Först: Hej Stockholm! spelar låtar hela hösten! Det är väldigt roligt!
Torsdag 29 okt: Nada 21-01 Fredag 30 okt: Debaser Medis After Work 17-21 Söndag 6 dec: Nada Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt) Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns Söndag 20 dec: Nada
Kom och säg hej!
Det är bara att höra av sig om man vill ha mig och Anna i båset, vi spelar den bästa nya musiken (ofta låtar du inte hört) och det bästa från gitarrkillar med skägg. Folk har vi flera tillfällen tagit av sig kläderna när vi spelat…
Resten: Det är ju sinnessjuk enkelt ändå. Att spela musik handlar ju bara om att vara glad. Att bli glad. Att ha kul. Även band som levererar en mer svart syn på livet har förmodligen tokroligt när de spelar. För annars skulle de inte hålla på. Jag tror vi har en spärr i hjärtat mot saker som inte är kul, det är därför ingen vill jobba…egentligen.
Onsdag i Stockholm. Hösten är här, ett fint tunt lager av vatten lägger sig på mitt ansikte när jag sticker ut huvudet genom fönstret. Trots att det bara är några kvarter bort lockar inte promenaden till Lilla Hotellbaren. Men ibland ska man göra saker ändå, för jag hade något på känn…
Friska Viljor har det märkligaste bandnamnet, det passar liksom inte ihop. Är förmodligen något internt skämt som jag inte fattar. Men efter en minut glömmer jag det där! Daniel Johansson & Joakim Sveningsson med band är den perfekta combon av Franz Ferdinand och Bon Iver. En helt omöjlig blandning om det inte vore för det här med glädjen, Friska Viljor har så otroligt roligt! De ler och verkar innerligt glad när publiken stämmer upp i både spontant handklapp och kör. De ser nästan ut att rodna. Lite sött sådär.
Friska viljor låter som Shot out loads vill göra men har blivit för präktiga för att göra… sen slänger de in Klezmer, men bara en väldigt liten liten del som tur är. De sprejar med Bee Gees körer i samma låt… Ja du fattar, det är en salig blanding av allt som gör en glad! Det är dans i varje låt och små underfundiga texter. Så har de jävligt kul hela tiden, och det har vi på golvet också! Det blir en uppvisning i hitts, var enda låt är en golvfyllare… om det nu inte var för att vi är på Lilla Hotellbaren, jag tror inte de har danstillstånd…
Tillsist: Samme kille som gjort den fin fina videon till Jonathan Johansson har gjort till igen:
Det finns ett problem med psalmer. Kontexten. Det kan ju vara de mest fantastiska små musikstycken om det inte var för den detaljen att det är religion inblandat. Oftast spelas de också i en kyrka, en miljö som inte precis är min hemmaplan. Nu är det så bra ställt här i världen att någon intelligent människa har tagit tillvara på psalmen som inspiration, satt den i en helt ny kontext och uppdaterat innehållet. Lux Lumen ger rysningar . Inte bara under någon stund här och där, inte bara under en låt. Jag ryser av välbehag under en hel konsert.
Mira Eklund aka Lux Lumen är sakral. Ska man likna henne vid något i nutiden är det Motoboy. Psalmer för nattens barn i en perfekt akustik, Högkvarteret är vår kyrka. Uppfinningsrikt och fruktansvärt vackert. Filmiskt. Skrämmande.
Lux Lumen är det borttappade ljudspåret till stumfilmsklassikern Körkarlen. Inspelad genom linserna på grönskimrande night goggles och med Skynet bakom hörnet. Lux Lumen reser sig efter undergången och pekar på allt vackert.
Det finns inget elakt i Miras musik, den är varm och inbjudande. Det är just där det fantastiska händer, i det kompakta mörkret hon levererar möter hon med svarta lysrör på discogolvet, leende och snäll. Jag blir inte rädd, jag blir intresserad. Lyssnar mer noga för varje minut, uppslukas helt av denna betongens Kate Bush.
0.35 in i klippet nedan, "You happen twice", är en sådan rysare att det inte ens går att förklara hur bra det är! Jag vill hävda att Mira i den stunden nuddar samma moln som just Kate Bushs Wuthering Heights. Helt galet!
Vad glad jag är nu! The Joy Formidable kommer till stan den 21 november! Det kan vara det bästa bandet på mycket mycket länge som kommer utomsockens i från. The Joy Formidable låter som en korsning av Matt & Kim och Glasvegas. Montomt skrikmangel med glädje. Upp med kravallstaketen på Debaser! Hej åh hå hurra!
Och att Sonic Surf City gör nya låtar är en sådan nyhet att jag hoppar högt! Ola Hermanson sjunger nog "Ohioiii Oioooo" fler gånger än någonsin men annars är allt som vanligt hos Norrköpings turbosurfare. "Vote for summer" är en popsmocka som kommer riva ett dansgolv när som helst! Jag röstar på sommar!
När vi ändå är inne på Myspace hela bunten och snurrar kan man ju ta och lyssna på följande:
Anna Hamilton Små elektroniska ljud blandas med skimrade nätters mystik. Sitter här och tänker på vinjetten till Cheers. Sinatra möter Miss Lee. Bitar av klubb, bitar av natur. Hög hatt och Fjällräven, allt i ett. "Walk of shame" är helt helt jävla briljant! Veckans fynd!
Gå in HÄR och klicka på ljudklippet längst ner, en väldigt bra cover på favoriterna The Bombettes "The Thief". Väldigt bra!
Emma Boman Här håller vi folk med samma efternamn bakom ryggen. Vi är inte släkt vad jag vet men det är så vackert att det inte går att undanhålla er. Levande ljus-musik. Jag vill sommna till det här, inte för att det är tråkigt på något sätt, utan för att det är så inbäddat.
Cass McCombs Vi kommer bråka om vilken låt som är bäst när året är slut. Men det kan mycket väl vara "Dreams-Come-True-Girl". Jag vet inte, men det verkar som han missar Sverige? Eller ser ni honom någonstans? Tjoa till i så fall!
Här är det i allafall Girls som gör en fin version av låten:
Den lilla lilla mysiga scenen ovanför Debaser Medis är en undangömd pärla. Det ser ut som en biosalong, man sitter ner och det blir riktigt intim känsla på spelningarna. Så mycket bättre nu när Debaser startat Afterwork på fredagar. En riktigt härlig klubb som inte bara bjuder på två band utan också snorbillig öl. 25 spänn är det inte många som klår! Och så stod det snacks på borden! Det var längesedan jag var på en så trevlig klubb, mycket vänligt och bra stämning. Som hemma fast borta.
Göteborgaren Jonas Schwartz gör sin första spelning i Stockholm och det kommer säkerligen bli fler. För Jonas lyckas kombinera de två städernas musikstilar, ni vet göteborgsandan: svajig röst och hundra kilo hjärta sv. stockholmsandan med duktighet och direkt in i radion från dag ett. Schwarts blandar klassiska popmelodier med ett nutidsperspektiv, det är i sina stunder helt tidlösa låtar som man inte kommer tröttna på, inget bäst-före-datum. Men samtidigt är det väldigt mycket just nu. Han har som sagt plockat upp det desperata från långgatorna, satt det på bussen mot Stockholm, tar paus i någon liten håla full av rednecks och styr sedan fordonet i vackert hamn med näven-i-luften melodier. Över de flesta låtarna svävar den irländska pubpopen, den vardagsromantiske tisdagsalkisen med stora hjärtat som berättar storys. När de flesta andra söker sina bekymmersdämpningar på något sunkhak så verkar Jonas istället satt målet snäppet högre, har dricks det musikalisk finöl.
Kortfattat: Jonas Schwartz är riktigt jävla bra! Jag får flera gånger torka flinet från ansiktet och håren reser sig på armarna. Rösten är bland det bästa du kan ha i örat just nu, men även den lilla men ack så vackra detaljen elfiol (som kan vara den snyggaste sedan ELOs fiol i glas!) lyfter detta till molnen.
Band två på lilla scenen är tyvärr tvärt om, de ger mig inget alls. Jag blir helt tom. Sitter snällt kvar under hela spelningen men känner inget.
Något senare är det då dags för kvällens stora händelse, supergruppen Tutankamon på Medis stora scen. Med medlemmar som Adam Olénius (Shout Out Louds), Daniel Värjö (The Concretes), Peter Morén (Peter, Bjorn & John) och Niklas Korssell (The Plan) så sitter de inne på en hel del erfarenhet. Men just erfarenheten och duktigheten slår tillbaka, det blir en uppvisning i varför glass och thaigryta inte blir gott, trots att de båda var för sig är väldigt goda. Det spretar åt alla upptänkliga håll, bandet spelar 9 låtar och inte en enda är minnesvärd. Visst, minihitten Have You ever Been in Love sticker ut en del, men mest beror det nog på att man hört den förut. Jag vet inte alltså, men det såg inte ut som killarna stormusiker hade kul, trots att det var just precis det jag tänkte skulle ske, att här kom de med all sin erfarenhet och fick göra något nytt. Man kan dra ett roligt om kopplingen mellan Tutankamon och mumier...
Tutankamon lever på gamla meriter, de snackas om dem efter som alla vet vilka som är med och deras andra band är fantastiska. Hade ett nytt band spelat samma låtar hade jag nog vänt i dörren. Missförstå mig inte, det är mycket duktigt och bra ljud och hela den grejen, men det ekar tomt i låtskåpet. Men fortsätt för allt i världen, för ni har förmodligen jättekul i replokalen.
Så tycker jag att Peter ska sjunga mer, hans röst passade det här mycket bättre än Adams.
En liten detalj som dock får spelningen att blinka till är när en tjusig övergång mellan två låtar där alla byter instrument med varandra misslyckas på grund av en ostämd gitarr. Då blir plötsligt bandet levande, de inser sin dödlighet och förgänglighet. Just minuterna efter den lila incidenten är konsertens bästa.
Lördagen innehöll pingis i en kyrka i Hägersten (mycket kul!) samt wrestling vid mossebacke torg (mycket bisarrt!).
Tillsist: Jag gillade Debasers nya afterwork så mycket att jag tar och spelar skivor där på fredag! Det blir jag och Anna under namnet Hej Stockholm! samt Emma och Mattias från Paris. Kommer bli tokkul! Och ni har väl inte glömt att Hej Stockholm! står för musiken på Nada på torsdag? Du får med andra ord två kvällar på rad att njuta av de låtar jag väljer ut för dig, erkänn att du gillar det! Alla måste komma!
Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.
Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!
Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.
Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.
Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.
Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:
C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.
Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.
Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!
Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern! Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!
Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.
Det plingar till i inkorgen, det är från en Kristian A i Göteborg. Stora nyheter! Amanda Ericsson har startat ett band med sin pojkvän Kristian Antilla! Universal Zoo kallar de sig och ska bara sjunga om djur. Samt ha kul. Det där sista verkar en massa band glömma ibland. Den här kvällen blev inte alls som jag tänkte, kan inte sluta lyssna! Hur ska jag komma ut, hur ska jag kunna slita mig! Det finns alltså EN låt uppe på Myspace, och jag ryser lika mycket som till You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve. Vilken fruktansvärd tur att jag inte gjort klar min lista över 00-talets bästa låtar, den här kommer garanterat med!
Fantastiskt! Glimrade likt nattliga vinterstjärnor, att ligga på en äng och bara vara kär hela sommaren, att springa genom klar luft om hösten och hälsa på hästarna i den första vårsolen. Vilket anthem! En världsförbättrande sång! Jag fick ett sms idag med en fråga angående band som är lite politiska. Här har du!
Efter några nervösa dagar, min dator lämnade in, så är jag nu tillbaka. Allt material räddat och snabbare än någonsin. Jag vet att ni längtat efter en uppdatering. Och till glädje för alla och envar så har jag en hel bunt med saker att berätta!
Onsdag: Premiär för URs program "Hemlös" med offentlig visning på Debaser Medis. En väldigt fin tanke, och jag tror att det var flera som inte skulle sett programmet som nu faktiskt tittade. För att locka folk var det ju såklart lite band:
När man… eller när jag, normalt blir rädd för denne snubbe med sina hårda ljudbilder och sitt uppfostrade smattrande så blir jag den här kvällen mjuk i hjärtat. Max Peezay har anpassat sig och kör fluffiga versioner, med ett vadderat backtrack och rent piano på scen. Och faktiskt, det hårda är kvar men jag har lättare att ta det till mig. Erkännade: jag har inte riktigt lyssnat på vad han har att säga. Jag har som sagt varit rädd. Men nu lyssnar jag och det är bra grejer. Roligt att upptäcka nytt, även om det krävs att hårda killar mjuknar.
Det finns en låt med Broder Daniel som heater "Old in just one day". Egentligen behöver jag inte säga mer, för med illasittande kavaj spelade Theo sig just här och då, med bara en låt, sig långt långt bort från mitt medvetande. Det kan vara fint med människor som faktiskt lever i den ålder de är, som skriver musik som passar dem och som inte försöker jaga den eviga ungdomen. Men här blev det bara trist. Synd, jag hade en del förväntningar.
Johan T Karlsson och Andreas Tilliander är två väldigt trevliga pojkar. Jordnära och fina. Även den här kvällen visar de stor ödmjukhet, för trots att salen är i det närmaste tom så bjuder de till. Ger allt. Det ger utdelning, till slut får de fart på publiken. Fast det är ändå så att Familjen för mig är som bäst på en trång liten scen, där Johan når taket och electropopen får trängas med svettiga kroppar. Det är först där som orden hamrar mitt hjärta.
Jag har en lång historia med Florence Valentin. Det började i ett tält på Hultsfred för en jävla massa år sedan, på stora scen återförenades Union Carbide Corporation och Ebbot visade magen. Alla skulle dit. Jag gick till lilla Rookie tältet, för jag hade gått ner mig i Florence Valentin-träsket. "Allt ni bygger upp ska vi meja ner" lyfte en hel sommar… Sedan blev Florence Valentin storband, tappade bort sig i klichéskogen och gled bort från mig. Men via några youtubeklipp, där Love Antell spelar med avskalat band, ibland helt själv, hittade vi tillbaka till varandra. Love är ju trots allt den artist som säger viktigast saker och som säger dem med eftertryck. Det är just i det avskalade som uttrycket kommer igen, den är bara tre på scen och då är det mer uppror än någonsin. Jag menar, med ett storband blir det så självklart att man drar ner hela världen, är man bara tre måste man slipa sina svärd bättre. Love äger publiken och han blir precis den där protestsångaren som han drömde om att bli. Viktig spelning.
Fredag: Jag älskar att titta på konsertbilder om de är bra. Dåliga bilder kan förstöra en hel kväll. Så när Rockfoto har vernissage på nya bilder på Debaser Slussen och kör upp några bilder i flera meter stora projektioner, kan det inte bli annat än perfekt. Vilken samling überduktiga fotografer! Men det där vet ju alla redan. Några band spelar under kvällen, jag ser ett:
Från början fann jag faktiskt en del intressant i modebloggarna, när de drevs av människor som med stort hjärta ville berätta om kläder de köpte eller såg. Personer som utan tänka på kändisskap eller Bloggpriser berättade för mig, kunnigt och insatt, om kläder. Den tiden känns väldigt långt borta nu. En modeblogg kan idag innehålla lite av vad fan som helst, bara man gör det i MQs nyaste kläder.
Från början fann jag faktiskt en del intressant i bloggelectrons uttryck, musik gjord av människor som ville sammanföra elektronisk dansmusik och pop. Människor som med stora hjärtan tog sig an indiepubliken och ville få dem att dansa sina taniga ben. Musiker utan tanke på framgång eller mingelbilder spred sin musik likt humlorna sprider pollen. Den tiden känns väldigt långt borta.
Jag gillar det jag hört av Name the pet…verkligen. Men på scen skapar Hanna Brandén en ny musikstil. Tillsammans med Nöjesguidens klubbredaktör (bara en sådan grej)/klubbarrangören/dj:en Cristian Dinamarca skapar Hanna soundtracket till just modebloggarna av idag. Och det mina vänner är fan inget smicker! För det där var bland det märkligaste jag sett på en scen, ett fnittrade, micfumlande och ett sökande efter en sexualitet som bara mynnade ut i en femtonårings folkölsfylla spanandes efter en Klick-kändis. Men hey, det är en ny musikgenre: Mogielectron! Pör-deeeey! *Fniss*
Lördag:
Relesefest eller släppkalas som jag gillar att kalla dem är de bästa spelningarna. Ofta är bandets alla vänner där, inklusive föräldrar och alla andra som gillar bandet. Igår var jag med om något helt fantastiskt, jag fick gåshud på armarna. Det händer inte ofta numera. Men MOA gav mig gåshud. Kolla på klippet nedan, tyvärr missade jag första refrängens helt galna allsång och Moa Holmstens glädjetårar:
MOA är rock, en burlesk häxblandning av punk och soul och det är med skräckblandad förtjusning jag upplever en helt galen halvtimme. MOA går ut i mina vener, skär om, vrider till. Som fan! Det här är den riktiga vinjettlåten till True Blood. "I want to do bad things with you".
Moa Holmsten sjunger på liv och död. Den musikaliska punkdunken spetsas med speedkolsyra. Likt en shaman, en voodoopräst från viddarena i norr, tar hon upp hela rummet. Hon må stå på ett podium men det är helt irrelevant, den här kyliga höstnatten i ett industriområde i Liljeholmen ställer sig alla världens öron i givakt. Tillsammans med bandet ger Moa mig en resa in i djävulskapen. Jag har nästa aldrig känt så stor energi från ett band, både glädjefull inför det faktum att det är den roligaste spelning de verkar ha gjort, till den avgrundsdjupa svarta energin som bara utanförskap kan uppbringa. Det är svett och det är kåda. Onenightstands passerar i revy, rökande på balkonger och sprit. Ett liv på gränsen. På riktigt. Till och med Per "Ruskträsk" Johansson på saxofonen framstår farlig i den här sättningen.
För att avsluta, MOA kommer få ditt liv att te sig harmlöst. Dina utsvävningar och blöj-edge-low-life kommer omfamnas av alla från svärmor till stadsministern. Du kommer efter en konsert känna dig jäkligt mesig helt enkelt.
Helgen innehöll en massa spårvagnsåkande, jag hängde alltså i Göteborg. Resultatet kommer som vanligt upp på The Tram Sessions vad det lider. Helgen var också Andra Lång, Styrbord, Masthugget, stor uppblåsbar penis, high drama och tzay. Men nu är det ny vecka och ny musik för mina öron. Här är ett urval:
Lux Lumen. Helt hänförande och vanebildande, jag kan inte sluta lyssna! Med en förförisk röst drar denna betongens Kate Bush ner mig i strömmens mörka vatten. En modern fabel virvlar genom mina öron och spottas ut under stadens broar. Para ditt 8-bitars med Honey is cool, förflytta dig till 1800-talets mörka gyklargränder... Bedårade. Bedårande.
Super! Latitud: 53.474336 Longitud: -2.247756 Och lite distans på det. (om du inte fattar ett skit av vad jag menar, börja med att skriva in Latitud följt av ett komma (,) och sedan Longitud i sökfältet på Google Maps...) Petparty Sjung för ditt djur, dj:a för kaninen och spela ukulele för din underlat! Skjut serpentiner mot höstsolen för att du älskar den! Sällan har ett bandnamn varit mer gjutet, en känsla är flyende moln, löparbandets enkelhet i samklang med ditt bästa lådbilsbygge. Rakt in i höbalarna! Tjohooo! (nu kanske några börjar ana en liten trend när bland bandtipsen där bland andra tada tàtá, de Montevert och FLL ingår...)
Har varit kasst med konserter på sistone. Men men det kommer.
Tillsist: Ny klubb på torsdag på Bonden Bar. Var där! Oliver och Paula kommer spela för första gången på riktigt ställe... Ja, jag vet att du är nyfiken, för det är jag. Det låter spännande på det här hemligt mörka gryninga klippet:
Kvällens dj är flickan som startade en trend: Klara Grape.
Efter några veckor av hemlighet och tystnadslöfte kan jag idag avslöja: Sverige har fått ett nytt band. Kommun. Det är medlemmar ur Sibira som numera sjunger på engelska. På Myspace hittar man just nu tre låtar, jag har fått höra en bunt med fler låtar och jag säger till er alla: lyssna flera gånger, och lyssna på texten. Det växer det växer. Till viss del känner man igen Sibiria/Vapnet, men samtidigt är det här så mycket bittrare. Som om det var mer på allvar. Att de två andra banden bara vara en charad. Återhållsamt sväng är det också.
Vill man se Kommun livs levande blir det till att åka hit:
27 nov Debaser Medis, Stockholm (bandet berättar nu att den spelningen inte blir av) 3 dec Jazzhuset, Göteborg 12 dec V-dala Nation, Uppsala
De gamla vanliga ställena alltså... Men det är ju ett nytt band!
Har du förresten tänkt på att de ofta ploppar upp nya band på hösten? Förmodligen för att alla har hängt med varandra hela sommaren, lullat runt folkölsfulla och skapat. Eller så är det bara rädsla inför vinterns tristess som tvingar fram band.
Att ta stillbilder på Josefin Lindh och Johan Tilli är helt meningslöst. Det blir osanning. En frusen hundradels sekund blir bara DÅ, Lissi Dancefloor Disaster är väldigt här och NU. Inte så att de ligger i trendfåran, de plöjer upp sin egen vet ni vänner. De är plogen som drar fram över åkrar och fält av stelnad politisk musik. De banar väg för ett innehåll i dansmusiken när de flesta bara verkar tänka på att orden ska ligga rätt. LDD stöter sig med folk, lyssnar man noga finns det mer innehåll än de flesta partiers glassiga fyrfärgs pamfletter. Innehåll som du och jag kan ta till oss och reagera på. Samtidigt som vi dansar.
LDD är politik och det är dans. Det säg ju att det lättaste sättet att komma någon nära är att dansa, alltså borde alla som vill ha något sagt få folk att dansa. Men det är en smart politik, en frustration på uppgjorda matcher, om hur allt ska vara och vad man ska lyssna på. Att över allt detta lägga de hårdaste men samtidigt varma speedade tvspelsmattorna lyfter Nalens bakficka Alcazar. När Henry Bowers gästar på Sabotage on the dancefloor tar man en så enkel sak som att klaga på dj:en till helt nya höjder. Det handlar för mig om att resa upp på "dansbanan", om att skriva om några livsregler som vi alla förmodligen inte vill ha men lever efter ändå. Ut och gör uppror för fan! Så sätter man en agenda. Smart!
Första minuterna av The Fume står jag som ett frågetecken. Va fan händer? Sen kommer det smygande, Filip Hartsner äger oss. Svingar sin piska och vi lyder. Musiken drar in mig. Han säger att alla låtar handlar om att knulla, och det kan ju bli platt fall men med sådan självsäkerhet och charm tror jag honom. Och ler. Filip är i själ och hjärta en scenperson, 2009 års blandning av Pelle Almqvist och Ola Salo. Musiken är framtidens kraftkälla, bränsleceller små men stora nog att driva en hel stad. På det hela taget känns The Fumes uppdaterade glamindie (ett ord de hittat på själva tror jag) väldigt...blåsigt. Precis som den där första riktigt goa höststormen, den som blåser åt helvete alla sommarens ljumma försök. Alla små trevnaden i 35 gradig värme viftas bort å det grövsta. In kommer rejäla tag, The Fume är indierockens SM. Eller kanske mer prygelsex.
Ser en liten stund på The Sonnets... För mycket parmiddag för min smak. För bra. För producerat. För tänkt. Roligt att de ska spela med Fibes oh Fibes. (några förstår det roliga där tror jag)
Tillsist: Knoppar framstår mer och mer som en fontän av god smak, de bara sprutar ur sig bra band all lyssna på! Intressanta band som ofta faller utanför ramen.
Just nu har jag snöat in på Violet Stains. Tvärvägen möter Broder Daniel, och simmar med Detektivbyrån i en reverbbassäng. Mycket fint!
Tillsist2: Jag vet hur ni gillar att upptäcka nya saker här, så därför bjuder jag på bandet som kommer ta er in i 10-talet: Hufvudstaden! Inspelat i en tunnel i Årstaberg.
Hufvudstaden består av folk från Jerryfavoriterna Vargpakten och Spring Johnny. Mer grejer kommer tydligen nästa vecka!
Tillsist3: Rookiefestivalen har väldigt många bra band år! 30-31 oktober i Hultsfred blir det fest! Ni kan ju förstå att jag gillar Guldgossen, Love & Happines, Skatan, You say France & I Whistle men dagens bästa är Shotgun Crackers! Näven i luften! Och lite visslingar på det! Tjohoo!
En musikvideo... och det är ju bara att gå ner på knä! Väldigt vacker! Oh, vad glad jag blev nu! Bandet heter Pets och mer av dem hittar du här. Bra grejer! Jag gillar kör! Jag gillar handklapp!
Titta på siffrorna här ovanför. Den första siffran gäller för antalet tittare på min tvkanal på nätet klockan 19:00. Den andra siffran gäller 20:00, och den tredje 21:00...
HERREJÄVLAR! 363 personer kollade på SVARTs livespelning från min soffa i Stockholm! Jag vet inte alltså, men det är en jävla massa folk! Nu känner jag att det var tur att inte all kom hem till mig... Några chattade, det var folk från både Dalsland, Göteborg och L.A. Ja, Los Angeles! Helt helt fantastiskt. Jag är stum.
Ni som missade det hela kan se en repris här nedanför. Klicka bara på klippet i högerspalten i spelar. Det går att spola i klippet om man vill, men jag ser ingen anledning till varför man skulle vilja göra det. Det är 45 minuter ren glädjefull tvunderhållning med Eskilstunas finaste popband. Kanske Sveriges finaste popband.
Klockan 20:00 den 5 oktober blir det livesänding här på bloggen! Stor premiär! Det hela sänds direkt från min soffa, först ut är Eskilstunas finaste popband SVART.
Som du ser, du kan under konserten chatta med andra som tittar in! Du kan också kolla på det hela i helbild. Om du nu missar den här fina unika spelningen så kommer jag lägga upp den i efterhand.
Hösten slog mig i nyllet och jag blev förkyld snabbare än någon hinner säga "Vad händer nu?". Då är det bra att man har fina fina låtar att lyssna på. Här kommer lite nytt och gammalt:
Se Dest Jag kommer att tänka på Popsicle och textraderna: I hear the summer's almost gone and maybe everything is done
David Hansson är fortsättningen på Popsicle, eller mer exakt, han är fortsättningen på de där raderna. När Piteåbandet stod på kanten till höst och funderade på vad som hände, så är Se Dest hösten. Fast den där fina fina hösten, när allt är brandgult och rött. Lutar åt att detta blir det bästa i öronen när indiansommaren kommer. Mycket vackert! Och ja, David känner ni såklart igen från en herrans massa andra band, Vapnet och Hospitale tex.
I'm from Missouri Ni som följer med här känner till Tildeh Hjelm. Nu har hon slagit sig ihop med Mats Larsson och resultatet är fantastiskt! Likt en fin westernfilm i super extra color. En hästritt med vinden bitande i kinden, långsamt men ändå snabbt. Drömlandskap och porlande åar. Och Tildeh har en av landets bästa röster.
Paddlepop Med referenser till Acid House Kings, Club 8 och Cardigans kan mycket lite gå fel. När man sedan sjunger på oöverträffat charmig engelska med brytning kan faktiskt inget gå fel. Det här piggar upp vilken regnig höstdag som helst! Trevligt att det inte bara kommer gappunk från den där sidan planeten.
Jag undrar vad guiden säger. Förmodligen något snabbt på både svenska, tyska och engelska. För egentligen är bussen lite för hög, de som sitter där uppe kan inte mer än få en glimt, en sneakpeak av Stockholm. Eller av en fest i en hotellbar.
Jag undrar så vad människorna där inne tänker. Turistbussen med stora glasrutor stannar alltså precis framför Lilla Hotellbaren. Någon plockar upp sin kamera, det bränner av en blixt i de illa putsade rutorna. Sen åker bussen vidare. Nya mål, nya saker att se. Snabbt avklarat. En hel stad på en timme. Tretusen känslor på 60 minuter. För att kryssa av det hela i den lilla boken.
Jag undrar så vad Lowood tänker. Therese Johansson och Kicki Halmos har ställt sig på den golvhöga scenen precis bredvid dörren. De ska hylla sina hjältar, sina idoler. De har förmodligen lagt ner själ och hjärta i de tre låtarna de framför. För de gillar Fleetwood Mac, och med tanke på hur mycket folk det är på plats så gillar en rätt ansenlig summa personer samma band. De spelar "Little Lies" och det är lika vackert som en svampplockartruné tidigt om morgonen. Kallt och avskalat, men med hjärtlig värme och välbefinnande. De gör sången till sin egen för några minuter, lägger till sina personligheter.
Jag undrar så vad publiken tänker. Inte är det på Lowood i allafall, de flesta verkar inte bry sig. Några längst fram som jobbar med bandet ler och tar bilder. Men resten lyssnar med ett halvt öra, för att sedan vända ryggen till. Ryktet nådde mig redan innan jag byggde bo i Stockholm. De viskade nedsättande om livekonserter. Att ingen i stora stan gav en artist en tanke, om det inte var så att man kände personen. Eller jobbade med den.
Ryktet verkar vara sant. Tyvärr. Som om alla är så mätta på framgång att de inte vill upptäcka något mer, att de inte vill uppslukas av minuten. Alla är så uppfyllda av sig själva i sammanhanget att de inte kan ge någon annan uppmärksamhet. Ännu tydligare blir det när Elias från Elias & The Wizzkids ställer sig på den där scenen. Aldrig har jag sett en så fantastisk artist bli marginaliserad, bli en parantes i natten, som Elias där till vänster om dörren. Bara det att scenen är där den är säger en del om hur lite alla bryr sig, artisten kan lika gärna spela i garderoben. Några personer i lokalen kunde fan lika gärna gått fram till Elias och spottat killen rakt i nyllet. Men det kanske vore för mycket, ni måste ju spara på er saliv, någon kanske kommer på ett sätt att känna pengar på den, ett sätt så att just er saliv kommer på mingelbilder och får gå längst fram i kön. Håll på saliven innehållslösa människor.
Jag undrar så hur den här stan kommer ta förändringen. Hur mottagandet av "Verklighet och hjärta" kommer bli. För en förändring måste till, ni, vi, alla som bor här går en säker död tillmötes. En iskall järnoxiderad otrevlig död som kallas superegoism. Ett svart hål, slukandes alla känslor och alla upplevelser. Jag vill inte vara med...
En fotoblixt brinner av. Någon tar bild på mig. (Hon frågade snällt först.)
Så var jag i Stockholm då.
Tillsist: Det var egentligen smygläsning av nya Nöjesguiden där i Lilla Hotellbaren. Och nu har nog tidningen slagit knut på sig själv, jag har tyckt att den har varit en av de roligaste publikationerna i Sverige, en riktig komeditidning. Jag har skrattat mig igenom många nummer de gångna åren.
(klicka för större bild)
Den första avlyssnade saken är bara elak. Man undrar om redaktionen egentligen vet något alls. Så så ila att stampa på den som redan ligger. Jag vet, men ni vet inte. Om man inget vet, så ska man kanske inte skoja om det heller.
Och Knastbråket på FB. Låt det stanna där, gör det inte värre. Vad är liksom meningen vänner?
En rolig ska hittade jag i tidningen:
(klicka för större bild)
Men vänta nu... är det inte.... jo...det var visst en annons. Kul, det roligaste i Nöjesguiden numera är annonserna. Grattis, ni är nu lika skojiga som Vimmebytidning eller Ölandsblandet.
Bara att lägga in i valfritt RSSprogram/webbläsare och så har ni nästa nummer färdigt innan någon hunnit säga: I don´t care.
Tillsist2: Ikväll fredag finns det ytterligare en sak som stöder min tes om att ingen egentligen vill ha livemusik i Stockholm, Debaser Medis kör konserterna FÖRST i kväll. Som för att liksom få det överstökat, för att kunna säga "Jag vi hade dom här redan i oktober". Allt för att lite killar ska få spela skivor och hoppa upp och ner på bästa fest tid.
Först:
Resten:
