket pengar att hämta, mindre band får kanske nöja sig med mat eller dylikt, men lite större ska absolut ha stålars.

När då [Ingenting] bjuder på en gratisspelning för att fira sin nya platta Tomhet, idel tomhet är det ju i sig väldigt fint. När de sedan gör det utomhus, under Liljeholmsbrons bastanta betongstoder och perspektivriktiga vägbanor blir det väldigt trevligt. Och när de till på köpet har ljussatt stora delar av bron, slängt blinkade lysrör i vattnet, kör proj på betongen och har den bästa scen jag någonsin sett, det är lastpallar med plexiglas över och så en massa lysrör där också... Ja, då blir det hela så overkligt fint att jag egentligen bara vill ge dem alla en kram. Men jag är för blyg som vanligt. (om någon känner någon i bandet så kan ni ju hälsa eller så).


Lyssna på det broreverbet!

Allt är surrealistiskt, här står man mitt under en bro i centrala Stockholm, hösten börjar göra sig påmind och så spelar ett bra band två meter fram. För jag ska väl kanske säga att musiken blev snäppet bättre än normalt. För även om [Ingenting] sjunger om kristna prylar ibland så är inte kyrkan deras plats. En bro blir deras självklara kyrka, akustiken passar perfekt! När Sibille Attar i en sång sjunger det mesta själv blir det överjäkligt bra, hennes ord rullar över vattnet, studsar mot stål, järn, sten och kommer mjukare än någonsin tillbaka. Likt en ensam jojk mellan två klippor innefattar den rösten, den här kvällen, all all världens ensamhet. Frivolts-vackert. Jag rös.



[Ingenting] gick den här kvällen flera hundra trappsteg upp, mot min absoluta himmelspunkt över det bästa jag hört. Helt jävla genialt att ställa sig där under bron!

Bäst var Dina händer är fulla av blommor... utan någon like.

Ja, just det. Nu betalde vi ju inte för oss för den här spelningen...så... Ut och köp i affären och in på internet och köp!


Bra med folk!


Efteråt bjöds det på oblat på Strand. Verkligen.

Tillsist:
Eftersom nu [Ingenting] har sånt flow och Dina händer är fulla av blommor är en så bra låt så går det från och med nu att se just [Ingenting] på en spårvagn!
The Tram Sessions är platsen men det vet du vid det här laget! Över 30 klipp med band på spårvagnar ligger uppe nu!

Jerry Boman

Uppdaterad skiffle.

Jag funderar på varför vissa band blir upptagna i den fina liga, den som lyfter hela svartklubbar till utomjordisk nivå, medan andra band i samma genre inte riktigt kommer dit. Att gränsen mellan facebooks-uppdaterings-hype och spelningar på Musik Direkts Osignat kvällar ibland kan vara så skrämmande hårfin. Kanske är det just det som gör musik så fantastiskt, att man inte i förväg kan veta var det hela brakar hän.

Doctors & Dealers är Simona Lindgren. Hon har vänner med sig den här söndagskvällen på Nada. Men det är hon som är stjärnan. I sitt eget land. För det är något märkligt över hela händelsen, här står Simona och bjuder in oss till en behaglig rulltrappsfärd rakt in i lofi-pop himmelen. Eller rättare sagt, det är lo-fi pop med folk som kan spela. Tänk på det där härliga tilltaget när Gustav Kjellvander tolkade Rough Bunnies. Hela popsverige, den fina halvan i allafall, gjorde kullerbyttor av glädje, ställe till karneval och dansade sig tillbaka till folkparken inför det faktum att "äntligen någon som kan spela dessa fantastiska låtar!" Rough Bunnies är ju charmiga på sitt sätt, men i Gustavs tappningar blev det rent religiöst framför scen.
Doctors & Dealers är alltså bandet med de fina små melodiska poppärlorna och som har förmågan att spela dem. 2 i 1 bara sådär!

Det är avslappade låtar, likt en promenad med platt stråhatt längs en träbygga ut mot piren. Skiffle med piano och en svag bris från nordsjön.
I bakgrunden rullar tivolit på, pariserhjul, hästkaruseller och spunnet socker. Solen ger ett varmt ljus över dig och dina vänner, alla med olika färg på hattens brätte, att kalla era steg för gång vore tråkigt. Mer dans. Ja, en dans längs med framåtandans och hoppets pir! Jollygood my friend!

Bäst är My mother was a dancer. En klockren klappvänlig indiesmekning som kommer ge varenda Cosy Den-besökare gåshud!
Sedan är det ju en galet rolig inledning i He went down... Jag älskar kreativa musikaliska lösningar på de mest deprimerade händelserna i livet!

Tillsist:
Tisdag går du till Liljeholmsborn, eller under den på Strand sidan, klockan 20:00. Ingenting gör hemlig spelning!
Onsdag spelar bästa bästa Pint And We Fall på Högkvarteret på Närkesgatan. 30 spänn och det hela börjar 20.30 med förbandet, lofitrummaskinhjältinnan, Naimi. Gött!
Samma kväll är det fina fina Steso Songs i Lilla Hotellbaren. Allt på en gång!

Tillsist2:
Jag vräker ut information:

17 september blir det bara låtar på svenska på Bonden Bar på Bondegatan. Min klubb Hej Stockholm! (denna gång representerad av mig och Anna) är inbjudna av Ny Klubb, och vi alla kommer spela så jävla bra låtar på svenska att ni kommer tappa brallorna! Inte missa! Ni kan ju haja hur jävla många Håkan låtar jag kommer lira!

20 september kommer jag och Anna spela lite goa låtar på Nada igen. Skönt söndagshäng helt enkelt. Det blir väldigt kul!

Blev ju intressant det här, jag som tänkte att Hej Stockholm! skulle vara en engångsgrej... Men ja... det är ju ändå ett bra namn. Man blir ju liksom glad! Hej på er!

Jerry Boman

Från det yttre till det inre

Och jag undrar vad som händer
i vår del av stan
Vinden håller tal vid en hamburgebar
Den har blåst sig trött
och alla flickor har gått hem
Och du va sötade än dom
men jag slängde bort dig igen
jag slängde bort nån slags vän
-Nu kan du få mig så lätt

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
-Bara dårar rusar in

Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen
bakom dig
Försent för edelweiss

Håkan Hellström. Först fick han mig att dansa galen, rasa runt på gator. Hoppa högt. Han gav mig fysiska kicka av aldrig skådat slag, varje spelning var ett svettigt maratonlopp, en storslagen glimt av en framtid där allt var bra. Jag kände mig som Baron von Munchausen, snabbt vinande på en kanonkula genom luften. Livet var en konfettibomb.

Numera är det inte i pappersrika explosionerna som Håkan har sin storhet. Han har kommit längre. När han småspringer in på scen, i stilig kavaj, väst och minimal slips, är det en av landets bästa poeter vi ser. Han behöver inte ljudet av dansgalenskap längre, han har så mycket att berätta. Orden har blivit viktigare med åren. Berättelserna driver handlingen framåt. Då träffar han både gamla som unga.



Om man går igenom några svenska artisters skivor, de som då släppt fler än två. så ser man fort ett mönster. Fösta skivan innehåller nästan undantagslöst historier som jag kan relatera till, vanligt liv. Kärlek, hopp och total misär. Sen händer något, speciellt om artisten blir framgångsrik. Då börjar historierna om livet på vägarna dyka upp. Ingen konstigt egentligen, det är ju den vändningen som livet just har tagit. Något omvälvande har hänt. Men det blir inte mindre tråkigt för det, varför skulle jag vilja lyssna på massa snack om hur det är på vägarna? På turné?

Håkan nuddar vid ämnet ibland, tex i Dom Kommer Kliva På Dig Igen:

En dag ringde en "Klas" från ett skivbolag
Och sa "det kan nog bli nåt av dig"
Och jag läste inte ens kontraktet
Jag fick en tågbiljett och ett hotell på natten
Nu tar jag med mig pengarna hem för själen jag nästan sålde
Jag sitter ensam i parken jag gjorde alltid det bästa för den jag älskade

Men det är ändå inget och det tar inte upp hela låtar. Det är därför Håkan hela tiden går framåt, för att han stannar kvar i det riktiga livet. Han berättar sagor, verkliga eller påhittade, om händelser jag kan relatera till. Fortfarande.



Jag tycker inte Hellström fått den cred han ska ha för sina texter. Jag tycker alla ska ta sina skivor, eller leta på nätet, sätt dig skönt och läs igenom alla texterna. Vilken storslagen poet han är! Att hålla så hög klass, genom alla låtarna, är det inte många som kommer upp i. Frågan är om någon gör det.

Det fanns en tid när jag tänkte att han tappat det, jag saknade den där flygresan som de tidiga konserterna bjöd på. Men det var ju bara jag som inte fattade. Att göra så publiken hoppar vet han precis hur man gör, men att få dem att tänka efter är svårare. Såklart reder han ut det! Det blir en resa på insidan, och jag vet inte riktigt vilket som är bäst, den yttre resan eller den inre.

Håkan Hellström på Gröna Lund är kanske inte den bästa upplevelsen jag haft men jag tar med mig den och lägger mig platt för hans enorma bredd. Det spelar liksom ingen roll att han faktiskt inte får publiken på sin sida totalt. Att han och bandet kommer in för extranummer blir bara en fin gest, för där publiken brukar klappa sig trötta hörs nu bara sprida skurar av inrop. Trist.



Jag längtar också, nyfiket och spänt, på nästa skiva. Jag undrar vilka fantastiska poplyriska onlines som vi kommer få oss till skänks då!

Tillsist:


Ulrika Windolf hittar man bakom basen i Guldgossen. Men hon sitter också inne på några av de bästa låtarna jag hört! Herregud, vilken hemlighet! Jag har lyssnat sönder Myspacesidan. Det är mycket vackra små sånger, otroligt fina.

Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull.
29 september på Landet.

Alltså:

Ulrika Windolf
The Loveable Tulips

In och förförs!

Tillsist2:
Ibland får jag till det:

Boris & The Jeltsins på Strand... inte illa för en fyra år gammal lite pocketkamera.

Jerry Boman

Åh Håkan...

Plötsligt slår det mig. Jag glömde nästan bort, i jakten på nytt glömde jag nästan bort. Så ivrig att renovera att jag inte såg väggarna, inte såg struktur. Springer för fort, dansar för mycket.

När jag flyttade till Göteborg hade Håkan precis släppt sin bomb, Känn ingen sorg för mig Göteborg. Den hade ännu inte landat hos alla men jag kände att jag var på rätt plats. Det där var ljudet till min upptäckt av västkustens huvudstad. Alla nya gathörn, nya fönster, nya händer. Håkan satte ribban för hur det skulle bli, en himlastormande resa rakt in i framtiden.

Börja helgen med att gå till Gröna Lund och bli en större människa. Kom igen nu alla, låt mig få ta del av den här stadens bästa ansikte.
Vad kan vara viktigare en höstfredag i den nya främmande staden än att känna sig lite hemma för någon förslupen timme?

Jag undrar vad som ska bli mitt Stockholms soundtrack?

Jerry Boman

På bryggan.

Jag gick till Strand och träffade Boris & The Jeltsins:



Jerry Boman