Vi går över daggstänkta ängar du och jag. Det är natt. Mörkret ter sig än kompaktare nu, kanske för att det är höst, kanske för att Bredängs gatlyktor avslutade sin allé av elektricitet flera hundra meter tidigare. Där det fanns ljus rundade vi en kvarterskrog. Uteserveringen var full av fulla killar, bara killar, i G-star Raw tröjor och medföljande jeans. Jag skäms lite inombords eftersom jag är rädd. Bredäng är väl för fan inte farligare än vilken jävla liten bonnhåla som helst, försöker jag intala mig själv. Det går så där, det var ju trots allt precis de där hålorna jag lämnade för större städer, och jag var ju mer rädd i de där små hålorna än i stora staden. Vi skyndar förbi kvarterskrogen, går längs rader av stora höghus. Likt stridsvagnshinder ligger de där, utslängda som för att stoppa oss, som för att varna oss. Vi går framåt ändå. in mot skogen. Passerar en camping. Trots att kylan är påtaglig ser jag minst ett tretiotal tält därinne. En ensam gulnad rund lampa på ett lågt svart stålrör belyser tälten, man ser rakt igenom dem. Ingen verkar vara hemma. Inga skuggor vittnar om aktivitet. Tälten liknar kokoger, där värddjuret lämnat och slemmigt kravlat sig bort mot människokött. Vi fortsätter in mot skogen. Grusväg. Tänder min lilla röda ficklampa, ljuskäglan träffar de fuktiga träden och swarovskidiamanter leder som framåt. Små tecken gnistra tillbaka. Vi är en liten grupp som kom med samma tunnelbana, samtalet tystar desto mörkare det blir. Någon försöker skämta men responsen uteblir. Man är inte så tuff som man tror, svart gör en tyst. Natten sätter tape på munnen. Tillslut hör jag bara ljudet av nervösa sneakers som träffar gruset.
Efter ett uppförslut kommer så ljuset tillbaka, lilla endagars festivalen/eventet "Gudars skymning" håller till här, just bredvid ett igenbommat hus. Tittar man på ett flygfoto över platsen så är det skog, skog och så lite hus. Rädslan försvinner. Här finns det riktiga livet, här finns en billig bar med trevliga personer, här finns en stor scen med ljus och en liten scen utan ljus. Det är fullt med folk, några tittar uppåt mot den gigantiska vita duken som hänger mellan två träd. En projektor visar bilder ur någon svart/vit film. I mörkret ser platsen för övrigt väldigt svart/vit ut, starka lampor bländar oss, och vi svärmar likt flugor kring dem. Pupillerna krymper och skogen utanför bildar en svart vägg. Som om vi inte skulle få lämna den här platsen. Att vi inte skulle våga.
På scen, Mitt hjärta är en bomb, en kille och en tjej växelsjunger till hetsig energimusik. Punkpoesi. Min bild av Stockholm rullar upp, min bild av den stora staden skildrad av tusen och åter tusen dokumentärer. Det är vackert. Det är här och nu. Livet är en sten och nu kastar de den på mig. Musiken sparkar mig i ryggen, texten träffar mellan tinningar och pannlob. Om du inte förstår, förstår du inte att du måste. Sällan ser jag den energi som behövs för att spela den här sortens musik, man måste ge allt. Ta mig fan allt. Det gör Mitt hjärta är en bomb. Jag tror de gick ner och dog bakom sen när det hela var över.
Värmer mig i bartältet. Känner mig hemma.
Upp på scen kommer några personer iklädda masker som tar oss bort till aztekernas offerriter. Fat on the pen sammanfattar precis hela känslan av den här kvällen, det finns en värme, en otrogen värme, går bakom ryggen på oss och låter tanken vandra i banor om att det finns en morgondag. Det finns det aldrig, aldrig när det kommer till monoton dansmusik. Den sortens musik som aldrig kan spelas i datorhögtalare, i ipodlurar eller i barer. Det finns bara just nu när det kommer till skrämmande skuggfigurer, offergudar. Jag får en resa som jag tackar för, tänker på Apocalypto, Gibsons uppgörelse med de blodtörstiga och i vissa stycken helt galna regionerna som sedan länge blivit ruiner under fukttunga djungelträd. Där fanns ingen morgondag, guden skulle ha sitt här och nu, du levde för att offras. Idag. Fat on the pen lever för nuet. Vem som offras är oklart.
Kvarterskrogen håller på att stänga. G-star killarna är ännu fler nu, de håller sina skinnjackor i handen och lyfter armarna. Förmodligen vill de kanske se lite längre ut. Lite större. Nu är jag inte rädd längre. För i en värld där ingen morgon finns, finns inte heller rädslan. Det är altid morgonen som skrämmer, att man inte ska få se den. Eller att man ska få se den.
Tillsist: Boris och The Jeltsins har släppkalas på Strand på onsdag. Viktigt! På fredag spelar Texas Terri Bomb på Pluto. Viktigt! Den 29 september spelar Hassle på Strand. INTE VIKTIGT!
Tillsist2: Det här är årets roligaste parodi! Birro är bäst!
Tre snabba som gör den döende sommaren mindre plågsam:
Akiine "I love sneakers yay" är den finaste, sköraste hyllningen till skor du hört!
de Montevert I Falun gömmer sig en korsning mellan Frida Hyvönen och Suburban Kids With Biblical Names. Två låtar som man bara vill höra om och om igen!
FLL I samma stad springer FLL runt och gör rakt på pop med dansvänliga smockor. Har gjort min vecka!
Tillsist: Fredagkväll och du går och lyssnar på Pascal! De vill testa de nya låtarna inför publik och då får man ju fan ställa upp! Läs mer här.
Varför är Christian och Johans lilla festival, Kräftskivefestivalen, en underverk i trevligt och vänlighet? Jag tror på något så enkelt som "vanlighet". Att alla vågar vara vanliga under en helg i Dalsland. Här finns inga creddiga barer, här finns inte de fina stolarna och här lägger vi våra titlar i buskarna på vägen in. Jag känner mig avgjort mest avslappnad på den här festivalen än på något annat ställe (mer om det sist i texten). Det känns som de flesta andra också känner sig avslappnade. Här är vi alla ett. Band eller publik spelar ingen roll, alla samlas med den enkla inställningen att man har fan inte roligare än man gör sig. Så tack Christian och Johan. Er genuina trevlighet/vanlighet är det som kommer ta det här landet ut ur krisen. Rakt in i festen.
Mitt tredje år i de mörka Dalsländska svampskogarna innehöll ju så klart en hel del musik, några ord om det som jag gillade bäst.
Först ut var Thomas Denver Jonsson. En stycke fin singer/songkille som jag sett förut. Jag minns att han var bra på sin gitarr men inget mot det här. Herregud! Killen har gått och blivit ett supergeni! Jag tror han kör två helt instrumentala låtar och det låter som inget annat. Han får den enkla gitarren att låta som flera, han skapar rytmer och figurer för våra öron likt ingen annan. Förra gången var han bra, visst, med egen stil bland strängarna men nu är han rent övermänsklig. Gitarren snackar, den sjunger, den lever eget liv. Det här är inte en kille med en gitarr, det är en musikalisk duett mellan människa/instrument. Det sägs att Johnny Cash alltid bar med sig sin gitarr för att han på så sätt skulle bli ett med den. Om det funkar så bör Thomas leva i symbios med sitt instrument.
Förlåt Lina, jag har inte fattat förrän nu. Trots en massa tjat och en hel drös e-brev har jag aldrig kommit iväg till en Japonicaspelning. Jag ångar det som fan nu, för nu vill jag bara ha mer! Med glädje och en större än livet-attityd smäller hon rakt in i huvudet på mig. I många av låtarna är det pianot som är den självklara mitt punkten, det självklara kärnkraftverket. Ljusa intensiva klapptoner väcker mig ur soldimman. Framåt driven pop, stor som Ullevi men också liten liten och lagom skev, perfekt för en sportstuga. Sjunga-med-pop och ständigt detta leende. Jag tror vi har och göra med landets gladaste artist, och sånt smittar. Jag hoppar. Och ler. Japonica är ett sanningsband, jag tror på allt de säger. Var ni går, går jag...numera.
Kunde man ju ge sig på, plötsligt satt de den stora yxan i hugkubben och liksom berättade att nu är vi klara. Vi är ett band. Under hela helgen verkar de där bandet liksom hänga ihop, Oh jollity är en enhet, de sitter tillsammans, de dricker tillsammans och de spelar tillsammans. Ur högtalarna kommer så slängig musik att jag rodnar. Det slänger till höger och vänster i en yster dans. Från att hela tiden ha befunnit sig i skuggan av mitt medvetande tar nu dessa fyra upp alla plats. Helt färdiga. De ska ses live, bara där gör allt dem rättvisa. De har allt, the looks, the music and the kavajerna. Så enkelt tar man över Göteborg. Och skogen.
(av hänsyn till de inblandade, deras respektive, deras mammor och deras grannar väljer jag att inte vissa en bild på nakendansen här)
Sist på fredagen spelade The Tram Sessions skivor, dvs jag och Anna. Herregud vilken fest det blev, folk slängde sin kläder, folk stod uppe på scen och vrålade av glädje. Som tur var bröt ingen käken i år, men det kändes som det var väldigt nära. Bland alla låtar vi spelade så var det kanske min nya Broder Daniel-mix som gjorde mest intryck, mycket för att den börjar med den helt briljanta Anton Kristianssons "Broder Daniel Freestyle". Så i år blev det hela fyra BD-låtar i rad... Vi avslutade med Håkan Hellströms hemliga samarbete med Göteborgs symfonikerna i "Bara Dårar Rusar In". Storslaget är inte ett ord som räcker här.
Lördagen inleddes med en spontanspelning av ett band mitt ute i det fria. Härligt och skoj!
Det spelar ingen roll vad Anna von Hausswolff spelar. Hon kan sitta i ett helt tomt rum och ända skapa den vackraste musiken du hört. Hennes röst är helt unik. Den är där uppe, den är där nere och den raspar runt i mitten. Med mörker och klarhet spirar en röst som innehåller hela livet...eller nä, det är större än så, Annas röst lägger en bro mellan det här och det där andra, okända. Det är något väldigt sorgligt i hennes röst, som om livet inte riktigt vill gå hennes väg. Hella tiden något som hugger, en ledsam röst.
Nu till det där med att känna sig avslappnad... jo så här var det, jag skulle bara vila lite på min röda luftmadrass...och somnade. Jo ta mig fan, jag knoppande in på lördagsnatten och missade typ hela kvällen. Ber om ursäkt för det. Eller varför skulle jag göra det förresten.
Tillsist: "Ghetto bar" på Kräftskivefestivalen är överlägset den bästa bar jag besökt. Kanske för att de tillslut hade en The Tram Sessions-drink...
Tillsist2:
Saxat ur festivalens egen tidning "Kräftnytt".
Tillsist2: Två märkligheter stundar i helgen.
Bye Bye Bicycle spelar på Hotell Clarion på lördag. Gratis och fint!
Så var då hösten här, Cosy Den är tillbaka. (ja, jag vet att det var 5 års festival nyss, jag var ju där) Som ett lotsskepp i vår allt för överkommersialiserade värld, i vår skitnödiga rädda creddgröt står den enda klubben du behöver stadigt på egna ben. Nere i en källare under en svettig hittepå fotbollsbar samlas vi runt 30 personer för att få vår dos riktigt bra musik. Känns som en domedagssekt fast åt andra hållet, för överlevare. Vi är inte där för att synas på internet, vi är inte där för att "alla är där" och vi är inte där för att vi precis vet vad som väntar. Vi är där för att faktiskt överraskas. För nog är det så, vi vet att Cosy Den håller klass. Jag är överlycklig att jag numer bor i samma stad som Mattias!
Inte sedan den där magiska natten på Pustervik i början av januari 2006 har en ukulele varit så vacker. Att det skulle gå över tre långa år innan någon gjorde detta lilla fina instrument rättvisa igen trodde jag aldrig. Många har försökt, allt i från goa gubbar på små scener till "skojfriska" band som vill liva upp sitt set. Nu står Uni där i källaren på Southside och gör saker med ukulelen jag knappt trodde var möjligt. Men det är helt möjligt, och jag inte bara älskar det, jag får en sådan enorm vilja att rusa hem, leta fram min lilla röda ukulele och lära mig allt! Det är det det bästa tecknet på en bra konsert, på en omvälvande konsert, att man vill gå hem och starta band.
Det har bara gått dagar sedan Way out west slutade och blev ett minne. Som jag skrev, det var en bra festival, men nu vet jag att de missade den coolaste katten, Uni. Från San Francisco kommer hon med vidöppet hjärta, glimten i ögat och den finaste klänningen. I sin hand bär hon ett stycke hantverk, en specialgjord ukulele... Alltså vänta nu, hon berättar att den där lilla blå/träfärgade saken är gjord bara för henne. Att få specialinstrument gjorda händer ju bara...värdstjärnor. Men visst, Uni är ju en världsstjärna, hennes musik har hörts i tvserier, hon har spelat över hela planeten och hon fullkomligt tar över scenen.
Uni skriver små finurliga poppärlor, inte helt olikt Magnetic Fields. Sätt Pipettes på samma tak som Patti Smith. Hon framför musiken med ett leende och ibland blandar hon in en näve sarkasm. Slår sig fram, trippandes på tå för att i nästa stund klampa in med tofflor rakt på parketten. Springer, går, rullar, upp, ner, fram, bak.
Det är enkla låtar. Inget krångel, precis som en ukulele. Det är nutid, dåtid och framförallt framtid på en och samma gång. Varje låt känns som den kommer överleva oss alla. Med dåtidens naiva optimistiska livsyn, nutidens cyniska förhållningssätt och framtidens återgång till roten har Uni hittat sitt universum.
Hon kör några covers också, Springsteens Dancing in the dark åker ut på gatorna och bort från de stora arenorna. Tillbaka dit den hör hemma, där den kanske också låter som bäst. Vackert blir det med Daniel Johnstons True love will find you in the end.
Klicka på HD för bästa kvalitet
Lyssna på låten i klippet, My favorite letter is U. Helt briljant! Vad skulle vi göra utan bokstaven U?
Jag lider med dig som missade den här kvällen.
The Nasser Book Club. Jag-fattar-inget. Vilka var det som stod på scen? Lite rörigt. På internet sjunger en flicka fina låtar, men nu var det en kille som ibland glömde texten. Vad hände?
Tillsist: Förra inlägget reste en fråga: Vad ska vi kalla oss som spelar skivor ibland men som inte på långa vägar är lika bra som en riktigt DJ? Vi som mest bara byter låt? På Kräftskivefestivalen kallas man "Skivkusk". Bra tycker jag. Har du något annat härligt förslag? Tyck till nu för fan! (annars kommer jag kalla mig för GUD)
Väldigt långt inlägg, otidsenligt, men du hittar lite fina konserttips längre ner, och faktiskt en bunt länkar till musik som jag tycker du ska lyssna på.
Way out west är musikfestivalernas Christofer Columbus. Eller kanske Amerika, publiken är Columbus och festivalen är landet han upptäckte... Äh, det där blev en haltande liknelse. Det jag vill få sagt är att Wow är en bra festival, de har kvar känslan för musiken, det är trots allt den som är den viktigaste. Samtidigt får man en märklig känsla med sig hem. Den grunnar sig i en händelse som ägde rum runt klockan sju på fredagskvällen.
Platsen är backstageområdet. Ni vet den där artificiella bubblan bakom scenerna där jag och en hel hög andra gör vårt bästa för att glida runt och se så oberörda ut som möjligt. Jag kan avslöja, det är vi inte. Vi är så in i helvete berörda av det faktum att vi ser 30 kändisar per kvadratmeter och vi kan liksom inte riktigt smälta detta. Detta gäller alla som rör sig bakom scen, även de som kanske kan klassas som kändisar. Eller bara är svinduktiga på musik, vi alla spanar på andra kända människor. I tron om att det inte syns. Man vill ju inte att de ska tro att man glor. Men som sagt, vi glor utav bara helvete.
På det här, för att vara en festival väldigt vackra hemliga område, så händer då det som gör att Wow plötsligt känns lite mindre skoj. Jag köper mat och försöker sedan hitta någonstans att sitta. Ser en herrans massa tomma stolar och styr mina steg ditåt. -Stopp!
Han är på inget sätt otrevlig, mannen i förkläde, som stoppar mig. Han är bara väldigt bestämd. - Här kommer du bara in om du jobbar på Metro.
Okej, tänker jag, men det finns ju massa lediga stolar på andra sidan, så jag går ditåt. -Stopp! -Där får du bara sitta om du jobbar på Telia.
Det är alltså den totala sponsormarknaden som råder. Inte en ledig stol. Nu hade detta kunnat passera om det inte var för en lite rolig detalj. Man säger att tex Metro är i kris, vad jag vet så har de inte ett överflöd av journalister på festivalen. Eller jag kanske ska uttrycka det så här, de har inte ett överflöd på personer på festivalen som faktiskt bryr sig om vad som spelas. Men när jag tittar mig omkring så ser jag bara en massa folk med Metrologgor överallt. Vilka är de? Jag gissar att de förmodligen jobbar med försäljning på tidningen, det är viktigt att ha bra säljare på en tidning, det har jag också förstått. Men vad gör de här? Om alla de jobbade med att berätta om ny spännande musik så skulle de på en kvart få ihop ett uppslagsverk, så många reklamjackor trillade runt i halvmörkret.
Samma dag som detta händer rasar debatten om Spotify, Uggla lämnar musiktjänsten och är sur som ett gammalt ägg. Petter gormar om att artisterna får "förmodligen 0,0000 kronor per låt" och är sur han också. Båda hävdar lite subtilt att "vi artister har blivit en handelsvara". Båda skulle förmodligen kamma noll i tävlingen Verklighetsuppfattning. Musik är en handelsvara och kommer altid att vara. Folk kommer försöka tjäna pengar på er talang. Inget nytt alls Uggla och Petter. Precis som Telia och Metro drar in pengar på er.
Det som gör mig lite ledsen att även de finaste festivalerna, de som med sin lineup visar att de bryr sig om musik, tvingas sälja ut hela skiten och alla stolarna till i sammanhanget märkliga företag. Jag hoppas att de sålde de där stolarna dyrt, att alla pengarna gick till artisterna. Och då även i slutet till oss besökare. Om det är så är jag beredd att stå upp och äta.
Tillsist: Helgen i Göteborg var väldigt kul, The Tram Sessions startade på torsdagen genom att spela skivor på Storan. Swedish for beginners och Animasola spelade. De förstnämnda fattar jag inte varför de inte fick spela på stora festivalen, de är bättre än många av de banden som spelade där. Verkligen. Själv drog jag iväg fem Håkan låtar på rad till publikens stora nöje. Förbjudet enligt DJ-manualen men va fan, alla hade skoj och det är det som räknas!
The Tram Sessions jobbade annars hårt under tre dagar, resultatet kommer portionernas ut med ojämna mellanrum på thetramsessions.se. Mycket roligt att det på några av spelningarna faktisk kom publik!
Bäst under hela helgen var Portrait Painter(s) på Vuxendagis. Han satt rakt upp och ner på en stol och gav oss så mycket känsla. Mycket vackert. Alex bjöd också på några nya låtar och det är då säkert, framgångssagan har bara börjat för denna, numera, Röda Sten-bo. Det är sagor om livet i det lilla, om händelser som på pappret ser så ut men för den som upplever dem är de omvälvande.
På "riktiga festivalen" blev det också en del guldkorn: Antony och Göteborgs Symfonikerna var helt makalöst bra! Hela tiden på gränsen mellan total katastrof och himlastormande. Sällan har en symfoniorkester varit så skör och på slaka linan. Det känndes som de spelade på känsla istället för att som vanligt förlita sig på storheten när det skall byggas upplevelse. Mycket mycket vackert.
Såg Timo bli rockperson på stora scenen. Högt som fan. Men bra ändå. Bon Iver bjöd på finhet i tältet, inte precis så jag hoppade av glädje men ja, det var fint. Kolalde in Band of Horses och funderade på varför de lät precis som Animasola ibland? Som att svära i kyrkan...
Glasvegas gjorde i vintras mig väldigt besviken, deras spelning på Storan kändes som ett företagsgig. Nu var det något helt annat, bandet utstrålar självsäkerhet och kärlek. Daddy's Gone blev den allsången som den är och jag grät en smula. Det är så vackert och så nära mig. James Allan tackar flera gånger publiken för stödet som fixat det bästa året i hans liv. Det är fint, för det verkar som han faktiskt menar det.
Ser Lily Allen och känner mig glad över att få vara där. Det för så briljant gjort att jag nästan rodnar. Stenhårda texter, feminism förpackat i bommulsmelodier. Strålade. Men det är på lördagens eftermiddag som det riktigt stora händer. Mitt i regnet ser jag Vampire Weekend och får en sådan aha upplevelse att allt regn försvinner. Det är tropiskarytmer, det är synthslingor och det är amerikansk-skolnördspop. Väldigt dansant. Påhittigt. Som om de bara lekte fram varenda låt, jag känner mig utvald att få vara med just där. För regnet gör att de stegar sig lite extra, försöker tvinga fram solen, och det blir en stund att minnas när höstregnet tränger upp genom skon.
Jag missade säkert en herrans massa bra...
Tack till Border-Elin för den bästa Bed&Brekfast ever! Och tack till alla band som fortsätter ge sig på det här galna infallet att spela musik på spårvagnen!
Tillsist2:
Tisdag. Cosy Den-Mattias har vilat upp sig efter 5 års jubileet och ger oss...en ukelelestjärna! Uni spelar för första gången i Stockholm och jag tycker du ska vara där! Hoppa av vid Zinken och gå tio meter, in på Southside, ner i källarn, pynta ringa summan 40 spänn och njut av enkel pop, vacker sådan. En rolig detalj, Uni and her ukulele vill ha hjälp med designen av nästa skiva. Ta med penna och hjälp till!
Torsdag. The Forest & The Trees på Enskilda galleriet (Kronobergsgatan 37). Kakelplattorna kommer krulla sig när den här mystiska John Bauer-duon skapar stämning.
Fredag-Lördag. Kräftskivefestivalen i Rådanefors. Förra årets trevligaste festival. Kanske också den minsta, men vad fan gör det när alla är härliga. The Tram Sessions spelar skivor på fredagen. Och på lördagen äter vi tofuhummer.
Både Musik enligt Jerry (dvs jag) och The Tram Sessions (dvs jag och Anna) är på Way out west! Det kommer bli rörliga bilder och det kommer spelas musik på spårvagnen. Musik enligt Jerry kommer i vanlig ordning göra några små inslag i gerillastil. Stöter ni på mig, var snäll, jag är blyg.
Under torsdagen spelar The Tram Sessions tillsammans med Klubb Populär-Anders skivor på Storan! Stor ära! Kom gärna dit!
Nu undrar alla såklart: Hur gick det med Klubb Hej Stockholm! i söndags??
Det blev succés! Det säger jag helt objektivt, för om ett ställe blir packat med folk (även om Nada är litet så måste det komma en del för att det ska bli fullt) och två väldigt uppskattade spelningar av både Stefan och Guldgossen! Samt att "De tre brunetterna" spelade bra musik!
Först ut var alltså Stefan Randström (som numera bara bjuder på 46 sekunder på sin Myspace...jag fattar inget...). Solopremiär! Stefan är en explosion, han släntrar fram till micken, tar loss den från stativet och kör igång. Ut väller orden, hårda orden men även några isande "miaou!". Ja, han körar och låter som en katt. Måste upplevas för att förstås. Han dansar fram jazzpop, slow rockabilly. Det är svängigt som fan, och sista låten av tre, jag tror den heter R.I.N är en hit. Finurligt snygg refräng med ord som går ungefär så här:
Du är den enda som når in
Det är vackert utan att bli mjukt, blottande utan att lipa framför hela klassen. Stefan tar med sin musik vid där Per Hagman slutade, inte i stil men i plats. Han rör sig i gryningsljuset, strax efter efterfesten. På väg hem då sinnet fylls av nostalgi och hjärtat kramar ur det sista hopp man har. Gatorna ligger tomma precis som livet. Man kan få allt men har inget. Aldrig att någon ser om man sparkar ner den där skylten, aldrig att någon ser om man gråter. Man äger en värld som ingen vill ha, som ingen vill veta av.
Stefan rör sig där, i världen som ingen vill ha men har ändå. Det är väldigt vackert. Och jag är ännu mer övertygad: Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.
Hans medmusiker är duktiga som synden! Bra där!
Guldgossen, eller Ludvig Jansson, är en skön snubbe. Det har stormat en del i sommar kring honom, det har varit en massa snack kring låtstölder och annat. På söndagen kommenterar han det själv:
Nu kommer en låt om ett finger. Och det där fingret går idag ut till alla de som inte vet vad musik handlar om.
Ludvig lånar musik. Han är som en levande samplingslåda, man känner igen en rad där, några toner där och kanske ett komp där. Han gör det för att musik är roligt, för att han gillar de han lånar i från. Kanske vill han hellre använda ordet "stjäl" eftersom det är ju det som genier gör. Vad det än är så gör han det med kärlek och humor. För vem skulle annars komma på idén att hylla "den credigaste stilen just nu" och dra i väg en klockren dansbandspopindie dänga löst baserad på "Jag vill vara din Margareta". Det är vågat. Men det är också väldigt bra!
Guldgossen får igång publiken å det grövsta, vi klappar som besatta, vi tjoar och vi sjunger med. Det är ett ögonblick av samspel mellan åhörare och artist som det var länge sedan jag kände. Samling kring pumpen och alla är där. Jag är väldigt glad att jag fick vara med den här söndagen i Stockholm!
Guldgossen är ingen Håkan-kopia, han har tagit musiken längre. Det är allvar och skoj, allt i ett. För det är precis så musiken är, rolig och på riktigt. Till dig som nu ska sucka och babbla på om kopior, stanna upp och tänk efter en sekund: Hur låt det när Håkan började? Och hur mycket tjat var det inte när Almedal började? Låt tiden gå en smula så ska du få se vad Guldgossen går för. Jag ser det nu, du kanske ser det imorgon.
Tack alla som gjorde Klubb Stockholm! till en oförglömlig kväll! Väldigt roligt! Det kommer bli fler klubbkvällar med konstiga teman (att hylla sig själv för att man flyttat till Stockholm gör jag nog inte en gång till även om det var kul!) och med nya bra band som du inte vill missa.
Stort tack till Nada för all förståelse med landets virrigaste och naivaste klubbarrangör...
Joel Sjöö blev den glada vinnaren i tipspromenaden! Han vann en go påse skivor från Broder och en näve pins. Bara frågor om mig, så det var kanske inte så konstigt att han vann...
Tillsist:
I lördags slank jag förbi Lasse i parken, tre band spelade. Bäst var gamla favvisarna i EP's Trailer Park. Erik har mer pondus nu än någonsin, ni vet det där självförtroendet som kommer med tiden. Mycket bra var också Temilia! Säregen röst och artefakt takt (om man nu kan skriva så?). Lite mystik och en släng av soldränkta cykelturer. Som om Kristina (hon som for till Amerika med Karl-Oskar) kunnat spela och levt nu. I mitten av kvällen spelar Hägga And The Thieves from the north... eller det är bara själva Hägga på plats. Och det är synd, för det blir inget vidare utan bandet. Tillgjort. Gott ställe, det där Lasse i Parken. Men nog kan man väl som personal bjuda på ett lite leende i bland va?
Lördagen avslutades på fina Last Waltz på Bonden bar, jag var dock för trött för allt. Förlåt.
Först: Ni missar inte söndagens bästa häng, Klubb Hej Stockholm! Kom och fira att jag flyttat till storstan, Guldgossen och Stefan Randström (Den Stora Sömnen, The High Heeld Honeys) spelar med början 21.00. Söders tre bästa brunetter spelar skivor: Pauline (Rockfoto), Anna (Aftonbladet/Sofies Mode) samt Åsa (alla klubbar i hela stan). Jag bjuder också på ett litet fint djset med det bästa från internet just nu.
Du hittar mer om händelsen på Facebook, klicka här!
Då ses vi!
Sen: Det har varit en tokvarm helg, och mycket bra musik under bar himmel.
Fredagar innebär Vinterviken och En Ljummen I Gräset. Fint som vanligt, är lite sen men hinner fånga in Christopher Sander och Anna Järvinens duett med Äppelöga. Magiskt snygg låt det där! Varje gång, jag får aldrig nog.
Cocoanut Groove Så här ligger landet, när band spelar på En Ljummen är det ofta med ovanlig sättning. Det kan vara avskalat, med nya vänner eller med totala främlingar. Det är roligt, liveupplevelser ska överraska. Ibland blir det bra och ibland blir det... mindre bra. Cocoanut Groove är denna kväll Olov Antonsson med gitarr och sång tillsammans med en kille på fiol/viola som jag tyvärr missar namnet på. Det är bedårade vackert... i tre låtar. Sedan blir det lite trist. Allt flyter samman, melodierna, de vackra som man kan höra på nätet, försvinner. Kvar blir allt avskalat till oigenkännlighet. Tråkigt. Men lyssna gärna på Cocoanut Groove, det är riktigt bra! Fast på en äng funkar det sämre.
Hajen med Vänner Det hinner bli mörkt när Hajen/Amanda Bergman kommer upp på scen. Med sig har hon en bunt väldigt begåvade musiker, man hittar folk från Tvärvägen, Euphoria and the lazy boy och Winter took his life. De ramar in det enormt vackra som är Hajen redan i grunden. För uttrycket är från fötterna och uppåt. Det är ett hjärtas serenad, en själs toner utan falskhet. Det är ren och skär talang, långt ifrån alla digitala fuskprojekt i Garageband. Hajen är jordens födelse, musikens ursprung rakt in i nutiden. Med kullarna runt omkring Vinterviken rullar ljudet av en stor stjärna, en röst som får oss att slänga våra Ipods, platttvapparater, micro-kaffe-radio-mjukglass-hårföns maskiner åt helvete. Jag vill bara sitta där på ängen och lalla mitt huvud bort mot medeltiden. Jag känner känner för att bada i ån, för att hugga ved, för att bruka min egen jord. Jag vill bo i tält.
Lyssna på klippet här ovan, jag satt alltså typ 50 meter bort med en liten pocketkamera men rösten, denna röst, bryter ner alla kända regler om avstånd och ljud. Gåshud på den!
Det där var sommarens sista En Ljummen I Gräset, tack ni som fixade! Underbart! Alla, från den som tog betalt till de som serverade öl, verkade uppriktigt gilla de som de satt ihop. Mycket trevligt!
...så jag ger er detta så länge, från Sirqus Alfon härliga framträdande på Parkteatern:
VIKTIGT: Nu missar ni inte "Hej Stockholm!" på Nada (Åsögatan) på söndag! Det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga. Gratis och fritt!
Guldgossen och Stefan Randström spelar live. Pauline B (Rockfoto), Anna F (Sofies Mode) och Åsa H (på alla klubbar) spelar skivor. Det blir Jerry-tipsrunda med fina priser från Border! Öppnar 20.00, första band prick 21.
Många vill ta den raka, snabba vägen. Skala bort och därmed möta oss lätta och snabbfotade. Glida undan när det blir svårt. Sedan finns det de som tar till det enkla och fullständigt går vilse. Villar bort sig i liknelser och musikhögskolestekande med olika kvinter och oktaver. Okej, det svåraste är med andra ord att hålla det enkelt men ändå behålla sin komplexitet. Vara lätt men svår. Ungefär som alla vill att man ska vara på första dejten. Eller det där första viktiga sms:et.
Gaby Ryd sjunger precis rakt på. På skön dialekt... Ja, jag måste ta upp det här med dialekten eftersom jag gillar när folk behåller den i sången. Finns inget tråkigare är Gessles hittepå-svenska. Gaby kryssar i språket lika vackert som Jason Kay. (Jamiroquai) glider runt i videon till Virtual Insanity. Det är en fröjd att lyssna på!
Det är realtids berättelser och igenkännings tragiken är stor. Skönt att inte alla ska vara roliga hela tiden, samtidigt inte gå över gränsen till pretto. Gaby and the Guns är köket där Veronica Maggio är salongen, är hallen där Raymond & Maria är biblioteket. Lite närmare, lite mer i verkligheten. Samtidigt ligger något och skaver. Hur ska man tolka det här? Vill fråga vännerna, stöta och blöta orden i sms:et. Vad står det egentligen?
Summan av det här: Smspop med jazzringssignal. Enkelt, 148 tecken men med så mycket innehåll att det kan förändra din värld.
Den lilla konserten på Nada är verkligen upclose, Jens Almqvist på gitarr vet inte riktigt hur han ska stå, han har folk framför och bakom sig. Vänder sig runt hela tiden, vill att alla ska känns sig delaktiga, ingen utstött. Det är sött.
Tillsist: Ni missar INTE detta på Nada på söndag! Nada som förresten renoverats och förvandlat djbåset till en vacker kurbitstron! Snyggt! Har inte sett det än så är det absolut dax på söndag!
Klockan är runt halv elva på lördagsnatten när jag går ut ur Gula Villan i Haninge för att kissa. På den stora altanen är det fullt med folk, stämningen glöder. Jag går ner för trappan, bort en bit och bakom ett litet rött trähus. Jag gör det jag ska och tänker sedan gå in. Något får mig att dröja kvar...
När jag står där infinner sig ett stort lugn. Ser bort mot horisonten, solen håller på och gå ner. Det är vackert i Haninge. Hade jag liksom inte tippat på. Fördomen sa stora gråa hus. På avstånd hör jag Cosy Den 5 år festivalen fortsätta inne i det gula huset. Men jag står kvar där bakom knuten på det röda lilla huset. Jag har alldeles för få likadana stunder. Det är liv och det är lugn just i den stunden, allt i ett. Känner mig väldigt bortskämd. Att jag kan välja. Att jag har det som jag har det. Att jag hittat just det här livet att leva, att jag hittar rätt i alla val, i alla nätter.
Just där, just då var allt precis som det skulle. Tack ni som gör så att jag känner så här, ni vet nog vilka ni är. Jag tackar er allt för sällan. Ofta för att jag är för blyg, jag vill ju egentligen bara krama om er allihop. Ni ger mig allt. Jag kommer alltid vara med er där, ni kanske känner igen mig och jag känner igen er. Det känns fint. Jag är inte dryg, bara en väldigt blyg kille som gillar musik.
Helgen börjar på fredagen:
John's Candy Äntligen fick jag då se det här kalasbandet. Missade deras släppkalas med ett hårstrå tidigare i år, men nu står de på scen i Kungsträdgården och ja, det är stort och märkligt. Om vi låsas att den stora scen istället är en mindre scen, det är lågt i tak och det är, låt säga blått bakljus. Då hade John´s Candy slagit dig till marken, det är lättkastade beats som förvandlas på vägen mot dig och blir blytunga när de väl träffar. Nu är det alltså en stor scen, småregn i luften och sittade publik. Kunde varit helt värdelöst om vi inte hade och göra med bandet som kämpar mest i hela världen. Kolla in snubben till höger, David heter han och är en duracellkanin på speed. Hoppar och ner från sen, svänger runt sin egen axel och börjar om. Allt inom tio sekunder. Kastar sig ner och lyckas få igång publiken, han springer runt oss och tillslut hänger några på i en evighets runda bland bänkarna. Stort artisteri! Musiken är självsäker, dans och pop. Alla som någon gång hängt på mina klubbar har hört Amusing Using You, låten som får T.A.T.U att förpassas till gungstolen, 90-talets dansgolv 3.0, och till skillnad från många andra i samma genre, så är John´s Candy långt från tvspelens dansmattor. Det är snyggare, varmare melodier. Kristin är skrikmonoton på ett alldeles underbart sätt och längst där bak står killen med ciggen, ständigt denna cigg, Eric Rosén. Och han känner ni igen från alla möjliga mediepryttlar. Sammantaget gör detta ett band som harvar på och som allt för få verkar bry sig om. Synd för er!
Lissi Dancefloor Disaster Nästa studsboll kommer strax där efter i form av de två J:a: Josefin Lindh och Johan Tilli. Det är samma dansvänlighet men faktiskt ett snäpp roligare, för här hittar man väldigt bra texter, viktiga texter. All bra musik har två lager, ett som är ytligt och som gör att man direkt efter 20 sekunder fullkomligt gått ner sig med bandet. Sedan hittar man lager två, den djupare viktiga delen som berättar saker. LDD har de här lagren. Likt Blanda funktionen i Photoshop är skarven mellan dessa två osynlig, och gör att man inte tröttnar. Jag hittar ständigt nya saker i LDDs musik. Du som inte hört dem förut, åk till Uppsala den 21 augusti och lyssna. Eller lyssna på Myspace. Lyssna noga. När du gjort det tar du med dig musiken i lurarna och sätter dig på närmaste cykel. Håll i hatten för du kommer känna dig som Gud när du farm fram! Egentligen borde LDD vara förbjudet att spelas i fordon, man kör för snabbt och för snävt i kurvorna.
Efter den fenomenala uppvisningen i det bästa electroindie bjuder på idag tog jag mig till Debaser Slussen och Allsången... Åh herre jävlar vilken rolig kväll det blev! Så galen stämning, skrikallsången till Oasis "Don't look back in anger" var bland det värsta jag hört. Då menar jag i helt positiv bemärkelse!
Stor förvåning när Pontus från Sidechild visar sig vara en av de hemliga gästerna! Med hjälp av bandet, stora delar från Weeping Willows, svänger han till med en fenomenal version av deras "Noting like love". Om inte ni vaknade då och fattar hur bra den låten är kommer ni aldrig vakna! Efter det sätter han en mycket fin The Wannadies-cover, You and Me Song. Vi i publiken sjunger med så halsarna blöder. Svårast under kvällen var Band of Horses "Is there a ghost", men va fan, vi försökte ta höga toner. Gud ska veta att vi försökte! Annars blir det en stor bukett blommor till mysgossen Magnus Carlson, speciellt när han lyckas med Blur:s "Parklife". Enastående! Nästa fredag är det dags igen, släpp prettoindiestolpen och kom in i matchen om du inte redan gjort det. Galet roligt!
Att åka till Haninge är lätt som en plätt... om pendeltåget går. Nu gick inte det och då blev det en massa tunnelbana och en svinvarm buss i 45 minuter. Men allt glöms direkt bort när jag sätter mig på bänken utan för det gula huset, kolla på bilden ovan så ser du varför. Gott liv!
Jag ser Jyoti Mishra, han som är White Town, och det är ju bra som vanligt. Jag ser Vit Päls:
Ser Suburban Kids With Biblical Names:
Ser Cats on Fire:
Alla fyra gamla bekantskaper, jag har svårt för det där, jag vill ju hitta något som är nytt för mig. Som vanligt sviker aldrig ett Cosy Den arrangemang, så låt mig presentera denna veckas musikaliska kärlek:
Allo, Darlin' Jag blir så glad, det är idel leenden och handklapp. Ord och texter fångas på vollyboll utan studs. Popkulturella supersöta fikon sprutar ut över rummet och vi alla kan inte hålla tillbaka glädjen. Elizabeth ler, Will bakom basen ler, Michael vid trummerna ler och... nä förresten gitarristen ler inte men han är stencool så det får gå. Musiken ramlar in på musikalklassiker, på Dana Dragomir solon och pubgalenskap. Det är liksom allt på en gång, förpackat i de snyggaste melodierna du hört. Allo, Darlin' är din perfekta gladfylla, med vänner som har laddat ner varenda serie, hört varenda låt värd att höra. Det kan liknas vid Jens Lekmans finurlighet med nutidsbetraktelserna, skillnaden är att här saknas totalt det nordiska vemodet. Herre jävlar, jag ler än!
Sist men absolut inte minst, ett stort tack till Mattias som fixat allt det här (ja, han har haft lite hjälp som tur är). Du är en sann hjälte Mattias.
Nu ser jag fram emot ytterligare fem galna/glada/nyfikna/smakfulla och intressanta år med Cosy Den. Minst fem år till!
Tillsist: Gött att inte få ett enda fylle-sms från Småland. Se där, det gick ju alldeles utmärkt utan mig.
Den 9 augusti bjuder jag in er alla till nyrenoverade Nada bar på Åsögatan för en öppen inflyttningsfest! Man kan säga att det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga. Gratis och fritt!
Jag kan väldigt stolt presentera hela TVÅ liveakter denna söndag samt tre underbart bra dj:s! Det öppnar 20:00 och första liveset är redan 21. (detta pga att man inte får spela live efter 22)
21:00 Stefan Randström Kvällen börjar med en stor mega premiär! Ni känner igen honom från punkpopkanonerna Den Stora Sömnen som nyligen släppte dubbel debutskiva där Thorsten Flinck läser bandets texter! Ni känner också igen honom från uppviglarna i The High Heeld Honeys. Nu går mannen som personifierar ränstenssöder Stefan Randström solo gör här sitt första livesoloframträdande någonsin! Inte missa för allt guld någonsin! "Jag var där"-varning på den!
http://www.myspace.com/stefanrandstrom
Guldgossen Från Linköping kommer en av Sveriges mest uppmärksammade artister just nu, rör det inte låtstölder så rör tvframträdanden i Nyhetsmorgon eller långvariga diskussioner om det är rätt att sjunga "cp" i en låt. Ja, du känner igen mönstret från Håkans debut. Musiken lyfter upp dig, den får dig att sväva. Samtidigt är det en uppmaning till alla att inte ta skit, att tro på drömmar och leva här och nu! Pop ska beröra och nog fan berör det här! Jag tycker så här: kom och lyssna. Jag är övertygad om att du kommer ta detta guldpatinerade charmtroll till kille till ditt hjärta. Nästa gång du ser honom i Stockholm så kan jag garantera att det inte blir på ett sådan intimt ställe som Nada. Unikt tillfälle med andra ord. "Jag var där"-varning på den också!
http://www.myspace.com/guldgossen
DJ:s:
Pauline Benthede (Rockfoto) Överjävlig fotograf som nyss flyttade hem till Stockholm igen med bachelorexamen i fotografi från Högskolan För Fotografi i Göteborg. Om jag gissar rätt så kan det bli allt från Dolly till NY Dolls i högtalarna. Bra smak!
Anna Flytström (fd Djungeltrumman GBG, fd City GBG numera Aftonbladet/Sofies Mode) Skrev om musik/nöje innan du fick dina första mjölktänder. Har varit med i fler musikvideos än SMK-Frej. Jag gissar på att det kommer bli en del låtar från skäggiga män med gitarr när Anna spelar. Bra smak även här!
UPPDATERING: Åsa Hjalmarsson DJ Urö, Mattrissan, Indie-Jan-Åsa. Körde i vintras Klubb 031 med mig på Knast. Stockholms popdrottning med stark dragning åt både hav, Evert Taube och Götelaborg! Jag kan lova att det blir minst en Håkan-låt! Precis som de andra: Bra smak!
Med andra ord, det kommer bli en smakfull blandning från söders TRE bästa brunetter som du inte vill missa en sekund av! Jag kommer ta över båset då och då för att bjuda på det bästa från internet. Musiken du inte visste att du gillade!
Jag ser gärna att ALLA jag inte känner i Stockholm kommer och blandar sig med ALLA jag känner.
