Att jag aldrig lär mig.



Allt är som en upprepning av förra gången. Det är fint väder, mycket folk och Gud har löjlig hatt.
Och så alla dessa musikintresserade människor jag aldrig ser annars. Jag ser dem bara på Accelerator.

Men man skall inte klaga. Absolut inte efter att fått höra världens vackraste röst igen. Sasha Bell har en röst jag vill gå till sängs med. Det finns några röster jag verkligen gillar. Det har inget med personen bakom rösten, utan bara ljudet i sig.



När Essex Green går upp på scen står jag där långt fram, på vänster kant. Hon brukar ju ha sina klaviaturer där, och jag vill vara nära den fina rösten.
Även den här gången smälter jag totalt.


Vi får några nya låtar och en drös gamla. Jag gillar de gamla bättre, som "Julia" och "The late great cassiopeia". Den sista verkar resten av festivalen också gilla.



Men innan allt detta händer har jag totalt gått sönder i atomer för en kvinna som gör det värt att leva. Regina Spector är den coolaste, söta, bästa och smartaste människa som jag sett på en scen. Pianot verkar vara en del av hennes kropp, och rösten är ett instrument som hon leker med.
Hon är klassiskt skolad pianist och kommer från Moskva men har växt upp i Usa. Kanske är det hennes ryska gener som gett henne den underfundiga svarta humorn.

Det blir låtar och hur hon hör att några ligger med varandra till ljudet av en av hennes låtar, sånger om tillfälligheter och så denna "Us". Den är en så stor, så stor sång om vad det skall bli kvar av oss.
Om vem som bryr sig sen.

Hon överger också pianot en stund för att spela på en fin pastelgrön gitarr. Såklart blir det på hennes eget vis, vad annars. Det vrids ut ljud som jag inte trodde fanns i gitarrer.



Annars innehöll faktiskt inte kvällen så mycket att skriva hem om.
Jag kollade in Spinto band. De var ju bara ett i raden av alla anglosaxiska "tackatackataickticktick" band som förmodligen hajpats upp i NME. Men de har en bra låt, "Oh Mandy". Den slår ner som en molotov i det torra tråkiga gräset. Mer sånt!



Och så var var det ju såklart Love is all. Jag gillar dem, speciellt gamla favoriten "Make up". Det är galet popsväng och så Josephines skriksång. Skönt.

Jag kollade in Silver Jews, som var trista. Hängde lite på Death Cab For Cutie och det kändes som att äta majonäs.

På det hela taget så undrar jag varför jag var på Trädgårn igår, den här kvällen hade jag klarat med utan. Jag står fast vi de saker jag skrev förra året.
Men jag är väl för feg för att strunta i det nästa år, för man vet ju aldrig...

Tillsist:
Du som kom fram till mig i baren och sa att vi setts hos Christian Pallin...Jag kan fortfarande inte placera dig och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Kanske var jag ohövlig när jag inte kunde det. Men om du vill så kan du ju höra av dig och reda ut var det var du menade.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , , , ,

1 kommentar:

cosmoscatten sa...

Spinto Band - Vilken jäkla energikick! Så roligt hade jag åt deras dans, gitarrspel och fart! Regina Spektor var ju så bra så man rös! Annars var det faktiskt inte så bra band tyckte jag, och fy vilken värmehetta! Münchenbryggeriet är ju dessutom helt kass som festivalplats, som att vara på en asfalterad fångeinnegård, som ett bastuhål utan minsta tecken på gröna festivalängar. Nej fy! Hoppas Trädgårn var bättre.. :)