Alltså, det är för varmt för inomhus vänner men ändå, här kommer lite nya internetvänner:
Fulmakten Minimalpunken är här! Och du kommer slå sönder fönstret! (och hur var det nu, först The weather in sweden/Salty Pirates trummis fram och blev halva Almedal, sedan gick deras trummis fram och blev Fulmaken eller?) Elisabeth Johansson Lyssna på I love you more…
We are the storm Bra med band som fattat att bandnamnet kan utrycka något. Skrikpop som överröstar stormen!
I helgen blir det en jävla massa sol och sedan Popadelica i Jönköping. Du kan vänta dig goa intervjuer med Hajen, Anna Järvinen och Babian. Japp, nu blir det ännu mer rörligt på bloggen!
Jag tror ni håller med, det är väldigt mycket män just nu. Eller rättare sagt hela tiden. Och Jerry tjatar hela tiden om att det bara är män och jag är en man så allt går förmodligen bara runt runt runt… Men så kommer då det där bandet som bryter tystnaden, det där bandet som du faktiskt måste vara modig för att gilla. Män i kavaj behöver men inte riskera något för att gilla, det sitter på pränt både här och där. Men män i undersköna färglada drakkostymer med tillhörande byxa och bakfyllesmik måste du vräka ut allt på golvet för att gilla. Du måste våga stå för dig själv för att gilla dem, för innerst inne är du en feg lite råtta som bara springer efter råttfångaren.
Det här kommer ändras, snart står du där och ber om en plats längst fram när Kavalleriet spelar. För ibland händer det, ett band tar steget och förändrar något. Den här gången inte i grunden utan mer hur man ser på band som en helhet. Att allt är viktigt. Även om nu Kavalleriet gör pop så finurlig och bra att du slår kullerbyttor så har de något mycket mer. De har tänkt.
Ta bara grejen med kläderna. Ja, du ser ju själv, när såg du något liknade senast? Nä precis. Och det är inte något spex, det är allvar och kläderna är mycket fina. De passar in, lika så sminket som även hela kompbandet har. Kavalleriet befinner sig i gränslandet mellan festen och dagen efter, mitt i den blå timmen. Vargpasset. När allt vanligt förnuft löses upp och du kan bli väldigt sorgsen. Samtidigt spritter det i benen, dina vänner är där och musiken är på topp. Kvällen har suddat ut dina ögon, slitigt sönder hjärtat och hoppet. Ändå dansar du. Det är en märklig tid.
Om du då gjort som de flesta manliga musiker här, då hade du fortsatt supa, allt är en tävling. Du hade varit ängslig och tårögd. För det får man brudar på. Eller du får lätta flickor på det, de som går på hela kavajenprylen.
Nu står jag där och får tårar i ögonen för Kavalleriet är så bra, på riktigt. De är så fina, ni andra kan sjunga om er utanförskap och er skit. Men hur mycket utanför är ni egentligen i era rutiga skjortor och era hej-på-dig-åh-hej-på-dig. Kräng på er de vackraste kläder om ni vågar! Ger er ut på tunna isen, sätt sprätt på credden. Dränk luggen i bensin, tänd på för fan. Bli odödlig och upplös dig själv på samma ruta.
Rent krast är det trallvänligt. Det är en fin känsla när vi är många som sjunger med:
Tänk så mycket skit man måste se för att bli fri
Men det kan ju också vara så här, Kavalleriet finns bara för att göra mig lycklig. Vi tar och kollar av några parametrar:
Pop. Check. Tamburin. Check. Smink. Check. Färgglada kläder. Check. Dubbelsång. Check. Oneliners som man kan ta med sig. Check. Visselvänligt. Check. Trummor i marchtakt. Check. Jag slutar där.
En grej till bara, roligt att se bandet, de verkar tycka det här var det roligaste de gjort sedan de fick ligga nyktra. Man blir glad av att se glada personer på scen! Och ja, Kavalleriet kan vara det minsta bandet som både har med sig kostymansvarig och sminkansvarig. Efter sånt finns det bara en väg. Framåt! Uppåt!
Nu tänker jag följa Kavalleriet underförstådda programförklaring: ut och klä mig fint varje gång. Livet är för jävla kort för svart! Yaihay!
Tillsist: Har nu läst boken om Broder Daniel… Jag är faktisk besviken. Det är ett hafsverk, något som skulle platsat i GP Söndag. Det berättas samma historier som redan stog omnämnda i det omtalade Sonic numret. Jag saknar personlighets förklaringarna, det som gör en riktigt bra musikbiografi bra. Jag rekommenderar ändå boken. Det är en viktig historia. Dock verkar inte riktigt bokens författare förstå vad det är som är så stort och viktigt. Det är lite von oben, något som man kan läsa mellan rader, att det är en ungdoms grej. De verkar inte förstå att även de över 19 kn totalt uppslukas av Broder Daniel. När du ändå är på gång, läs hellre ”Bedårade barn av sin tid”. Det är David Bogerius fantastiska skildring av ett bands uppgång och fall. Riktigt närgånget. Eller läs ”Freak” om Freddie Wadling. Även där, nära och kärleksfullt. Utlämnade utan att vara elak. Och det är kanske där som Broder Daniel boken brister, det visar sig att allt kanske bara är ihåliga myter. Bra så, men problemet är att det någonstans spricker, och då blir det inte lika kul längre. Någonstans måste man ha belägg för sina myter, annars skall man låta dem vara just myter. Det vill säga, inte rafsa ihop en bok. Låt oss nu lägga Broder Daniel på hyllan ett tag, låt oss viska fram sanningar på överfulla dansgolv. Låt de som vet få veta och skit i de andra.
Nu skall det då avslöjas vilka som döljer sig bakom Kavalleriet. Det är ingen överdrift (som jag annars rätt friskt brukar syssla med) att nyfikenheten har varit stor. Folk har gissat, folk har spekulerat och många har försökt pressa mig på information. En Grammisvinnare alltså? "De måste vara någon från Almedal, eller i alla fall någon från Göteborg!" "Jag tror det är han som spelar bas, han den snygge...Ah vad heter dom....Ja, du vet han den snygge..." "Ah, det är ju någon i Dreams End som fått hybris"
Inte blev snacket mindre när jag gjorde det här tvinslaget i början av februari...
Nåväl, eftersom jag hade den första intervjun med bandet så är det ju inte heller mer än rätt att jag också avslöjar vilka som är Kavalleriet.
Kavalleriet är Robin Danielsson och Christofer Byström. Robin spelade förr i They live by night och Christoffer spelar fortfarande där. De båda kommer från Jönköping och har spelat ihop sedan de var väldigt små. Bland annat går ryktet att om att de en gång hade ett band som var förband till Yvonne. Christoffer hittar man också i GT.
Jag ringde upp Christoffer:
Torsdagen den 23 april på Svanen är det premiär, jag är galet nyfiken! Kolla in kläderna! Lyssna på musiken! Det kan bli en spelning att minnas!
De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).
Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!
Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.
Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!
Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!
Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.
Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!
Tillsist: När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.
Tillsist2: Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!
Tillsist3: Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!
Innan allsköns myndigheter kommer springande och sätter Johan och Ivan i finkan: Den person som var underårig och vistades på Kontiki drack inga öl. Personen var bara på plats en kort stund. Punkt.
Maria Nyström ler. Hon älskar sin musik och det gör hon helt rätt i, för den här samplingspopen är lika sprudlande som våren genom asfalt. Stundtals lika oväntad som Regina Spectors minisymfonier, mörk som nedsläckta alléer Karin Dreijer -trummor och vilsamma försiktiga bomullsmelodier.
Nu hade detta kanske inte varit världsomvälvande om det inte vore för det stora DET, och lyssnar du på Myspacesidan förstår du förmodligen inte ett skit. DET stora ligger istället i hur Maria ”gör” musik live. Hon kan börja med ett handklapp, till en början skevt och märkligt. Detta spelar hon in och kör i loop. Efter det slår hon på micken för att skapa rytm, drar lite på gitarrens grövre strängar, har några få ljud på mp3, lägger jazzkörer och plötsligt sitter vi där mitt en helt fantastisk låt! Då börjar Maria sjunga, vackert och finessrikt.
Tänk dig Erik de Wahl korsat med en lite mer analog Firefox AK…
The Naima Train, som Maria kallar sig, är en fin upplevelse. En stort ögonblick på Kontiki. Jag säger redan nu, om Way out West hänger kvar kommer hon om något år stå där istället, ett stenkast bort och med flera tusen i publiken. För Maria är precis den sortens musik vi alltid kommer gilla, den egensinniga, framförd med ett leende och där kärleken till musiken är total.
Okej, nu kommer del två i det märkliga med Maria. Hon är 16 år. Alltså 16 fjuttiga år och redan så här bra! Det är alltså inte ens tillåtet för henne att uppehålla sig på Kontiki, och det gör hon inte mer än nödvändigt heller. Tack för att ni vågade ta dit The Naima Train, jag är en fin upplevelse rikare! Sen kan man nämna att hon tydligen redan gjort 120 låtar, att hon spelar alla instrument själv, att hon producerar sig egen musik… Ja jävlar.
Tyvärr, både Tom Howard Skantze (som hade lite små gött blås!) och Härna Lawn kom i skuggan av nybildande Maria Nyström. Även om jag verkligen gillade Härna Lawns lekfulla jazzpop. Maken till soft trummis har man sällan sett! Och Emil Carlsson är en fantom på pianot!
Tillsist: Att det från och med 1 juni blir förbjudet med gatumusikanter i Göteborg är inget annat än en skandal! Och hur tänker de att man skall få tillstånd, skall det hållas auditions i stadshuset? Och vad blir straffet om man inte har tillstånd? Hets mot örongång? Nä, upp till kamp nu musiker för den fria musiken!
@sweople #Boris&J chk Boris & The Jeltsins!Bra viktig pop,P-vik i fred. Inte skitnödig men politiskpop. Mer kärlek än socfrågor. Tack.
Tillsist: Två viktiga datum: 24 april släpper Vargpakten sin skiva och 30 april spela de på Svanen. Ni som följer med här känner redan till dem och nu finns alltså fler låtar att höra.
Tillsist2:
(Klockan ballade ur... det är alltså torsdagen den 23 april på Svanen som gäller för Kavalleriet)
Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…
Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan. Lyssna på klippet nedan:
Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.
Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.
Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.
Tillsist: Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag! På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!
Hugo skriker i slutet av konserten rakt ut. Som av en händelse. Självklart men med desperation. För det finns en ängslighet, att inte nå ut, att inte bli hörd, att inte bli sedd.
MAKT!
Fyra bokstäver som inte ofta sägs. För de som har den bara har den säger det aldrig och de som borde ha den måste säga till. Makthaverskan, där Hugo spelar gitarr och bas, skall ha makten. Makten över tiden du spenderar på att lyssna på bra musik.
Helgen i Stockholm börjar på Debaser Medis... tydligen är "alla" andra på Florence Valentine varför det är väldigt lite folk i lokalen. Det är både skit-samma och väldigt synd. Det sista för att de då missar Boris och The Jeltsins. För det är ju så att de är de nya Florence. Det är samma känsla som FV i början, innan känslan tog slut och hitte-på-politiken tog över. (det där bygger jag på att Love Antell, som då skall vara väldigt politisk, i en radiointervju inte hade något svar på den enkla frågan om vad han skulle göra om han fick bestämma över världen en dag. Han fick ändå flera minuters betänketid.) Ja, men nu tappade jag tråden,Boris och The Jeltsins är politik ändå, men mer den personliga politiken, den som gör upp med sig själv. Och de har energi som trots den stillastående publiken skvätter.
Jag blir pigg av Boris och The Jeltsins, för de är den finaste mixen av Håkan H, Olle L och skitiga bambabord. De är killen som står upp, kastar knäckemackan med smöret neråt och börjar gå. Slutar inte förrän hela skolan gått med i tåget. De är råttfångaren vi följer. Skillnaden är att det här gänget har ärliga avsikter.
På fredag spelar de på Pustervik, gå dit och älska långfredagen, dansdagen!
Sen var det Franke... Jag såg dem på Storan och först slirade de sig igenom tre låtar, påtagligt nervösa och med dåligt ljud. Men den gången tog det sig. Tyvärr händer inte samma nu. Kanske är det så enkelt att pressen är för stor. Jag förstår inte vad som händer, Franke är ju fantastiska på skivan, den som växt hos mig och tagit storslagna proportioner, men det vill sig liksom inte.
Ner på golvet Franke!. Träng ihop er, var den gemensamma knutna näve ni faktiskt är. Måla världen i svart och låt murbruket spricka. Jag kommer inte överge er.
Lördag och tunnelbanan tar mig till okända marker, Sjöhästen och Klubb King Kong. Bra ställe, dock världen dyraste jordnötter. Men det spelar mindre roll, jag är där för framtiden kommer på besök. Framtiden stavas och låter Makthaverskan... Okej Okej nu kommer vissa vissla och bua, de kommer flagga med BD fanan och hela jävla GBG truddelutterna. Jag låter er hållas, den här gången också. För i sångerskan Maja har Makthaverskan hela världen i sin hand. Hon är den mest desperata, ylande och rakt-på-sak personen du kommer höra det här decenniet.
Som om det nu inte var nog med att jag är där, de hör bön och börjar med att slänga min favoritlåt rakt i ansiktet: German Boy...
Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.
Om ni vill kan ni rita en fyrkant runt den meningen. Jag skall försöka förklara. Det är kris i landet, det gör ont att läsa om vardagen. Unga, gamla och alla däremellan får slag på slag. Folk mister jobbet, de förlorar sina sparpengar, själens sol verkar ha tagit semester för gott. Makthaverskan fångar kirurgkänsligt tidens anda. Hela luften dryper av cynism och tångstankar. Majas röst säger precis det vi alla tycker, det är ett helvete just nu. Makthaverskan ger oss inte en flykt bort. De knuffar oss rakt in i draken gap. Tuggar sönder vårt hopp om att det går över, sliter bort plåstret utan förvarning, fyller glaset med vinäger. Makthaverskan är hela landets glasbit i naivitetens kyckling. Vi får vad vi förtjänar för att vi gått runt i lyckorus allt för länge. Klipp ut, knyt handen i fickan och försök inte härda ut. Det kommer bli värre.
Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.
MAKT!
Makthaverskan spelar på Diamond Dogs på söndag... Du vet vad du skall göra. På allvar.
Tillsist: Eterlysning! Det har bandet spelade i tunnelbanan i lördags natt, vid Slussen...
Vet du vad de heter? Hör av dig! Skönt tilltag! Jag skulle fråga vilka de var men så kom den där underjordsvagnen och jag missade tillfället.
Här kommer saltet, var har du såret? Ska du spela soul så måste du ligga med micen. Alltså, verkligen. Du måste ragga upp den på det fulaste sätt och sedan ligga med den. Annars blir det ingen soul. För soul är allvar. Det är insidan på utsidan, det är sex och det är svett. En urkraft när den är bra, skriket du inte kan vara utan. Soul är publiken och bandet som en enda organism. Ett brev direkt från hjärtat, skrivet av någon som inte kan skriva men som får fram saker ändå. Soul är att ligga med micen.
The Tracks ligger inte med micen. De kysser den knappt. The Tracks soulförsök kan närmast beskrivas som buskissex, alltså helt på den andra planhalvan mot sexigt sex. Så, vad händer då den här vårkvällen på Kontiki, när The Tracks står på scen? Det händer ingenting. Inget rör sig, inte en flämtning, inte ett ljud. Det är som lokalen vore tyst, tom och avsläppt långt ute i skogen. Det är ändå ett band som står på scen, inklädda vita skjortor med svarta slipsar. Och så sjunger de om hur kvinnan skall låta mannen få vara "sig själv" ibland.
Förlåt, hallå? The Tracks är en enda stor fördomsmaskin om vad som är soul. Det är inte ens stolpe ut. Lite tisslande och tasslande om romantikern i dem. Om The Tracks överhuvudtaget skall beröra någon på riktigt så måste de tänka om. Helt. Försök inte bli era idoler. Bli nya istället. Jag tror att ni för ert eget bästa skulle satsa på något helt annat, en helt annan musikstil.
Ja, jag tänkte ju gått på Loney, Dear men hör och häpna: Det var slutsålt! Alltså, det vara bara förköpta biljetter. Har aldrig varit med om att det hänt en vardag på Pustervik. Jag var där en stund innan men det hjälpte inte. Men det är ju fantastiskt roligt för bandet och alla andra inblandade! Tråkigt för mig, jag gillar Emil. Som man kan läsa här.
Tillsist: Makthaverskan i Stockholm på lördag! Och så kanske Franke i morgon i samma stad.
