Här kommer den andra Jämställdhetskollen (den första hittar du här). Den här gången besökte jag det nya fina stället, som har popklubb ibland och mer sällan. ---------- Plats: Ritz (Klubb Indieanen), Bastionsplatsen, Göteborg Tid: 00.15 till 01.15 den 30 augusti 2008
DJ: BD/The Plan - Teo samt diverse andra...killar.
Publik/besökare: Blandat. (väldigt tomt fram till tolvsnåret)
Klockslag: 00.15 till 01.15
Antal låtar med män: 13
Antal låtar med kvinnor: 2
Not: Det spelas inga hits här inne, det gäller att överglänsa publiken med sina "svåra" låtar. Är det någon låt man ändå känner igen så är det med en man. Ibland blir det spontandans ändå. Oftast endast en låt i taget, då dj:n väldigt effektivt dödar den lilla dans som uppstår genom att lira något odansvänligt direkt efter något dansvänligt. Det bestående intrycket är att här skall man glänsa med skivsamlingen. Det hela känns väldigt 90-tal och skivnörderi. Jag saknade festen. Och kvinnorna i musiken, tretton mot två under en timme är inte okej. De timmar jag var där så kan jag säga att statistiken stämmer väldigt bra.
Vilken parad! Vilken marsch! En strålande uppvisning i god smak, Bonjour recordings är landets just nu bästa skivbolag. Om man skall hålla på och känna för skivbolag. Men jag gör det. I tider när skivbolag låter lika sexigt som gatsten så älskar jag BR. För det här lilla skivutgivarföretaget drivs av kärlek och passion till bra musik. André Vikingsson har en uppenbar/självklar känsla för musik tydligen, varje band han bjuder in till Bonjourfilten är ju bra. Jävligt bra till och med. Att det sedan ordnas fina fester är ju nästan bara för mycket. Tack finaste skivbolag!
Torsdag kväll har inte varit någon hit på Pustervik. Många har varit kallade men få har dykt upp om man säger så. Men när Erik Dahlbergsgatan har sommarpaus så blir Järntorget punkten. Här är vi och här är kalaset. Väldigt mycket trevliga människor gled runt mellan gula/laxrosa/blåa väggar. Och det var som sagt en dunderkväll som bjöds!
Eller, ja det började faktiskt inte så kul. Nu blir jag tvungen att hugga bort all text jag nyss har skrivit: Kasban. Ser ut som Mando Diao och låter som Bo Kaspers Orkester invävt i Dungen. Okej okej, i några få sekunder här och där lät det som Ingenting. Jag stoppar nu.
Sedan brakar det på!
Mockingbird, wish me luck är till viss del väldigt hemliga. Här står då ett band som efter 20 sekunder får mig på fall. Storslagna melodier, klassiskt låtknåperi utan effekter. Stor intelligens. Tänker på David & the Citizens, fast med ännu mer kollektiv känsla. Det är nog det som gör det här så bra, MWML är en stor organism som fungerar samtidigt. Hela cellen är ett och har en gemensamt medvetande. Höger hand vet när vänster fot rör sig och så vidare. På detta kommer de finaste melodierna. De stora invecklade sakerna avskalade, för att sedan byggas på/upp igen. Legopop, där varje bit är viktig för helheten men där också varje bit är ett stycke design historia.
Jag gillar band som med sin närvaro uppmanar till uppbrott och upplopp. Som får en att slå någon på käften och börja kasta saker omkring sig. Portrait Painters, ni kan redan nu boka tid hos er favorittatuerade och kavla upp skjortarmen, är så överdrivet bra och det här kommer slagsmålet. Det är samma känsla om Bad Cash innan de blev trötta och la ner, Alex slirar runt utan mening eller mål och samtidigt sjunger han släpigt. Näven i luften och vi är störst. Det är inget som sägs från scen men det är underförstått. Jag älskar det! Fy fan vad bra det där var! Jag känner lyckan av att sett det här bandets första spelning, det kommer nu att följa tusen och åter tusen spelningar med Portrait Painetrs runt om i stan. Jag kommer gå på dem alla!
Betray and Sunshine är en överjävlig låt! Körpartiet, som publiken direkt nynnade med i, är psalmklass! Stort!
Nu sätter jag mig och väntar på att det skall komma upp posters på stan om att PP spelar på Underjorden, inträdet är 40 kronor, att ölen kostar 20 spänn och att Portrait Painters spelar sist. Det kommer bli höstens fest! Saker kommer gå sönder, hjärtan kommer brytas och alla får hål i sina huvuden.
Så där, Alexander Gustafsson, nu har jag skrivit om dig på "min jävla blogg". (jag tror ändå att du skrev det där med kärlek) Gör man så bra musik, ställer man till med sådan underbar oreda i mitt huvud, ja du hamnar man här. Förmodligen inte det mest creddiga men skit samma. Vänj dig!
PP var så bra att jag glömde ta bilder...
Debatten har varit stormade om Pats på Bliss var bra eller om det var pinsamt. Jag håller med första laget, det var bra. Riktigt bra. Inte blev det sämre den här gången! Om jag säger det så här: Ni som avfärdar Pats som dåliga på scen är trötta/äldre/tråkiga och vill egentligen inte se musik live. Ni vill inte tvingas välja sida, ni vill egentligen sitta hemma och kolla på plasman. Alternativt gå ut på något "säkert kort". Pats är det osäkraste som finns, en pistol fastsatt på en vindflöjel i storm. Hela havet stormar och hitta nålen i höstacken samtidigt. Men om man är öppen slumpen och gillar att "tappa ansiktet", då gillar man Pats live. Det är en föreställning i utlämnade som man få se, rakt in under huden på Patrik Jenssen. Inramat med poplåtar som får Anttila att hoppa högt. Pats är ren och skär frusteration, den nakna strävan efter något bättre. Det är saknaden och längtan mot horisonten. Pats är Ikaros, för nära den lockande solen och störtande i havet.
Det är romantik.
Släpp skivan NU!
Bonnie & Clyde blir större och bättre hela tiden. Nu kom de kanske inte riktigt upp i samma klass som på Bliss, men men det är ändå väldigt bra. Allsången/skriken under Guess there´s no one lyfter bandet över takåsen, och den lilla meningen i Högstadiet, "like some Emoband" kommer förmodligen tryckas på en tröja precis i din närhet. B&C slipar knivarna, laddar om och snart smäller det rejält. Likt att sitta och titta på kvalificeringsloppen på OS, samma folk men alla väntar ändå på finalen och världsrekordet. B&C har ännu inte slagit sitt eget världsrekord, men snart kommer det. Var så säkra. Undertiden kan man njuta av den underbara känslan av ett band som har förbannat kul på scen!
Bye Bye Bicycle är den här gången verkligen ett band! Inte bara en person. Det är dans och disco i hela hallen och ställer väldigt många andra i hörnet. BBB är samban, är kalaset och är mörkret. Allt är inte bara roliga hattar, det finns en melankoli, ett mörker och ett horisontalt västkustregn. En ensam promenad hem från bästa festen, utblottad utan skor. Stan sticker hål på huden, du lämnar blodspår mellan kullerstenen. Men du är glad. För någon log åt dig. Någon såg dig och någon tackade för att du var där. Just då börjar det hagla...
Mitt i Stop, wait or go hoppar Anders Malm ner från scenen och går fram till sin fickvän. Han kysser henne så passionerat att vi nästan rodnar. Bandet låter sången rulla på, samma slinga om och om igen. Det är en över molnen upplevelse, så vackert och så ärligt. Musiken sätts i en viktigare kontext, livet är viktigt och det är därifrån som allt kommer. Love & Happines uppfinner sig själva varje gång, den här gången blev de ett kärleksånglok. Omtyckta i monotonin. Anders har rösten, har närheten. Jag litar på honom, har säger som det är. Ordet storstadsromantik ligger nära. När jag senare cyklar hem, hör jag L&Hs gitarrer rulla in från hamnen, ljudet studsar i fraktfartygens gigantiska magar. Det är svart och tomt. Och där inne fladdrar en ficklampa. Batterierna håller på att ta slut, glödtråden flämtar till. Allt är på upphällningen, snart är det över och mörkret omsluter dig. Då är det viktigt med människor som visar vad det handlar om. Som hoppar ner från scenen och kysser någon.
Om du missat videon som jag gjorde till L&H:
Eftersom jag tydligen bryr mig ändå så kommer här en liten lista på de trevligaste skivbolagen just nu: Bonjour-recordings (som sagt) Luxury (behöver ingen förklaring) Lovers United Records (för att de släpper Nina Natris skiva) Fridlyst (släpper bra saker lite från sidan)
Tillsist: Jag undrar vad BD/The Plan-Theo kommer spela för skivor på Indieanen i kväll? Skall någon med till Ritz och höra efter? Dyrt som fan, med det är snygg inredning.
Tillsist: På torsdag har Augustifamiljen finbesök framför micen, Magnus Carlson (Weeping Willows) och Markus Krunegård! Tiden är 21.00 och platsen Liseberg (ja jag vet...du behöver inte påpeka det tack). Kan bli kul!
Kolla på killen till höger i början av klippet ovan. Det där är Erik Londré som spelar bas i Bonnie & Clyde. Hans kroppsspråk säger allt. För det var verkligen en sådan spelning, en mästarspelning! En konsert då man är på toppen av kullen och kollar ner. B&C gjorde den bästa spelningen jag sett med dem. Allt satt precis där det skulle, frukten var färsk, det var pudersnö, det var tre i rad och det var den perfekta vågen. Samt världsrekord på 200 meter.
Okej, det var en kväll som var köpt. Råköpt. Det stora (nja...) ölmärket hade köpte hela Magasinsgatan, gick man in de natt öppna affärerna var det gratis öl och hängde man på de varliga ställe stod ölmärket på strategiskt utvalda platser. Allt för att locka till köp. Jag gillar inte fulspons men när man tänker efter, hade detta hänt på Magsinsgatan utan spons? (minus gratis öl i butikerna). Inte vet jag men jag tror inte det. Tyvärr har det gått så långt att de riktigt bra sakerna aldrig kommer in på "de fina ställena" om det inte är så att någon betalar. För de här banden har ju spelat ute förr, men inte att det brukar vara så centralt, inte så mycket folk. Märkligt det där. Som om ordspråket blev sant: Pengar styr. Eller rättare sagt: Välj din scen noga.
Tillbaka till det väsentliga, Bonnie & Clyde. Det var nog spelning nummer tio med mig i publiken och när prickar de in den bästa! Det var bara att lyssna på allsången i "Guess There’s No One". Eller lyssna på publikresponsen i "Högstadiet". Speciellt när det kommer fram till textraden "like som emoband!". Vi skriker så lokalens, för kvällen hel malplacé, brats spiller på sina pullovers. Jävlar vad vi är ett med bandet!
Den som inte där och då fattade att B&C har tagit sin in i våra hjärnor, in i huvudet på Göteborg. Den som inte såg ljuset just då, den var inte där.
Kolla på Erik Londré till höger i klippet igen. Precis så stort var det. När känslan tar över, när det inte går att styra vad man känner. Armarna åker rakt upp. Lyssna på Fanny när hon precist så avmätt som det går sjunger, närvarande och distanserat på en och samma gång. Kolla på Karin, hennes aldrig svikande entusiasm och upp över molnen med hela publiken utstrålning. Se på Anton, se Bo, se Jon och känn leendet sprida sig. Kolla på Rill Spector, hur han släpper stolpen och kommer rakt in i matchen, sätter det avgörande målet och går till final.
Så där höll det på, låt efter låt. Det var en stor dag i Göteborgs historia.
Rakt över till Bye Bye Bicycle. Ni andra i bandet för ursäkta, den här kvällen är BBB bara André Vikingsson. Det är bara han som syns, rester sig över resten av staben. En bra kväll med BBB är en väldigt bra kväll, den här kvällen går det på halvfart. Tur då att André lyfter showen. Kanske är det bara så att jag hört låtarna för många gånger, att bandet spelar dem för bra, för svängigt exakt. Något är det. För den här gången på Bliss var det bara André jag såg.
Kanske var det just det här som gjorde det:
Det är ju rätt elakt att koka ner BBB till några höftsvängningar, det är ju så mycket mer än så. Men...ja alla har rätt till en vanlig dag på jobbet. Det den 23 augusti 2008 var det BBBs tur. Höftsvängningarna var bäst.
Ingen har väl missat punkvinden som blåser i stan? Visserligen la Replokalen i Gårda ner sin verksamhet på UF just den här kvällen, men allt annat finns ju kvar. Och i resten av landet skjuter punken upp likt sprinklers på golfbanor. Tänk på Samtidigt Som, Hästpojken och Den Stora Sömnen. Alla älskade och bra. Men faktiskt, den bästa, ärligaste nya punken står Pats för. Många klagade, några gick till och med under spelningen. Jag njöt.
Pats den här kvällen var ett stort jävla långfinger mot världen. Om punk står för upproret så var det här precis så smart som det verkade. En granat rakt in på Bliss, En spetsad molotov rakt i huvudet på skitnödiheten. Plötsligt framtår alla andra "nya punkband" som sökta. Retligt va? Att bandet som inte utger sig för att vara punk vann priset? Det måste kännas för er som det kändes i synthsverige när "Tyskarna från Lund" gick och vann synthpriser. Jävligt snopet. Och till viss del knäckade. Använd nu den knäcken till att spetsa långfingeret.
Pats gör de bästa låtarna och nu väntar jag spänt på skivan!
När sista låten "Sanningen och Ångesten" nästan är över faller Patrick Jensen. Bakåt och handlöst in bland förstärkare och sladdar. Där blir han liggande.
Tillsist: Vissa ger sig aldrig. Spela vinyl trots att anläggningen uppenbarligen inte funkar för det, det lät som ljudet kom genom en frottéhandduk. Ge er!
Tillsist2: Ni har väl inte glömt att ni kan se alla videoklippen jag lägger upp i högre upplösning? Klicka på klippet och när du kommer in på Youtubesidan klickar du på texten nere till höger där det står: watch in high quality
Tillsist3: Det var trevligt på Magnus&Magnus i lördags... the dj spelade fina låtar. Som att slungas typ tre år bakåt med hjälp av musik...
Tillsist4: Haha vilka idioter!
Tillsist5: Jaha, om jag inte tar ut några pengar då? Ber ni mig fara åt helvete då?
Den stora sömnen Yehaiii va bra de nya sakerna är! (som jag förmodligen inte skulle få lyssna på men det skiter jag i...) Punk å helvete och skit! Onlinerskungen Stefan är tillbaka! Kom kom kom förortsbarn, kom så bränner vi innerstan!
Snart spelar de i Göteborg igen!
The Icehorse Så återhållsamt, så fint, så stort. Lyssna på "Giant Finger" tycker jag.
Ching Chong Song Jag vill höra "Lynette" på min födelsedag! Punkt!
Video: Snygg och obehaglig:
Jag blir tokglad när jag ser den här:
Tillsist: Ikväll blir det kvartersparty på Magasinsgatan:
Krutet läggs på singellåten, som skall locka in till vidare lyssning. Det vrids och vänds på alla reglage man kommer åt, allt för att krama fram den perfekta poplåten. Den odödliga klassikern. Låten som skall spelas på radio, användas i SVTs sportbevakning, låten som det stora reklambolaget köper. Låten som alla gillar, från människorna med pengar bakom dyra skivbord på Holländaregatan i Stockholm, via eliten i en liten röd stuga till alla städers popintresserade. Låten som skall föra bandet från replokalen bredvid motorvägen till scenen i parken. Låten som skall tända lamporna, öppna dörrarna, få folket på tå.
Det brukar vara en låt. Kanske två. Det är hur som helst lätt att urskilja dem, de är välproducerade och smarta. Ofta hittas en väldigt varm ljudbild, saker sticker gärna ut men inte så det stör. Om det skall störa så är det medvetet. Låten är också så pass originell att du direkt kan säga att det är just det bandet som gjort låten.
Så där brukar det se ut när ett band börjar bolla upp för ny skiva, det ramlar ut låtar på Myspace och man häpnar i första låten. Man tappar andan i låt nummer två…
Sen tar utfyllnadslåtarna vid. Alla ord är sagda, alla melodier verkar gjorda. När skivan väl kommer inser man att det bara var den där första låten som överlevde någon längre tid. Frågan är om ens den första låten var så kul när allt kom om kring och världen bytte årstid…
Här har vi då ”nya” They Live By Night. Jag skriver nya för det som nu ser är inte likt det gamla, debutskivan Art And Wealth. Då var det mer klassiskt uppbyggt, ett album som är väldigt bra, men singellåten Factory står ut likt en vimpel i styv kuling.
Fyra har blivit tre, man har bytt från en till två sångare inom bandet och ja arbetssättet verkar vara helt annorlunda. TLBN har på många sätt fötts på nytt, istället för att deppa ihop fann de kraft när den stora debutsmällen inte kom. Ut flög ett band som hittade tillbaka till det roliga med musik, att göra nytt och svetsas samman kring ett projekt som är en smula större än livet.
För det är så jag tycker det nya materialet är, en smula större än livet. I slutet av november hörde jag för första gången Endless summer, på en sliten mp3spelare. En magnifik låt, jag var tvungen att sätta mig ner. Det kändes i magen att nu var det stora saker på gång. Jag tog med mig den och spelade den ute, de som var i lokalen började vissla. Och de slutade inte vissla.
Hopp till slutet av mars, då får jag höra Meaningless Repair… och jag gillar den inte direkt. Den har något som jag har svårt att greppa. Efter tre lyssningar är jag fast. Jag var helt enkelt inte van vid att ett Göteborgs band gjorde så kompetent musik, en låt som kommer låta längre bort än Pustervik. Lika del gott pophantverk sprunget ur Brill Building, lika del musikalstorslagenhet och en smula västkust.
Emmabodafestivalen 2008. Solen har gått ner och datorns batteri blinkar rött. Men han tar ändå en chans. Trycker mellanslagsplay. Det distar, det spricker, det är något fel på utrustningen.
Genom det digitala faljerandet hör jag ett intro. The intro.
Börjar med en vissling, en nonchalant vissling likt den man gör på väg hem från efterfesten. Melodin kommer från ingenstans, när världen är på topp, när inte en jävel rår på en. När man med armarna löst svänger gatan fram, visslar. Stolt.
Sen kommer det som numera är en del av TLBNs nya verklighet, det hänsynslösa övertagandet. Intron som bär titeln ”Härskare i Heliopolis”.
Musiken som direkt fyller dig med energi. Pang på bara, ingen tid att spilla. Den raka motsatsen till evighets intron av smutsiga elektroduos. Det var just denna teknik som gjorde Factrory till en ångvält, ljudväggen. Catching Up har samma ”spaden-i-nyllet” mentalitet.
Men det finns mer. Bakom varje hörn väntar en överraskning. Catching Up är vår bergodalbana, vår slänggunga, vår vansinnesfärd på cykel ner för Masthuggsberget iförd ögonbindel. Det är vår tjurrusning i Pamplona, våra drömmar om att kunna flyga och den första solen i mars.
Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.
Den knakande skogen regerar.
Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag. Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram. Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.
Och den knakande skogen.
Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.
Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.
Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.
Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:
David Urwitz Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett! Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen. Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.
Sen börjar det.
Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.
Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!
Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.
Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.
Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj. Än sker mirakel ta mig fan.
Shiloh Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in. Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.
Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.
Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…
Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet. The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars! 2001: A space Odyssey
Almedal Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!
Samtidigt Som Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…
Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?
Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet… Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.
Tillsist: Torsdag går alla till Jazzhuset och lyssnar på Almedal och Skansros. Förfestar gör du på Pustervik med Mint Condition gubbsen. Tobbe (Irene) och Bollen (Hästpojken, BCQ och i fredags Broder Daniel) spelar skivor i baren. Missa nu inte Svart på Henriksberg på fredag! Själv är jag på Kräftskivefestivalen! Den bör du också åka på!
Tillsist2: In general request/In der Regel beantragen/I generell forespørsel:
For those who speak English: Just look a bit down the right-hand column, where you'll find "Google Translate" ... So you can enjoy this blog on there own language.
Für diejenigen, sprechen Deutsch: Schauen Sie ein bißchen nach der rechten Spalte finden Sie "Google Translate" ... So können Sie sich in diesem Blog eine eigene Sprache.
For de som snakker norsk: Bare se litt nedover i høyre kolonne, der finner du "Google Translate" ... Så du kan nyte denne bloggen på det egne språket.
Jerry goes global. Det är hybris deluxe det.
Tillsist3: Läs gärna kommentarerna i förra inlägget. Tyck sedan till.
Så var jag då tillbaka, från den där festivalen som inte är en festival. Tillbaka från den där festivalen som är tillrättalagd, som har fina mattor framför scen, som bjuder in alla. Festivalen för de som kanske nappar på erbjudandet ”Tanka 10 liter få en skiva med senaste hitsen”. Festivalen där människor pratar i meningar som ”Allt funkar så bra! Maten är god och kön till toaletten är kort”. Festivalen där ingen egentligen svimmade framför scen när de såg ljuset, när musiken totalt tog över deras liv. Festivalen som inte genererade en enda person som gick hem och startade band/skivbolag/klubb. Way out West är festivalen som är så harmlös att en kanin framstår som Satan själv.
Jag hann inte se så mycket, jag jobbade hela tiden, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Jag frågade mig själv flera gånger under festivalen ”Skulle jag varit här om jag inte jobbat?”. Svaret blev alltid Nej. Det är helt enkelt inget för mig, för på Wow fanns inget nytt att upptäcka. Inte så att jag redan sett alla banden, utan det fanns ingen ny musik att upptäcka. All var redan gjort, musik som passar många. Trött genrebestämd musik. Jag skulle gärna sett att några artister byttes ut mot andra, mer spännande. Och om nu festivalen var ”för alla”, var fan var tjejerna?
Alltså, 72 akter räknar jag till… och… nu kommer det… du bör sitta ner… 12 akter med kvinnor! TOLV! KOM IGEN! Jag fattar att fine Per Sinding-Larsen står med micen framför inte en, utan två, gubbar i skägg. (vet i fan varför jag nämner honom, kanske bara för att han alltid är så välklädd) Jag hoppas inte festivalen får något bidrag från vare sig stat eller kommun, för om skattepengar går till så ojämställda arrangemang så lämnar jag in ett papper till JÄMO. Ja, som du förstå, våra intervjuer i TV400 och på tv4.se var inte bättre de, vi hade TRE kvinnor bland de femton personer som kom förbi. Vi/Jag gjorde allt som stod i vår makt för att det skulle bli fler, men tex ställde Lykke Li in sin intervju när det var 40 minuter kvar och Kelis ville inte vara med, ej heller Sahara Hotnights…Så jag kastar inte första stenen kan man säga.
Jag tror faktiskt inte Way out West lägger en tanke på hur deras spelschema ser ut ur ett jämstäldhetsperspektiv. De kommer, precis som alla andra, att hävde ”vi tar ju de bästa”. Men hur kommer det sig att ”de bästa” alltid är män?
Nu är det slutgnällt för den här gången, här kommer lite goa grejjer du kan springa på i veckan:
Tillsist2: BD-efterfesten i Gamle Stan var skön. Bra musik och så rullade BD:s konsert från Lisebergshallen på storbild. Det hände inte så mycket, förutom att jag fick visa leg för att komma in och en journalist på en av stans större tidningar höll på att inte komma in alls "för att hon glömt plånboken", men festen var ett skönt avbrott från alla äckliga skivbolagsmänniskor och folk som ville sälja minneskort. Helt enkelt ett steg tillbaka till grunden. Långt från all creddighet och påklistrad ”men HEEEEJJ vad roligt att SEEEEEESSSS!” Jag satt mest i en soffa och tog det lugnt, pratade, drack 20 kronors öl och bara njöt av den sköna musiken. Jag var för trött för att engagera mig mer än så. En höjdpunkt var annars alla som dansade på scen till Shoreline, en låt som tack vare ett mindre strömavbrott i den gamla teatern, spelades två gånger på rad… Fan den som hade haft kraft just då. Min kropp var dock 100 år i fredags kväll. Tack ni som fixade festen, jag kände mig som hemma. Skönt.
Tillsist3:
Kolla från ca 3:40... galet roligt! Komma här och förstöra va?
Nu får du ta och följa mitt liv på min tillfälliga blogg här. Jag skall vara programledare i TV400 och på den här sidan från Way out West. Därför har jag en liten blogg. Det blir bakom kulliserna och massa annat dravel. Det hela kommer utspela sig från och med nu och till och med söndag, sedan är jag tillbaka här igen. Allt kommer bli väldigt roligt! Vi kommer sända live från festivalen typ 100 gånger med start på fredag vid 17.00. Sista sändningen är på lördag 00.10... Jag kommer dock försöka rusa till BD efterfesten på fredag, den vill man inte missa!
Det hände något i år. Något skrämmande. Saker som jag har svårt att förklara varför de plötsligt var där. Emmaboda förändrades, festivalen förlorade oskulden. Vitt byttes mot svart. Emmaboda blev till viss del kallt. Om det berode på den nya inricktingen med band som Neverstore, Kid Down och Raised Fist vet jag inte men obehagligt var det. En festival skall vara kul, inte ett ställe där man känner tryck och press. Eller får blod på tröjan. Inte ett ställe där folk går bannanas på husvagnscampingen (som annars brukar vara festivalpensionärernas fristad). Är det nya här för att stanna? Kanske sätter det hela sig till nästa år. Rädslan finns där att det eskalerar, obehaget, och Småland tappar sin själ.
En annan väldigt stor skillnad var att festivalgeneral Håkan körde med slips...
Jag försökte hålla kvar själen genom Indiedagis... läs längre ner hur det gick.
De tre dagarna börjar oväntat, jag går och kollar på CK. Det beror till stor del på att jag ändrat inställning till honom. När han var på Storan för en massa år sedan skrev jag att det var som att se Hiphop Idol och personen som åkte ut i första omgången. CK läste det och sökte upp mig... och var vänligheten själv! Så skön snubbe! Han bara accepterade att jag inte gillade hans musik. Tänk om alla tog lika lätt på livet! När sedan han och Jonk startade klubb gick jag dit och möttes än en gång av öppna armar. CK spelade också den bästa musiken som fick mig att dansa i timmar. På onsdagsnatten ser jag samma kille gå runt på campingen och sälja sin cd, han har en fin liten skylt på magen och pratar med alla. CK är helt enkelt en väldigt skön person. Då förtjänar man all uppmärksamhet!
Nu kunde jag ju spä på det här med att jag plötslig gillar att CK gör, men så är det inte. Jag har fortfarande svårt för hans musik, inte min påse. Men jag ser vad andra ser, han är trevigheten själv på scen. Utan att bli smörig. Han bryr sig om fansen, mycket. Och sen är nya låten "Äger" bra! Inget snack om den saken! Tokbra! Sitter som en smäck, hela festivalen sjöng på den hela helgen. Jag med!
Som så många gånger förr finns det alltid ett band med det där tokroliga namnet på Emmaboda, detta år Boris and The Jeltsins. Om det är ett "and" eller ett "och" verkar vara olika, men skit samma. Här hittar jag folkhemmets punkidoler. Sanningsägarna som kommer åkande i bil och pekar med hela fingret. Talar rätt och ger dig fel när du gör fel. Rakt ut. Tänk på blått, men tänk på den varma färgen i blått. Den där hårda men rättvisa sanningen. Mycket härligt! En av festivalens bästa!
Han ger sig på Pie Jesu! Han sjunger Pie Jesu! Det är modigt och helt underbart! Moto Boy står på scen med hårt yttryck och ger oss den mjukaste rösten. Mäktigt! Men sen händer något, det blir för mycket finsång. Varje låt är en total musiklektion i rätt tonläge. Lite för bra. Jag vill ha skit! Låtarna flyter in i vandra och jag kan inte riktigt hålla isär begreppen. Det är väldigt vackert visst, men men vackert är inte allt. Det blir för mycket modemagasin, och lite för lite innehåll. Ungefär som när gratistidningarna skriver glatt om något företag som gör persienner. Men han gav oss Pie Jesu i sommarsolen, det glömmer jag aldrig.
Äntligen fick jag se dem, jag har skrikigt om Cobra Charlie så länge att jag nästan tröttnat...
Navid Modiri är en trevlig kille som har begåvats med den största talangen: ombytlighet. Du känner såklart igen honom från Filmkrönikan, eller Navid Modiri och Gudarna, eller från poetryslam eller från radions Kvällspasset eller... Ja, det är samme kille, men olika lägen. I Cobra Charlie är han den obehaglige killen, som fascineras av blod, spyor och skott i ansiktet. En dystropi målas upp med detaljerade penseldrag, det är träffsäkert och så intelligent att jag backar. Med på scen är också Vanessa Liftig. Jag är tvungen att Googla och hittar att hon varit med på operan m.m... Husomhelst är hon skrämmande bra, hon skriksjunger och är obehaglig. Riktigt riktigt bra!
Cobra Charlie är teater, en kolsvart musikal. Inget för barn. När de sedan samplar Detektivbyrån blir krocken total, det mjuk snittas ruffigt upp och får helt nya former. Orden väller ut ur Navids mun, Vanessa skriker nere från samma brunn som du hittar i The Ring och gitarren skär dig med sina rostiga toner. Kortsagt: Det hela är skrämmande. Jag är glad att detta inte utspelade sig på natten...
Marcus Krunegård gör det igen, han bränner av en i det närmaste perfekt popkonsert på svenska. Men jag upptäcker en sak: bra konserter skall man inte kolla på förmycket. Jag har sett honom... en gång förut. Det är ju bara en gång, och den gången var det ju helt fantastiskt. Så varför inte denna gången? Jag tror att det handlade om Marcus mellansnack. Han var som en gnällig tant på Konsum, så puttrar på om att allt är fel. Frukten är rutten, mjölken är gammal och personalen kompletta idioter. Här står han på scen och gnäller om att stolen till pianot är för liten. Kanske skulle det vara humor, men det blev bara drygt.
Men ändå! Låtarna är så bra så bra. Som vanligt. Sist kommer Stjärnfallet och då är alla divaliteter borta och jag smälter igen.
Natten bjuder på Familjen, jag är på tokbra humör och dansar/studsar in i evigheten. Om den där konserten var bättre eller sämre än något annat vet jag inte, det var som vanligt, Familjen vet hur man får till en dans. Förmodlingen har det aldrig någonsin varit så mycket folk framför Skogen scenen!
Av någon outgrundlig anledning kollar jag in Elf Power... vi håller det där...
Fredagen började med väntan, lilla lilla Frukostpopscenen hade ingen ström och diverse fel. Många många hann samlas innan Kristian Anttila tillslut gav upp och körde ändå, trots att gitarrerna mest lät "schitzzzzzz". Bandet skulle med ett flyg men ville inte svika publiken... Och vilken konsert de bjuder på! Anttila med band är punk, de är rörigt och mullrigt men det skvätter om spelglädje. Låtarna går snabbare än någonsin och hela gänget ler från öra till öra. Jag tror att Kristian verkligen var ärlig när han efter en stund säger att det hela gav honom stor glädje, att det var roligt att spela trots att det mesta gick fel.
Jag älskar artister som finner sig! Man kan snacka om att det är professionellt, men här tror jag även att det är något annat. De gillar att spela, de älskar att stå där och de älskar sin publik. Vi älskar dem tillbaka! Förmodligen håller väl inte Kristian med men det där kan ha varit den bästa konserten jag sett med Anttila. Nu kunde man verkligen höra vilken kraft hans låtar har, de lever sitt eget liv och tål vilken behandling som helst. De pallar med att dras i smutsen, att sparkas på och att kastas in i väggar. Låtarna kommer ut helskinnade från va fan som helst. Stor pop!
Ser First Aid Kit och hittar tidlösa låtar, evergreeens som känns oöverskådligt bra. Varje låt har viktiga budskap, de har självförtroende och styrka. Jag har aldrig hört något liknade! Inga märkvärdigheter, men det är klassiska låtar. Här snackar vi livslängder på årtionden. Systrar Klara & Johanna är redan nu stora. Shit, de är bara 15 och 17 år gamla! Vad skall det sluta! Bevare oss väl! Var hittar de allt, när jag var femton skulle jag knappt fått ihop en liten text om att jag var sur på att det var punka på hojjen. Här står de här två och sjunger om saker som brukar ta många många många år att fatta, än längre att förklara för andra. Ojoj...
Martin Elisson är en märklig person. Ingen kan se så sliten ut och samtidigt be ödmjuk om ursäkt för förseningen. För att sekunden senare bränna av ett knippe sånger som är så bra att man smäller av! Kanske är det faktiskt så att Hästpojken mår bra av att inte dynga ner sig, att inte vara fulla och bröla. Nej, jag vill inte säga att de mår bra av att växa upp, för då kan det genast bli tråkigt. Här håller de sig balanserade, ger allt men håller ändå inne. Låter inget segla iväg helt okontrollerbart. Hästpojken är de högutbildade som spelar idioter. Originalet som visar sig vara miljonär men ändå samlar på burkar. En baglady med modeblogg.
Snacket inför Emmaboda rörde mycket Justice, årets största och kanske märkligaste bokning. Det laddades å det grövsta vid vagnen kan jag lova... Vi tar plats framför scen... vi väntar på att två gudar skall stiga ner... så tänds korset och... folk blir helt jävla galna. Inte galna som i glädjegalna utan galna som i aggressivt galna. Justice verkar plocka fram det sämsta i dansglada människor, folk slåss och kastar saker. Jag pallar med några låtar innan jag otroligt besviken ser mig tvingad att glida ut mot kanten, det är ett slag i mitten. Väldigt obehagligt!
Istället blir det samtal om feministteorier med Elenette bakom en bod. Varför finns det så få kvinnor som gör gitarrsolon tex... Långt mycket trevligare och givande! Jävla fransmän!
Sista dagen var både bäst och sämst:
Det börjar med Almedal. Och ja... bakfylla gör ingen glad. Men äh, det är och kommer alltid att vara stans, Sveriges, bästa finaste band. Alltså, med en sådan lägsta nivå, det var i ärlighetens namn flera hundra gånger bättre på Midsommarfestivalen, så kan man inte annat än hoppa. Väldigt bra ändå! Men det märktes att några var lite trötta... Nu ser jag ännu mer fram emot Almedal på Kräftskivefestivalen, för det här bandet behöver kicken att stå öga mot öga med publiken.
Tikkle Me blir bättre och bättre, hårdare och hårdare, större och större. Frida Herchenröther utvecklas och rösten blir märkligare för varje gång, det är landets bästa röst just nu. Frågan är när hon får göra en duett med någon? Tänk Frida och Karin Dreijer... De nya låtarna är mer komplexa, kanske en aning mörkare, men med samma underbart klarsynta aggressiva texter.
Egentligen trodde jag inte det var möjligt men Palpitation var bäst. De var bättre än jag någonsin hört dem, säkrare, mer kraft och hårdare blickar. Doppa en spetskjol i stearin, tänd på och gå kicka ner folk på stan. Vackert, visuellt och helt eget. Jag håller mig kvar, det är bland det bästa jag hört.
(om ni undar varför det blir kortare texter här, så beror det på att jag har sett några band många gånger och ja, det är roligare att lägga bokstäver på nya saker. Därmed inte sagt att de sakerna som inte får så många ord är sämre, precis som en låt på en minut kan vara bättre än en låt på tre minuter...)
Thermostatic har gått från att vara det viftade synthbandet till något större, de är mer tyngd bakom nu. Mognare men också storslaget. Nya låten Driving kommer sist och det är där jag fattar hur bra "det nya Thermostatic" är, mäktig låt som alla gillar. Den kommer hålla länge, en klassiker. Annars är det som sagt ett snyggare band, borta är lekstugan. Det är i sammanhanget något bra, för Thermostatic hade kunnat utvecklats till ytterligare ett skojjigt synthband med roliga ljud. Nu satsar med på bra melodier och bra låtar. Utan att tappa i originalitet. Och ja, ni såg rätt, Herr Skivbolagsdirektören dansade faktiskt en smula!
Detektivbyrån har också mognat, numera låter det väldigt vuxet. De flyttade in från skogen och tog plats på dansbanan. Det nostalgiska finns kvar, men nu mer i en uppdaterad förpackning. Som om de tider musiken handlar om flyttat framåt, från jordbrukssamhället till sjutiotalets gröna våg. Det är på inget sätt förknippat med sjuttiotalets musik, utan beskriver mer känslan. Det finns fler bilar, det finns fler maskiner och någonstans i gryningen kan man skymta en dator. En ny era är på väg, borta är naiviteten. In på arenan kliver ord som "produktionstakt" och "effektiviseringar". Jag gillar det nya! Utvecklade och modigt! Detektivbyrån har också festivalens bästa mellansnack! På skön dialekt!
Festivalens besvikelse var Lacrosse... men det berodde inte på bandet utan på den här killen:
Universums sämsta ljudsnubbe! Hörde du inte att Lacrosse har många röster som skall höras? Fattar du inte att vi inte vill höra gitarrerna högst av allt? Borde det inte vara krav på att ljudtekniker borde lyssna in sig en smula på banden de skall mixa? Tydligen inte. Du, Herr Ljudkille, förstörde ALLT!
Där slutade min festival, resten av kvällen innehöll massa märkliga ting såsom evighetsreggae och stenhård idiotimusik...
Ja, så var det det här med Indiedagis:
Som ni ser, jäklar vad det kom folk! Jag räknade till mellan 60 och 90 pers varje dag! Tack som FAN! Fina Småländska tidningen Barometern hälsade på, läs här. (kolla inte för mycket på bilden, jag skyller på att jag inte tvättat mig på tre dagar...) Stort tack till banden som spelade, stort tack till publiken och stort tack till alla snälla campinggrannar som kom!
Indiedagis i korthet:
Roligast: Svart som gick ut i publiken, runt publiken, runt en husvagn, runt en husvagn till...
Hårigast: Olle i Spring Johnny!
Varmaste applåden: Nancy Star efter Glimmerstjärna.
Håret-reste-sig-på-armen: Papitation med Too Soon To Give Up.
Högsta allsång: Carl du lever i en dröm med Svart.
Snyggaste gitarrer: Spring Johnny!
Snyggast ljud: Papitations trumpet.
Ärligast: Nancy Star.
Tillsist: Förtydligade, jag vill inte sträva bakåt, jag vill inte gå tillbaka till det gamla Emmaboda med gittarpop endast. Jag vill ha en blandad festival, men jag vill absolut inte ha våld! Ingen musik som uppmanar till våld. Vill någon ha det?
